Järvar och örnar i Värmland. Om det har Fredrik Höglund skrivit ett bra inlägg på sin blogg som jag vill göra reklam för.
På ett snärtigt och kunnigt sätt berättar han allt väsentligt som finns att veta om historien bakom Värmlands landskapsvapen. Därför lämnar jag över ordet till honom.
Läs Fredriks hela inlägg här: https://wermlandsheraldik.wordpress.com/2017/12/21/jarven-varmlands-forsta-landskapsdjur/#comment-1552
Fredrik Höglund är alltså heraldikern bakom bloggen Wermlandsheraldik.
Att ett vapen är en klassisk symbol är nog alla som läser den här bloggen väl medvetna om, men hur avgränsar man egentligen ett heraldiskt vapen från vapenliknande bilder?
2001 kom min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige”. Redan i inledningen försökte vi definiera vad ett heraldiskt vapen är. Det lät så här:
”Ett vapen består av ett sköldemärke, som återges på skölden, och en hjälmprydnad, som sätts ovanpå hjälmen. … Man utgår alltid ifrån att ett vapen åtminstone i tanken ska kunna användas på det sättet. Men vapnet behöver inte nödvändigtvis sköld och hjälm för att ändå kännas igen som ett sådant. Ett vapen är i grund och botten en bild som är utformad i enlighet med det heraldiska bildspråket och kännetecknas av nedanstående egenskaper vad gäller funktion, innehåll och stil.”
Bilden har inom heraldiken två funktioner. Dels är den dekorativ, dels är den ett tecken som identifierar sin ägare. Därför måste den kunna särskiljas från andra bilder.Och därför ska en komposition sträva efter originalitet i sin kompositionen.
Heraldiken premierar enkelheten. Bilden ska kunna beskrivas så enkelt att alla kan förstå hur den ska ritas/tecknas/avbildas.Någon expertkunskap ska alltså inte behövas. Till exempel är lilla riksvapnet enligt lagtexten en blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en – en bild och symbol som visar heraldikens enkla tydlighet på alla sätt.
I vapnet strävar man också efter en stark kontrast mellan de tinkturerna, tinkturregeln. Det betyder att man växlar mellan färg och metall så att en röd björn inte ligger på ett fått fält, och att ett rött fält inte heller ligger mot ett blått fält.
Glöm inte heller att färgerna ska vara så klara och tydliga som möjligt med hänsyn taget till det material som används.
Heraldiken är inte naturalistisk. Tvärtom, den visar en extremt falsk bild av naturen eftersom varje avbildning ska vara stiliserad och förstärka motivets mest framträdande attribut. Bilden av en ros eller ett lejon är därför inte en naturtrogen avbildning utan en ikon för dem.
Framställningen är samtidigt traditionell. Det går inte för sig att stilisera en heraldisk ros hur som helst utan framställningen ska följa den heraldiska traditionen. Det är det som gör det lite krångligt att vara heraldisk konstnär för det är mycket att hålla ordning på.
Bilden ska även ha en tydlig siluett. Man behöver inte gå så långt så att man säger att motivet måste kunna kännas igen i en svartvit siluett men näst intill.
Eftersträva alltid tydlighet och slagkraftighet i alla framställningar.
Jourhavande heraldiker
Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.
Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.
Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.
Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.
Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.
Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.
Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.
Ted Talk har fått ett fantastiskt genomslag bland den välbeställda klassen i Västeuropa. Nästan som att man kan tro att det som sägs där är väldigt viktigt. Men jag har vissa synpunkter.
Nu tänker jag begränsa mig till synpunkter på ett inslag som handlar om flaggor, och egentligen handlar det inte ens om det inslaget. Nej, det här inlägget handlar mer om att jag tycker att vi allt mer gör icke-experter till experter endast på den grund att de gör sig bra i korta filmade inslag. Och eftersom flertalet följer experternas auktoritet (varför tittar du annars på Ted Talk) får dessa ”experter”
Det var i mars 2015 som Roman Mars höll ett Ted Talk om flaggor med titeln ”Why city flags may be the worst-designed thing you’ve ever noticed”
Fram till idag har det setts nästan fem miljoner gånger av, gissar jag, drygt hälften olika personer (nördar har en tendens att se om ett inslag mer än en gång, har jag närko på mig själv).
Om just det här inslaget har jag inget att säga mer än att det var ett rätt kul inslag men det hade väldigt lite att göra med heraldik och flaggor och knappt något att göra med kunskap. Det har mest att göra med att skapa en stämning av ”titta vad vi är bra, låt oss nu skämma ut dem som inte är lika bra”. Och för all del, i en humorsketch funkar den attityden bra även om jag är lite mer tveksam i Ted Talk-sammanhang.
I Ted Talks presenteras Roman Mars som en flaggentusiast, inget mer. Men hela Ted Talks idé, som de inte försnillar ett chans att påpeka, är att de för fram experternas kunskap på enkelt sätt till oss vanliga människor. Alltså anser ted Talk att Roman Mars är en expert. Därför är det intressant att han som enda källa till sin kunskap för fram boken
Därför har jag tittat lite på efterspelet till hans föreläsning. På Ted Talks hemsida tar Roman Mars i juli 2015 upp tankar och flaggor som kommit in sedan hans Ted Talk. Här nämner han alldeles i början en bok av Ted Kaye som heter: Good flags, bad flags: How to create a great flag.
Ted Kayes har tydligen listat upp fem regler som Roman nämner. Det är inget fel i Kayes regelverk men det som är bekymret är att Roman Mars tar upp denna Kaye som den som har skapat dessa regler och som därför är upphovsmannen bakom dem, när dessa regler har varit vägledande för heraldiken och flaggkunskapen i över 800 år. 800 år är en nästan ofattbart lång tid så visst finns det under denna tid både flaggor och författare som avviker från den smala vägen, men merparten av flaggorna gör det inte.
Och här kommer då min poäng. Om vi väljer att som enda källa till något tar det som presenteras på det mest lättsmälta sätt, vad händer då om personen har fel? Om hen har missuppfattat sin källa eller om hen valt just den källa som företräder en avvikande mening (=felaktig, för att denna person har missuppfattat ämnet). När det kommer till flaggor finns det alltså ett enda föredrag på Ted Talk och jag gissar att det gäller för de flesta ämnen.
Läs mer här: https://ideas.ted.com/7-fantastic-flags-that-break-every-design-rule/
Med detta sagt – titta gärna på Roman Mars men var lite fundersam till Ted Talks och hur väl dess föreläsare egentligen kan sitt ämne.
Och när du läst klart – vilket fel gör Romas Mars (och Ted Kaye) enligt Europeisk heraldisk/flaggtradition.
Jourhavande heraldiker
Om du har ett gammalt föremål med ett heraldiskt vapen – får du då använda det?
Det var i korthet en fråga jag fick häromdagen. Det gällde då både en vapenring och en vacker klocka som var utsmyckade med ett adligt vapen och har tillhört ägarens anfader, men inte på far-till-far-linjen.
Min frågeställare är alltså inte adlig.
Mitt svar är enkelt:
Visst får du använda din gamla släktings vapen, både klockan och ringen.
Men att använda föremålen är inte detsamma som att äga vapnet. Det är viktigt att skilja på det jag kallar dekorationsvapen och identifikationsvapen. Det första är inte mer än ett vackert föremål medan det andra är den heraldiska motsvarigheten till ditt namn.
Så om du har ett gammalt föremål med dina släktingars vapensköld; använd dem gärna. Det är ju trots allt en del av ditt arv. Men var ärlig och låtsas inte som att det är ditt eget vapen och gör för allt i världen inte nya föremål med denna vapensköld som grund.
Jourhavande heraldiker
171127
Fel titel. I fredagens avsnitt av ”Kungafamiljen” diskuterades prins Gabriels vapensköld och monogram. Sedan publiceringen har tittare uppmärksammat flera felaktiga faktauppgifter som låg till grund för diskussionen. Bland annat användes felaktigt titeln ”riksheraldiker”, ett ämbete som avskaffades 1953. Fel titel tillskrevs också den person som designat vapnet. Expressen beklagar de felaktiga uppgifterna och har avpublicerat den del av programmet som behandlade detta ämne.
Det här är väl straffspark mot öppet mål – men maken till antal fel som man kan få in på 60 sekunder långsamt tal var det länge sedan jag stötte på.
Och nej, jag är inte upprörd 🙂 Bara lite förundrad över hur lite Expressens hovkrönikörer kan om det kungliga protokollet. Och fascinerad över det språk som används, som om programmets tittare är fullständigt okunniga om svensk historia.
30 sek: Jo, alla får ta sig ett vapen.
40 sek: Nej, det heter inte riksheraldiker. Det ämbetet avskaffades 1953. Numera är det en statsheraldiker, som är enhetschef på Riksarkivet
45 sek: Nej, man tillverkar inte ett vapen, man komponerar det. Nu komponerar inte statsheraldikern speciellt många kungliga vapen heller eftersom de följer en mall, men det är ju bara detaljer.
50 sek: Nej Henrik Dahlström är inte statsheraldiker. Henrik är konstnär som anlitas av statsheraldikern (jo, han har en deltidstjänst), och denne statsheraldiker heter Henrik Klackenberg. Klackenberg är för övrigt också kammarherre vid hovstaten så honom bör, rimligen, krönikören känna personligen.
1 min: Nörderi, men ändå – Vapnet har inte fyra ”bitar” det har fyra fält.
1.05 min: Och de ”svenska symboler” som nämns är Sveriges statsvapen och ett landskapsvapen.
1.20 min: Att säga att dalpilarna ”kom till kännedom” på 1520-talet känns lite som om personen läst men inte förstått. Vapenskölden/sigillet med pilarna är känt från 1520-talet. Pilarna i sig är armborstpilar, som dock var lite kortare än de som användes av ex tyska knektar, därav namnet dalpil.
1.35 min: Nej, det är inte en krans runt skölden. Det är en kedja.
1.40 min: Prins Carl Philip får ”designa” i betydelsen ”rita upp” Gabriels sköld så mycket som han vill. Han får däremot inte hitta på något eget, vilket krönikören själv sa 30 sekunder tidigare i inslaget.
2.35 min: Jo, Gabriel kommer visst att använda detta vapen. Eftersom han är prins och medlem av kungahuset är hans vapensköld en del av Sveriges officiella symboler. Låt gå att vi i allmänheten inte kommer att kunna se vapnet så ofta, men det är en helt annan sak.
Det är väl bara att hoppas att Tess Ulander och Karin Lennmor till nästa kungliga inslag åtminstone läser igenom närmsta wikipedia-sida. Mer är det vågar jag inte själv hoppas på.
Se inslaget här: https://www.expressen.se/tv/nyheter/kungligt/darfor-designar-inte-carl-philip-for-sonen/
Internet är fullt av heraldik och gamla inscannade böcker. Men de svenska källorna är ännu relativt okända för en större allmänhet. så därför kommer här en lista.
Källan till denna lista är (den ursprungliga) Svenska Heraldiska Föreningens årsskrift från 1912.
Henrik Kejser: Sveriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapen-Book Hwaruti Alla Grefwars, Friherrars och samtelige Adelens Wapnar och sköldemarken författas. Stockholm 1650, 4:o. (].
F. Peringsköld) Prof-Tryck utg. af åtskillige K . Antiquitets Archiv tillhöriga sigiller, Stockholm 1721, 4:o.
(C. L . Von Schantz?) Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn-Bok uti trä skuren; första delen utkom 1734 och den andra 1 745 ; folio.
Daniel Gustaf Cedercrona: Wapn-Bok öfver Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn, Stockholm 1746, folio, träsnitt.
P. Carlsköld: Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1764, folio, koppargravyr. Denna vapenbok är fortsatt till närvarande tid.
A . W. Stiernstedt och C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1865—1879 qvart., färgtryck.
C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1890, stor folio.
F. Liljeblad: Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, 1878,
Bonde Humerus: Stemma Sveorum in Coelo Heraldico, Resp. Jacobi. Jena 1691, qvart.
Eric Galle: De natura Insignium cum apphcatione ad Insignia Nobilitatis Svecanee, Upsala 1747 och 1748, qvart. — 38 —
Adam Slreling: Principia Artis Heraldicae, Lund, 1748, qvart.
Carl H. Uggla: Inledning till Heraldiken, Stockholm 1796.
C. A . Klingspor: Svensk Heraldik, Upsala 1874. Gustaf Adlerfeldt: Disquisitio de Ordinibus Equestribus, Upsala 1696, qvart.
Johan lhre: Dissertatio accademica de natura insignium cum applicatione ad insignia nobilitatis Svecanee, 1747—1748.
Henric Rosenstierna: De ordinum Equestrium in Svecia usu Antiquo et Hodierno, Upsala 1748, qvart.
Johan Höppener: De ordinibus Equestribus, Lund 1748.
Olof Broms: De Diadematium Origine et Usu, Upsala 1700, octav.
Johan lhre: Dissertatio, accademica de insignibus serenissimae familiae Wasiacae, 1758.
Eric Fant: Observationes circa originem insignium nobilitatis svecanae, 1 787.
Jacob Franck’ De Antiquis Gentium Gothicarum Insignibus, disp. Lund 1697 qvart.
Anders Schörling: Insignia Gothorum adumbrans, disp. Upsala 1719, qvart.
Brauner: De Insignibus Serenissimae Familiae Vasiacae, disp. prae. lhre, Upsala 1758.
Johannes Schefferus: De Antiquis Verisque Regni Svecia? Insignibus, Stockholm 1678, qvart.
Laurentii Petri: Bevis at Tre Kronor äro Sweriges rätta och enskylta Wapn.
Dan. Vihlm. Mollerus: Dissertatio de Tribus Regni Svecia? Coronis, Altdorf 1696, qvart.
Carl H. Uggla: Af handling om Swea Rikes Urgamla Wapn de Tre Kronor, Stockholm 1760.
Denna udda flagga i ett vapen för hertig Johan visar en övergång från den äldre tidens flagga på med vågor flerdelad yta till den korsflagga som används idag.
Flaggan är tecknad omkring 1580 i kretsen av genealogen Ludvig Rasmusson. Jag måste säga att jag är tveksam till om det har funnits en sån här flagga i verkligheten, men det är inte poängen med denna bild. Nej, istället vill jag visa att de som levde i denna flagg-brytningsstid och fick instruktion att teckna en svensk flagga nog var osäker på hur den egentligen skulle se ut. Och då blandar man lätt ihop två olika typer av bilder.
Vapnet är tecknat av Johan Petri Klint och finns med i ”Insigna et arma ducatum et comitatum Regni Suetie” som ingår i en avskrift av Olaus Petris Krönika som ägaren, kyrkoherde Johan Petri Klint, sjöälv illustrerade. De stämmer inte helt överens med blasoneringen intill teckningarna. Läs mer i ”Meddelande från Riksheraldikerämbetet IX” (1940)
Vapenskölden här ovan är Egentliga Finland, det som var blivande Johan III:s hertigdöme. Vapnet syns väldigt tydligt på den ungefär samtida graven över Gustav Vasa som finns i Uppsala domkyrka. Men det är just detta som ställer till det. Den korsflagga som vi idag ser som så självklart född i Gustav Vasas likfärd verkar inte alls vara så given som svensk vid den här tiden. Tvärtom är tolkningarna av vad som är en svensk flagga väldigt varierande samtidigt som den tvåtungade korsflaggan i Egentliga Finlands vapen återges med en förvånansvärd likhet. Nedan vapnet för Egentliga Finland som det ska se ut.
A strange version of the Swedish #flag from late 16th century. One can see transition from the flag with a cross on wavy to the version Sweden has used from mid 17th century; first only at sea but from late 19th century also on land. Its the#coatofarms used by duke Johan of Finland, later king
Nytt referensverk om nordiska hertigar. Det senaste numret av Heraldisk Tidsskrift är en fantastisk sammanställning av heraldiken kring hertigarna från 1200-talet fram till idag.
I maj 2015 hölls en heraldisk konferens på temat hertigar. Nu har föredragshållarna samlat ihop sig och skrivit ner sina tankar i artikelform och publicerat dem i Heraldisk Tidskrift nr 116 år 2017. Och jag måste säga att detta är det bästa numret av denna tidskrift sedan dess start för 60 år sedan.
Hertig-artiklarna ger en bra inblick i den nordiska heraldikens utveckling från medeltid fram till i alla fall 1700-tal. Nu rymmer visserligen vissa artiklar utvecklingen även därefter men från 1800-talet fram till idag kan den kungliga heraldiken inte sägas vara den nyskapande utan mer en eftersläntrare. Därför är den mer intressant ut kulturhistoriskt än ur ett heraldikteoretiskt perspektiv.
Med författare som Martin Sunnqvist, Eric Bylander, Henrik Klackenberg, Tom C Bergroth, Steen Clemmensen, Terje Bratberg, Carsten Rasmusen Nils Bartholdy och såklart Ronny Andersen får man som läsare en heltäckande bild av hertigarnas heraldik i Norden från medeltiden fram till idag.
För svensk del tar Klackenberg hand om medeltiden och Martin Sunnqvist om titulärhertigarna från Gustav III och fram till idag. Eric Bylander och Tom Bergroth gör nedslag i Vasa-hertigarna däremellan även om någon heltäckande bild inte ges här.
Nu ska vi komma ihåg att alla dessa texter är artiklar skrivna utifrån de föredrag som hölls i maj 2015 och att föredrag av naturliga skäl mer bygger på bild och närvaro än på analys och eftertanke. Men jag tycker att det är värt att reflektera över att samtliga artiklar är deskriptiva till sin natur. Dessutom lider de av den heraldiska åkomman att inte ta till sig forskning från utomstående fält.
Två områden som jag skulle vilja få lite mer reflektioner kring är det medeltida hertigbegreppet, dess utformning och relation till riksenandet. Trots allt uppkommer hertigarna som begrepp ungefär två generationer efter det att kungabegreppet etableras på allvar med tillhörande maktapparat, till skillnad från den tidigare innebörden av titeln där makten mer var beroende av personliga relationer.
Den andra delen av forskningen som jag saknar är den som rör renässansen begynnande nationalstat. Här tänker jag på den tidens konglomeratstat och hur synen på dess delar påverkade synen på hertigskap och vidare hur dess symbolik skulle uttryckas. Speciellt den svenska hertigtitulaturen under vasakungarna visar på hur svårt det var att definiera vad ett hertigskap var och hur det skulle särskiljas från storfurstendömen eller andra indelningar. Leif Tengroths avhandling är visserligen intressant men bara en första skrapning på ytan av detta spännande ämne. Bland historikerna finns det numera en hel del forskning inom detta område.
Men detta är förstås överkurs för den som har förläst sig på ämnet. Den här skriften täcker däremot allt annat som man behöver veta och jag vet att jag själv kommer att ha mycket nytta av den både som inspiration och som referensverk.