Arjeplog har skapat en ny logga som påminner om deras kommunvapen, men ändå inte är ett kommunvapen.
Jag tycker att det är lite svårt att säga att det ena är fel och det andra är rätt. En logga och ett vapen är två saker som kan gå hand i hand. Loggan har en kort livslängd, och ska så ha, medan ett vapen till sin natur är evigt.
Kan kommunvapnet bytas ut
Ja. Och nej.
Rent formellt kan en kommun ensam säga att de avskaffar sitt vapen och ta det beslutet i fullmäktige, men i folkets (och troligen även politikernas) ögon har man säkert kvar vapnet ändå, även om kommunen inte använder det på sina brevpapper.
Vad Arjeplog tror att de har gjort vet jag inte, men jag är helt säker på att deras vapen kommer att bestå medan den nya loggan kommer att pryda kommunen ett tag framöver.
”Arjeplog vapen” av Himasaram. Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.
Heraldik tycks locka till sig de som vill ha status snabbt, men eftersom dessa sällan har tålamod att söka fakta blir det lite si och så med det korrekt heraldiska.
Jag börjar med att säga att statussökandet inte rör de som ansöker om att registrera sitt vapen; de visar tvärtom ett intresse för att ta till sig heraldiken.
Ludwig von Mises-institutet
Har antagit en vapensköld som de säger är inspirerad av von Mises släktvapen. Och det kan man ju säga att den är; inspirerad alltså men inte mycket mer. Istället för att ägna sig åt fem minuters googling har de lyckats göra nästan alla heraldiska fel man kan göra samt passat på att dels förfalska den svenska historien, dels säga emot sin egen ideologi.
Felen då, vilka var det:
1) Foton i skölden. Troligen den sämsta vapenbild jag sett, någonsin.
2) Färgmöte. Blått möter rött
3) Oheraldiska korpar, som dessutom har olika form i avbildningen.
Man undrar ju om de har lika dålig källkritik i föreningens övriga verksamhet.
Ps. SHFs arbetsgrupp Sockenheraldiska Institutet använder ordet ”institut” som en ironisk blinkning till de låtsas-akademiska föreningar som låtsas vara riktiga institut.
Henric Åsklund och Jesper Wasling i Hönsäter kyrka.
Är du intresserad av svenska kyrkor? På kyrkokartan.se kan du få en snabb överblick.
Gå in på deras hemsida och sök upp den kyrka du är intresserad av. Ofta finns då interiörbilder som ger en fingervisning om hur kyrkan ser ut och det finns något heraldiskt intressant på platsen.
I de flesta äldre kyrkor finns det vackra begravningsvapen från stormaktstiden eller imponerade gravstenar smyckade med den dödes släktingars vapensköldar.
Finns inget av heraldiskt intresse så är det förstås bara att söka upp en ny kyrka.
Den svenska flaggan är inte evig. Den har förändrats förr och kommer att förändras igen.
En nyhet om att LUF vill ta bort den svenska flaggan har cirkulerat på nätet de senaste dagarna (http://nyheter24.se/nyheter/politik/793438-nej-luf-vill-inte-ta-bort-korset-i-svenska-flaggan). Det bryr jag mig inte om att kommentera. Däremot har jag sett flera som har kommenterat det med ilska och jag har sett vilken sällsynt stor kunskapsbrist som finns hos dessa skribenter. Men det är kanske därför de kan vara så tvärsäkra.
Mest intressant är det att man tycks tro att den svenska flaggan alltid har varit ett gult kors på blått. Om man nu verkligen skulle hålla på det ursprungliga (varför man nu ska göra det) så har vi haft minst tre helt olika riksbaner/nationsflaggor före korset (bjälbo-flaggan, tre kronor och den randiga flaggan). Vi kan vara helt säkra på att det fanns ett riksbaner redan på 1200-talet, men hur det såg ut vet vi inte.
Och ska vi ska en korsflagga så ska den ha tungor som militärens flagga har idag.
Så mitt enkla råd till er som är tvärsäkra på flaggans historia. Fundera ett tag på vad och för vem den är en symbol. Svaret är inte så givet som man först kan tro.
Finns det en gul färg och i så fall vilken är den? Det kommer Stefan Bede strax att berätta om i TV.
I veckan uppmärksammade media att politikerna i Mjölby kommun har tvingat en husägare att måla om sitt hus eftersom hans val av gul färg inte är svensk
Håll utkik efter Stefan Bede som i veckan dyker upp i ett TV-program och där berättar mer om den svenska gula färgen och andra svenska nationalsymboler.
Det finns i samhället de som tror att opolitisk betyder att man inte får uttala sig om historiska personer och händelser eftersom detta kan ses som ett politiskt ställningstagande. Min erfarenhet är att de som är mest noga med att inte vilja få kritik är höger- respektive vänsterextremister.
Är det ett politiskt ställningstagande att säga att Lenin skapade ett klimat som gav fritt spelrum för massmördare i Sovjet? Om så, är det då ett politiskt ställningstagande att Stalin av samma skäl lät mörda än fler och att Mao och Hitler är massmördare?
Nu kommer säkert du som troende marxist, leninist, nazist eller fascist att känna dig utpekad och bli upprörd. Ja, utpekad är du, men varför bli upprörd? Du erkänner säkert intellektuellt att det som har skett har skett, men känner känslomässigt att du på något sätt blir provocerad när du inser att din bild av verkligheten inte stämmer med verkligheten.
Den amerikanske heraldikern David B. Appleton har skrivit en liten kort och lärorik text om islamsk heraldik.
Det handlar förstås inte om heraldik i heraldiks mening men om tydliga igenkänningsmärken som användes inom den muslimska världen under medeltiden fram till 1500-talet.
Appeltons text rör framför allt heraldiken inom dynastierna Ayyubid och Mamluk i Egypten och Syrien. Här användes en form av balsoneringsspråk så att motivet beskrivs som ”ard” (fält eller bakgrund) indelat i tre ”shatfas” eller ”shatabs” och vidare.
Fick en vapenskiss till mig för påseende häromdagen. Med en hjälm som kan tolkas som öppen eller sluten. Så jag funderade lite på det.
Att adelns ekonomiska och politiska privilegier sedan länge är borta är allmänt känt (för heraldiker, lite tveksamt hur det står till med den kunskapen på andra håll i samhället). Och när staten kring 2002 lämnade Riddarhuset åt sitt öde finns adeln bara kvar som en historisk tradition. Man skulle lite elakt (men sant) kunna säga att det inte längre finns adel i Sverige, men människor som har adliga förfäder, precis som man kan ha förfäder som tillhörde medlemmar ur bonde- eller borgarståndet, eller kanske var bergsmän.
Sedvanans makt är stor
Låt oss för enkelhetens skull säga att adeln finns kvar och att de som räknas som adel (barn till adelsmän) har vissa heraldiska privilegier kvar. För sedvänjans och traditionens skull är jag idag beredd att acceptera den tolkningen.
De enda privilegier som återstår är titlar och heraldiska rangtecken. En av dessa heraldiska rangtecken är – sedan 1762 – den öppna hjälmen. Här finns en hake som jag senare ska återkomma till.
Det kan inte nog betonas att den öppna hjälmen inte var adlig före 1762, och den förordning som då antogs kan på goda grunder antas ha tillkommit på rund av dåliga fackkunskaper i ämnet heraldik.
Men till ämnet. Den öppna hjälmen har varit ett adligt rangtecken i mer än 200 år. Men något har hänt. Efter inspiration från den tyske heraldikern Walter Leonards bok ”Der grosse buch der Wappenkunst” började SVR under sent 90-tal att teckna vapen med en halvöppen hjälm. Det kan vara harmlöst, men om man som heraldiker ser det hela i ett utifrånperspektiv så har jag svårt att inse att en icke-heraldiker kan tolka hjälmen på annat sätt än som en öppen hjälm. Om än i medeltida stil.
Utifrån den här tolkningen, ska man vara orolig eller nöjd? I Norge och Danmark görs ingen rangskillnad på öppna och slutna hjälmar. Adliga och borgerliga släkter får välja den hjälm de tycker passar bäst. Bakgrunden är visserligen det danska enväldets rangsystem från 1700-talet, där ett komplicerat rangsystem inom staten övertrumfade adlig börd när det gällde tillträde till tjänst, men den historiken har idag ingen praktisk betydelse.
Jag tycker nog att vi på sikt bör frångå den svensk-finska traditionen och ansluta oss till den dansk-norska. För – varför är det idag viktigt för heraldiker att markera adlig börd, när börden inte längre får anges som argument i andra sammanhang i samhället?
Halvöppna hjälmar i SVR
Skandinavisk Vapenrulla 1995 visar fyra vapen med den nya formen av halvöppen hjälm. Beer (TF 472/95), Block (TF 478/95), Lauenheim (JR 484/95) [även mantel], Theutenberg (JR 494/95). Också ett norskt vapen i samma årgång bär samma typ av hjälm.
1996 förekommer Trudsö (TF 517/96) – norsk
1997-00 finns inga halvöppna hjälmar.
2001 finns Widenfalk (TF 611/01) och 2002-2003 Holck (TF 631/03)
TF = Tor Flensmarck
JR = Jan Raneke
Brittisk variant av halvöppen hjälm, ur Arthur Charles Fox-Davies ”The art of heraldry”
Så var jag omvald igen. Det är mitt 23:e år i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse (19:e som sekreterare) och fortfarande är det lika kul.
Årsmötet i Lund var som vanligt en trivsam tillställning med omkring 25 glada deltagare. Det är svårt att få folk till våra möten när medlemmarna är utspridda över hela landet.
Den här gången premierade föreningen två framstående heraldiker med medalj: Thorleif Aiff och Tom Vadholm. Aiff återkommer jag till. Vadholm premierades mycket tack vare hans arbete för att få våra alla heraldiska föreningar att arbeta tillsammans och om det pratade vi mycket under dagen.
Det ska inte förtigas att den nordiska heraldiken har präglats av många gräl där personliga intressen påverkat hur föreningarna arbetat tillsammans. Det tog egentligen fram till omkring 2005 innan SHS på allvar erkände Svenska Heraldiska Föreningen som en jämbördig partner.
Och att det finns en förening i Stockholm (Heraldiska Samfundet) och vår riksförening beror på en konflikt inom SHS omkring 1982, som de då berörda gärna ha velat förtränga (inga namn nämnda, men två tre av dem är fortfarande aktiva i heraldiksverige).
Hur kommer det sig att det blir så mycket känslor i det här fredliga ämnet?
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
