Boktips
Först kom Inga von Corswant-Naumburgs bok som svenska anvapen. Sedan kom Cecilia Candréus fristående uppföljare om begravningsfanorna. För den fick hon Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2012.
Hennes avhandling, ”De hädangångnas heraldik”, behandlar stormaktstidens senare hälft, från 1670 till 1720. Det är den period då det pompösa fortfarande var centralt och rangtecknen var utvecklade men de ekonomiska förutsättningarna var lägre än de varit under den föregående 50-årsperioden inom aristokratin.
Cecilia Candréus avhandling är en gedigen genomgång av materialet där fokus inte ligger på katalogiseringen av materialet utan på att sätta in fanorna i deras ideologiska sammanhang och på det viset förklara deras uppbyggnad och utveckling. Candréus stödjer sig på andra moderna forskares teser och utvecklar dem på flera punkter.
Författaren lägger också stor vikt vid att tydligt definiera hur olika begrepp kan användas vilket är till stor fördel för läsaren. En hel del av de missförstånd som annars märks i diskussioner kring fanor, baner och vapendukar kan därmed undanröjas.
Cecilia Candréus har en ovanligt stor bredd i sin avhandling vilket märks när hon tar läsaren från metod via en genomgång av fanornas ideologi och utseende till ren industrihistoria i form av broderiteknik och skråväsendet inom pärlstickeribranschen.
Avhandlingen avslutas med en katalog över bevarade fanor och en förteckning över de pärlstickare som gjorde fanorna.
De ceremonier som kantar en människas väg till den sista vilan har under årtusenden präglats av en strävan efter en värdig inramning. Ceremoniernas utformning och betydelse har dock skiftat genom historien. I stormaktstidens Europa utgjorde kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar betydelsefulla evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att synliggöra och befästa sin sociala position. Vid ceremonierna användes en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier, vilka bidrog till att ge arrangemanget en symbolbärande inramning. I sin doktorsavhandling undersöker Cecilia Candréus tillverkningen och bruket av en grupp vita, broderade fanor – så kallade länsfanor – som användes av manliga medlemmar av den svenska betitlade adeln i samband med begravningar under stormaktstidens slutskede.
I undersökningen skildras inte bara ett textilt hantverk och dess utövare, utan även de avlidna männen, deras familjer och det samhälle de var en del av. Med heraldiska vapenbilder utförda i ett exklusivt reliefbroderi med guld- och silvertråd manifesterades den avlidnes grevliga och friherrliga titlar för att på så sätt markera hans position i den sociala eliten och en person som innehade flera titlar förde ofta en fana för varje titel. Det symboliska budskapet förmedlades inte bara genom fanornas heraldik och inskriptioner utan även genom deras förhållande till ett samtida stilideal där de ornamentala inslagen och det broderitekniska utförandet var av betydelse. Broderierna tillverkades på beställning och arbetet utfördes av professionella pärlstickare. Efter begravningen placerades många fanor som minnesmärken vid gravarna. Andra återanvändes senare genom att broderierna flyttades över på nytt tyg för att nu fungera som dekor på en altarbeklädnad.
Cecilia Candréus
De hädangångnas heraldik (2008)
ISBN: 978-91-7844-750-3.
Gidlunds förlag
Läs mer om Cecilia Candréus
Fick medalj av Svenska Heraldiska Föreningen
2012 mottog Cecilia Candréus Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sitt storartade akademiska arbete.
