Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna och de norska dito.
Visste du att Norge under 1300-talet, precis som Sverige, hade två riksvapen?
Med riksvapen menar jag här vapen som fördes av kungen och därmed betäckande riket. Inte vapen som var fastslagna till seende genom lag godkänd av ett parlament. Med andra ord har jag en lite friare tolkning för att få fram min poäng.
Vapnet med hjälm är kung Magnus Eriksson. Det är Folkunga-ätten/Bjälbo-ättens vapen. Men titta så ser du att det även finns ett gult Folkunga-vapen. Det är Håkan Magnussons, kung av Norge, vapen.
Det finns skäl att återkomma till detta vapen senare, men just nu tar jag med det för att visa hur nära det var att även Norge kvadrerade sitt riksvapen såsom Sverige gjorde. Allt som krävdes var några år till av Folkunga-styre och att vi skulle komma in i 1400-talets tankevärld.
Vapnet med tre kronor och tjurhuvud är kung Albrekt (av Mecklenburg – varför vi ännu idag envisas med att ge utländska kungar tillägg begriper jag inte, men för tydlighetens skull gör jag detsamma här).
Du vet väl att vem som helst får ta sig ett släktvapen. Du behöver inte vara adlig eller ens ha en adlig anfader. Det är bara att sätta igång och komponera ditt vapen.
Men hur ska jag göra?, tänker du.
Det är väl det som är det kluriga.
Mitt tips är att under menyfliken HERALDIK här ovan för att få lite tips och inspiration.
Vapen Mutka. Teckning: Ronny Andersen.
Läs var heraldiska föreningen säger
Ett annat tips är att läsa artiklarna under ”Mitt vapen” på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida. Där berättar några heraldikintresserade hur deras vapen kom till. Läs mer via den här länken.
På Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, heraldik.se, finns även flera artiklar om hur du ska gå tillväga rent praktiskt. Vilka regler finns det som man ska följa? Vilka bilder får man ha? Hur ser en sköld och hjälm egentligen ut (men det vet du nog, annars hade du inte varit här).
Titta gärna under ”Medlemmarnas vapen” för att få inspiration. En gyllene regel bland heraldiker är att ha få bilder och få färger så att det inte blir plottrigt.
4 mars håller jag en kort föreläsning i Göteborg om heraldikens 1400-tal, seklet då vapenskölden förvandlades från ett igenkänningsmärke till en social markör.
Vi ser gärna att det fanns en medeltida heraldik av hög kvalitet, en mellantidsheraldik av något/betydligt sämre dito och en nutida heraldik som är en återupplivning av den medeltida heraldiken.
I mitt föredrag ska jag genom några exempel visa att historien inte heller inom heraldiken är så enkel och att det stora skiftet inom den nordiska vapenkonsten sker just på medeltidens 1400-talet, i en tidsperiod som här ännu inte har en aning om vad renässansens tänkevärld innebar, än mindre framtidens barock och rokoko.
Självklart finns det inga sanningar här. Kom och lyssna så pratar vi efteråt om det jag sagt.
Öppet för alla intresserade
Föreläsningen, liksom hela årsmötet, är öppet för alla som är intresserade. Vill du dessutom äta middag med mig och mina heraldiska kollegor kan du fortfarande anmäla dig.
The Council – ännu ett företag som använder låtsasheraldik för att verka speciella
På senare år har heraldiken blivit allt vanligare inom varumärkesvärlden. Men det blir sällan bra.
The Council är ännu ett företag som känner att vad de saknar i äkta exklusivitet och kvalitet kan de ta igen genom att använda ett kvasiheraldiskt märke.
Det går sisådär.
Gör om gör rätt
jag gillar när företag använder heraldik, speciellt när de gör det lite fantasifullt. Men när det ser ut så här blir jag bara ledsen å företagets vägnar. Det hade krävts så lite för att göra det bra. i det här fallet dels ha en äkta sköld med gripen inom sköldramen som komplement, så vi förstår att de leker med grafiken, dels skippa den här pallisadkronan som någon har hittat på kontinenten och tyckt var snygg. Det är den inte, i det här sammanhanget.
Katie Stevens och Barbara Gribling har åter satt samman en antologi av heraldiska artiklar som belyser sitt ämne djupare än vi är vana vid. Denna gång handlar det om ordensväsendets och det ädla riddarväsendets framväxt och de gör det genom att låta en rad experter exemplifiera kring temat utifrån sina egna expertområden.
Redan bokens titel ”Chivalry and the medieval past” visar att syftet är att gå till djupet med ordensväsendets föreställning om att det har något med medeltiden att göra. Varje författare visar snarare tvärtom vilken romantisk sagobild man målat upp av medeltiden i sina försök att återskapa den. Författarna visar därmed hur historia förvanskas i syfte att stödja en ideologi. Ibland harmlöst, ibland med våldsamt dödligt resultat.
För en skandinav är framför allt Antti Matikkalas bidrag ”Creating a medieval past for the Swedish orders of knighthood” intressant eftersom författaren här djupare och mer metodiskt än jag någonsin sett går igenom historien bakom Serafimerordens och Svärdsordens tillkomst. Matikkala visar att man 1748 ingalunda plockade upp ett medeltida arv utan att det allt sedan 1500-talet hade funnits forskare runt om i Europa som hållit bilden av den medeltida Serafimerorden vid liv. Matikkala visar också att svenska forskare, när de konfronterades med dessa uppgifter, alltid tog avstånd från dem. Fram till mitten av 1700-talet då källkritikens sköld tycks ha splittrats.
Stefan Goebel är aktuell i sin granskning av slaget vid Tannenberg 1410 och det slag under 1:a världskriget som stod alldeles intill. Det första förlorade Tyska orden, det andra vann Tyska armén. Segern 1914 kom att användas i propagandan under båda världskrigen men var en alltigenom falsk beskrivning av det som hände under medeltiden där den slaviska folkstammen förklarades opålitlig, våldsam och På samma sätt har vi de senaste 20 åren dels sett en hyllning av slaget på trastfältet i Serbien som kom att motivera folkmord på muslimer, dels IS falska kalifat som med påstådda historiska argument försvarar sin rätt att mörda människor, såväl kristna som muslimer av fel tro.
Bland de andra skribenterna märks Rosemary Mitchell, Paul Pickering, Steven C Huges, Barbara Gribling, Peter N Lindfield och David Allan. Alla med läsvärda och bildande artiklar.
Som historiker med expertkunskap ser jag att vi heraldiker har en viktig uppgift här. Genom att bevara traditionerna och minnet av historien kan vi förhindra att de missbrukas av ideologiska skäl. Vi ska lära av historien för att skapa en bättre framtid, vi ska inte återskapa den.
För dig som tycker att senaste veckans läsning varit värt något som du vill bidra till att finansiera, var med i min Swishmåndag för att bra till en fortsatt spännande blogg.
Numret är: 0761-909874 – alltid i Jesper Wasling namn.
Fasaden till Trondheims domkyrka. Foto: Jesper Wasling.
Visst är den fantastisk, Trondheims domkyrka. Synd bara att den är så oheraldisk.
Det är en fantastisk kyrka. Den känns så genuin att man undrar hur någon kunde ha gjort så fantastiska saker under medeltiden och därefter. Fast de har de ju inte. Fasaden är ett 1900-talsverk i ett försök att återskapa en medeltid som aldrig funnits.
På så sätt är det närmare en Disney-kyrka än en medeltida domkyrka med helgonbilder. Tills stor del beror detta på att kyrkan under perioder har brunnit och inte restaurerats på rätt sätt, så viljan var säkert god.
Lite medeltid finns det ändå, som denna tavla på ett skåp. Det var faktiskt det enda genuint heraldiska i hela kyrkan (för jag räknar inte den nyligen uppsatta flaggorna på södra väggen).
Tavlan visar uppe till höger en grupp riddare som inte har sina egna sköldar utan korssköldar för att visa att de är Kristi riddare, dvs försvarare av kristenheten.
Tavla från Trondheims domkyrka. Foto: Jesper Wasling.
Idag illustreras Sverige av flaggan. Ännu 1850 var det Tre kronor som gällde.
Visst gäller tre kronor än idag. Något annat ska jag inte påstå. Men titta på det här träsnittet som visar Karl XVs kröning för den svenska allmänheten.
Som så ofta vill jag understryka att bilden inte nödvändigtvis visar hur det verkligen såg ut i kröningssalen. Men den visar de symboler som illustratören och tidningsmakaren kände att de var tvungna att använda för att läsaren skulle förstå att det var en svensk kung som avbildades.
Lägg därför märke till den totala frånvaron av den svenska flaggan. Det beror på att denna ännu 1850 användes av marinens örlogsfatryg och till viss del av handelsflottan. Flaggan var alltså inte en symbol för Sverige utan för svenska fartyg.
Kalkmålning i Åbo slott visandes den svenska härens fana från 1544/45
Fänikan var infanteriets fälttecken, fanan var rytteriets fram till mitten av 1500-talet. Därefter bytte de namn så att infanteriets fälttecken kallades fana och rytteriets kornett. Och på 1600-talet ersätts kornett av standar. Vem har sagt att flaggkunskap ska vara lätt.
Eftersom ryttarna rör sig fortare och därför måste ta hänsyn till vind har deras fälttecken alltid varit mindre än infanteriets.
Av illustrationer från 1400- och 1500-talet tycks det svenska rytteriets fanor ha varit trekantiga medan infanteriets antingen var långa vimplar eller fyrkantiga. Å andra sidan är gravörerna inte alltid sanningsvittnen så hur de såg ut i verkligheten kan vi inte säga med säkerhet.
Sveriges baner (fana, flagga) för hären c:a 1545-60.
Som kung byggde Gustav Vasa upp en ny här och flotta. Den nya härordningen som riksdagen beslöt om 1544 presenterade en ny fana med ett nytt utseende, ett vitt kors på blå botten.
Utan att veta säkert kan vi anta att man nu även införde de tyska landsknektarnas traditionella fanor som var rektangulära är påfallande stora. Så fortsatte de att vara fram till 1600-talets mitt, enigt de gravyrer vi har från 30-åriga kriget.
Kortfattat om fänikor och fanor
Infanteriets fänika bytte namn till fana
Rytteriets baner (tidigare på medeltiden) bytte till fana som ersattes av kornett som blev standar.
Svenska fälttecken enligt Johannes Magnus historiebok från 1554.
Tvärrandigt med eller utan tre kronor eller folkungalejonet. Det var de svenska fälttecknen enligt Johannes Magnus som verkade under 1500-talets första hälft.
Johannes Magnus (1488-1544) är utan tvekan en av Sveriges mest betydelsefulla män, internationellt sett. Så när han presenterade svenska fälttecken i sin stora historiebok bör det också ha tagits för absolut sanning.
Magnus bok Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, eller Historia om alla göternas och svearnas konungar publicerades postumt 1554. Eftersom Magnus var verksam som rådgivare åt Sten Sture dä, Svante Nilsson, Sten Sture dy och Gustav Vasa samt det faktum att han 1523 valdes till ärkebiskop måste vi utgå från att han var väl bekant med just de nationalsymboler som hären och flottan använde. Han är helt enkelt en samtidskälla (vilket dock inte gravören är).
Enligt Johannes Magnus , Sveriges siste katolske biskop, så hade Sverige inte ett kors på sina fanor och fänikor före hans flykt från Sverige. Sverige hade samma symboler som finns på alla kungavalen: folkungalejonet från Bjälbo-ätten eller tre kronor samt det sedan 1200-talet ständigt återkommande randiga baneret som troligen har sitt ursprung i den Erikska ättens fälttecken. Detta sista är dock bara obekräftad gissning.
Johannes Magnus sigill med Uppsala stifts vapen i fält 1.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
