Etikettarkiv: Jan von Konow

En statsheraldiker har lämnat oss

Jan von Knows vapensköld
Jan von Konows vapensköld.

Heraldikern och militärhistorikern Jan von Konow är död. Han gick bort den 8 juni, 94 år gammal.

Som  statsheraldiker råkade Jan von Konow i konflikt med engagerade medborgare. Det skrevs rätt mycket elakt om honom, inte minst i tidningen Vapenbilden (som jag nu är redaktör för). Tyvärr för tidningen måste jag nog ge Jan rätt i det mesta, och det han hade ”fel” i var frågor där han som tjänsteman inte fick agera annorlunda än han gjorde. Kritiken mot honom blev då som att skjuta på budbäraren.

Som historiker tillhörde han den gamla konservativa skolan och han verkade närmast i Rudolf Kjelléns anda. Det märks inte minst i Jans sista bok om den svenska adeln (2005) som jag avstod från att recensera i vapenbilden eftersom den helt enkelt var undermålig på nästan varje punkt man kan tänka sig. men där kändes det som om Konow agerade som något annat än en historiker och jag är mer tillfreds med hans övriga verk.

Det var Jan som skrev om heraldik i Nationalencyklopedin, och de var klat bättre än tidigare uppslagsverks texter. Kanske hade han kunnat vara ännu något mer fristående från ålder skribenter, men överlag bra som uppslagsverkstext.

Jan von Konow erhöll 2004 Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj för sina insatser som statsheradiker.

Vapnet han förde är släktens gamla vapensköld. Han själv var nog inte så nöjd med tinkturfelet i nedre fältet.

Konows bibliografi  i urval

  • Svensk försvarsmakt, 1955
  • Svenskt totalförsvar, 1961
  • Nordamerikas indianer, 1968
  • Kungl. Norra Smålands regementes historia 1623–1973, 1973
  • Upplands regementes fanor, 1982
  • Svenska flaggan. När? Hur? Och varför, 1986
  • Skånska kavalleriregementet : K 2 1928–52, 1992
  • Johanniterorden i Sverige, 1995
  • Vyer från hedar, moar och slätter. Arméns mötesplatser och deras bebyggelse, 1996
  • Helge Jung. Opinionsbildare, försvarets nydanare, överbefälhavare, 1999
  • Karolinen Rehnskiöld, fältmarskalk, 2001
  • Svenska fältmarskalkar. En kortfattad namnpresentation, 2002
  • Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, 2003
  • Sveriges adels historia, 2005

Lita inte alltid på uppslagsverk

Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.

”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”

Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.

Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.

von konow fortsätter:

”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”

Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.

Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.

Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.

Konow skriver om Lewenhaupt

Boktips

Förre statsheraldikern Jan von Konow har kommit med ännu en bok. Denna gång en exposé över släkten Lewenhaupt från Sture-morden fram till idag.

Som släktbok är den trevlig och jag gör gärna samma uppställning när jag skriver en bok om mina anor. Men eftersom von Konow är historiker blir jag lite besviken. Boken är en hyllning till bildade män, tappra män, framgångsrika män och, i ett fall, till en kvinna dom hade modet att gifta sig av kärlek.
Någon analys av det samhälle i vilket släkten framgångsrikt verkade finns inte.

Men eftersom fem sidor ägnas den gamle riksheraldikern Adam Lewenhaupt så har boken ändå ett värde för mig.

Författare: jan von Konow
Titel: Ätten Lewenhaupt. Från Sturemorden till D-dagen
ISBN: 978-91-7353-605-9
Förlag: Atantis