Vapen Mannerstierna, på plåt. Målad (och fotograferad) av Leif Ericsson.
Runt om i Sverige finns det flera goda heraldiska konstnärer. En av dem är Leif Ericsson, kunglig vapenmålare.
Leif Ericsson är sedan 2006 vapenmålare vid Kungl. Maj:ts Orden och har som sådan uppdraget att måla vapenplåtarna för serafimerriddarna. Han efterträdde Bengt Olof Kälde på den posten.
Intresset för heraldik kom något tidigare och nu är Leif definitivt en av de stora konstnärerna inom området.
Stilmässigt varierar han sig mellan en modern form av flatestil och en mer historisk stil, framför allt nära 1700-talets ideal.
Bilden här ovan, på Mannerstiernas vapen, är målad i ”lysterteknik” med guld och silver grund på metallplåt. Vapnet målades i två olika format 30 x 40 cm (Riddarhussköldar) och 55 x 70 cm.
Bilden visar den mindre av dom två.
För 150 år sedan utvandrade en miljon svenskar till USA. Samtidigt invandrade en miljon svenskar till USA. Ja, samma personer, men två olika perspektiv.
När vi kvarvarande svenskar ser på svensk-amerikanerna tror jag inte någon ser dem som svenskar. Däremot ser vi dem gärna som avlägsna släktingar och amerikaner med svenska rötter. Det är vårt perspektiv idag. Jag är rätt övertygad om att det också är medelamerikanens syn på svenskamerikanen.
Så varför kan vi då inte tänka likadant om svensk-iraniern? Och varför ser vi inte att svenskchilenaren för hemma-i-chile-chilenaren numera är en släkting som blivit svensk men som delar rötter? Varför måste vi envisas med att se dem som första-andra-tredje-fjärde-generationens invandrare? Och varför gäller detta bara de som kommer från länder vars språk vi inte förstår, medan en norrman inte ens blir första-generationens invandrare?
Jo, jag vet att många tycker att dagens invandrare är dåliga på att integrera sig i Sverige medan de som varit här länge minsann lyckats. Fast då missar man ju att de som just kommit precis har … just det … precis kommit hit.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag känner ingen svensk som lyckats lära sig engelska på två år, än mindre lära sig prata utan accent. Så varför ställa de kraven på en somalier som lär sig svenska?
Den vita flaggan kan användas för mycket. Vi känner ju alla till att den används av Gondors väktare, av den japanska klanen Minamoto och som tecken på fred och eldupphör.
Den kan även användas för att torka tårar.
Militärt har den använts av fransk militär sedan 1600-talet (innan dess var den snarare ett tecken för England.
Även i Sverige har den vita flaggan ofta använts militärt, och då i regel som tecken för livkompanier.
Talibanerna hade en ren vit flagga under sitt första år vid makten. Sedan la de till en text till Allahs ära (vad hen tyckte om saken är okänt).
Jo, det är kanske lite tidigt, men jag börjar redan nu att göra reklam för den internationella heraldiska kongressen i Glasgow 10-13 augusti 2016.
Tyvärr brukar inte kongresserna dra jättemycket besökare 100-150 heraldiker och genealoger brukar komma.
Kanske beror det på de stelnande formerna. Det finns en hel del att göra och jag hoppas den här kongressledningen tar till sig lite råd. Mycket tyder på det.
I ett kommande engelskt inlägg kommer jag att förklara mig mer.
Vill du veta mer om dansk adels heraldik men saknar litteratur?
Nu finns den tillgänglig på nätet.
I ärlighetens namn är det endast en mycket enkel sida med mycket dåliga linjeteckningar eftersom alla bilder är kopierade ur en äldre dansk vapenbok . Informationen om respektive släkt sträcker sig inte heller längre än till namn och titel.
Men det är åtminstone något för alla som har svårt att komma över boken strukturerade bilder av danska adelsvapen.
Sidan har en stor fördel. Den visar på behovet av en ny vapenbok för dansk adel eftersom denna grupp nog är det vapenkollektiv som har sämst täckning i den nordiska heraldiska litteraturen.
Örnsköldsviks vapen är ett talande vapen, det illustrerar genom sitt innehåll vapenbärarens namn.
Landshövding Örnsköld i Västernorrland (1762-1769) fick staden Örnsköldsvik uppkallad efter sig.
Idag är det 246 år sedan han dog.
Per Abraham Örnsköld är en ganska okänd person i svensk historia, men har är den ende i modern tid om fått en stad uppkallad efter sig.
Han föddes 1720 som son till kungliga livdrabanten Johan Löth-Örnskiöld och Sara Helena Schönström. Med tiden kom han att studera i Uppsala och blev därefter inskriven som auskultant i bergskollegium när han var sexton år gammal (1736). Med andra ord en form av praktikplats för högstadieelever.
Först femton år senare blev han sekreterare och 1756 assessor innan han 1759 blev bergsråd. Örnsköld var då trettionio år och gifte sig samma år med Ulrika Eleonora von Berchner, dotter till brukspatron Georg von Berchner.
1762 utsågs han till landshövding i Västernorrlands län, som bestod av provinserna Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Residensstaden var då Sundsvall.
Under sin sju år som landshövding förvandlades en stor del av regionen till det som vi ser idag. 406 byar storskiftade, 62 nybyggen uppfördes på kronoskogarna, 172 nya hemmansdelar bildades och kartor upprättades över länet. Per med sin administration betonade även den ekonomiskt betydelsefulla linneindustrin i Ångermanland.
Men åtgärderna gjordes på tveksam juridisk grund varför flera riksdagsmän ur bondeståndet anklagade honom för brutalitet inför 1769 års riksdag . Tydligen fanns det fog för kritiken, för han beviljades byte med landshövdingen i Södermanlands län.
Minnet av Örnsköld levde kvar och kom med tiden att lindas in i ett mer romantiskt skimmer. 1842, femtiett år efter sin död, blev hans minne hedrat genom att en nyanlagd by uppkallades efter honom med namn Örnsköldsvik. Örnsköldsvik. Byn fick 1894 stadsrättigheter, och därmed en av de få svenska städer som bär namnet av en person som inte var kunglig.
Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld.
Utsedd till friherre och riddare av Nordstjärneorden
År 1767 utnämndes han till riddare av Nordstjärneorden och kort efter att Gustav III övertagit regeringen (1771) upphöjdes Örnsköld i friherrligt stånd. Örnsköld dog som landshövding över Södermanland, i Nyköping den 16 april 1791, 70 år gammal.
Augusti 1164. Sveriges förste ärkebiskop vigs i Sens i Frankrike. Stefan var hans namn och både ärkebiskop Eskil i Lund och påve Alexander III var på plats. för att se vigningen.
Sedan dess har han haft många manliga efterföljare innan Antje Jackelén tillträdde, som den 70:e ärkebiskopen i ordningen.
Om detta berättar Ragnar Norrman i ”Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier”.
Bpken består av korta biografier och porträtt av ärkebiskoparna, men tyvärr inte deras vapensköldar – som ändå finns tecknade av Bengt-Olof Kälde. Lite synd att man missade den chansen, men man kan inte få allt och man får vara glad över att det ändå har gjorts ett rejält omtag om ärkebiskopslängden.
Ragnar Norrman Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala som band II:1 i Uppsala stifts herdaminne.
Utkom 2014
Tre spännande heraldiska föreläsningar väntar i Lund nu i vår.
Introduktion till den nordiska heraldiken
Torsdagen den 16 april 2015 kl. 18.15 Grand Hotel, Lund
Martin Sunnqvist lägger fram utkast till ett häfte ”Introduktion till den nordiska heraldiken”. Diskussion om innehållets utformning och lämpliga illustrationer.
Raneke-samlingen och kyrklig heraldik
Torsdagen den 21 maj 2015 kl. 18.15 Grand Hotel, Lund
Henric Åsklund och Claus K. Berntsen presenterar aktuella heraldiska projekt. Henric Åsklund: Status beträffande Raneke-samlingen Claus K. Berntsen: Nytt inom den kyrkliga heraldiken
International Heraldry Day
Onsdagen den 10 juni 2015 kl. 18.15 Grand Hotel, Lund
Årshögtid och ”International Heraldry Day”: Carl-Thomas von Christierson berättar om det Forbus’ska bördsbrevet i Lunds universitetsbiblioteks specialsamlingar.
Så där, just nu har jag verkligen påbörjat arbetet med årets matrikel. Nytt är en nu konstnär.
Den kommer i allt väsentligt att bli lik tidigare år. Kanske något tunnare på grund av att vi tar bort lite sidoinformation, men det betyder inte mycket.
Vapen Nilsson av Kim Dohm-Hansen
Det roligaste i år är att vi har en ny matrikeltecknare som kompletterar Ronny Andersens och Anders Breitholtz. Hon heter Kim Dohm-Hansen och är en frisk fläkt med en lite annan stil än Ronny. Än så länge är hon förstås rätt grön så stilen är inte riktigt där än, men jag ser tydligt vart hon är på väg. Det är en ny modern form av flatestilen.
I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde. Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.
Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).
Låt oss se efter hur kungarna blev kungar.
Magnus: Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S): Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E): Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S): Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son Johan till tronföljare.
Erik (E): Störtar 1208/1210 Karl genom uppror.
Johan (S): Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E): Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E): Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E): Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B): Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B): Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B): Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B): Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son.
Nä, jag kan inte finns att västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.Vad som förvånar mig är att så många historiker debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.
