Bloodied Banners: Martial Display on the Medieval Battlefield

Boktips

/Texten helt fräckt kopierad /

Medieval warfare is to modern eyes a colourful affair. Banners, armour, horse trappings and many other objects bore heraldic symbols.

To be effective at all, heraldry relied on differences in colour and pattern. As Jones observes, today’s soldier dresses in a way to hide himself from the enemy. He therefore poses the question: why did medieval warriors dress themselves in such a colourful, even flamboyant, manner?

The standard interpretation is that heraldic display was a means of identification, so that warriors could differentiate between friend and foe. Jones doubts this explanation, suggesting that it was more a means of distinguishing a military elite “based upon a concept of individual martial prowess”.

It was an incentive to honourable and valorous conduct since the doers of such deeds could be identified through their arms, thereby bringing glory (or shame) to the family and to the lord as well as the individual.

Banners, on the other hand, were “functional tools of command, being used to convey instructions to the men”. Furthermore, as time went on, other forms of identification were used, both for individuals, in the form of badges, and for collectives, in the form of national or religious insignia, such as the use of the white cross by William Marshal’s men in 1217 to demonstrate their service to the pope and his legate in the wake of King John’s conceding of the realm to Innocent III four years earlier.

Jones goes on to consider other visual aspects of medieval conflict, such as the psychological effect of wearing armour both on the wearer and the observer. The change in outline and proportion of the wearer is demonstrated neatly by photographs of the author across the various stages of donning armour (though, ironically, without any heraldic display).

He also elucidates more fully the importance of the horse and the sword as marks of status and shows how common religious symbols were in martial display. He adds a short discussion of audible display – the use of trumpets, war cries, marching in time – for the sake not only of military efficiency but also to boost the courage of one side while undermining that of the enemy.

These are all fascinating topics, expounded in a very accessible writing style and replete with examples.

Jones covers a huge chronological span – virtually the whole medieval period. Inevitably this limits opportunity for extended scholarly discussion and for explorations beyond published materials concerning England and France.

The author admits that “it is often difficult to ascertain which aspects of display reflect military culture and which civilian ones”. Furthermore, since there was continuity in what he calls “the basic culture” it is not easy to see the supposed military revolution of the 14th century reflected in display. Indeed, he points to continuities with later centuries, where the remnant of medieval armour, the gorget, remained a distinguishing feature of the officer class.

These observations, and the thought-provoking style, make this book a stimulating read for anyone interested in military history. 

Anne Curry is professor of history at the University of Southampton

Author: Robert W Jones
Publisher: The Boydell Press
Reviewed by: Anne Curry
Price (RRP): £50

Borgerliga vapen i Sverige

Vapensköld för Ackerstierna, från Jämtland.
Vapen Ackerstierna, från Jämtland.

Borgerliga vapen i Sverige. Så heter en sida på wikipedia. Det känns lite underligt och begränsande, men inte fel i sak.

Ett borgerligt vapen är alltså ett vapen som förs av en person eller släkt som inte är adliga (och hit räknas alla medlemmar utom huvudmannen i de adelsätter som upphöjts efter 1809).

Borgerlig har inget med politik att göra. Det har inte heller något med burskap/borgerskap enligt det gamla ståndssamhället att göra. Det har däremot med Borgerlig vigsel att göra, och med borgerlig kommun – dvs något som är sekulärt.

Vapensköldar är i sig varken sekulära eller andliga; de bara är. Däremot var ordet borgerlig modernt i slutet av 1800-talet  och bürgerliche wappen är den tyska inspirationen till svenska borgerliga vapen.

Men eftersom ordet borgerlig i såväl Tyskland som Skandinavien kan ha en politisk innebörd samtidigt som vi heraldiker inte vill att släktvapen ska vara politiska så rekommenderas att man använder andra ord. Som släktvapen eller familjevapen.

Ofrälse vapen är däremot ett synnerligen korkat ordval eftersom o:et är en negation och vi kan inte använda adelskapet som norm i dagens samhälle. Inte ens i heraldiken.

Om man läser den svenska Wikipedia-texten och sedan den engelska så ser man att det är en definitionsskillnad i ordet burgher arms/borgerligt vapen.  Ska man vara petig så är faktiskt den engelska sidan fel både för svenskt vidkommande och för hela den germanska sfären.

Orsaken kan vara att man läst sina källor lite för snabbt (för de är inte lika kategoriska som engelska wikipedia.) det visar också att britterna är så annorlunda oss (nåja, men lite) att man inte kan översätta från engelska till svenska hur som helst. I heraldiken är det alltid bättre att översätta från tyskan.

 

Blasonera en vapensköld

Blasoneringen (beskrivningen) av ett vapen är det viktigaste inom heraldiken. För att göra en bra blasonering krävs koll på fackorden. Thomas Falk har gjort en bra sammanställning av en del på sin hemsida.

Den heraldiske tecknaren Thomas Falk har på sin hemsida tecknat och beskrivit de vanligaste häroldsbilderna inom svensk heraldik.  Sidan ger en snabb överblick och insikt i hur denna del av heraldiken fungerar, samtidigt som den är illustrativ.

Thomas illustrerade för övrigt samma innehåll i boken ”Heraldik för nybörjare” som givits ut av Svenska Heraldiska Föreningen. Det här är emellertid helt nya illustrationer.

XXXII International Congress of Genealogical and Heraldic sciences

Jag lånar det här inlägget från arrangörerna bakom XXXII International Congress of Genealogical and Heraldic sciences. 

Good day, Bonjour, Guten tag,

As you may have heard, the XXXII INTERNATIONAL CONGRESS OF GENEALOGICAL AND HERALDIC SCIENCES is to be held in Glasgow in 2016. Further details of the programme can be found on our website and is available in English, en français, und in deutscher Sprache:

Information on the Call for Papers can also be found on the website:

If you are interested in attending you can let us know by completing a simple form on the website. These are available

 

We look forward to hearing from you.

Yours sincerely,

Bruce K Gorie
Registrar

 

 

Bilder på vapensköldar

Heraldiken handlar om bilder, framför allt bilder på vapensköldar. Men hur får man tag i dem?

Alla heraldiska bilder har en upphovsman. Det går därför inte att ta bilder hur som helst. Vissa upphovsmän är kanske inte så noga med sin upphovsrätt, andra kända konstnärer har nyss gått bort och deras anhöriga vill gärna att arvet ska leva vidare. Det gäller inte minst några av de stora svenska heraldikerna under 1900-talet.

Jag vet också att Svenska Heraldiska Föreningen arbetar med att få fram bilder som man kan använda för att göra åtminstone ett första utkast till sitt egna vapen.

Sveriges främste vapenmålare

Davor Zovko är Sveriges bäste vapenmålare. På hans blogg kan du följa hans arbete.

Davor Zovkos blogg är en orgie i vacker heraldik.

Här kan du se hans heraldiska arbete och även övriga konstnärliga insatser samt läsa om hans engagemang inom kyrkan.

Den här gången ville jag bara göra reklam för hans blogg. Mer diskussion kring några av hans tänkvärda teser kommer i en senare blogg.

Så lyckas du med en heraldisk förening

Hur ska man få folk att bli aktiva i en heraldisk förening?
Börja med en fest så folk blir vänner. Därefter kan du börja prata heraldik. 

I helgen visade det sig att Lunds heraldiska sällskap (lokalavdelning till SHS/SHF) är Nordens mest aktiva heraldiska förening. Och det ska de ha all cred för, deras insatser är fantastiska.

Lund

Men om vi ser bortom aktiviteterna och försöker förstå varför de lyckas så är det inte så lätt. De i Lund är idag ett sammansvetsat gäng killar i ungefär samma ålder, med ungefär samma bakgrund och jobb. De har med andra ord mycket gemensamt utanför heraldiken. Dessutom var de alla mer eller mindre aktiva i Svenska Heraldiska Föreningen innan de bildade detta lokalsällskap. Då är det ganska lätt att få tid över till gemensamma luncher eller eftermiddagsträffar om heraldik.

Borås

När Borås Heraldiska Förening bildades var det ungefär likadant, fast de som var med var yngre (och delvis samma personer). Den föreningen bildades 1990 av Stefan Bede, Magnus Persson och Jesper Wasling och där ingick snart även Per Ladenvall (tidigare revisor i SHF) och Henric Åsklund samt Henrik Sjövall. Föreningen upplöstes 95 på grund av att alla medlemmar (nästan) flyttade till universitet för att plugga. BHF återbildades 2000 och omvandlades 2014 till sällskapet Sju härolder/Seven heralds.

Under sin första tid hölls fler aktiviteter än SHF åstadkommer, samt gjordes två rätt stora utställningar, större än vad SHF hittills lyckats producera.  Men det var lätt ordnat eftersom alla som var med kände varandra väl sedan gymnasietiden.

Grästorp

Ett tredje exempel är Grästorp. Denna lilla ort var Sveriges heraldiska centrum under 70- och 80-talet, vad än andra försöker hävda. Här fanns eldsjälarna Carl-Axel Rydholm och Alf Djerf och de drog med sig Bengt-Göran Lundkvist och Kenneth Wulcan, med flera vanliga medlemmar.

Återigen blev det ganska lätt att samordna den heraldiska aktiviteten eftersom gruppen redan gjorde så mycket tillsammans i andra sammanhang.

Det gemensamma

I alla dessa grupper är att de först kände varandra, sedan byggde upp en heraldisk aktivitet. Då har verksamheten blomstrat. När det fungerat tvärtom har det krävt mycket mer energi och kraft för att lyckas, samt att allt ständigt måste ha ett tydligt syfte för att locka besökare.

Heraldiken själv lockar tyvärr inte – ännu – massorna på det sätt vi heraldiker skulle önska.

 

 

 

 

 

 

Kyrkornas vapensköldar hittas på kyrkokartan.se

På Kyrkokartan.se kan du snabbt få möjlighet att se vilka begravningsvapen som finns i våra kyrkor.

Det är, åter, Barbro Thörn som står för en stor del av fotograferingen. Jag säger åter, för hon är också inblandad i Facebook-grupen epitafier som presenterar svenska begravningsvapen. Och jag måste säga att det är ett fantastiskt arbete hon och hennes kollegor gör. Att så här snabbt och enkelt få se vad som finns i våra kyrkor är en ynnest.

Här är 27 bilder från Säters kyrka.

 

Lunds heraldiska sällskap bäst i Norden

Vapensköld för Societas Heraldica Lundensis. Teckning: Ronny Andersen
Vapensköld för Societas Heraldica Lundensis. Teckning: Ronny Andersen

Vid Nordiska Heraldiska Sällskapets årsmöte i Danmark i dag fastslogs att Lunds heraldiska sällskap var 2014 års mest framgångsrika.

Grattis, säger jag såklart till lundensarna i Societas Heraldica Lundensis. Framför allt till Claus Berntsen, Henric Åsklund och Martin Trägen som driver på SHS lokalavdelning i Skåne. De tre är dessutom, som av en händelse, med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse, så sällskapet är lika mycket en lokalavdelning inom SHF.

Tidigare finns det heraldiska sällskap i Göteborg och Borås (vilket delvis är samma, men ändå inte, beroende på hur man ser på det)

Och nu har jag hört ryktas att det kommer en till i Karlstad i Värmland. Det är lustigt, sedan de sociala medierna gjorde sitt intrång har de sociala fysiska kontakterna inom heraldiksfären ökat markant.

Det är bara hoppas att det blir något konkret i Stockholm snart. Visserligen finns Heraldiska samfundet där, men det verkar inte hända så mycket i den föreningen och den bjuder definitivt inte in till spontanträffar med icke-medlemmar.

Vad är Heraldiska nämnden?

Heraldiska nämnden är Sveriges högsta organ i heraldiska frågor.

Riktigt vad de gör och på vilka grunder hur de utses är oklart, men riksarkivarien är alltid nämndens ordförande och de två övriga ledamöterna utses av regeringen. För var och en av ledamöterna finns en suppleant som utses på samma sätt. En ledamot ska vara jurist så regeringen utser i regel en person från högsta domstolen eller motsvarande. Den tredje i Heraldiska nämnden  ska vara konstnär, tror jag.

Nuvarande ledamöter (riksarkivarie Björn Jordell, justitierådet Kerstin Calissendorff och formgivare Erika Lagerbielke) sitter sedan 2013 och fram till juni 2015. Så gör även deras ersättare (konstnär Ingegerd Råman och generaldirektör Jane Cederqvist, tidigare på Historiska museet). Sammankallande och sekreterare är alltid statsheraldikern (Henrik Klackenberg).  Nu finns dessutom tre adjungerande till nämnden (biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab, riksarkivets chefsjurist Efwa Westre Stövander och riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström).

Om det ska bytas ledamöter i Heraldiska nämnden

Jag vet inte om dagens ledamöter ska bytas ut i juni 2015, och jag har ingen önskan om att så ska ske. Men om så sker har jag lite synpunkter på efterträdarna.

Ska det finnas med en jurist så bör denne ha heraldisk kunskap. Då finns det två namn som är aktuella. Och eftersom nämnden möts i Stockholm och regeringarna i Sverige tycks ta det här med geografisk spridning med en klackspark så förordar jag den av de två som bor närmast statsheraldikerns kontor – Eric Bylander. Den andre är Martin Sunnqvist. Båda jurister med stor integritet, stor juridisk kompetens och med heraldisk kunskap. Oavsett vem så tror jag att bara deras intresse för ämnet kommer att ge Heraldiska nämnden en betydande energikick.

Som konstnär förordar jag kunglige ordensmålaren Leif Ericson. Han är säkert alldeles för okänd för att bli aktuell, men han vore synnerligen lämplig.

Tyvärr blir det väl någon, visserligen skicklig men ack så okunnigt heraldisk formgivare som inte har mycket att tillföra.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia