Historia, Nationalism

Sankt Göran och Sturarna

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Licens: Wikipedia Commons

Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?

St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.

Men historien börjar långt tidigare

Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.

Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.

Draken tar plats

Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.

Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.

Dopfunt från Martorp i Västergötland. Foto: Bengans historiesida

Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.

Kung Karl lyfter Sankt Göran

Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.

Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)

Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.

Spår i heraldiken

70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?

Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.

Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.

Historia

Dikt om Riddarhuset

Det sker inte ofta, men ibland finner heraldiken sin väg in i poesin. En  av de få dikter jag känner till är Wilhelm von Brauns dikt ”Riddarhuset” från 1841. 

Riddarhuset (1841)

Det ståndar ett hus uti Stockholms stad
Med gyllne latin på röda väggar,
Och inne, där sitta på bänkars rad
Det utspädda fullblodets ätteläggar.

Från tak ned till golf hänga taflor små.
På dem springa oxar och svin och björnar,
På dem krypa insekter äfvenså,
Och där flyga korpar och glupska örnar.

Hu! alla slags vilddjur med öppet gap
Den häpne plebejen så djupt förfära!
De äro ju skogarnas ridderskap:
De lefva af rof och af krigisk ära.

Och allt hvad som landet har ädelt ser
På kräken, som luffa bland segerfanor.
Då vidgas dem bröstet, stolt munnen ler;
De känna igen sina höga anor.

Men tyst! En Demostenes stiger opp
Och slår sig för bröstet, hvars ordnar klinga.
Han yrkar på »anslag», med säkert hopp,
Ty »skatterna äro ju nästan inga».

 

Läs mer av Wilhelm von Braun i ”Projekt Runeberg”

Vapensköld

Järvar och örnar i Värmland

Järvar och örnar i Värmland. Om det har Fredrik Höglund skrivit ett bra inlägg på sin blogg som jag vill göra reklam för. 

På ett snärtigt och kunnigt sätt berättar han allt väsentligt som finns att veta om historien bakom Värmlands landskapsvapen. Därför lämnar jag över ordet till honom.

Läs Fredriks hela inlägg här: https://wermlandsheraldik.wordpress.com/2017/12/21/jarven-varmlands-forsta-landskapsdjur/#comment-1552

Fredrik Höglund är alltså heraldikern bakom bloggen Wermlandsheraldik.

Vapensköld

Vad är heraldik

Daniel Anderssons Exlibris
Daniel Anderssons Exlibris av Magnus Bäckmark.

Att ett vapen är en klassisk symbol är nog alla som läser den här bloggen väl medvetna om, men hur avgränsar man egentligen ett heraldiskt vapen från vapenliknande bilder?

2001 kom min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige”. Redan i inledningen försökte vi definiera vad ett heraldiskt vapen är. Det lät så här:
”Ett vapen består av ett sköldemärke, som återges på skölden, och en hjälmprydnad, som sätts ovanpå hjälmen. …  Man utgår alltid ifrån att ett vapen åtminstone i tanken ska kunna användas på det sättet. Men vapnet behöver inte nödvändigtvis sköld och hjälm för att ändå kännas igen som ett sådant. Ett vapen är i grund och botten en bild som är utformad i enlighet med det heraldiska bildspråket och kännetecknas av nedanstående egenskaper vad gäller funktion, innehåll och stil.”

Bildens funktion

Bilden har inom heraldiken två funktioner. Dels är den dekorativ, dels är den ett tecken som identifierar sin ägare. Därför måste den kunna särskiljas från andra bilder.Och därför ska en komposition sträva efter originalitet i sin kompositionen.

Bilden ska vara enkel och tydlig

Heraldiken premierar enkelheten. Bilden ska kunna beskrivas så enkelt att alla kan förstå hur den ska ritas/tecknas/avbildas.Någon expertkunskap ska alltså inte behövas.  Till exempel är lilla riksvapnet enligt lagtexten en blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en – en bild och symbol som visar heraldikens enkla tydlighet på alla sätt.

I vapnet strävar man också efter en stark kontrast mellan de tinkturerna, tinkturregeln. Det betyder att man växlar mellan färg och metall så att en röd björn inte ligger på ett fått fält, och att ett rött fält inte heller ligger mot ett blått fält.
Glöm inte heller att färgerna ska vara så klara och tydliga som möjligt med hänsyn taget till det material som används.

Göteborgs Heraldiska Sällskap

Bilden ska vara  stiliserad

Heraldiken är inte naturalistisk. Tvärtom, den visar en extremt falsk bild av naturen eftersom varje avbildning ska vara stiliserad och förstärka motivets mest framträdande attribut. Bilden av en ros eller ett lejon är därför inte en naturtrogen avbildning utan en ikon för dem.

Framställningen är samtidigt traditionell. Det går inte för sig att stilisera en heraldisk ros hur som helst utan framställningen ska följa den heraldiska traditionen. Det är det som gör det lite krångligt att vara heraldisk konstnär för det är mycket att hålla ordning på.

Bilden ska även ha en tydlig siluett. Man behöver inte gå så långt så att man säger att motivet måste kunna kännas igen i en svartvit siluett men näst intill.
Eftersträva alltid tydlighet och slagkraftighet i alla framställningar.

 

Historia, Jourhavande heraldiker

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.

Vapensköld

Tankar om Ted Talk

Ted Talk har fått ett fantastiskt genomslag bland den välbeställda klassen i Västeuropa. Nästan som att man kan tro att det som sägs där är väldigt viktigt. Men jag har vissa synpunkter.

Nu tänker jag begränsa mig till synpunkter på ett inslag som handlar om flaggor, och egentligen handlar det inte ens om det inslaget. Nej, det här inlägget handlar mer om att jag tycker att vi allt mer gör icke-experter till experter endast på den grund att de gör sig bra i korta filmade inslag. Och eftersom flertalet följer experternas auktoritet (varför tittar du annars på Ted Talk) får dessa ”experter”

Ett inslag om flaggor

Det var i mars 2015 som Roman Mars höll ett Ted Talk om flaggor med titeln ”Why city flags may be the worst-designed thing you’ve ever noticed”
Fram till idag har det setts nästan fem miljoner gånger av, gissar jag, drygt hälften olika personer (nördar har en tendens att se om ett inslag mer än en gång, har jag närko på mig själv).

Om just det här inslaget har jag inget att säga mer än att det var ett rätt kul inslag men det hade väldigt lite att göra med heraldik och flaggor och knappt något att göra med kunskap. Det har mest att göra med att skapa en stämning av ”titta vad vi är bra, låt oss nu skämma ut dem som inte är lika bra”. Och för all del, i en humorsketch funkar den attityden bra även om jag är lite mer tveksam i Ted Talk-sammanhang.

Så följs Ted Talk upp

I Ted Talks presenteras Roman Mars som en flaggentusiast, inget mer. Men hela Ted Talks idé, som de inte försnillar ett chans att påpeka, är att de för fram experternas kunskap på enkelt sätt till oss vanliga människor. Alltså anser ted Talk att Roman Mars är en expert. Därför är det intressant att han som enda källa till sin kunskap för fram boken

Därför har jag tittat lite på efterspelet till hans föreläsning. På Ted Talks hemsida tar Roman Mars i juli 2015 upp tankar och flaggor som kommit in sedan hans Ted Talk. Här nämner han alldeles i början en bok av Ted Kaye som heter: Good flags, bad flags: How to create a great flag.

Ted Kayes har tydligen listat upp fem regler som Roman nämner. Det är inget fel i Kayes regelverk men det som är bekymret är att Roman Mars tar upp denna Kaye som den som har skapat dessa regler och som därför är upphovsmannen bakom dem, när dessa regler har varit vägledande för heraldiken och flaggkunskapen i över 800 år. 800 år är en nästan ofattbart lång tid så visst finns det under denna tid både flaggor och författare som avviker från den smala vägen, men merparten av flaggorna gör det inte.

Och här kommer då min poäng. Om vi väljer att som enda källa till något tar det som presenteras på det mest lättsmälta sätt, vad händer då om personen har fel? Om hen har missuppfattat sin källa eller om hen valt just den källa som företräder en avvikande mening (=felaktig, för att denna person har missuppfattat ämnet). När det kommer till flaggor finns det alltså ett enda föredrag på Ted Talk och jag gissar att det gäller för de flesta ämnen.
Läs mer här: https://ideas.ted.com/7-fantastic-flags-that-break-every-design-rule/

Med detta sagt – titta gärna på Roman Mars men var lite fundersam till Ted Talks och hur väl dess föreläsare egentligen kan sitt ämne.
Och när du läst klart – vilket fel gör Romas Mars (och Ted Kaye) enligt Europeisk heraldisk/flaggtradition.

 

Jourhavande heraldiker, Vapensköld

Får jag bära mormors vapenring?

Jourhavande heraldiker

Om du har ett gammalt föremål med ett heraldiskt vapen – får du då använda det?

Det var i korthet en fråga jag fick häromdagen. Det gällde då både en vapenring och en vacker klocka som var utsmyckade med ett adligt vapen och har tillhört ägarens anfader, men inte på far-till-far-linjen.
Min frågeställare är alltså inte adlig.

Mitt svar är enkelt:
Visst får du använda din gamla släktings vapen, både klockan och ringen.

Men att använda föremålen är inte detsamma som att äga vapnet. Det är viktigt att skilja på det jag kallar dekorationsvapen och identifikationsvapen. Det första är inte mer än ett vackert föremål medan det andra är den heraldiska motsvarigheten till ditt namn.

Så om du har ett gammalt föremål med dina släktingars vapensköld; använd dem gärna. Det är ju trots allt en del av ditt arv. Men var ärlig  och låtsas inte som att det är ditt eget vapen och gör för allt i världen inte nya föremål med denna vapensköld som grund.

Jourhavande heraldiker

Expressen rättar sig

Jourhavande heraldiker

Expressens brev till Wasling heraldik

Det händer inte varje dag, men ett litet inlägg på min blogg har fått Expressen att införa en rättelse.
Läs dem här https://www.expressen.se/om-expressen/expressen-rattar-12/
Det vore såklart bättre om den heraldiska kompetensen vore mer utbredd även bland de som refererar kungligheter, men jag har under åren noterat att just den gruppen är bland de mest fördomsfulla inom media.
Ändå tycker jag att det är stort att som Expressen gör, ta in en så tydlig rättelse. Visserligen valde de i rättelsen att fokusera på detaljerna och undvika den stora kritiken, men det är ända positivt att något sker.
Här är Expressens hela rättelse, utfall den försvinner från länken här ovan:

 

171127
Fel titel. I fredagens avsnitt av ”Kungafamiljen” diskuterades prins Gabriels vapensköld och monogram. Sedan publiceringen har tittare uppmärksammat flera felaktiga faktauppgifter som låg till grund för diskussionen. Bland annat användes felaktigt titeln ”riksheraldiker”, ett ämbete som avskaffades 1953. Fel titel tillskrevs också den person som designat vapnet. Expressen beklagar de felaktiga uppgifterna och har avpublicerat den del av programmet som behandlade detta ämne.

Vapensköld

Expressen och prins Gabriels vapen

Det här är väl straffspark mot öppet mål – men maken till antal fel som man kan få in på 60 sekunder långsamt tal var det länge sedan jag stötte på.

Och nej, jag är inte upprörd 🙂 Bara lite förundrad över hur lite Expressens hovkrönikörer kan om det kungliga protokollet. Och fascinerad över det språk som används, som om programmets tittare är fullständigt okunniga om svensk historia.

30 sek: Jo, alla får ta sig ett vapen.
40 sek: Nej, det heter inte riksheraldiker. Det ämbetet avskaffades 1953. Numera är det en statsheraldiker, som är enhetschef på Riksarkivet​
45 sek: Nej, man tillverkar inte ett vapen, man komponerar det. Nu komponerar inte statsheraldikern speciellt många kungliga vapen heller eftersom de följer en mall, men det är ju bara detaljer.
50 sek: Nej Henrik Dahlström är inte statsheraldiker. Henrik är konstnär som anlitas av statsheraldikern (jo, han har en deltidstjänst), och denne statsheraldiker heter Henrik Klackenberg. Klackenberg är för övrigt också kammarherre vid hovstaten så honom bör, rimligen, krönikören känna personligen.
1 min: Nörderi, men ändå – Vapnet har inte fyra ”bitar” det har fyra fält.
1.05 min: Och de ”svenska symboler” som nämns är Sveriges statsvapen och ett landskapsvapen.
1.20 min: Att säga att dalpilarna ”kom till kännedom” på 1520-talet känns lite som om personen läst men inte förstått. Vapenskölden/sigillet med pilarna är känt från 1520-talet. Pilarna i sig är armborstpilar, som dock var lite kortare än de som användes av ex tyska knektar, därav namnet dalpil.
1.35 min: Nej, det är inte en krans runt skölden. Det är en kedja.
1.40 min: Prins Carl Philip får ”designa” i betydelsen ”rita upp” Gabriels sköld så mycket som han vill. Han får däremot inte hitta på något eget, vilket krönikören själv sa 30 sekunder tidigare i inslaget.
2.35 min: Jo, Gabriel kommer visst att använda detta vapen. Eftersom han är prins och medlem av kungahuset är hans vapensköld en del av Sveriges officiella symboler. Låt gå att vi i allmänheten inte kommer att kunna se vapnet så ofta, men det är en helt annan sak.

Det är väl bara att hoppas att Tess Ulander och Karin Lennmor till nästa kungliga inslag åtminstone läser igenom närmsta wikipedia-sida. Mer är det vågar jag inte själv hoppas på.

Se inslaget här: https://www.expressen.se/tv/nyheter/kungligt/darfor-designar-inte-carl-philip-for-sonen/

 

Vapensköld

Hitta de gamla heraldiska verken

Internet är fullt av heraldik och gamla inscannade böcker. Men de svenska källorna är ännu relativt okända för en större allmänhet. så därför kommer här en lista.

Källan till denna lista är (den ursprungliga) Svenska Heraldiska Föreningens årsskrift från 1912.

Svenska vapenböcker

Henrik Kejser: Sveriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapen-Book Hwaruti Alla Grefwars, Friherrars och samtelige Adelens Wapnar och sköldemarken författas. Stockholm 1650, 4:o. (].

F. Peringsköld) Prof-Tryck utg. af åtskillige K . Antiquitets Archiv tillhöriga sigiller, Stockholm 1721, 4:o.

(C. L . Von Schantz?) Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn-Bok uti trä skuren; första delen utkom 1734 och den andra 1 745 ; folio.

Daniel Gustaf Cedercrona: Wapn-Bok öfver Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn, Stockholm 1746, folio, träsnitt.

P. Carlsköld: Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1764, folio, koppargravyr. Denna vapenbok är fortsatt till närvarande tid.

A . W. Stiernstedt och C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1865—1879 qvart., färgtryck.

C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1890, stor folio.

F. Liljeblad: Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, 1878,

Teoretiska heraldiska verk

Bonde Humerus: Stemma Sveorum in Coelo Heraldico, Resp. Jacobi. Jena 1691, qvart.

Eric Galle: De natura Insignium cum apphcatione ad Insignia Nobilitatis Svecanee, Upsala 1747 och 1748, qvart. — 38 —

Adam Slreling: Principia Artis Heraldicae, Lund, 1748, qvart.

Carl H. Uggla: Inledning till Heraldiken, Stockholm 1796.

C. A . Klingspor: Svensk Heraldik, Upsala 1874. Gustaf Adlerfeldt: Disquisitio de Ordinibus Equestribus, Upsala 1696, qvart.

Johan lhre: Dissertatio accademica de natura insignium cum applicatione ad insignia nobilitatis Svecanee, 1747—1748.

Henric Rosenstierna: De ordinum Equestrium in Svecia usu Antiquo et Hodierno, Upsala 1748, qvart.

Johan Höppener: De ordinibus Equestribus, Lund 1748.

Olof Broms: De Diadematium Origine et Usu, Upsala 1700, octav.

Johan lhre: Dissertatio, accademica de insignibus serenissimae familiae Wasiacae, 1758.

Eric Fant: Observationes circa originem insignium nobilitatis svecanae, 1 787.

Jacob Franck’ De Antiquis Gentium Gothicarum Insignibus, disp. Lund 1697 qvart.

Anders Schörling: Insignia Gothorum adumbrans, disp. Upsala 1719, qvart.

Brauner: De Insignibus Serenissimae Familiae Vasiacae, disp. prae. lhre, Upsala 1758.

Johannes Schefferus: De Antiquis Verisque Regni Svecia? Insignibus, Stockholm 1678, qvart.

Laurentii Petri: Bevis at Tre Kronor äro Sweriges rätta och enskylta Wapn.

Dan. Vihlm. Mollerus: Dissertatio de Tribus Regni Svecia? Coronis, Altdorf 1696, qvart.

Carl H. Uggla: Af handling om Swea Rikes Urgamla Wapn de Tre Kronor, Stockholm 1760.

 

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia