4 juni möts Göteborgs Heraldiska Sällskap i Lödöse för att gå på museum, medeltidsdag och allmänt råkas och umgås.
Det finns inget program utan detta är endast ett socialt event. Även du är välkommen. Titta in på evenemanget på Facebook
Från Dalarna kommer glädjande nyheter. Älvdalen återtar sitt kommunvapen.
Tydligen införde Älvdalen kommun 2006 en logga som kompletterar vapnet. Den syns på bilden här ovan. Nu väljer kommunen alltså att ersätta denna logga med dels ett grafiskt element, dels kommunvapnet.
Vapnet blev formellt antaget för kommunen 1991, så det är inte heller gammalt. Ändå är det här en bra lärdom för kommuner. Loggor, hur fräcka den än är, har alltid en kort livslängd. Vapensköldar lever mycket lägre.
Därför är det bra att både ha ett kommunvapen för mer formella och högtidliga sammanhang, eller som dekoration på exempelvis byggnader, och kompletterar det med ett grafiskt element. Just som Älvdalen nu gör. Det gör det möjligt att presentera kommunen på ett bra sätt i många sammanhang där en vapensköld är olämplig av olika skäl.
Läs mer på Dalademokraten 16 maj 2017
PS. Texten nertill på dagens logga är Älvdalen kommun på samiska.
Borlänge tar fram en ny logotyp för kommunen och sociala medier går bananas. Fast det sista handlar denna gång mer om politik än heraldik.
Den nya loggan är en renritning av den gamla och gör sig därför bra som en logotyp. Den kan till och med med fördel jämras med äldre tiders stadssigill, som var röda (eller vilken färg lacket nu hade) eller dess stämplar som var svartvita.
Vad man inte kan göra, men som samtliga upprörda på vissa Facebook-sidor gör, är att kalla det hela ett nytt vapen. För det är det inte. Borlänge gör rätt på alla punkter. Möjligen skulle man kunna ha synpunkter på det estetiska (det har jag inte) men då får man också finna sig i att andra säger att man själv saknar både snille och smak.
Visst finns det många kommuner som i heraldiskt oförstånd för om sina vapen till något annat, som Mölndal och Kalmar. Dessa ska få heraldisk kritik för detta. Men heraldisk kritik ska inte ges bara för att man tycker illa om hur det nya vapnet är tecknat eller vad det kostat att ta fram den nya bilden. Då gör vi heraldiker bara heraldiken en björntjänst.
PS. Är man petig kan man säga att den svartvita versionen är heraldiskt fel eftersom yxan och järnmärket där är fylld (=svart) medan strömmen inte är det fast de borde vara svarta alla tre eller endast ha linjekonturer.
Är Birger Brosas vapen Sveriges första eller är det bara ett missförstånd?
Det finns en bild av jarlen Birger Brosas (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Detta kan vara det första vapnet i Sverige, eller hela Norden, men det lite osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck eller en kant på skölden.
Jag är den förste att hålla med om att det ser ut som en lilja men låter jag mig luras av vad jag vill se eller finns det verkligen där – ett svenskt vapen från kanske 1180-tal.
Sigillet kan inte vara yngre än 1202, då han avled, eller äldre än 1170-tal, då han blev jarl. Med tanke på att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, dansk eller norrman inom 25, 30 respektive 50 år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid tiden kring 1170-1190 bör man vara skeptisk. Vapnet är helt enkelt ett unikum.
Men det kan ju ändå vara så att det är en vapensköld. Frågan då är vad det är för vapensköld. Är det en heraldisk sköld i den mening vi har, eller var det en sköld med en vacker utsmyckning eller är det måhända en symbol för jarla-ämbetet han har på sin sköld?
Det sista är en än vildare spekulation, men det är värt att notera att liljestaven även används av lagman Folke i Västergötland (som kan ha uppfattat sig som de facto-jarl i det oroliga 1220-1230-talet och hos Guttorm jarls (född 1120-tal, jarl senast 1163, död 1172) sonson Sigge Guttormsson.
Rent symboliskt skulle en liljestav – som sedan 1160-talet är känd från svenska kungasigill, vara en symbol som en kung ger en av sina närmsta män som tecken på att denne har kungliga befogenheter. Dock inte lika stora som kungen som därför behåller riksäpplet (makten), kronan (kungavärdigheten) och svärdet (lagen).
Noteras bör att Guttorps namn finns i Särö klosterkyrka i Danmark, eftersom hans dotter Helena gifte sig med danske stormannen Esbern snare, men hans sköld finns inte i vapenfrisen, bara hans namn.
För övrigt gifte sig Guttorms barnbarn Sigge med Birgers dotter Kristina.
Och den som vill ha ännu mer att fundera på kan ju fundera på varför den uppenbart mäktige Sigge liksom de lika mäktiga Algotssönerna har en ros i sin sköld (innan de byter till griphuvud). Slump eller symbol för något under 1200-talets andra hälft? Även Birger jarl beströr sin sköld med rosor. Men det är en annan historia.
Guttorm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13326, Svenskt biografiskt lexikon (artikel av Hans Gillingstam), läst 2017-05-29.
Akademiska insignier är såklart inget nytt. De behövs i varje sammanhang där pompa och ståt anses betydelsefullt.
Nu i helgen var det heraldisk kongress på det icke-heraldiska temat akademiska insignier. Ämnet kan vara intressant ändå och för dig som vill veta mer skriver jag här några ord om en artikel från 1939 (se mer nedan).
På 1930-talet skapades flera värdighetstecken för rektorerna vid Sveriges högskolor. I flera fall togs de fram av riksheraldikerämbetet och kanske var de även pådrivande i att förmå de högre lärosätena att ta fram dessa insignier.
Stilen är typisk för den tiden, både i form och innehåll. Funkisen har inte riktigt slagit igenom så de nyklassicistiska dragen är starka. En hel del är riktigt snygga. Överlag är jag mer förtjust i kedjorna än i själva tecknet/medaljen.
Huruvida de fortfarande används eller om man har tagit fram nya kedjor har jag ingen vetskap om (det har ju inget med heraldik att göra). Kanske någon annan vet mer om det.
Heraldiska kongressen är i gång och den handlar denna gång om akademiska insignier, tecken och vapensköldar.
Så därför påminner jag om varför akademierna och nya privatskolor egentligen använder sig av dessa tecken.
Jag vet att förespråkarna för vapen för högskolor och universitet ser det som ett tecken på tradition. Nåja, det kan man ju tycka men ska man vara krass så är det nog helt andra skäl som ligger bakom.
De senaste 20 åren har svenska universitet fullkomligt forsat i att hitta på en lång historia – och har de igen lång historia så har det tagit heraldiska emblem, främst vapensköldar, som symboler. Det är något helt annat än de symboler som används av de universitet som tog sina tecken generationen innan.
Och detta har nu sprit sig till gymnasier, som Procivita här ovan (som till och med har ett latinskt namn för att höja statusen).
Det tråkiga är bara att dessa vapen i regel är så trista eller rent av felaktiga varför man kan säga att det här med tradition inte är den egentliga drivkraften. Det är vanligt simpelt varumärkesbyggande och det är synbart väldigt framgångsrikt gentemot vissa kretsar vilket får mig att sorgesamt konstatera att det står 1-0 till reklammännen mot heraldikerna.
Hoppas att kongressen i helgen kan skapa en djupare analys kring hur högskolor och universitet använder heraldik och andra insignier för att stärka sin position inom den akademiska världen.
Nu är den på gång, Vapenbilden nr 110. Idag gick den till tryck. Och här är med ”ledare” som jag skrev till den.
Ännu ett nummer av Vapenbilden fylld med ett spritt heraldiskt material.
Huvudartikeln denna gång är Tomas Bragesjös genomgång av den svenska flaggan i framför allt adliga vapen. När började de, vem har dem och varför? Det visar sig att förvånansvärt många har anknytning till sjöfart. Det är uppenbart att den svenska flaggan i dessa vapen inte förknippas med Sverige som land utan med svensk sjöfart och marina stridskrafter. Tomas Bragesjö säger själv att hans artikel endast är en första genomgång så känner du till fler vapen är du välkommen att komplettera i en kommande artikel.
I två artiklar tar vi upp teoretisk heraldik. Den ena på en enklare nivå för nybörjaren (om hjälmprydnader) och den andra för mer insatta (om häroldbildernas terminologi). Just denna blandning tror vi ger både introduktion till ämnet och en fördjupning.
Nära dessa ligger även Marcus Karlssons artikel om hur han resonerade när han skapade ett nytt släktvapen. Den här typen av artiklar ser vi gärna mer av. Kanske har du någon idé.
Och så har vi Mats Perssons artikel om Tyresö slott, som i sista stund lyftes ut ur förra numret men tyvärr då fanns kvar i redaktionsspalten Vi hoppas att ni också är nöjda med innehållet och nästa nummer kommer i september.
I en artikel i Svenska Dagbladet tog Dick Harrisson upp begreppet gränsfrälse. Och för att citera honom: ”I historisk litteratur talas om olika typer av frälse – andligt frälse, världsligt frälse, bergsfrälse, högfrälse, lågfrälse, osv. Hit hör även begreppet gränsfrälse, men det är svårt att hitta en bra definition. Vad var gränsfrälse?”
Han konstaterar också att det är ett begrepp historikerna använder där en grupp inom frälset som under senmedeltiden hade sin maktbas vid den svensk-danska gränsen. Före Kalmarunionen i regel på den ena eller andra sidan, efter år 1400 ofta på båda sidor av densamma.
Det verkar som om något händer ekonomiskt med gränsen efter digerdöden 1350. Innan dess har alla stormanna-ätter sin bas i det inre av de stora landskapen i både Danmark och Sverige. Därefter börjar flera släkter vid gränsen att göra en klassresa som slutar med att de är givna medlemmar av riksråd och som hövitsman. Ätter som Sture, Stenbock, Trolle och Bielke hör hit. På danska sidan är Tott en spännande (men inte riktigt typisk) motsvarighet.
Kalmarunionen var dåtidens Öresundsbro. Så fort den skapades kom släkter på var sida om gränsen att gifta sig som aldrig förr. Om de tillhörde högfrälset. Läser man Tomas Småbergs ”Det stängda frälset” om gränsfrälset i Kind och Marks härader under 1400-talet verkar lågadeln inte alls ha gift sig över gränsen.
Unionen hade förstås även motståndare (känns det igen från idag?) och det resulterade till gräl som blev till krig (den risken finns nog även idag). under dessa perioder blev gränsområden a ofta stridsområden vilket på ett sätt påverkade gränsfrälset negativt, på ett annat positivt. Visserligen brändes deras bönders odlingar, å andra sidan kom dessa frälsemän att få viktiga poster i respektive armé vilket stärkte deras politiska makt. Och eftersom de nu både var gifta över gränserna och hade stor makt i hären och riket ordnade de snabbt stilleståndsavtal för att undvika allt för mycket förstörelse.
Så – gränsfrälse är alltså ingen formell titel utan ett sätt för sentida historiker skapa begrepp för att kunna förklara politiska, sociala och ekonomiska förändringar inom en viss region.
Hur viktig var egentligen vapenskölden för 1200-talets elit i Nordeuropa? Jag ställer frågan efter att ha tittat på hertig Svantepolks av Pomerellen (1220-1266) två sigill.
Hertig Svantepolk II (den store) använde minst två sigill. På båda är han ryttare, vilket indikera överhöghet, som att han är en suverän. På båda visar han också en sköld och en flagga. men motiven skiftar. Flaggorna ha helt olika geometriska mönster och ska nog inte ses som flaggor i vår mening utan som flagg-prototyper. Kanske användes de i fält, kanske inte.
Skölden är däremot mer intressant. I det första sigillet har han en symbol som kan tolkas som ett hjorthorn. Ett rätt typiskt motiv från Nordeuropa vid den här tiden. Detta sigill är från året efter han tog (och erkändes ha rätt till) titeln hertig. I det andra sigillet från 1248 finns däremot inget sköldmotiv alls. Kanske är det därför detta sigill inte heller finns med på tyska Wikipedia, för det stämmer inte riktigt med den bild vi har av en furste. Rent konstnärligt är det inte heller av samma klass. Ändå är det detta sigill denne hertig valde och det måste vi som heraldiska forskare förhålla oss till.
Pomerellens suveräne furste väljer alltså på höjden av sin makt att avstå från att använda en vapensköld för sitt rike. Varför?
Hertig Svanteplok av Pomerellen (1220-66). Sigill från 1228.
Svaret kanske finns i den attityd som familjen hade visavi heraldik. Genealogiskt hör Svantepolk II hemma i dynastin Samborides/Sobiestaw. De anses idag ha haft en svart grip i guld som vapensköld, vilket Svantepolk själv alltså inte förde. Åtminstone inte i de rättsligt giltiga sigill som han själv ansåg var de viktigaste. Hans far Mestwin I, som dog 1220, verkar inte ha fört något vapen alls, att döma av hans sigill.
Svantepolks son Mestwin II förde en örn, vilket hans polska efterkommande också gör. Svantepolks lillebror Sambor II, senare även han hertig, förde däremot gripen i sitt andra sigill. Vad han förde i sitt första verkar oklart (se nedan). Det kan vara en grip men det kan också vara något annat. Tiden har dock plattat till avtrycket. Notera att flaggan här är dold.
Det är svårt att tolka denna totala ovilja att hålla sig ens till närmelsevis nära en rör tråd på annat sätt än att hertigarna av Pomerellen faktiskt inte förde ett heraldiskt vapen under 1200-talet. De valde helt enkelt de motiv som de tyckte var passande. Det är vi andra, både i samtida omgivande kulturer och vi som lever efteråt som försöker sätta in deras vapen i ett system.
Efter slit och släp har jag tillsammans med Martin och Kim till slut gjort klart årets matrikel för Svenska Heraldiska Föreningen. Inom kort skickas den ut till medlemmarna.
Vartannat år gör vi i föreningen en matrikel och så har vi gjort sedan 2002. Första gången var det en rätt enkel skrift med knappt 50 vapen. Nu är det 413 som representerar 600 medlemmar. Det är minst sagt att rätt besvärligt att se till att alla vapen är med, att de är rätt avbildade och faktiskt får föras av den person som säger sig använda det.
Kim (och tidigare Ronny) ser till att vapnen är avbildade. Pontus Rosenqvist har gjort omslaget.
Det andra jobbet är mitt och – till större del – Martins. Det tog oss nog två månader (fritid, alltså inte effektiv tid) att få allt på plats. Nu hoppas vi bara att vi gjort allt rätt. Vi hoppas det, men vi vet att vi förra gången gjorde så att två vapen hade fel tinktur på en del i vapnet och två namn var felstavade. På 350 vapen och 500 namn (i den matrikeln) var det rent objektivt extremt få fel, men vi hoppas ändå på bättre resultat denna gång.
Jag hoppas att den här matrikeln kommer att göra alla våra medlemmar glada, och kanske kan den locka dig som inte är medlem att bli det.