Svensk Genealogisk Tidskrift 2015:2 damp ner i brevlådan nu i veckan. Spännande som vanligt.
Denna gång finns det en mycket bra artikel om släktnamn av Per-Axel Wiktorsson. Det är lite för mycket att gå in på i detalj, men några saker är värda att tänka på.
Släktnamn är mycket ovanligt, och de som var först var borgare. Många tyska, andra svenska som tog tyskklingande namn. Några frälsesläkter har också namn. Vanligen har de börjat som tillnamn men utvecklats till släktnamn, som Sture.
Före kriget 1361-63 fanns det inga släktnamn i Svealand, så det bruket kom med kung Albrekt och hans män.
Före 1420 finns inget känt namn som anger var personen kommer ifrån. Det finns dock en som heter Romare, men det tros snarare visa att han besökt staden Rom än att han kommer från någon svensk ort med det namnet.
Det finns inte en enda känd frälsekvinna från hela medeltiden som har använt ett släktnamn. Däremot finns det exempel på släktnamn som ärvts via kvinnan, ex Stenbock.
Namn och vapensköld
Med dessa enkla noteringar tycker jag att man kan avfärda varje påstående om att vapensköld har något med släktnamn att göra. Trots allt, bruket av vapensköldar har funnits i 400 år innan adeln på allvar börjar använda släktnamn, än längre innan vi vanliga tog till fasta släktnamn. Det gjordes för övrigt slutgiltigt först 1901, med den nya namnlagen.
Coat of arms of the University of Borås (Högskolan i Borås).
Vad använder universiteten för symboler och varför?
Jag har funderat lite på frågan med anledning av att Borås högskola i min hemstad har ett vapen. Nu var inte Borås högskola min plats för högre studier, jag gick på Göteborgs universitet (ingen värdering i det, jag läste bara kurser som inte fanns i Borås). Därför kan jag utan att känna mig partisk säga att Borås högskola har Sveriges bästa märke för skolor inom högre studier.
Coat of arms of the University of Skövde (Högskolan i Skövde).
Nya universitet har heraldiska vapen
Heraldiska vapen för lärosäten är något helt nytt i Sverige. Det finns egentligen bara två (Borås och Skövde) samt ett lite halvt (Umeå) bland de högre lärosätena. Och alla är tillkomna de senaste tjugo åren. Intressant nog för nya universitet/högskolor, de som saknar längre traditioner (vilket, måste jag säga, är fullständigt irrelevant för ett universitet men kan vara en kul grej)
Coat of arms of Mitt-University of Umeå.
Coat of arms of University of Lund.
Gamla lärosäten har sigill
De gamla, eller de som verkligen vill verka gamla (=Göteborgs universitet) har istället sigillbilder inom eller utan en ram. Det beror på att man vid tiden för deras tillblivelse, och med det menar jag att de blev riktiga universitet, inte någon form av högskoleförberedande institut såg sigill som betydligt ”fräckare” och ”modernare” än medeltida vapensköldar. Därför använder Lund en bild som tillkom på 1600-talet och detsamma gäller Uppsala.
Coat of arms of the University of Göteborg.
Coat of arms of KTH Royal Institute of Technology, Stockholm.
Coat of arms of the University of Chalmers (Chalmers tekniska högskola)
Även tekniska universitet som KTH och Chalmers har sigillbilder, men gärna inom en lagerkrans som var en nyhet när dessa institut ville utveckla sitt varumärke.
Jesper utanför Bargello i Florens 2015. Foto: Michaela Mutka-Wasling.
Är du minsta intresserad av heraldik – besök Italien. I vintras hade jag nöjet att besöka Florens. Och vilket nöje det var.
Vi skandinaver är bra på engelska och det är bra. Nackdelen är att vi blir lite för fixerade vid det land vars språk vi kan, men missar alla andra.
Italienska Florens är fyllt av heraldik från mitten av 1300-talet till mitten av 1500-talet. Sköldarna ses på nästan alla gamla hus. Mest är det Medicis vapen (under en tid var visst var fjärde florentinare i deras tjänst) men även andra köpmän sköldar och skrå-vapen finns i riklig mängd. Därefter planar det ut.
Trots denna prakt var det något helt annat som fångade mig – Bargello museet.
Här fylldes alla väggar på gården och i huset av de vapen som förts av ”polischeferna” i staden (Captaini del popolo, Podestà, Giudici di Rosta).
Dessa sköldar visar mer än något annat vilken social betydelse ett heraldiskt vapen hade vid denna tid och att detta inte var något man snålade in på. Fast man ser att Florens med tiden tappar i ekonomisk prakt, för 1500-talets sköldar är enklare (=billigare) i sitt utförande än de som gjordes 100 år tidigare.
Det kommer en artikel i Vapenbilden till vintern. Bli medlem i SHF och läs artikeln när du får tidningen.
Det är svårt att De tre kronorna, som dominerar i vårt lilla riksvapen och även återfinns i två fält på det stora, och som många svenskar spontant förknippar med ishockeylandslaget, symboliserade ursprungligen något helt annat.
Under 1100- och 1200-talen syftade kronorna på de tre vise männen, som man uppfattade som kungar (”heliga tre konungar”). Som sådan var symbolen vida spridd i Västeuropa, särskilt i Köln, där man menade att personerna ifråga låg begravda, men de tre kronorna förekom stundom även i Sverige…
Från och med 1330-talet började tre kronor användas mer frekvent på våra breddgrader, nu som symbol för Magnus Erikssons monarki. Vid denna tid målades de tre kronorna på väggen i ett kardinalspalats i Frankrike som tecken för just den svenske kungen och hans välde. Varför? Att just kung Magnus föll för symbolen berodde med stor sannolikhet på att han var kung över tre riken. År 1319 ärvde han Sverige och Norge; 1332 köpte han Skåne. I bevarade dokument, när han presenterar sig själv, gör kung Magnus stort nummer av att han härskar över dessa tre riken, varför det är högst troligt att de tre kronorna – sett ur kungens synvinkel – både syftade på de tre vise männen och på kungens samlade monarki.
Visst finns det enkla vägar in i till heraldiken. Här är ett exempel från det norska förlaget Atlantis.
Men viktigare än innehållet är att visa hur lätt man gör en bok numera. Lyckas man dessutom koppla det till en print-on-demand-funktion kostar hela boktryckeriet bara en spottstyver.
Detta sagt om du har en bokidé liggande i byrålådan.
– Vem får ta ett vapen?
– Alla!
– Alla?
– Ja, alla. Vapnet är för ögat vad namnet är för örat, och det är väl inte bara adelsmän som har ett efternamn?
– Nä, det är klart. Så jag kan alltså ta ett vapen om jag vill?
– Visst.
– Men är det inte lite snobbigt?
– Jo, en del kanske tycker det. Men det är ju snyggt och varför ska man bry sig om vad andra tycker.
Du kan ärva vapen
Den som vill får återuppta ett gammalt släktvapen om det finns något sådant. Har du förfäder som var ofrälse statstjänstemän eller officerare under 1600- eller 1700-talen finns det i regel ett vapensigill någonstans.
Äldre släktvapen ärvs på fädernet men numera tillåter man även att mödernets vapen tas upp. Det man bör tänka på, av respekt för de som än gång tog vapnet, är att inte ta upp ett gammalt vapen som varit oanvänt i flera generationer. Även om du är sonsons sonsons sonson kan det ju hända (ja, det är faktiskt mer regel än undantag) att din anfaders vapen var ett personligt vapen som inte alls var menat att gå i arv.
Numera låter många vapnet följa släktnamnet medan andra väljer att låta alla ättlingar till en viss person få föra vapnet. Vissa vill att varje vapenbärare ska brisera (göra små ändringar i bilden) sitt vapen medan åter andra vill att alla släktingar ska föra samma vapensköld.
Adelsmän har av tradition ensamrätt till rangtecken eftersom dessa har givits av Sveriges statschef och därför kan sägas vara adelssläktens immateriella rättighet. Rangtecken är sköldhållare, vissa kronor, halsklenoder och hjärtsköld samt den öppna hjälmen. Däremot kan döttrarna idag föra vapnet vidare utan de adliga rangattributen. Faktum är att samma sak gäller alla som adlats efter 1809, för i de släkterna är endast huvudmannen adlig.
Vad är ett vapen?
Ett heraldiskt vapen består av en sköld och en hjälm. På skölden målas ett motiv (en ”tavla”) och på hjälmen ställs ett föremål (en ”staty”). Skölden är som tavlor tvådimensionell medan hjälmprydnaden är tredimensionell.
Ett hjälmtäcke fäster man på hjälmen genom att vira tyget till en bindel och sedan låta det falla ner runt om skölden.
Ett vapen är endast ett vapen om det följer vissa regler
1) Det måste följa tinkturregeln. Den säger att metall får inte ligga på metall och färg får inte ligga på färg. Ett vapen kan alltså inte visa en grön björn på en röd bakgrund.
2) Bilden måste kunna beskrivas (blasoneras) i ord.
3) Bilden får inte föreställa ett specifikt föremål utan ska ange ett föremåls idé. Sedan får konstnären själv tolka blasoneringen.
4) Bilden ska vara stiliserad.
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna
Vilka färger använder du?
Svaret beror till stor del på vem du frågar. Metallerna guld (gult) och silver (vitt) samt färgerna blått, rött, svart och grönt är alla eniga om. Många, däribland jag, anser att purpur också är en självklar färg i släktvapen eftersom det förekommit i heraldiken sedan medeltiden. Andra säger att det är fel därför att purpur var så ovanligt förr. Min rekomendation är därför att vara varsam med purpur och endast använda den om det kan mitiveras på ett bra sätt, ex du heter ljun och har en ljungblomma i ditt vapen, som är av purpur (lil).
Pälsverk som päls, gråverk och olika former av hermelin är också godkända tinkturer.
Några vill tillåta naturfärger och brunt, men det säger vi nej till. Med vissa undantag, där vi främst erkänner hudfärg på människor eftersom ingen på allvar vill ha en avundsjukt grön man eller en ilsket röd kvinna i sitt vapen.
Rosa och brons finns i Kanada men inte i svensk heraldik. Aska, järn och orange använder vi inte heller fast det har nämnts i några äldre heraldiska handböcker.
När man målar ett vapen ska man ha en nyans av samma färg. Ett vapen kan inte vara både ljusblått och mörkblått på samma gång.
Tinktur är den gemensamma facktermen för heraldikens färger, metaller och pälsverk.
Vad får duinte göra?
Man får inte använda kungliga eller adliga rangtecken om man inte har rätt till dem.
Man får inte bryta mot tinkturregeln.
Man får inte ta ett vapen som förs med bättre rätt av någon annan (dvs. någon annan hade vapnet före dig). Rätten till ett vapen är evig.
Och vad är dålig smak?
Dålig smak har ett vapen när det är översållat med symboler och färger. Skölden ska helst vara enkel och tydlig och se vacker ut.
Var gränsen går för enkelhet är som alltid en smaksak.
Jag fick en fråga nyss, om hur man ska göra om man vill använda ett gammalt vapen inom släkten.
Det är en sak som jag skrivit om i Vapenbilden för många år sedan och som du kan läsa här.
Utgångspunkten i mitt resonemang är att det går att återuppliva ett gammalt släktvapen – adligt eller inte – men att det måste förändras.
Ha respekt för andra
Det går alltså att använda ett vapen som släkten glömt bort, men ska man använda det oförändrat krävs att vapnet antingen har förts aktivt de senaste tre generationerna (frafars far och mormors mor) eller så finns det tydliga dokument som anger hur vapnet ska ärvas (vapenbrev eller en publikation som SVR).
Andra vapen ska man vara försiktiga med. Det beror på att vi idag gärna ser ett vapen som en symbol för släkten medan man förr ofta såg det som ett personligt kännetecken. Ofrälse sigill från 1600- och 1700-talen visar ofta förändringar mellan far och son, där även svärsonen använder vapenskölden som han ex tagit över köpmannaverksamheten eller gården.
Det sigill du hittat och som du tror är en symbol för släkten kan alltså vara en unik symbol för en enskild person, det kan till och med vara så att personen lånat symboliken av någon annan vän eller släkten.
När en sköld är kluven i två fält tolkas det ofta som att det är två släktvapen sammanslagna till ett. Som i bilden här nedan.
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark
Men för att man ska kunna anse att det rör sig om en sammanslagning förutsätts att de två fälten delas av en rak linje (skura).
(Förslag till) Vapen för Jansolgården
SVK har nyligen diskuterat ett annat ärende, som presenteras i kommande nummer av Vapenbilden (se ovan).
Här har skölden delats på ett annat sätt och därför väljer SVK att inte se det som ett sammanslaget vapen. Det finns två skäl till det. Det ena är att fälten delas av en tinnskura och inte ett rakt snitt. Det andra är att det inte är en linje utan en sträng. Därför kan man inte säga att skölden består av två släktvapen.
Det var det principiella. Kompositionen där vart fält har ett stående frånvänt djur i samma tinktur men på olika färgfält, gör att betraktaren utan tvekan ser det hela som ett unikt vapen. Men kompositionen får inte förväxlas med strukturen varför denna inte är relevant när jag sa ja till detta vapen.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
