Flatestilen är en norsk konstriktning inom heraldiken som gör anspråk på att vilja ta tillbaka vapenkonsten till dess medeltida rötter.
I senaste numret av Våpenbrevet skriver Tom Vadholm tänkvärt om flatestilen, en stil som skapades av Harald Trættenberg under mellankrigstiden och som ännu dominerar framför allt norsk heraldik.
Bilden ovan visar Tjörns kommunvapen i nämnda stil, så även svenskar är influerade.
Syftet med flatestilen är att återskapa den medeltida enkla heraldiken på bekostnad av den överlastade vapenkonsten som skapades under mellantiden. För Trættenberg var kontrastverkan och enkelhet centrala. Alla motiv ska, så långt som det är möjligt, vara möjliga att identifiera bara genom sina konturer. Detta gäller alltså inte alla motiv, som många efterföljare och kritiker påstår, utan det är ett ideal. Även Trættenberg förstod att lejonhuvudet sett framifrån kräver ögon, nos och tänder för att fungera som vapenbild.
Jag uppskattar flatestilen som ett modernt alternativ till andra sätt att framställa sitt vapen. Det är en spännande stil bland andra. Men jag ser den inte som en återgång till heraldikens medeltida rötter. Tvärtom skulle jag vilja påstå att flatestilen är den minst medeltida av alla heraldiska stilar med rötter så fast i funktionalismens stilideal att medeltiden inte blir något annat än en saga.
Medeltida bilden är för övrigt varken detaljlösa, enkla eller sparsmakade i färg.
Jag har hittat några spännande utländska bloggar om heraldik. Nu tipsar jag bara. Senare kommer jag säkert att plocka upp något av det som de skriver om.
Emaljskyltar i varierande storlekar, färgsättningar och form. Foto: Emaljskylt.se
Vapnet på en emaljskylt – det vore nåt. Ganska ok priser också för en så fin produkt.
Emaljskyltar har något speciellt över sig. De är vackra, beständiga och med klass. Det finns också en hel del tillverkare i Sverige.
De håller helt säkert olika kvalitet och tillverkar sina skyltar på olika sätt, men de jag har sett håller alla måttet.
När jag bad om en offert på en skylt som var 20×25 cm tycker jag att Tvååkers Emaljskylten. sevar de som hade bäst pris. knappt 1400 kr för en tvåfärgad skylt och 1900 kr för en fyrfärgad.
Låter som en kul present, tycker jag. Klart bättre än en slips på fars dag.
Vi Skandinaver har god smak. Inget tillgjort glitter eller omatchade färger här inte. Gäller samma tänk för heraldiken?
Se bilden här ovan. Färgglad med många symboler. Brokig enligt alla definitioner och ”dålig heraldik” enligt samlad heraldikkår sedan 150 år. Men är den så hemsk, detta vapen skapat av engelska College of Arms. Vapnet är för special effekt-skaparen Christopher Corbould och vapnet skapades 2014.
Brokigt är färgglatt
Vi tar det från början. Ordet ”brokig” är känt i svenskan sedan 1500-talet (kanske tidigare, men SAOLs referenser går sällan längre än till Gustav Vasas bibel). Redan då betyder brokig en blandning av (starka) färger, främst på tyg.
”Brokig” används i Peder Svarts krönika när han låter Gustav Vasa lova dalkarlarna att: ”kungen icke skulle draga så mong främmande och utländske sätt medh uthackat och brokit kläde”. Det brokiga är redan här utländskt och därmed dåligt. ”Uthackat” avser landsknektarnas slitsade puffärmar.
100 år senare skriver poeten och politikern Georg Stiernhielm om Flättia i sin Hercules, att: ”Hon war klädd opå Fransk / därpå alt war brokat / och krokat”. Också här är brokigt något utländskt.
Christopher larsson Grabben tar upp det mångfärgade i sin ordspråksbok 1665: ”Hundh är hundh, fast han är aldrig så brokit”.
Det brokiga var inte nödvändigtvis något dåligt, det var levnadsglatt. Som i Lasse Lucidors dikt ”Skulle jag sörja vore jag tokot” där redan första stycket slår fast: ” All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.”
I överflödsförordningarna från 1600-talet fram till 1794 upprepas konsekvent förbud mot färgglada mångmönstrade tyger. Endast de högre stånden kunde med bevarat anseende bära brokiga importerade kläden.
The Arms and crest of Robert John Seabrook
Brokigt i heraldiken
Har denna avoghet mot det brokiga mångfärgade smittat av sig på heraldiken?
Kanske är det så. Nordisk heraldik är i regel mindre färgglad än kontinental och brittisk. Det brukar motiveras med att det ger tydligare vapen, vackrare vapen och mer genuina vapen. Alla tre argumenten är mer eller mindre byggt på tyckande eftersom allt måste ses i sin kontext.
Ideologisk filt
Den bakomliggande motiveringen kan också vara ideologisk. I flera hundra år har staten och kyrkan förklarat att heder och ära nås om man dämpar sina färger (såvida man inte är kunglig, för då gäller motsatsen). Under samma tid ser man att svensk heraldik blir mer och mer tillbakadragen. Precis som övrig nordisk vapenkonst.
Det hela kulminerar med norska flatestilen (mer om den här) då det kvarvarande yppiga slutligen rensades bort och ett vapen aldrig skulle ha mer än två färger. Möjligen tre, men på nåder.
Under 1900-talet har antipatin mot det brokiga genomsyrat den nordiska vapenkonsten så totalt att normala heraldiska vapen från kulturländer som England, Italien, Spanien och Frankrike sägs vara dålig heraldik medan vår stil är den sanna.
Men en ändring tycks vara på väg. Brokiga vapen godkänns både i skandinavisk vapenrulla och av Svenskt vapenkollegium även om vissa granskare har smaksynpunkter på dem. Men smaken är delad det erkänns, och så länge vapnen uppfyller tinkturregeln så är de godkända.
Hur tänker College of Arms?
Fast jag måste medge att jag inte förstår College of Arms sätt att tänka heraldik. De bryter mot alla traditioner, inklusive sina egna, och gör vapen som är grafiskt näst intill omöjliga att få vackra om man inte anlitar en konstnär som målar som de vi ser här ovan. De är å andra sidan väldigt vackra skapelser.
Å andra sidan är det uppfriskande med nya idéer, så jag blir ändå glad när jag ser deras skapelser. Oftast, i alla fall.
Den här boken har jag inte läst och kan därför inte recensera. Men jag tipsar om den.
Boken handlar om kungliga äktenskap under 600 år och börjar med vasaprinsessan Sofia vars make behandlade henne så illa att hennes hetlevrade bröder till slut jagade honom ur landet. Därefter tas andra kärleksöden upp, som den sörjande Maria Eleonora, änka efter Gustav II Adolf, och Gustav III som kände en sådan aversion mot sin drottning att hans ovilja att ha samlag med henne höll på att urarta i en konstitutionell kris.
sammanlagt tas sju äktenskap upp och de sätts i ett politiskt sammanhangannan form, alltid spelat en viktig roll. I sju nedslag i den svenska monarkins historia får vi här följa hur dynamiken mellan politik och passion yttrat sig. Tillsammans utgör nedslagen en gripande berättelse om hur kön och sexualitet, klass och etnicitet, lycka och olycka, furste och undersåte ständigt har omtolkats i historien.
Henric Bagerius och Louise Berglund, antologins redaktörer, är universitetslektorer i historia vid Örebro universitet.
Henric Bagerius & Louise Berglund (red)
Politik och passion. Svenska kungliga äktenskap under 600 år
Natur och kultur
Utkom 2015
Ett okänt mynt hittat i Gränna. Vems är det och varför är det slaget.
I kommande nummer av Vapenbilden (#103:2015) skriver Lars O Lagerqvist om Gränna-myntet. Det är ett mynt som sannolikt är slaget på 1200-talet och troligen av en religiös myntslagare, enligt Lagerqvist.
Men vi vet inte vem.
Skölden är helt okänd. Det finns ingen liknande från den här tiden i hela Norden eller norra Tyskland. Korsfanan antyder däremot att myntet är slaget av en kyrkans man, troligen en biskop och då möjligen av stiftet Linköping.
Gravmonument för medlem av familjen Hungerford i Farleigh Hungerford Chapel
Muralmålningar med heraldik hör till mina älsklingsämnen. Därför måste jag tipsa om Farleigh Hungerford Chapel halvvägs mellan London och Bristol.
Farleigh Hungerford Castle är idag en ruin, men det var en gång en imponerande borg byggd av sir Thomas Hungerford (den förste ”talmannen” i parlamentet, utsedd under sent 1300-tal).
Han köpte området av familjen Monfort och omvandlade platsen till ett maktcentra. Familjen höll sedan kvar borgen i sin ägo tills de fick dålig ekonomi och tvingades sälja under 1600-talet.
Muralmålningarna från 1400-talet (möjligen delvis 1500-tal) ger verkligen liv till denna gravplats. Klart värt ett besök och intressantare än själva borgruinen. Tycker jag.
Vapensköld för familjen Hungerford, baron av Hungerford.
Får kvinnor verkligen inte använda heraldiska vapen?
Jo. Men många äldre heraldiker har de senaste 150 åren mot bättre vetande, allmänt bruk och alla tänkbara skriftliga källor hävdat motsatsen.
Jag ska nog säga att jag är MYCKET kritisk mot en rad äldre kända heraldiker för deras pseudovetenskapliga texter. De präglas av mycket fördomar som får dem att bortse från det de kan se framför sig i det källmaterial de så ofta hänvisar till.
