Heraldiker på Kinnekulle, en tidningsartikel från 1995.
Heraldiker från förr, de kunde de med. Här ett minne från en heraldisk utflykt 1995.
En gammal artikel väcker minnen till liv. Den här utflykten var en av mina första aktiviteter tillsammans med andra medlemmar i Svenska heraldiska föreningen. Det var på den tiden vi hade lite drygt 100 medlemmar och en heraldisk utflykt per år plus årsmöte så det fanns inte så många tillfällen att mötas. Vapenbilden kom dessutom bara ut två gånger per år och det är fortfarande två år fram till dess att jag skapar föreningens första hemsida.
Ändå var vi ungefär lika många på våra utflykter då som vi är idag. Varför kan man fundera på och det är kanske också något som vi heraldiker ska fundera lite mer på.
Tidningsartiklar ger genomslag
Men en orsak kan vara den här typen av artiklar. Trots att den är anonym vet jag att dess författare är Carl-Axel Rydholm (han står längst ut till vänster med en kamera om halsen) och fotot är taget av hans vän och vapendragare, Alf Djerf. Små artiklar som dessa i lokalpressen i Skaraborg gjorde att många lärde känna vår verksamhet och visste vilka vi var. Visserligen var vi inte med så ofta som i dagens sociala medier men vi nådde å andra sidan ut till mångdubbelt fler. Det avspeglade sig också i medlemsstatistiken där folk i och kring Grästorp och Lidköping var lika många som skåningar och östgötar. Då är det inte så konstigt att en hel del dyker upp på utflykter och årsmöten.
Att utflykterna sedan arrangerades väl av Ingemar Apelstig och guidades föredömligt av den ständige ciceronen Perolow Jonsson-Falck gjorde inte saken sämre.
Tack, Kenneth Wulcan, för att du hittade den här härliga gamla artikeln.
Och just det – om du inte hittar mig så är jag ynglingen i svart längst bak.
Heraldik på film är vi inte bortskämda med. Speciellt inte på svenska. Därför vill jag lyfta fram några filmer från Youtube.
Man skulle kanske önska att Svenska Heraldiska Föreningen skulle göra en film, men dit har vi ännu inte kommit. Därför är det roligt att se att Lollo Berge har använt sig av vår förenings material för att göra en introduktionsfilm. Filmen hittar du här.
Det är en charmig liten film som undviker alla fallgropar och är just så introducerande som man önskar som nybörjare.
Ulf Svensson heter en slöjdlärare som går in på det praktiska och visar hur du kan göra en enkel sköld i trä utan att behöva vara expert på träsnideri. Även det en lagom enkel film. Filmen hittar du här.
Det är visserligen lite småfel här och var i det teoretiska, men inte värre än i många andra källor så det är en bra start.
Biskopens film
Mest givande är ändå biskop Fredrik Modéus film om sitt valspråk och sin film. Jag gillar verkligen hur han pedagogiskt förklarar sitt vapen och vad det symboliserar (börjar 3.57 in i filmen). Det inspirerar mig till att göra en liknande film. Vi får se om det kommer en inom kort. Filmen hittar du här.
Visst finns det fler filmer om heraldik på svenska men inte så många och inte så givande för allmänheten. Men sök gärna och tipsa som filmer som är värda att lyfta fram.
– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt? – Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker.
Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?
Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.
Svårt att få överblick
Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.
Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.
Bokomslag Vapenlikhetsfällan
Men håll koll på vårt kulturområde
Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.
Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.
En lista över viktiga vapenböcker
Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.
Norden
Skandinavisk vapenrulla (1963–).
Sverige
Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner 1863–1970 (Mjölby 1994).
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka. Notera att han har ett ”band”, inte en krona på huvudet.
För att förstå utvecklingen kan det nödvändigt att sätta in jarlen i sin historiska kontext. Svea rikes jarl var kungens ställföreträdare och närmaste man. Hans ansvar var att ordna rikets försvar och vara rådgivare till konungen. Ämbetet är känt i Norden sedan tidigaste medeltid men har skiftat betydelse från sekel till sekel och mellan de skandinaviska rikena.
I Sverige är jarlar kända från 1100-talet. De som bar titeln var utan tvekan män från rikets allra förnämsta ätter. Det är först när jarlen ersätts av en hertig som ämbetet blir en ren angelägenhet för kungahuset, men då är vi framme på 1260-talet.
Sveahertigdömet
För att närmare se vad jarlens uppgifter var är det bra att gå till vad källorna har att berätta om sveahertigdömet, jarlens egen förläning som sedermera övertogs av hertigarna från sent 1200-tal.
Riktigt vad som omfattades av jarla/hertigdömet är oklart. Det var oklart redan för folkungarna. Därför tillsätter kung Birger och hertig Erik en kommission för att reda ut vad som tillhör vem i Uppland. Ledamöterna är ärkebiskopen, Uppsala domprost och Upplands lagman. Dock var det klart att hela hertigdömet ytterst tillhörde kronan.
Också i Östergötland hade jarlen gods. Det vittnar östgötalagen om som nämner jarlens bryte i rods bo. Att jämföra med konungs bryte i Uppsala och biskops bryte i stavs och stols bo.
Också i Södermanland hade hertigen gods. Nyköpings hus låg under Magnus Ladulås redan när han var hertig och det var i hertig Bengts besittning under 1280-talet. Också hertig Erik besatt området från 1302 till 04 och från 1306 till 10. Det är inte omöjligt att hertigarna behärskade stora delar av hela landskapet.
Till jarlens/hertigens inkomster kommer också skatteintäkter från kusthäraderna i Östergötland och den ”tribut” som gotlänningarna betalade till sveakungen.
Av detta kan sägas att jarlens/hertigens inkomster grundade sig på spridda förläningar och gods runt om i östra Sverige. Något sammanhållande län var det nog inte frågan om, likt de gränshertigdömen som fanns i Halland, Finland och Baltikum.
De rikedomar som tillföll sveajarlen kom 1319 slutligen att helt tillfalla kronan och det gamla ämbetet förlorade då sin plats i samhället.
Birger Brosas sigill
Jarlens och hertigens privilegier
Rodarätten bestämde att alla var tvungna att lämna plats för kung, biskop, jarl och den man kungen satt i sitt ställe. Jarlen hade också rätt till en lika stor hedersbot som biskopen och rätt att ta med egna män. Hertigen var jämte kungen den enda lekman inför vilken prästerna kunde avlägga homagium (1279 års Täljestatuter). Vidare erhöll hertig Bengt rätten att föra ett följe på 40 hästar. Biskoparna kunde ha 30 hästar (Skänninge stadga 1284). Sannolikt är också ryttarbilderna ett privilegium för enhertig/jarl. Undantagen är Knut Holmgersson ”Långe” (1224), Filip Peterson (1240-tal) och Höldo? lagman (1200-tal) men det är möjligt att deras rang motsvarade jarlens. En av dem blev trots allt kung, den andre var tronpretendent medan vi inte vet något om Höldo.
Det är inte alls säkert att jarlen och hertigen hade samma ställning och befogenheter, även om titlarna har följt varandra. I Norge hade en hertig uttalat högre rang än jarlen (jmf Magnus Lagaböters hirdskrå).
Det kan ha varit på samma sätt i Sverige. Gravmonumentet över Birger Jarl, hans andra hustru Metchild och sonen, hertig Erik, visar att en man bär ett band runt håret medan den andre saknar motsvarande signum. Ett ”hårband” var också hertigens signum i Norge. Någon krona är inte känd från något av dessa två länder.
Så användes titlarna
I de på latin skrivna dokumenten från sent 1100-tal tituleras jarlen dux. Senare utvecklas titeln till dux Suecie eller dux sueorum.
Det är oklart om den latinska titeln dux under senare delen av 1200-talet avser en hertig eller jarl. Så som titlarna då nämns är det sannolikt att både användes. Möjligen var jarlaämbetet fortfarande levande, men eftersom den som hade ämbetet då också var hertig genom börd kan de själva ha valt att den nyare titeln i brev (KÄLLA). Det är skillnad på att byta titel, att byta innebörd på en myndighet och att byta förväntningar på innehavaren av ämbetet.
När Bjälbo-ätten sitter på Sveriges tron börjar hertigar över Finland att utses. Bengt Birgersson är finsk hertig 1284 till 12xx och Valdemar Magnusson bär titeln 13xx till 1318.
Kända jarlar i Sverige
Namn
Ätt
Kung
Ämbetstid
Vapen
Guttorm
Knut Eriksson
–1185 (1174?)
Birger Brosa
Bjälbo
1174-1202
Ja?
Johan Sverkersson
Sverkerska
Sverker II
1202-1208
Folke Magnussson
Bjälbo
Erik Knutsson
1208-1210
Erik Knutsson
Karl Magnusson
Bjälbo
Johan Sverkersson
Ja
Ulf Fase
Bjälbo
Erik Eriksson
-1248
Birger Magnusson
Bjälbo
Erik Eriksson
1248-1266
Ja
Jarlar likar
(att döma av deras sigill eller titlar)
Namn
Ätt
Kung
Titel
Vapen
Brynolf Mus
Erik Eriksson
Stallare
Ja
Knut Långe
Erikska
Erik Eriksson
Ja
Höldo
Erik Eriksson
Lagman
Ja
Sveriges hertigar inom kungahuset
Namn
Period & område
Kommentar
Magnus Ladulås Birgersson
1266-1275
Erik Birgersson
1275
Bengt Birgersson
1284-91
Finland
Erik Magnusson
1284-10
tillträdde dock först 1302 då han blev myndig.
Valdemar Magnusson
Finland 1302-17
Namn
Period
Område
Peder Porse
Halland
Bengt Algotsson
1354-
Finland
Mellan 1275 och 1302 fanns det ingen myndig sveajarl i Sverige, men sannolikt har hertig Bengt av Finland då dess befogenheter. Dock kallade han sig aldrig jarl/hertig av Sverige.
Sveriges hertigar utom kungahuset
Unika bland de svenska hertigarna är Peder Porse som efter giftermålen med änkedrottningen Ingeborg 1326 utses till hertig över Halland. Också hans söner tituleras som blivande hertigar, men båda dör före vuxen ålder.
1354 utnämner kung Magnus Eriksson sin gunstling Bengt Algotsson till hertig.
Så har Blekinge fått sin första hertiginna. Det är prinsessan Madeleines dotter Adrienne Josephine Alice som fått denna titel.
Något vapen har jag inte sett än men modellen blir som det prinsessan Leonore fick när hon utsågs till hertiginna av Gotland.
Den uppmärksamme noterar säkert att vasarna i kronan på den övre bilden är svarta medan de är av guld här nedan. Det beror på att man bytte färg i mitten av förra seklet.
Föreningen Zum Kleeblatts ursprungliga exlibris, utan häroldsstaven som nu finns med.
Från Jochen får jag höra att den tyska herakdiska föreningen „Zum Kleeblatt“ fyller 130 år i år. Och det ska inte glömmas bort.
Även om Herold i Berlin och Adler i Wien är de mest kända och de största heraldiska föreningarna inom det tyska språkområdet är Zum Kleblatt i Hannover nog ändå den som är den goda trean med en historia som är nästintill lika lång.
Die Niedersächsische Wappenrolle
Föreningen bildades 1888 och firar därför sin 130-årsdag i år. 1910 började föreningen med en vapenrulla med sina medlemmars vapen, en rulla som snart kom att få namnet ”die Niedersächsische Wappenrolle“.
2012 gav das Kleeblatt ut en vapenbok med alla vapen som hade förts in i deras vapenrulla sedan 1910. Det blev mer än 1000 vapen. Imponerande på många sätt (även om man förstås kan anmärka att Svenska heraldiska föreningen nog inte behöver 100 år för att komma upp i det antalet).
Kan du läsa tyska, eller har tillgång till Google translate, kan du läsa en recension av boken här.
Föreningen Zum Kleeblatts nuvarande vapen, med häroldsstaven
Hjärnan är ingen dator. Vad kan det ha med heraldik att göra?
Robert Epstein är en spännande psykolog vars tankar indirekt har med heraldik att göra, Åtminstone för den som vill förstå varför heraldiken ser ut som den gör och hur den har överlevt så länge.
I artikeln ”The empty brain” tar han upp hur hjärnan fungerar, varför den inte på något sätt kan liknas vid en dator. Och hur detta hänger ihop med heraldiken kommer jag nu till.
Datorn ger loggor
Mycket förenklat kan man säga att en dator ”minns ” genom att lägga ”minnet” i bits och organisera dem i buntar om åtta, bytes. Detta minne läggs sedan på en bestämd plats och datorn kan när helst du önskar ta fram och process (matematiskt bearbeta) informationen. Detta sätt att arbeta gör att datorn väldigt snabbt alltid kommer fram till samma resultat därför att ”minnet” och processen är identisk gång på gång.
På det sättet ger datorn en statisk syn på världen och det påminner om hur en logga görs och ska vara. Statisk, identisk vid varje enskild avbildning och helt fri från tolkningar.
Och hjärnan ger heraldik
Hjärnan är ingen dator, vilket Robert Epstein visar med några enkla experiment, där det mest intressanta för en heraldiker är avbildningen av en dollarsedel. Experimentet går ut på att en (amerikansk) person ska avbilda en dollarsedel så noga han kan och det visar sig då att deltagarna gör en mycket enkel beskrivning av motivet. Man kan säga att de fångar idén av sedeln men inte alls utseendet trots att de ser den varje dag och den är identisk år från år. Får de däremot se en sedel kan de med otroligt stor exakthet avbilda den.
Allt detta beror på att hjärnan inte lagrar ett minne på en bestämd plats. Det finns inte ens, vad vi vet idag, ett bestämt minne av någonting alls. Och inte heller gör hjärnan något som på minsta sätt kan kallas process. Tvärtom agerar den synnerligen obegripligt vilket bland annat får till följd att ett minne ombildas varje gång vi pockar fram det.
Det förklarar i sin tur varför heraldiker – fast de inte haft en aning om varför – aldrig har fokuserat på en exakt avbildning utan hålla sig till en idé av en bild. För någonstans har de, och många före dem, förstått att om man ska kunna förklara en bild som andra ska komma ihåg måste det vara idén som beskrivs för en bild kan vi uppenbarligen inte ta till oss.
Det är fascinerande hur mycket ett ämne som heraldik berikas om man tar till sig forskning från andra ämnen istället för att strikt bara hålla sig till de traditionella källorna.
(Epsteins forskning får förstås helt oanande konsekvenser för alla datateknikers arbete med AI eftersom det som de gör idag mer är big data men utan eget resonemang, men det är en annan sak som inte har med heraldik att göra)
Förstå mer med Mellan öronen
Inom kort kommer några riktiga experter på hjärnan att ta upp det här ämnet från en annan vinkel. Följ dem hjärna så du inte missar inlägget.
Alla kopplingar till undertecknad är väl kända, kanske även välkända.
Och har du inte insett det än så tänk på det här inlägget som en blandning av heraldisk bildning och reklam för min bror Pontus, min svägerska Helena och deras vän Daniel.
Svenska biskopar förnekar sig inte utan fortsätter att anta enkla men unika och samtidigt talande vapen. Stor heder till dem.
Det rör sig denna gång om två kvinnliga biskopars nyskapade vapen. Bilderna här är tecknade av Henrik Dahlström vid statsheraldikerämbetet men jag vet inte vem som har komponerat dem. Vem det än är så håller den sig till traditionen att få till enkla vapen.
Susanne Rappmans blasonering Sköld: Skölden kvadrerad med utböjt kors av guld. Fält 1. och 4. Göteborgs stifts vapen och fält 2. och 3. blå med ett ginbalksvis ställt veteax av guld. Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld. Valspråk: Vår Gud bär sår.
Ofta, men inte alltid, lyckas man få till en heraldisk bild som stämmer överens med innehållet eller innebörden i det valspråk som biskopen valt. Just i detta fall verkar inte det vara aktuellt. I Åsa Nyströms vapen har man snarare tagit fasta på att hon är född och uppvuxen i Umeå, björkarnas stad.
Åsa Nyströms blasonering Sköld: Sköld kvadrerad: 1. och 4. Luleå stifts vapen; 2. och 3. i blått fält en björk av silver. Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld och lagd över en ginbalksvis ställd kräkla av guld. Valspråk: Gud verkar i er.
Först stämman. Föreningen håller årsmöte den 22 maj i Köpenhamn.
Välj ny styrelse och lyssna på ett kortare föredrag.
Välkomna till Rosenborgs slott
Skicka in ditt exlibris
Nyhetsbrevet på inner också oss medlemmar att vi ska skicka in vårt heraldiska exlibris till den bok som planeras inför 60-årsjubileumet nästa år. Ditt märke ska vara inne till den 1 december 2018 och ska skickas till:
Societas Heraldica Scandinavica
c/o Professor, Ph.D. Peter Kurrild-Klitgaard
Tesdorpfsvej 59
DK-2000 Frederiksberg, Danmark
Levande riddares sköldar
Mer spännande är Ronny Andersens artikel om de personer som lever idag, fått storkorset av Elefantorden och fått sin sköld uppmålad. Han gör det under rubriken ”Mig og mit våbenskjold” som är första delen i en artikelserie. Totalt berörs 27 vapen, de flesta skapade inför detta sammanhang och i denna första del nämns 8 manliga och 1 kvinnlig riddare – alla födda på 1930- och 40-talen. Det säger en hel del om samhället denna dag, kvinnodagen den 8 mars. Ja, det säger förstås inget om Ronnys artikel för författaren kan ju inte påverka historien.
Dessutom lite fler små notiser från hela Norden, varav en får ett eget inlägg om någon dag eller så.
Stefan Bede vis Heraldiska föreningens årsmöte 2018
För 25 gången omvald till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse, det får jag vara lite stolt över. Och detta hände nu den 3 mars i Lund.
Det kommer en längre text om årsmötet sett från andra mer opartiska ögon på föreningens hemsida heraldik.se inom kort.
Och eftersom jag vet det kostar jag på mig att vara lite ego i det här inlägget.
Det blir alltså det 26 året i styrelsen för mig och för min gamle vän och vapendragare Stefan Bede. Vem hade trott det när vi ”småpojkar” valdes in på Scandic i Borås 1993? Då var vi dessutom knappt 25 år och faktiskt bland de yngsta som någonsin valts in i en heraldisk styrelse så antingen var vi underbarn eller så var de desperata i sitt sökande efter nya förmågor.
Därför fick jag ingen medalj i år
Den som följer den heraldiska medaljvärlden kommer inom kort att notera att Stefan Bede fick Pro Patrias medalj, vilket inte jag erhöll. Skälet till det är inte så dramatiskt. Medaljen i fråga har en inlösensavgift och eftersom jag inte har något intresse av medaljer har jag heller inget intresse av att betala en lösenavgift. Men jag har självklart inget emot om andra både betalar och bär medaljer när de så behagar.
Istället fick jag en blombukett och det räckte gott. Och visst, jag fick förtjänstmedaljen förra året så jag har redan en och annan medaljutmärkelse i min garderob. Ointresse är inte detsamma som rabiat motstånd.
Stort grattis till Stefan som premierades på detta sätt efter 25 år i styrelsen.
Och ett stort grattis till Elias Sonnek och Maria Byquist som valdes in i vår styrelse. Jag är säker på att ni kommer att tillföra mycket och skaka liv i oss gamlingar.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
