Nu har han precis gjort 3-0 mot Malmö. Men det är inget mot gårdagens utmärkelse.
Som Malmös store son är det inte konstigt att han fick stadens hederstecken för att han den mest kände malmöiten.
Kategoriarkiv: Vapensköld
Vad kan SVK, egentligen?
Svenska Vapenkollegiet får ibland skit för att de säger ja till vissa vapen. Kritikerna säger då att SVK borde säga nej för att vapnen bryter mot god heraldisk sed.
Jag förstår tanken bakom kritiken, och om jag satt i en position där jag slapp ta ansvar skulle jag kunna säga detsamma. Men om jag har ett ansvar som jag dessutom tar på allvar måste jag agera lite annorlunda än att bara kritisera.
Komposition eller utförande?
Ett heraldiskt vapen kan vara fult och vara korrekt komponerat. Eller så kan det vara fel komponerat men en vacker bild. Av dessa två ska det fula godkännas och det vackra som ska underkännas. Därom borde alla vara överens.
Men SVK ska ju stå för
god svensk heraldisk sed?
Ja, på ett sätt.
Men eftersom det långt ifrån är klart vad som är god heraldisk sed (även heraldiker tenderar att schablonmässigt stryka 1100-1200-talö och 1600-1800-tal och fokusera på mittperioden som den enda sanna heraldiken – utom när det gäller rangtecken, får då stryks den enda sanna perioden till förmån för den sistnämnda).
Det går därför inte att ta fasta på ett sekels agerande utan man måste se till helheten. Vissa idéer från 1200-talet är god heraldik, andra inte. Detsamma gäller om 1700-talet. Att de två perioderna skiljer sig från varandra betyder inte att en har fel och den andra har rätt. Tvärtom har heraldiken ständigt förändrats och tagit intryck från andra tider, kulturer och länder.
När SVK då ska ta hänsyn till ett vapen som innehåller fem tinkturer kan ledamöterna tycka att det är vackert eller fult (personlig smak), ha synpunkter på tinkturmöten (tolkningsfråga) och konstatera att tinkturregeln följs och att vapnet är stiliserat på ett genomtänkt vis.
Att då avslå detta vapen är att bryta mot god heraldisk sed för att man upphöjer den egna personliga smaken till rättesnöre. Det kan man göra, men då får man vara beredd på att andra gör exakt samma sak mot ens eget vapen.
Därför måste SVK ibland godkänna fula vapen.
(sedan är det en annan sak att vissa vapen som ses på svk:s hemsida faktiskt är felritade. )
Bra om Narva i HT 112
I senaste Heraldisk tidskrift (112:2015) finns en bra genomgång av staden Narvas många vapen.
Det är historikern Tiit Saare som i artikeln ”Vem använde Narvas glömda vapensköld” gör en genomgång av den heraldik som använts för Narva och för hertigdömet Estland.
Förutom att titeln känns aningen krystad och förvirrande är det en bra genomgång av Narvas heraldik och de missförstånd kring denna som fått nutida människor att staden Narva haft upp till fyra vapen, när svaret är att man blandat ihop det svenska hertigvapnet för Estland med staden Narva.
Problemet med purpur
Nedanstående underlag cirkulerar nu bland SVKs ledamöter.
Jag kommer INTE att berätta vad någon av dem svarar, eller ens om de svarar. Men jag tycker att frågan är så intressant att jag sprider den vidare.
Problemet med purpur bygger på en åsikt som vi nu diskuterat i flera år. Visst kan man hävda att det inte är svensk tradition, men då måste man först slå fast vad som ÄR svensk tradition.
Därför tar jag nu tag i det här genom att starta en diskussion.
Tanke 1
Problemet med konsekvens. Vilka referenser ska vi luta oss mot.
Jag tycker att det är svårt att motivera för mig själv att hämta argument endast från den källa som stödjer min tes. Det blir för mig populism och motsatsen till seriös heraldik.
Problemet med konsekvens. Vilka referenser ska vi luta oss mot.
Jag tycker att det är svårt att motivera för mig själv att hämta argument endast från den källa som stödjer min tes. Det blir för mig populism och motsatsen till seriös heraldik.
Uppenbarligen kan inte statsheraldikern räknas som god heraldisk svensk sed eftersom vi hos dem hittar ett nyskapat vapen – som dessutom är kodifierat genom myndighetsbeslut.
Riddarhuset/Adeln har purpurvapen (det nämner redan Uggla i sin bok ”Inledning til heraldiken”. Riddarhuset står därmed inte för svensk heraldisk tradition, såvida vi inte ska räkna bort alla dess vapen förutom 1800-talets (och då hamnar vi i den lätt absurda situationen att den period som vi annars anser vara en förfallsperiod är den som är vår svenska heraldiska tradition. Håller vi fast vid det?
SVR och Arvid Berghman har däremot inga (?) purpurvapen. Är de god svensk heraldisk sed? Gäller det i så fall allt de har gjort eller ska vi välja ut de gånger de gör något som passar oss och förkasta dem när de har motsatt åsikt?
Handböckerna då, ska de vara vårt facit?
Vad händer om de säger emot varandra – vilken som ska då gälla?
Vad händer om de säger emot varandra – vilken som ska då gälla?
Tanke 2
Är det fel att ta in inspiration från utlandet.
Är det fel att ta in inspiration från utlandet.
Det kan man ju tycka, och då kan ett motstånd mot purpur vara motiverat. Men då ska detta motstånd även gälla andra nymodigheter som inkommit de senaste 100 åren, ex den brittiska idén att fruntimmersvapen ska framställas i rutformig sköld (återigen, detta noterade Uggla redan 1746, då han konstaterade att det inte förekom i Sverige)
Vi skulle även kunna fundera på det här med ofrälse vapen. Ska 1800-talet vara gällande (som gällde ovan för purpur och Riddarhuset) så bör vi vara medvetna om att man då ansåg att borgerliga vapen var en styggelse (undantaget serafimerriddare)
Jag hade ett samtal med en heraldiker utanför den vanliga gruppen som var emot purpur för att det inte förekommer i tyska och österrikiska vapenböcker.
Ett gott argument, men då har vi ju hämtat in inspiration från utlandet för att poängtera en svensk sed, och det blir ju lite tokigt. Om man däremot inte har något emot utländsk inspiration men är emot purpur av andra skäl så är däremot utländska exempel bra i en argumentation, tycker jag.
Tanke 3
Vilken heraldisk period är den ”äkta” och vilken är den ”felaktiga”?
Kan vi göra sådana indelningar och vilka konsekvenser får det i så fall?
Vilken heraldisk period är den ”äkta” och vilken är den ”felaktiga”?
Kan vi göra sådana indelningar och vilka konsekvenser får det i så fall?
Jag tar upp några exempel som är avsedda att provocera med syftet att komma ifrån allt för enkla resonemang.
1100-talets vapenrätt skiljer sig dramatiskt från 1200-talets (på kontinenten, förläng med ett sekel i Norden). 1300 (respektive 1400-talet häruppe) innebär ytterligare en nyhet. ”Medeltiden” är alltså inte alls konsekvent när det gäller denna centrala fråga. Får endast arméförande personer ha vapen (eller översatt till idag, individer i betydande maktposition, dock ej deras barn såvida de inte har samma makt = 1100-tal). Eller ska alla fria män få ha vapen (1300-tal)? Eller ska vissa fria män få ta vapen medan andra fria måste föra det som ges av staten (1400-tal)
Medeltiden förändrar drastiskt sitt sätt att komponera vapen. I Sverige är fabeldjur vanliga 1250-1350, mycket mer sällan därefter och aldrig i vapenbrev. Först med landskapsvapnen kommer fabeldjuren tillbaka. Vad är här bra heraldik enligt dem? Och vem av dem har rätt? Och enligt vem då – vi eller de som levde på 1800-talet eller de som lever om 100 år? Eftersom jag inte ser oss som slutet på historien så kan jag inte heller se att vi ska vara domare över historien.
Om vi nu bestämmer oss för att medeltiden är något av ett ideal bör det rimligen gälla hela den heraldiska paletten eftersom allt hänger samman. rangkronor, sköldhållare etc är helt fel. kvadreringar av släktvapen fullständigt fel om du inte är kung. Ärftliga vapen som är identiska med faderns vapen kan aldrig accepteras eftersom vapnet ska vara individuellt. Tar vi tidig heraldisk tid så får vi skippa hjälmprydnaden med.
Lita inte på sökmotorerna
I flera år har jag följt sökmotorernas arbete på nätet, och det är inte någon kul läsning.
På senare år har det blivit än värre. Speciellt Bing har ändrat sina logaritmer så att man idag på ordet Vapensköld bland de tio första sökningarna får fram två (2) sidor från Zazzle. På deras sida eller ens sajt nämns knappt ordet Vapensköld, men det är ett företag inom branschen. Det är enda förklaringen till varför de kommer på sidan ett. Ytterligare två företag finns på sidan ett – Momak och Rhombus, medan IPA och 1001flaggor finns på sidan två.
Den här bloggen kommer på sidan tre, vilket är lägre än den gjorde på Bing för några månader sedan.
Även Google har ändrat sina variabler för några företag som har gamla sidor utan uppdatering har den senaste tiden ändå stigit i rankingen. Det är klart att sökmaskinerna hellre lyfter de sidor som kan förmås att köpa annonser hellre än de sidor som ger den sökande den information som hon söker.
Det är synd när man inte kan lita på Google och Bing.
Den här bloggen kommer på sidan två hos Google medan Svenska Heraldiska Föreningen (den mest relevanta i ämnet) kommer betydligt längre ner.
Kyrklig timbrering i Sverige
Min gode och heraldiske vän Claus Berntsens arbete för kyrklig heraldik har lönat sig.
I augusti 2014 godkände biskop Sven-Bernhard Fast av Visby en modell för timbrering av diakon- och prästvapen i Visby stift. Det är den första officiellt godkända timbreringen för Svenska kyrkans diakoner och präster.
Läs mer om Timbrering för diakoner och präster i Visby stift.
God svensk heraldisk sed
God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.
När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?
Den goda heraldiken
God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?
Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det inte går att tillföra nya eller ändra betydelsen av äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.
Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.
Släktvapen och andra vapen
Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.
Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.
Den heraldiska sedens tre källor
Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?
Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.
För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.
Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.
Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).
Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.
Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.
Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige. Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.
Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?
Svenska flaggor och fanor i konsten, del 4
Jag har tidigare skrivit om den svenska flaggans historia och visat hur flaggorna har sett ut. Här kommer jag att presentera lite källor.
Den danske tygmästaren Rudolf von Deventer förevigade svenskarnas belägring av Narva 1581 i denna målning. Svenskarna är utanför muren och skjuter in.
På svenskarnas sida, på var sida av målningen ses en tvärrandig flagga som går i färgerna blått-vitt-gult-blått-vitt gult-blått-vitt (lite osymmetriskt på slutet, om inte det gula döljs av marken under).
Den här flaggan representerar alltså Sverige under sent 1500-tal. Eftersom motivet upprepas tre gånger i samma målning är det knappast en tillfällig miss av konstnären, som dessutom var en av de verkliga danska experterna på området hålla-ordning-på-fiendens-utrustning. Därför betraktar jag vittnesmålet som trovärdigt. Detta var en svensk flagga.
Frågan är då vad den representerade? Svenska hären i utlandet? Svensk överhöghet över Baltikum? Sverige?
Heraldiska nämnden ännu i skuggan av heraldiken
Heraldiska nämnden har fått nya ledamöter. Den här gången med mer heraldisk kompetens än någonsin tidigare.
Så vad menar jag då med rubriken? Jo, att Heraldiska Nämnden för en alltför undanskymd tillvaro i den heraldiska debatten. Med dessa nya ledamöter hoppas jag att de känner att de vågar sig på att debattera heraldik öppet med andra heraldiker och inte som sina föregångare låsa in sig.
Jag är speciellt glad över att Cecilia Candréus är utsedd eftersom hon av Svenska Heraldiska Föreningen utsågs till mottagare av förtjänstmedaljen 2012.
Heraldiska nämndens ledamöter
- Björn Jordell, riksarkivarie
- Gabor Palotai, grafisk designer
- Åsa Jungnelius, formgivare
- Ulrika Ihrfelt, hovrättsråd
- Cecilia Candréus, fil dr
- Magnus Olausson, avdelningschef på Nationalmuseum
- Örjan Nordling, grafisk designer
Riksarkivarien Björn Jordell är nämndens ordförande och statsheraldikern Henrik Klackenberg sammankallande, föredragande och sekreterare.
Adjungerade till nämnden är riksarkivets informationschef Ingela Bäckström, riksarkivets chefsjurist Efwa Westre Stövander och riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström.
Nya vapen granskas av SVK
Svenska Vapenkollegiets arbete fortsätter. Vi som är med i kollegiet får ständigt in nya vapen.
Det är en ära att få vara med och granska de nya vapensköldarna och jag måste erkänna att det ibland är ganska svårt. Vi är inte alltid eniga inom gruppen och ibland är vi inte eniga med de som vill registrera ett vapen. Men så ska det vara, en heraldik som inte kan ifrågasättas är ingen levande heraldik.
Den som läst Vapenkollegiets presentationer vet att purpur är ett tvisteämne, men det är inte det enda. Det finns många andra små detaljer som är under intern debatt.
På SVKs hemsida kan du läsa de pågående granskningarna. De vapen som syns där har granskats av SVK men om du har åsikter så kan du ge din åsikt till SVK.