I modern heraldik görs ingen skillnad på kvinnliga och manliga vapen. De ser alla likadana ut. Under en tid från 1800-talets mitt fram till mitten av 1900-talet ansågs dock kvinnor inte ha rätt till ett vapen på samma villkor som en man. Hon var tvungen att föra en spetsrutig eller oval sköld och när hon gifte sig skulle skölden klyvas så att makens vapen kunde placeras till dexter och hennes vapen till sinister.

Den här traditionen betyder idag att en kvinna kan föra sitt vapen på två sätt, det allmänna och det specifikt kvinnliga.

Rutformig och oval sköld. Under renässansen började man på kontinenten anse att den rutformiga skölden, lozenge, var kvinnlig. Detta eftersom man inte på ett snyggt sätt kunde placera en hjälm och hjälmprydnad på dess spets. När man konstaterat att den rutformiga skölden var kvinnlig kom man fram till att en kvinna inte kunde använda en hjälmprydnad eftersom denna inte kunde läggas på sköldens topp. Detta cirkelresonemang levde sedan vidare och kom till Sverige på 1700-talet och fick sitt genomslag mot slutet av 1800-talet.

Rangkronan kan däremot läggas på rutsköldens topp, liksom den blå rosetten som är till för ogifta kvinnor ur borgerliga släkter.

Den ovala skölden var under 1700-talet högsta mode bland både män och kvinnor; det förekommer avbildningar med rosett på manliga adliga ovala sköldar. Därefter har sköldformen ansetts vara kvinnlig.

Kluven eller inte

En kvinna kan välja mellan att föra sitt eget släktvapen oförändrat (med eller utan hjälm), kombinera sitt släktvapen med makens eller föra makens vapen. Eventuell rangkrona följer med vapnet, men om en kvinna använder sitt eget vapen kan hon inte använda makens rangkrona eller tvärtom.

Vid skilsmässa återgår kvinnan till att föra sitt ursprungliga släktvapen. Adlig rangkrona får inte heller användas av den som inte är barn till eller gift med en adelsman.