2019 fyller svensk heraldik 800 år. 

1219 undertecknade bröderna Peter, Lars och Sigtrygg ett dokument. Två av bröderna hade sigill med samma vapenbild, och denna vapenbild återkommer senare hos deras ättlingar. Den tredje broderns sigill är tyvärr borta.
Sigillen uppfyller därmed tre centrala krav för att betraktas som ett heraldiskt vapen:
1) Det är en stiliserad bild inom en sköld, där skölden är ett centralt element i framställningen.
2) Den syftar till att identifiera bäraren.
3) Den är ärftlig.
Vi vet däremot inget om färgerna här, men det visste nog samtiden.

Det finns inga bevarade heraldiska bilder som uppfyller dessa krav före 1219, inte ens Birger Brosas (Folkunga-ätten) sigill. Så därför tar jag lite historia om honom.

Birger var jarl och därmed Knut Erikssons närmaste man (av dem som INTE tillhörde erikska ätten, för hans bror Filip hade med all säkerhet högre rang i dåtidens samhälle, och säkert ett flertal andra med). Knut dog 1196 och Birger 1202. Båda hade då suttit vid makten under flera decennier. Kung Knut hade inget heraldiskt sigill, det hade inte heller hans söner, vad vi vet. Det hade inte heller den Sverkerska kungarna Karl eller Johan (Sverkarnas förmodade vapen är känt från det som troligen var prinsessan Helenas sigill, från före 1238).

Saknas i nordiskt 1100-tal

Det äldsta danska vapnet är kung Valdemars sigill från c:a 1195. Vid den tiden är han den ende vi känner till lever och bor öster/norr om Rhen (grovt räknat) som har ett heraldiskt sigill (en tysk källa från 1198 visar att kejsarens högsta vasaller väster om Rhen hade vapen, däremot ingen av dem som verkade öster därom).
Heraldiska vapen förekommer knappt ens bland hertigarna i Pommern på 1220-talet. Norge får sin heraldik kring 1250, och då har de ändå betydligt mer kontakt med England och Skottland än Sverige.

Birger Brosas bekymmersamma sigill

Det betyder att vi bör vara lite försiktiga med hur vi ska se Birger Brosas sigill.
Är det en lilja vi ser, eller är det bara några streck som vi i vår vilja att se mönster tolkar som en lilja?
Om det är en lilja, är det en heraldisk lilja, dvs den första heraldiska bilden i Norden, eller ska bilden ses som den sista i serien skölddekorationer som vi kan se i ett överflöd i tex Bayeaux-tapeten?
När vi ska till att tolka bilden bör vi därför tänka på det som sagts ovan samt att Birger Brosas bröder inte förde ett heraldiskt vapen trots att de stod lika högt i rang som honom. Ingen av hans ättlingar använder lilja, de använder ett lejon (förkortning av erikska ättens vapen?, som de tjänade). Skölden visar därmed inte upp de krav vi har på ett heraldiskt vapen.
Dessutom kompliceras det hela av att liljan, eller snarare liljestaven, faktiskt förekommer i samtida offentlighet och då tycks representera jarlavärdigheten i egenskap av kunglig ställföreträdare.
Detta tillsammans gör att jag tror att vi bör betrakta Briger Brosas sigill som i bästa fall proto-heraldik.

Med andra ord – heraldiken finns inte i den nordeuropeiska kontexten vid denna tid.

Då är vi tillbaka på att 1219 är året då den kända heraldiken i Sverige börjar på allvar. Och jag har en viss aning om vad bakgrunden är. Mer om det lite senare när jag filat klart på en text som kommer att publiceras i Vapenbilden nr 117, februari 2019.

Heraldiken har anor till 1100-talet. Därför ska 1100-talets regler gälla än idag. Det är grundtanken när heraldikens traditioner beskrivs. Men även traditionalister gör avsteg från den medeltida uppfattningen på flera avgörande punkter, ibland medvetet men ofta utan att låtsas om det.

Det finns i Sverige inga lagar som reglerar hur ett släktvapen får se ut. Det som finns är rekommendationer och, möjligen, en kunglig förordning från 1762. Däremot finns ett bruk på Riddarhuset som säger att endast högadeln (grevar och friherrar) kan använda en hjärtsköld, endast högadeln för mer än en hjälm och endast högadeln har rätt att sätta en hjärtsköld över sitt kvadrerade vapen. Undantag mot denna regel finns, men de är alla förlänade av konungen som därmed upphäver gällande regelverk.
Jag kan för övrigt hålla med om att det här är regler som alla svenskar bör förhålla sig till eftersom brott mot dem inte ger någon utveckling av heraldiken.

1762 års förordning

Förordningen från 1762 säger uttryckligen att endast den som är adelsman får föra adligt vapen och öppen hjälm. Brott mot detta ger 500 silverdaler i böter. Denna förordning har sedan tidigt 1900-tal tolkats som att ofrälse (borgerliga) släkter har rätt att föra vapen men bara under sluten hjälm. Under 1800-talet tolkades den däremot som att endast adelsmän har rätt att föra vapen över huvud taget och att allt ofrälse vapenbruk var ett regelbrott.

Problemet med tolkningen av förordningen är att slutna hjälmar inte förekom under 1700-talet varför ordet ”öppna” mycket väl kan betyda riddarhjälm oavsett utseende. Andra texter från 1700-talet (alla skrivna av adelsmän) uttrycker samma tankar. Att dåtidens författare väljer att skriva öppen hjälm kan vara ett sätt för dem att särskilja den heraldiska hjälmen från eventuella samtida hjälmar som brukades i krig eller på annat sätt. Vi vet helt enkelt inte för förordningen är så illa skriven.

Gör ett eget släktvapen

Till dig som vill ta ett vapen vill jag därför säga: Lugn. Du bryter inte mot några heraldiska regler eller någon annan lag i detta land. Ta dig ett vapen, gör en flagga och använd ditt märke varhelst du vill.

Se bara till att ditt vapen är unikt.

Läs mer om Vapenrätt här …

Har du hört talas om medeltida ätter som likt en klan förde ett vapen som fördes vidare från far till son? Glöm det. Så enkel var inte svensk (nordisk) medeltida heraldik. Den var mycket mer fascinerande än så.

Sture-ätten, Vasarna och den mystiska Vinstorpa-ätten. Väl kända från historien och presenterade som en väl sammanhållen släktgrupp. När genealoger och heraldiker beskrivt dessa släkters historia känns det väldigt logiskt men tittar vi på människorna bakom sköldarna syns en mycket brokigare väv.

Det fanns inga ättevapen

1626 fick det nya Riddarhuset sin första förordning. Här var det tydligt att man ville få fram en genealogisk enkelhet och varje ätt fick därför var sitt nummer. Detta var möjligt eftersom man började på noll, med de förhållandevis få levande männen som utgjorde Sveriges adel.

Varje ätt tog sig ett namn (ett bruk som påbörjats på allvar under 1500-talets andra hälft) och deras vapen fastställdes i den form det hade just då. Och nyckelbegreppet är just ”den form det hade just då” eftersom alla mer talrika släkter har visat en stor variation när det kommer till hur släktvapnet ska se ut.

Riddarhusets förordning hade två syften, så som jag ser det. Det ena var att få en struktur rörande adelskapet och dess ekonomiska privilegier (den processen hade pågått sedan kung Gustavs dagar, därav alla genealogiska arbeten från 1550-talt och framåt), det andra var att skapa ordning på riksdagarna.
Sverige var ett ståndssamhälle och adeln dess främsta stånd. Men alla adelsmän kunde inte få rösta utan varje ätt fick utse en person (i regel huvudmannen) som fick representera ättens intressen.
Det fanns däremot inget intresse från varken statsmakt eller adeln själv att reglera det heraldiska vapnet; det förstår vi genom frånvaron av paragrafer som styr bruket av släktvapen.
Bruket med en ätt under ett namn med en sköld är alltså ett sätt att reglera närvaron vid riksdagarna, inte ett sätt att reglera heraldiken. Den senare bara följde med.

Anakronistiskt släktbegrepp

// Tillagt 23 november. //

Redan i de första landskapslagarna framgår det att både bror och syster ärver. Visserligen inte lika, men tillräckligt lika för att dotterns barn absolut inte vill bortse från sin morfar. Det ser man också i de matrynomikon-namn som flera män ur stormannaätter bär under 1200- och 1300-talen. Eller att än fler män för vapen som de ärvt via mödernet även i de fall som deras fäder både varit vapenbärande och haft framträdande positioner i samhället.

Tomas Småberg förklarar i ”Det stängda frälset” hur patron-klientskapet, där en kompetent man av (något) lägre börd knyts till en stormannaätt genom att han gifter sig med stormannens dotter. Det här kan också skett på lägre nivå i samhället, men det är betydligt svårare att uptäckta på grund av källorna.  Yngre Stenbocks-ätten liksom dess ursprung Drake av Intorp är båda grenar som nått sin position via mödernet och som helt klart varken har setts eller sett sig själva som en ”falsk” gren av det som en rättrådig heraldiker skulle kalla den adliga ätten XXX.

Än mer udda är Vinstorpa-ätten vars kvinnor i minst fyra, möjligen ännu fler, tillfällen har fört sin sköld vidare till barnen.

Kaj Janzon beskriver det hela rätt bra i citatet här nedan.

 

// OBS – Detta som kommer här nedan är från Kaj Janzons text, som jag tycker är en mycket bra sammanfattning om släktbegreppet. Det blir en not i min text som jag inte hann klart med på grund av liten olycklig ögonskada häromdagen.  Jag kommer strax att fixa till resten, med lite exempel som utvecklar det här begreppet mot en mer heraldisk . Ha tålamod i någon dag//

”Detta nya sätt att se på ätten kom med tiden att ses som det enda sätt att förhålla sig till en släkt. Det är där vi är idag, även om det nu börjar lösas upp igen. Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är »ättevapnet«, alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ (»jag«) vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.
Det släktskapssystem och det därtill knutna vapenbruk som gällde för det svenska medeltidsfrälset var således inte riddarhusordningens patrilineära ätt med dess evigt oföränderliga ättevapen utan ett mycket mer flexibelt bilateralt system, där släktkretsar (fränder) definierades efter varierande behov av olika individer vid olika tidpunkter.”

 

Källor

Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan (2017)