En tysk vapenbok för städerna i Schleischen finns nu digitalt.
Det är Hugo Sarumas vapenbok från 1870 som gjorts tillgänglig. Bokenger en bra överblick över den offentliga heraldiken i Schmeischen under 1800-talet och tidigare.
Läs vapenboken här: ”Wappenbuch der schlesischen Städte und Städtel”
Kungligheter som fått sparken är inte längre kungligheter. Det borde till och med de själva inse.
Det grekiska före detta kungahusets medlemmar, som fick sparken efter det att de stödde en militärjuntas förtryck mot det grekiska folket 1967-74, envisas med att försöka lura till sig makt och pengar genom att använda falska titlar.
På deras hemsida står det tydligt att de kallar sig kung drottning respektive prins och prinsessa av Grekland. Inte före detta utan just kung.
Det smakar illa för en demokrat, även om han formellt (som ett sätt för den demokratiska makten att bli av med honom) kan kalla sig kung fortsätter att hävda det.
Går vi tillbaka till den tid då kungar verkligen hade makt vore det ett majestätsbrott av värsta slag att som denna ex-kungliga person att hävda att han är Greklands egentliga statschef.
Läser man på sidan FAQ så framgår det tydligt att kungafamiljen egentligen inte alls stödjer demokratin eftersom man sätter sig själva i en position ÖVER det grekiska folket, även om det är förklätt till låtsat-tjänar-attityd.
En tjänst på Riksantikvarieämbetets hemsida gör det möjligt att hitta bilder på svenska byggnadsverk från medeltid fram till idag.
Här finns ett tusental bilder varav flera har heraldiskt intresse. Alla svenska kungliga slott, de mest kända medeltida kyrkorna, borgar och fästningar är bara en liten del av allt som finns.
Sökningen är indexerad och det gör det lätt att hitta vad man söker utan att varje gång få upp hundratals dokument.
Många foton är dessutom tagna från luften och ger därför ett bra komplement till de som redan varit på plats och fotat sin favoritbyggnad.
SNGH, eller Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är Sveriges på pappret viktigaste heraldiska organ och samtidigt det mest okända.
Lite underligt, för deras uppgift enligt dem själva är att vara Sveriges representanter i och arrangera internationella kongresser inom ramen för deras ämne.
Är främst hämtade från Riksarkivet och Riddarhuset samt kungliga majestäts orden. Lite underligt är det allt att man valt att välja in personer som slutat i Riksarkivet (Sagerlund & Skoglund) samtidigt som man har representanter från nämnda institution (Klackenberg & Raab). Möjligheten till spännande debatt och förnyelse minskar på det sättet.
Än värre är könsfördelningen. Inte en enda kvinna finns med, trots att t.ex Riksarkivet har fler kvinnliga än manliga anställda.
Det är något att tänka på inför nästkommande år.
Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är också ett rådgivande organ till Svenska Vapenkollegiet och granskar därmed de vapen som ingår i Svenska vapenregistret.
Antagna den 18 december 2001
Sex heraldiska tinkturer är odiskutabla så därför nämner jag dem endast en gång: rött, vitt, svart, blått, gult, grönt. Andra är fullständigt oacceptabla, som aska, ljusblått, beige och vad man nu kan hitta på. Däremellan finns det några som vissa heraldiker förkastar och andra hyllar.Pälsverken tar jag inte upp, det är en helt egen kategori tinkturer.
Svart har alltid funnits i bakgrunden medan grönt länge var väldigt ovanligt. Kanske för att, som Jan Raneke konstaterar i sin avhandling, grönt var en svår färg att framställa under medeltiden. Eva Anderssons avhandling om kläder under medeltiden bekräftar detta. Grönt är väldigt ovanligt på klädesplagg som nämns i testamenten medan blått är den vanligaste färgen – långt före grått.
Det har tvistats om denna färg sedan medeltiden. Eller, den har funnits med sedan medeltiden men var så sällsynt fram till 1600-talet att den bara noterades i förbifarten. Under 1600-talet blir den populär och sedan tar det inte lång tid innan den första kritiken mot färgen dyker upp. Sedan har kritiken växt sig allt starkare ju mer etablerad purpur har blivit. Varför?
Jag tror att det beror på att den genom sin dyrbarhet kom att förknippas med kunglighet, som Nevéus nämner i ”Ny svensk vapenbok”. På senare år har också kontrasten blivit ett argument, som att det skulle vara svårt att skilja purpur från rött och/eller blått. Det tycker jag personligen är ett tramsargument, för om man väntar 800 år med att ta fram det och betonar det nu – när våra färgkoder är vanligare än någonsin, då är det att betrakta som ett icke-argument.
Orange har också en lång historia men om möjligt ännu mindre förekomst. Vad jag vet finns det inte ett enda nordiskt vapen som innehåller färgen orange. Ändå nämns den redan i den första svenska handskriften om heraldik; Carl Ugglas ”Inledning til heraldiken” (1746) under namnet pomerans.
Orange förekommer i några europeiska flaggor och andra märken som leder sin historia tillbaka till huset Oranien från Nederländerna.
Men jag tycker inte att orange ska finnas i svensk heraldik för det blir för likt gult. Dessutom, och det är ett ofta bortglömt argument, så används i kanade den heraldiska metallen brons, och ska den visas upp utan metall så måste den avbildas orange. En färg och en metall kan inte båda vara orangea.
Härolder har ett okänt ursprung, men var persevanterna kommer ifrån är nu avslöjat.
Det är den tyske heraldikern/historikern Klaus Graf har genom avancerade studier kommit fram till att det är den legendariske riddaren Percival (Parzival) som är persevanternas egentlige föregångare. Precis som kung Arthur är häroldernas förkämpe.
Beviset finns i köronkan Edlibach där man kan läsa att den tyske kungen skickade som sändebud ”Old Herold VND partzifal Genant casper hurder”
Skämt åsido, så är det förstås inte så att riddare Persival och titeln persevant är samma sak, men som Kluas skirver ”Ich zweifle nicht, dass der bekannte Held des Romans von Wolfram von Eschenbach Pate für die Schreibweise stand.” kan vi nog vara övertygade om att dåtidens språk- och spänningsorienterade historieberättare förstod att utnyttja likheten mellan riddaren och lärljungen, speciellt som härolderna redan använde kung Arthur som sitt speciella helgon.
Boktips
Kyrkans märken ger en näst intill komplett bild över de vapen, stämplar, sigill och emblem som används eller har använts inom Svenska kyrkan. Boken visar på den emblematiska och heraldiska kulturskatt som finns på området.
Det märks att författarna har brottats med materialet men att de gjort det framgångsrikt. Boken har en kärnfull inledning som mycket bra beskriver såväl källäget som urvalsprinciper och kyrkans emblemhistoria. Därefter följer en uppställning där samtliga församlingar med emblem presenteras stiftsvis. Dessutom finns det upplysande faktarutor.
De märken som de kyrkliga församlingarna har använt sig av säger oss mycket om deras brokiga historia, med sammanslagningar och splittringar. Boken fångar denna historia och författarna gör en stor insats genom att berätta om bygden och samtidigt visa på hur denna återspeglas i märkets motiv.
Det är först från sent 1800-tal, långt efter heraldikens och sigillografins glansdagar, som församlingarna på allvar börjar använda sig av församlingsmärken. Tyvärr blev uppsvinget för sådana märken inte ett uppsving för emblematiken. De nyskapade emblemen är i regel anonyma i den bemärkelsen att de inte kan ses som en unik symbol för en viss församling. Författarna har valt att avstå från att ta med många av dessa bilder, som kan visa församlingskyrkan eller ett kors i kombination med församlingens namn, därför att de inte är att betrakta som vare sig emblem eller vapen. Det är ett urval som jag har full förståelse för. På senare år har heraldiken gjort ett (åter-) inträde på den kyrkliga arenan. Det började med stifts- och biskopsvapen för att senare följas upp med församlingsvapen.
Heraldiska vapen finns framför allt i Östergötland, ett resultat av Per Anderssons insatser, något som författarna uppmärksammar. För en heraldiker är avsnittet om Linköpings stift det mest spännande eftersom man här i brist på gamla märken införde nya heraldiska vapen i församlingarna, vapen som också används av hembygdsföreningarna.
Boken skrevs just innan Svenska Heraldiska Föreningen drog igång sitt hembygdsvapenprojekt som möjligen kan leda till att betydligt fler församlingar antar eller börjar föra vapen.
Kyrkans märken är ett referensverk och en katalog som är ovärderlig för en heraldiker. Man kan bara hoppas att den får uppföljare som tar upp andra sektorer i samhället.
Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson
Kyrkans märken – vapen, stämplar, sigill, emblem (2006)
Förlag: Historiska Media.
ISBN 91-85377-58-9
För någon tid sedan klagade jag på Twitter över att kungahuset slarvar så med de heraldiska (och andra) traditionerna, samtidigt som man vill ge sken av att det man gör alltid har skett på detta nya sätt.
Jag störs av att man dels har rena faktafel i relativt enkla heraldiska frågor, dels använder ett språk som låter neutralt med leder läsaren att dra slutsatser som inte är riktigt korrekta. Man vinklar helt enkelt historien på ett sätt som ett kungahus ska hålla sig för god för.
Därför har jag här sammanställt de ”fel” som jag noterat på www.kungahuset.se den 17 juni 2015, om kvällningen.
Varje rubrik länkar även till den sidan där felet finns
”Sedan medeltiden har kungar och prinsar haft vapensköldar i skulpterad eller målad form med symboler för landet och ätten.”
— Här har man ”glömt” att både drottningar och prinsessor fört vapen, det äldsta redan 1238, vilket är det näst äldsta kungliga vapnet i Sverige (Helena Sverkersdotter).
”… Folkungaättens lejon mot blå strömmar i kombination … ”
— Nu är det snarare strömmar av silver på blå botten. Den korrekta uppgiften finns för övrigt med på en annan sida under kungahuset.se
”Åtminstone sedan 1500-talet finns i riksvapnets centrum en så kallad hjärtsköld med den regerande ättens vapen.”
— Ja, eller 1448 för att vara exakt, vilket skribenten själv skrev tre rader högre upp i denna artikel.
”Vasaättens symbol var en sädeskärve, en så kallad vase.”
— Tänk att kungahuset, som enda institution, fortfarande tror att det är en sädeskärve i riksvapnet.
”Själva vasen anses numera ha varit en så kallad stormvase, som användes vid stormning av bland annat vallgravar.”
— Inte alls omöjligt, men att den anses vara en stormvase är tveksamt. Det är en uppgift som är relativt sällsynt.
”Lejonvapnet är det äldsta riksvapnet i Sverige, fört av Folkungaätten 1250-1364, med Birger Jarl som den förste regenten.”
— Här blir det två fel i ett. Dels framgår det mycket tydligt i varje heraldisk grundbok att Valdemar (kung 1250-75) förde moderns, den erikska ättens vapen, medan hans bror Magnus bytte till sin fars släktvapen.
Dels var Birger jarl inte en regent. Mäktig ja, men inte regent. Han styrde tvärtom uttryckligen i sin minderårige sons ställe som riksföreståndare/rikshövitsman (även om den titeln inte användes)
”Det var alltså under Folkungarnas tid som deras ättevapen kom att successivt bli synonymt med rikets vapen.”
— Nej, den slutsatsen kan vi inte dra. Snarare tvärtom. Däremot var det EFTER folkungarnas tid som senare regenter (Karl Knutsson Bonde år 1448) tog upp folkungavapnet i riksvapnet. Fram till det året var folkungavapnet först kungens personliga vapen (1275-1364), därefter låg det i träda och användes inte av någon under nästan 100 år.
”Ursprunget står nog att finna i den starkt ökande dyrkan av de tre vise männen/heliga tre konungar som skyddshelgon. Som tecken på detta användes helgonens attribut, tre kronor, i vapen och emblem. De heliga tre konungar vördades högt av nordborna, som gärna vallfärdade till deras grav i Köln.”
— Här kan jag inte säga att kungahuset har direkt fel, för det är en uppgift som är helt omöjlig att kontrollera. Men det är värt att tänka på att svenska kungahuset använda tre kronor redan under 1200-talet, före skyddshelgonbilderna i Köln. Tre kronor finns på Magnus Ladulås sigill, i kung Valdemars kungavapen och i erikska ättens vapen. Siffran tre betyder inte heller något inom heraldiken, det är bara ett väldigt tacksamt nummer om man ska upprepa ett föremål flera gånger i en sköld.
Det finns inte heller någon rimlig förklaring till varför svenska kungen skulle ta upp en vapensymbol från staden Köln bara för att svenskar reste dit. De reste även till andra vallfärdsmål utan att de fick genomslag i heraldiken, som till Olof den heliges grav i Trondheim. Hans helgondyrkan fick för övrigt stort genomslag i svenskt kyrkoliv, medan de tre vise konungarna i Köln inte alls förekommer här med symbolen tre kronor.
”I Sverige finns de heliga tre konungars attribut första gången i Magnus Ladulås sigill på 1270-talet, men troligen är det först under kung Magnus Eriksson på 1330-talet som tre kronor används som symbol för kungen och riket.”
— Här går skribenten ett steg till och gör ett riktigt snyggt cirkelresonemang. För om Tre kronor på 1300-talet hämtades från heliga te kronor i Köln måste ju de tre kronor som förekommer under 1200-talet komma från Köln. Problemet är bara att Kölns vapen är yngre än det svenska.
”Flaggan har under lång tid varit det svenska konungarikets symbol, tillika kungligt höghetstecken. Det gula korset var det väsentliga, den egentliga nationalsymbolen.”
— Här tänker jag inte säga att kungahuset har fel, men rätt har de inte, även om andra källor säger detsamma.
Jag skulle själv säga att färgkombinationen gult+blått var det väsentliga. Om det sedan var genom ett gult kors på blått, vågiga linjer eller tre gula kronor i blått var nog mindre viktigt.
Läs mer om den saken här.
”Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger.”
— Nog anses det så av några, men det finns varken bilder eller text som stödjer ett svenskt korsbaner förrän 1557, och då var det inte ens en symbol för Svenska riket, även om det är oklart vad det var en symbol för.
— Nu råkar det också vara så att vi vet vad Karl Knutsson använde som fälttecken. Det står i Karlskrönikan. Motiven var helgonbilder (st Erik, St Olof m.fl) och i varje baner (=flagga) ingick symbolen tre kronor. Samma tecken förekommer för övrigt på flera andra bilder från den här tiden, men färgerna på Kung Karls baner känner vi inte till.
”Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.”
— Med hänsyn till det jag skrev nyss måste detta inlägg anses vara helt felaktigt. Att se svenska flaggan som en protest mot den danska är att i allt för hög grad luras av den antidanska propagandan som fördes fram från 1500-talets andra hälft.
”I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.”
— Ja, Johan skriver så. Samtida teckningar visar dock helt andra svenska flaggor på båtar, och vi vet från kungahusets egna räkenskaper att en fältflagga från 1545 var i blått och vitt.
”Från Gustav Vasas död 1560 framträder korsfanan som den främsta symbolen för den svenska nationen: en tvåtungad svensk flagga där riksvapnet med den regerande dynastins hjärtsköld lagts över korsmitten.”
— Det här är rent hittepå. Riksbaneret för Johan III och Sigismund från 1594 visar en sån här fana, med riksvapnet på korsmitten. Karl XI och Gustav II Adolfs fana är helblå med riksvapnet och detsamma gäller för drottning Kristinas riksbaner.
Vill du hitta ett heraldiskt vapen men inte vet var? Titta då i det franska verket Renesse som numera finns digitalt.
Precis som Raneke har Renesse en systematisk uppställning av sköldarna. Skillnaden är att Renesse är så mycker mer omfattande, och därför svårare att ta sig igenom. Men det är det värt.
Renesse är ett av de verk som Svenska Vapenkollegiet gärna tittar i inför granskning av nya vapen.
verket har sitt namn efter sin upphovsman, greve Théodore de Renesse (1854-1927) och han skapade detta tillsammans med Johannes Baptist Rietstap (1828-1891). SÅ långe det endast fanns i tryckt form var det ett mycket dyrt, mycket svåråtkomligt och därför också mycket prestigefullt verk som sällan användes i heraldiken även om många gärna hänvisade till att man borde använda det). Numera är det som sagt gratis på nätet så jag hoppas att fler börjar använda sig av verket för att fördjupa sina kunskaper om heraldik och vapenkonst.
H.K.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, hertig av Ångermanland, Det är vår nyaste medlem av kungahuset.
Ångermanland har fått sin första hertig någonsin. Därmed gör laxen sin entré i de svenska hertigvapnens symbolvärld. Nu ska det bli spännande att få se det nya hertigvapnet.
Läs pressmeddelandet från kungahuset
H.R.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, Duke of Ångermanland, is the newest member of the royal house of Sweden.
Modern Swedish duchies have always been named for the historical provinces of Sweden, which are no longer governmental entities. This is the first time in history Ångermanland is used as a titel for a royal duke.