Kategoriarkiv: Vapensköld

Kattens dag även i heraldiken

Hellström family coat of arms
Hellström family coat of arms

Så var det kattens dag. Skulle kunna skriva något om Pip och Kakan, men väljer att skriva lite om andra katter.

Johanna Hellström är både heraldiker och kattälskare. Klart då att hon gjorde ett heraldiskt vapen med katter. Fyndigt springer de runt i skölden.

Förutom hennes vapen är det ont om katter i svensk heraldik. Eller Nordisk. Men det finns, som danska Zuschke och svenska Olsson (SVK 481/89) och Andersson (SVK 309/84)-

När det blir hundens dag ska jag skriva om Rur, Javne, Krusensten och Degerman.

Musik i heraldik – George Martin

Beatles-producenten George Martins vapensköld
Beatles-producenten George Martins vapensköld

Visst kan musiker ha vapensköld!
2004 fick Beatles-producenten George Martin denna sköld från College och Arms.

Som sig bör har han med små beetlar (skalbaggar) och gitarrsträngar, som de tolkas lite fantasifullt av heraldikerna.

Och visst befann sig Beatles i molnen i slutet av sin karriär.

Beskrivningen av vapnet

på engelska lyder så här:
Arms: Azure on a Fess nebuly Argent between three Stag Beetles Or five Barrulets Sable.

Crest (upon a Helm with a wreath Argent and Azure): A House Martin proper holding under the sinister wing a Recorder in bend sinister mouthpiece downwards Or.

Badge: A Zebra statant proper supporting with the dexter foreleg over the shoulder an Abbot’s Crozier Or.

 

 

Tysk källa för bevis om svensk sed

Jag hade häromdagen en intressant diskussion med Herr J. Vi pratade om vad som är god svensk heraldisk sed (ett viktigt ämne för svenska heraldiker i dessa dagar). Överlag var vi överens, men vi hade en fråga där vi inte kom överens Tinkturen purpur.

Samtalet var vänskapligt men eftersom jag har skrivit om de svenska tinkturernas historiografi och där slagit fast hur samtliga svenska heraldiker som låtit publicera sina åsikter i tryck har tyckt de senaste 250 åren, känner jag mig ganska hemma när det gäller källäget i Sverige.

Ju mer vi pratade desto mer förvirrad blev jag. Var kom hans åsikt om att purpur inte kan accepteras som svensk heraldisk tinktur utifrån svensk heraldisk sed ifrån?

Till slut kom svaret – han har inte sett tinkturen i tyska vapenböcker.

Svensk sed förutsätter svensk tradition

Jag har respekt för att man inte framledes vill ha purpur för att man tycker att det är för likt rött och blått. Det är ett argument grundat i ens egen tolkning av färglära och vad som gäller bör utifrån denna premiss jämkas samman med andras tolkningar av samma färglära (att en tycker en sak om en färg gör inte åsikten till allmängiltig sanning).

Men om man argumenterar utifrån svensk sed bör argumentationen hämtas från historien och då företrädesvis svensk heraldisk historia. Då går det inte längre att komma dragandes med tyska eller brittiska handböcker.

Ändå är det sådant jag möter om och om igen.

För övrigt accepterar jag tinkturen purpur men ser gärna att den behandlas med varsamhet.

Eskilstuna – Lyssna på Klackenberg

Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.
Eskilstunas kommunvapen av Eskilstuna Kuriren.

Eskilstuna gör om sitt kommunvapen och tar bort färgerna. 
– Det är en onödig förenkling som går emot heraldikens idé om färg och form, säger statsheraldiker Henrik Klackenberg till Eskilstuna kuriren.
Jag kan inte annan är hålla med.

För att underlätta den grafiska kommunikationen väljer Eskilstuna kommun att ersätta dagens färgade vapen med en monokrom (svartvit) version. Det känns historielöst även om kommunvapnet ”… ska alltid användas av kommunfullmäktiges presidium vid mer högtidliga, exklusiva och ceremoniella sammanhang”.

Jag tycker att det är fel väg att gå. Kommunen säljer in sig bättre om de är tydliga med att de är en myndighet och inget annat. Det underlättar också vidare kontakt med medborgarna eftersom man visar hur förväntningarna ska vara. Är man kommun är man stelare än om man är företag – men man är också stabilare. Det illustreras väl av ett kommunvapen.

Sedan kan kommunen såklart ha under-varumärken för viss publik verksamhet (som den ungdomsverksamhet som nämns i artikeln).

Att som här hamna på ett mellanting gör ingen glad, så jag ger det hela fem år och sedan har samma personer som idag beslutat om ändring ändrat sig.

Vad kan SVK, egentligen?

Svenska Vapenkollegiet får ibland skit för att de säger ja till vissa vapen. Kritikerna säger då att SVK borde säga nej för att vapnen bryter mot god heraldisk sed.

Jag förstår tanken bakom kritiken, och om jag satt i en position där jag slapp ta ansvar skulle jag kunna säga detsamma. Men om jag har ett ansvar som jag dessutom tar på allvar måste jag agera lite annorlunda än att bara kritisera.

Komposition eller utförande?

Ett heraldiskt vapen kan vara fult och vara korrekt komponerat. Eller så kan det vara fel komponerat men en vacker bild. Av dessa två ska det fula godkännas och det vackra som ska underkännas.  Därom borde alla vara överens.

Men SVK ska ju stå för
god svensk heraldisk sed?

Ja, på ett sätt.
Men eftersom det långt ifrån är klart vad som är god heraldisk sed (även heraldiker tenderar att schablonmässigt stryka 1100-1200-talö och 1600-1800-tal och fokusera på mittperioden som den enda sanna heraldiken – utom när det gäller rangtecken, får då stryks den enda sanna perioden till förmån för den sistnämnda).

Det går därför inte att ta fasta på ett sekels agerande utan man måste se till helheten. Vissa idéer från 1200-talet är god heraldik, andra inte. Detsamma gäller om 1700-talet. Att de två perioderna skiljer sig från varandra betyder inte att en har fel och den andra har rätt. Tvärtom har heraldiken ständigt förändrats och tagit intryck från andra tider, kulturer och länder.

När SVK då ska ta hänsyn till ett vapen som innehåller fem tinkturer kan ledamöterna tycka att det är vackert eller fult (personlig smak), ha synpunkter på tinkturmöten (tolkningsfråga) och konstatera att tinkturregeln följs och att vapnet är stiliserat på ett genomtänkt vis.
Att då avslå detta vapen är att bryta mot god heraldisk sed för att man upphöjer den egna personliga smaken till rättesnöre. Det kan man göra, men då får man vara beredd på att andra gör exakt samma sak mot ens eget vapen.

Därför måste SVK ibland godkänna fula vapen.

(sedan är det en annan sak att vissa vapen som ses på svk:s hemsida faktiskt är felritade. )

Bra om Narva i HT 112

I senaste Heraldisk tidskrift (112:2015) finns en bra genomgång av staden Narvas många vapen. 

Det är historikern Tiit Saare som i artikeln ”Vem använde Narvas glömda vapensköld” gör en genomgång av den heraldik som använts för Narva och för hertigdömet Estland.

Förutom att titeln känns aningen krystad och förvirrande är det en bra genomgång av Narvas heraldik och de missförstånd kring denna som fått nutida människor att staden Narva haft upp till fyra vapen, när svaret är att man blandat ihop det svenska hertigvapnet för Estland med staden Narva.

Problemet med purpur

Nedanstående underlag cirkulerar nu bland SVKs ledamöter.
Jag kommer INTE att berätta vad någon av dem svarar, eller ens om de svarar. Men jag tycker att frågan är så intressant att jag sprider den vidare. 

Problemet med purpur bygger på en åsikt som vi nu diskuterat i flera år. Visst kan man hävda att det inte är svensk tradition, men då måste man först slå fast vad som ÄR svensk tradition. 
Därför tar jag nu tag i det här genom att starta en diskussion.

Tanke 1
Problemet med konsekvens. Vilka referenser ska vi luta oss mot. 
Jag tycker att det är svårt att motivera för mig själv att hämta argument endast från den källa som stödjer min tes. Det blir för mig populism och motsatsen till seriös heraldik.
Uppenbarligen kan inte statsheraldikern räknas som god heraldisk svensk sed eftersom vi hos dem hittar ett nyskapat vapen – som dessutom är kodifierat genom myndighetsbeslut.
Riddarhuset/Adeln har purpurvapen (det nämner redan Uggla i sin bok ”Inledning til heraldiken”. Riddarhuset står därmed inte för svensk heraldisk tradition, såvida vi inte ska räkna bort alla dess vapen förutom 1800-talets (och då hamnar vi i den lätt absurda situationen att den period som vi annars anser vara en förfallsperiod är den som är vår svenska heraldiska tradition. Håller vi fast vid det?
SVR och Arvid Berghman har däremot inga (?) purpurvapen. Är de god svensk heraldisk sed? Gäller det i så fall allt de har gjort eller ska vi välja ut de gånger de gör något som passar oss och förkasta dem när de har motsatt åsikt?
Handböckerna då, ska de vara vårt facit? 
Vad händer om de säger emot varandra – vilken som ska då gälla?
Tanke 2 
Är det fel att ta in inspiration från utlandet.
Det kan man ju tycka, och då kan ett motstånd mot purpur vara motiverat. Men då ska detta motstånd även gälla andra nymodigheter som inkommit de senaste 100 åren, ex den brittiska idén att fruntimmersvapen ska framställas i rutformig sköld (återigen, detta noterade Uggla redan 1746, då han konstaterade att det inte förekom i Sverige)

Vi skulle även kunna fundera på det här med ofrälse vapen. Ska 1800-talet vara gällande (som gällde ovan för purpur och Riddarhuset) så bör vi vara medvetna om att man då ansåg att borgerliga vapen var en styggelse (undantaget serafimerriddare)
Jag hade ett samtal med en heraldiker utanför den vanliga gruppen som var emot purpur för att det inte förekommer i tyska och österrikiska vapenböcker.
Ett gott argument, men då har vi ju hämtat in inspiration från utlandet för att poängtera en svensk sed, och det blir ju lite tokigt. Om man däremot inte har något emot utländsk inspiration men är emot purpur av andra skäl så är däremot utländska exempel bra i en argumentation, tycker jag.
Tanke 3
Vilken heraldisk period är den ”äkta” och vilken är den ”felaktiga”?
Kan vi göra sådana indelningar och vilka konsekvenser får det i så fall?
Jag tar upp några exempel som är avsedda att provocera med syftet att komma ifrån allt för enkla resonemang.
1100-talets vapenrätt skiljer sig dramatiskt från 1200-talets (på kontinenten, förläng med ett sekel i Norden). 1300 (respektive 1400-talet häruppe) innebär ytterligare en nyhet. ”Medeltiden” är alltså inte alls konsekvent när det gäller denna centrala fråga. Får endast arméförande personer ha vapen (eller översatt till idag, individer i betydande maktposition, dock ej deras barn såvida de inte har samma makt = 1100-tal). Eller ska alla fria män få ha vapen (1300-tal)? Eller ska vissa fria män få ta vapen medan andra fria måste föra det som ges av staten (1400-tal)
Medeltiden förändrar drastiskt sitt sätt att komponera vapen. I Sverige är fabeldjur vanliga 1250-1350, mycket mer sällan därefter och aldrig i vapenbrev. Först med landskapsvapnen kommer fabeldjuren tillbaka. Vad är här bra heraldik enligt dem? Och vem av dem har rätt? Och enligt vem då – vi eller de som levde på 1800-talet eller de som lever om 100 år? Eftersom jag inte ser oss som slutet på historien så kan jag inte heller se att vi ska vara domare över historien.
Om vi nu bestämmer oss för att medeltiden är något av ett ideal bör det rimligen gälla hela den heraldiska paletten eftersom allt hänger samman. rangkronor, sköldhållare etc är helt fel. kvadreringar av släktvapen fullständigt fel om du inte är kung. Ärftliga vapen som är identiska med faderns vapen kan aldrig accepteras eftersom vapnet ska vara individuellt. Tar vi tidig heraldisk tid så får vi skippa hjälmprydnaden med.

Lita inte på sökmotorerna

I flera år har jag följt sökmotorernas arbete på nätet, och det är inte någon kul läsning.

På senare år har det blivit än värre. Speciellt Bing har ändrat sina logaritmer så att man idag på ordet Vapensköld bland de tio första sökningarna får fram två (2) sidor från Zazzle. På deras sida eller ens sajt nämns knappt ordet Vapensköld, men det är ett företag inom branschen. Det är enda förklaringen till varför de kommer på sidan ett. Ytterligare två företag finns på sidan ett – Momak och Rhombus, medan IPA och 1001flaggor finns på sidan två.
Den här bloggen kommer på sidan tre, vilket är lägre än den gjorde på Bing för några månader sedan.

Bing om Vapensköldar den 23 november 2015
Bing om Vapensköldar den 23 november 2015

Även Google har ändrat sina variabler för några företag som har gamla sidor utan uppdatering har den senaste tiden ändå stigit i rankingen. Det är klart att sökmaskinerna hellre lyfter de sidor som kan förmås att köpa annonser hellre än de sidor som ger den sökande den information som hon söker.
Det är synd när man inte kan lita på Google och Bing.
Den här bloggen kommer på sidan två hos Google medan Svenska Heraldiska Föreningen (den mest relevanta i ämnet) kommer betydligt längre ner.

Google om Vapensköldar den 23 november 2015
Google om Vapensköldar den 23 november 2015

Kyrklig timbrering i Sverige

Min gode och heraldiske vän Claus Berntsens arbete för kyrklig heraldik har lönat sig. 

I augusti 2014 godkände biskop Sven-Bernhard Fast av Visby en modell för timbrering av diakon- och prästvapen i Visby stift. Det är den första officiellt godkända timbreringen för Svenska kyrkans diakoner och präster.

Läs mer om Timbrering  för diakoner och präster i Visby stift.