Etikettarkiv: England

Wikipedias redaktörer och heraldik

Av någon anledning har någon på Wikipedia skrivit en lång artikel om den (normandisk-)engelska släkten Roffey.
Förutom att vara lexikografiskt undermålig visar skribenten en sällsynt bristande insikt i heraldik.

Läs om Roffey här.

Skribenten förvånas över en blasonering av släktens vapen. Blasoneringen finns med i en bok från 1828 men anges vara skriven på ålderdomlig engelska. I sjjälva verket är den skriven på heraldiskt fackspråk och i tidstypisk stil (dvs tidstypiskt för bokens tillkomst).

När man skriver på Wikipedia eller annat lexikon bör man veta något litet om sitt ämne. Då kan man inte skriva så här, för det blir pinsamt:

Familjens vapensköld finns beskriven i William Berrys ”Encyclopedia Heraldica” utgiven 1828. Där står på ålderdomlig heraldisk engelska, följande citat: Roffey, az a lion, passant,or on a cheif ar. three Cornish choughs prr.. Vad som menas med detta är oklart även i dagens England, men fritt översatt till begriplig modern svenska blir det: Roffey: En trekantig sköld, på azurblå botten, med ett silverlejon stående på tre tassar, med den ena framtassen höjd till slag, och på den övre delen av skölden (ginstam) tre svartaalpkråkor, ”från Cornwall”, på rad, på gul/guldfärgad botten. (Artens latinska artnamn: Phyrrhocorax phyrrocorax).

Vapensköldens färger bör ha varit djupblå, silver, gul/guld och svart. De heraldiska beteckningarna för dessa färger är Az, A, Or och Prr, ”Proper” dvs ”ordentlig, sann, verklighetstrogen”, vilket i detta fall blir svart. Alpkråkorna skall avbildas ”sanna” dvs svarta. Färgerna silver och guld anses representera månen respektive solen. I Fairbairn´s Book of Crest, från 1905, sägs så här om Roffeyvapnets utsmyckning, On a mural Cornet A serpent No wed, All Prr. Fritt översatt till modern svenska betyder det att ovan skölden må bäras en bild av ett krenelerat murvärn (borgmur med skyttevärn för bågskyttar) och i denna en orm, ringlad i formen av en liggande åtta. På heraldisk svenska kallas detta för en murkrona. Kungar, hertigar och andra har givetvis en kungakrona/hertigkrona ovan sin sköld.

Jag kan kort översätta blasoneringen:

”az a lion, passant,or on a cheif ar. three Cornish choughs prr.

Sköld: I blått ett lejon av guld, och ovan en ginstam av silver vari tre naturfärgade (svartalps-)kråkor.

Blasoneringen är INTE det obegripliga:
Sköld: En trekantig sköld, på azurblå botten, med ett silverlejon stående på tre tassar, med den ena framtassen höjd till slag, och på den övre delen av skölden (ginstam) tre svartaalpkråkor,

När man läser skribenten så ser man att hen verkligen har försökt att ta reda på fakta men att hen inte har lyckats klura ut det heraldiska språket. Inget konstigt med det, men varför då inte försöka hela vägen ut? Eller ha med en bild? Eller – i det här fallet – inte ha med heraldiken alls och sluta tro att personer som står med i Domesdays book är släkt med personer med samma namn som är mer i första världskriget.

Lord Lyons bristande öppenhet

Har du någonsin funderat på varför det finns så många engelska böcker om heraldik, men så få vapenböcker?

Orsaken är att den heraldiska myndigheten i England och Skottland inte är myndighet i vår betydelse. De är snarare vinstdrivande företag.

Därför publicerar de inte vapen som de låtit godkänna. Lord Lyon säger till exempel att det är fritt att söka i deras register men att varje enskild sökning, på varje enskilt vapen, kostar en slant. Hur mycket står inte på deras hemsida.

College of Arms har ett liknande system. De har några vapen på sin hemsida, men de är långt ifrån alla som de producerar. Hoppas jag, för annars är de nog den minst producerande heraldiska verksamheten i världen.

Därför är jag glad för heraldikens skull att vår heraldiska myndighet fungerar så alldeles fantastiskt bra.

Är du en gentleman

Engelska hjälmar
Engelska hjälmar

Det engelska uttrycket Gentleman brukar förvirra. För att slippa betydelsen idag tar jag här bara upp betydelsen under äldre tider. Om du då fortfarande tycker att det är ett bra uttryck att använda i dag.

Det hela börjar på 1200-talet, med folkspråkens intåg i viktiga dokument. Latinska och franska uttryck ersattes då av engelska även i det juridiska språket. Eftersom klass och social position var extremt viktigt att hålla koll på så behövdes tydliga begrepp på de olika klasserna.

Redan tidigare hade man använt det engelska ”Knight” i stället för ”Miles” alternativt ”Chevalier”, men riddaren var som alltid ett undantag.

De som låg under Esquire

På 1300-talet tycker ”Esquire” upp i engelska brev som en rang direkt under ”Knight”. Esquire är alltså detsamma som väpnare/svenne.

Det fanns en klass under ”Esquire”. Dessa ska inte ses som frälse på något sätt, utan som fira män som ägde jord. Den ekonomiska utvecklingen under 1300-talet kom emellertid att förändra deras position och dela gruppen.

De fria landägarna (motsvarande skattebönder) kallades först ”Valetti”. Mot slutet av 1300-talet kallades dessa för ”Franklin”, en grupp som var född fri och ädel och därför hade rätt att föra vapen.

”Valetti” var alltså först klassen under riddare. När ”Esquire” infördes degraderades ”Valetti” till nivån under. Poeten och hovmannen Geoffrey Chaucer (1342-1400) var först ”Valetti” innan han 1367 upphöjdes till ”Esquire”. Hans vapen tycks dock komma från hans far Thomas.

En konsekvens av detta tänkande var en episod 1389. En engelsk man-at-arms och gentleman, John de Kyngeston, utmanades då vid en tornering av en fransk riddare. Eftersom en riddare inte kunde kämpa mot en ofrälse lät kung Richard II av England upphöja de Kyngeston till gentleman med vapen, dvs esquire, vilket ansågs likvärdigt med en kontinental adelsman.[1] Först efter detta kunde de två mötas.”

[1]Dennys, R, Heraldic imagination, sid 30. En engelsk gentleman som hade fått ett vapen förlänat kan anses vara likställd med en kontinental adelsman.
Citatet är taget från min egen uppsats "Den medeltida härolden", även utgiven som bok med titeln "Medeltidens härold" 

1400-talets klasser

”Franklin” tycks mot slutet av 1400-talet ha ersatts av två andra uttryck: ”Gentleman” och ”Yeoman”, även om ”Franklin” fortfarande användes. En ”Gentleman” ansågs vara av god familj, en ”Yeoman” var simpel (stor-)bonde. Kanske ska en ”Gentleman” redan här jämföras med det senare svenska uttrycket Ofrälse ståndsperson.

En femte grupp var ”Husbandsman”, som var i rang under ”Yeoman”. Det var fira män som ägde eller arrenderade en liten jordlott och alltså inte var i anställning hos någon, men inte heller hade de ekonomiska resurserna för att göra sig betydliga på orten. ”Husbandman” är detsamma som husbonde, inte en gift man.

Av de fem fria klasserna Knight, Esquire, Gentleman, Yeoman och Husbandsman kunde de tre första föra vapen och få dessa erkända av samtidens härolder. De andra hade inte lov därtill. Dessa tre var också de som kunde väljas att företräda lokalsamhället i parlamentet.

Vem är idag en gentleman?

De flesta jag känner idag som vill kalla sig gentlemen är inte gentlemen. En 1400-talsmänniska skulle nog möjligen kalla dem för yeoman, men mer sannolikt husbandsman. Det vill säga en person med viss frihet, mäktig nog att vara första nivåns chef och en inkomst kring 30 000 kr, men inte mer än så.

Enligt Act of parlament 1429 var en gentleman (les gentiles) en man som ägde land värt fyrtio shilling eller mer. Från 1500-talet ansågs en gentleman vara den som kunde hålla sig med tjänare och därför inte behövde arbeta.

En ”Squire” är en man som är ”lord och the manor” eller allmänt stor landägare, men det är inte en klass inom det sociala systemet.

En Esquire och en gentleman för idag samma hjälm så det finns inget som skiljer dem åt heraldiskt. Hjälmen ska vara en stålhjälm med slutet visir (en knight och en baronet använder en stålhjälm med öppet visir). Det är egentligen inte samma sak som en sluten tornerhjälm, men en sådan används ofta ändå. Bilden här ovan visar hur engelska vapen ska se ut.

Läs mer i Stephen Friars ”The Sutton Companion to Heraldry”

Bilden är hämtad från Life in United Kingdom

Purpur i England 1298

Jag tjatar envetet vidare kring tinkturen purpur.
Det sägs att den är ny, inte här hemma i heraldiken och att den är svår att se.

Ibland sägs det att den inte hör hemma i svensk heraldik, men det är nog den enda sak i heraldikens historia där man uttrycker sig så, och det gör mig irriterad för det får mig att tro att det är andra saker än det som sägs som ligger bakom.  ”man” är här en liten grupp etablerade heraldiker som inte resonerar kring ämnet utan mest tycker, och helst privat så att de inte ska riskera att stå till svars.

Purpur under medeltiden

Man kan inte bevisa att något är en svensk sed genom att hänvisa till källor från andra länder.  Jag tänker därför inte bevisa att purpur var en tinktur i Sverige eller Skandinavien under medeltiden. Det var den inte, varken för kungar eller några andra.

Att den fanns på iberiska halvön är däremot så välkänt att det inte ens behöver diskuteras. Kungariket Leon hade ett purpurlejon i silver redan under 1200-talet.

Men England, det är outforskat för skandinaver. Därför, tror jag, är det så många som tror att engelsmännen nyligen har hittat på att purpur ska vara en heraldisk tinktur.

Men för att kort klaragöra lite fakta i målet presenterar jag här de purpur-vapen som Joseph Foster lät publicera i sin bok ”Some feudal Coats of Arms” (1902), senare redigerad och nyutgiven under överseende av JPB Brook-Little under namnet ”The dictionary of Heraldry” (1994).
Det är här man kan se att purpur användes av earlen av Lincoln, Henry de Lacy, redan 1298.

Få vapen ställer många frågor

Det är inte många vapen med purpur, det medges. Därför kan man inte säga att det var en vanlig färg. Men man måste ställa sig frågan varför de valde purpur? Det finns inget som binder samman dem allihop, de är vanliga riddare, de lever inte samtidigt eller i samma område. Och man måste ställa sig frågan varför så få andra har purpur i sina vapen samt varför härolderna tog in dessa purpurvapen.
Grönt är ungefär fyra gånger så vanligt som purpur; grönt är i princip lika ovanligt och lika oheraldisk färg.
Värt att notera är att den i Norden under den här tiden förekommande tinkturen brunt inte finns i något av det tusental vapen i Fosters verk.

Att utifrån materialet säga att purpur inte var en riktig heraldisk färg är däremot fullständigt oseriöst.

Engelska riddare i purpur

Baldreston, Richard de
(E. in. Roll) bore, argent a lyon rampant purpure—same as Sir Robert FiztzRoger; Jenyns’ Ordinary.

Bayouse, Sir Robert, of Hunts
(E. 11.Roll) bore, argent three water-bougets purpure; 1. Parliamentary Roll. M.S. 6137/22.

Bokkesworthe, Sir William de
(or Bolkworth) bore, at the first Dunstable tournament, or. a lyon rampant purpura collared or.

Cleuisby (or Clemsby), Sir John, of co. Leicester
(E. II. Roll) bore, argent, a lyon rampant purpure crowned or ; Parliamentar)’ RoU.

Eglestone, Adam de, of Wilberfoss
(K. I. Roll) bore, argent an eagle displayed sable, membered purpure ; Jenyns’ Roll.

Fitz Roger, Sire Robert le
(K. i. Roll) bore, argent a lyon rampant purpure (sable in Bering and Howard Rolls) (F.) ; Guillim Roll and Jenyns’ Ordinary.
Richard Balderston bears the same.

Hartford, Thomas, of Badsworth
(E. III. Roll) bore, .argent. a lyon purpure masculy or; Jenyns’ Ordinary.

Lacy, Henry de, banneret,
Earl of Lincoln 1257, bore, at the battle of Falkirk 1298 and at the siege of Carlaverock 1300. or, a lyon rampant purpure (F. ); Nobility and Parliamentary Rolls. Le veyl escu de Nicol.
Grandson of John de Lacy, who bore the same arms when he signed Magna Charta in 1212.

Limsey, Sir Philip (Lindsey) of the North
(E  ii. II. Roll) bore. or. an eagle displayed purpure; Parliamentary Roll

Malmains, Sir Nicholas
bore, at the first Dunstable tournament 1308, argent, a bend engrailed purpure (F. ) (azure in Harl. MS. 6137 fo. 10) ; Parliamentary Roll and Jenyns’ Ordinary.

Nelson, Henry le
(H. iii. Roll) bore, paly (6) argent and purpure a bend (new put in with colours) vaire or and sable. (K.) .Arden Roll—paly argent and sable in .Add. MS. 4965.

Penley, Sir Richard
(K. iii. Roll) bore, or, a lyon rampant purpure; .Ashmole Roll.

Scrope, Sir Henry le, of Bolton
(E. i. Roll) bore, azure, on a bend or. a lyonceux passant purpure; Nativity and Parliamentary
Rolls and Jenyns’ Ordinary.
Sir Richard ll
SCROPE, 1st baron, was thrice challenged as to his arms—first (as to crest) at the siege of
Calais 1347 ; second, by Cauminovv in Paris 1360; and third, by Grosvenor in 13S5. But was never worsted,

Skipton, John de
(E. in. Roll) bore, per base indented argent and purpure a lyon rampant of the 1. 1st ; Jenyns’ Ortiinary.

Stodebuit, Raffe
(E. in. Roll) bore, burulée (12) argent and azure over all three lyonceux rampant gules another purpure ; Jenyns’ Ordinary.

Story, William
(K. 111. Roll) bore, argent a lyon rampant tail follrchee purpura; Achmole Roll -charged on the shoulder with a cross crosslet or; Jenyns’ Roll.

Talbot, Sir Edmond
bore, at the first Dunstable tournament 1308, argent, three lyonceux rampant gules, purpure, for another Sir Edmund of Lane, in Parliamentary Roll and Jenyns’ Ordinary.

Talbot, Sir Edmund, of Bashall, in Lane,
knighted at the capitulation of Calais 1348, bore, argent, three lyonceux rampant 2 and
I azure (F. ) zr/ purpure. .Sir John, of Salebury,
Sir Edmund and Sir Thomas of Bashall, bore, the; Ballard,
Parliamentary and Surrey Rolls.

Vaunoy, Sire John (Wauncy)
bore, at the battle of Horonghbridge 1322, argent, an eagle displayed purpure.

Murrey är inte ok

Vapensköld för Lewes Grammar School.
Vapensköld för Lewes Grammar School, med tinkturen murrey.

Murrey (rödbrun) funkar inte som heraldisk tinktur, oavsett vad College of Arms försöker inbilla oss. 

Britterna har besynnerliga idéer för tinkturer. Purpur är populärare där än här, och det kan vi stå it med. Men att de ännu idag, på 2000-talet, envisas med att använda sig av tinkturen murrey är obegripligt

Den här skölden hade aldrig kunnat godkännas av Svenska vapenkollegiet.

 

Senaste nytt från College of arms

Nytt nyhetsbrev från College of Arms ute nu.

Läs om nya vapenbrev och nyskapande vapen.

Den som har vägarna förbi Kathleen Syme Library and Community Centre, Carlton, Melbourne kan den 14 november lyssna på David Whote, Härold Somerset , när han föreläser om tidiga vapenbrev till nyzeeländare.
Missar ni denna föreläsning så har ni ändå tur. Den 26 november är han i samma ärende på Mitchell Theatre, Sydney Mechanics School of Arts, Sydney

De 25 utvalda

 

Arms of the Most Noble Order of the Garter
Arms of the Most Noble Order of the Garter

 

Strumpebandsordens första riddare var Englands tappraste män – enligt kung Edward III. Vilka var dessa män?

De 25 + 1 utvalda var inte bara högättade män, de var Edwards stridskamrater. Därmed var de trogna honom personligen och de som kungen kunde lita på mer än några andra i riket (troligen litade han mer på dem än på sin egen familj).

Nu var inte alla halvlågadel. Några var medlemmar av kungahuset och andra var extrem högadel.

De 25 var …

Kung Edward III (1312–77). Självklar medlem.

Prins Edward, den Svarte prinsen och kung Edwards son (1330–76). Känd som hänsynslös militär. Rent utav skoningslös. Knappast en krigshjälte, även om han tack vare sina segrar har det ryktet.
Henry av  Grosmont, greve av Lancaster (c. 1310–61)
Extrem högadel eftersom Lancaster-grevarna var den rikaste familjen utanför kungahuset. Förutom riddare är han känd för att ha skrivit boken Livre de seyntz medicines och en av grundarna av Corpus Christi College, Cambridge.

Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick

Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Engelsk marsk, för att använda samtida svensk terminologi, och medlem av högadeln.  Använde pengarna för lösensumman han krävde efter att ha kidnappat en fransk ärkebiskop till att renovera en kyrka i Warwick. Inte speciellt kristet, men säkert populärt i Warwick.

Jean de Grailly, Captal de Buch
Var enligt Jean Froissart en verklig riddersman, så författaren ägnade honom ett helt kapitel.

Arms of Sir Ralph Stafford
Arms of Sir Ralph Stafford

Ralph, Lord Stafford
Blev Lord Stafford 1350, en av de många nya lordskap som Edward skapade.

William, Earl av Salisbury

Roger, Earl av March

John, Lord Lisle

Bartholomew, Lord Burghersh

John, Lord Beauchamp

John, Lord Mohun

Sir Hugh de Courtenay

Thomas, Earl av Kent

John, Lord Grey de Rotherfield

Sir Richard Fitz-Simon

Sir Miles Stapleton

Sir Thomas Wale

Sir Hugh Wrottesley

Sir Nele Loring
Idag mest känd för att Arthur Conan Doyle skrev två noveller som baseras på hans liv.

Arms of Sir John Chandos
Arms of Sir John Chandos

Sir John Chandos
Var god vän med svarte prinsen, och faktiskt den enda som verkligen var lågadel, dvs hade ingen ärftlig titel. Han hade däremot en härold som tackade genom att skriva ett poem om svarte prinsens krigståg och John Chandos insatser i dessa. Den glade prinsen tackade genom att utse härolden till vapenkung av England vid Richard IIs kröning 1377.

Sir James Audley
Var enligt kung Edward den modigaste riddaren vid slaget vid Poitiers, men vid den tiden var han redan strumpebandsriddare sedan många år.

Sir Otho Holand

Sir Henry Eam

Sir Sanchet D’Abrichecourt

Sir Walter Paveley

Arms of Sir Walter Paveley
Arms of Sir Walter Paveley

Tänk inte illa härom

Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden
Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden

Edward III var den engelske kung som gjorde England till en fjärran isolerad ö. Han skapade också Strumpebandsorden. Hur hänger det här ihop?

Kung Edward III härskade i England åren i mitten av 1300-talet. Under hans tid besegrades fransmännen som tvingades till en förödmjukande fred. Hans krigståg i Frankrike under 1340- och 50-talen bidrog även till att plundra franska adeln på deras rikedomar och föra över dem till England.

På kort sikt var det extremt lönande för England. På lite längre sikt innebar det att Frankrike kunde stå upp som ett enat rike som kom att dominera hela Europa utan att vara beroende av sina kungars personliga förmåga att övertyga folket om sin rätt till kungatronen och makten över riket.

Hur kom det sig?

Edward enade Frankrike

Processen var förstås lång men lite (eller ganska mycket) förenklat kan man säga så här.

Englands krigståg kostade franska adeln mycket pengar. Det skapade ett stort franskt agg mot engelsmännen vilket i princip gjorde att äktenskapsförbindelserna över kanalen upphörde. Så trots att det borde ha funnits ett överskott av franska adelskvinnor gick det inte för sig att dessa gifte sig med tillgängliga engelska riddare, vilket på sikt hade fört tillbaka delar av förmögenheterna.

Det i sin tur medförde att färre franska familjer såg någon anledning till att stödja den engelska utrikespolitiken gentemot Frankrike eftersom de inte längre hade något att vinna på den. Istället slöt de upp på franska kungens sida. Det gav i sin tur en större medvetandehet om det franska vilket gav en betydligt mer disciplinerad fransk armé mot vilken engelsmännen på sikt var chanslösa mot.

Detta var det Machiavelli avsåg när han filosoferade kring att en förlorad familjefar sörjs en kort tid, ett förlorat fadersarv sörjs i generationer.

På andra sidan kanalen

Om allt detta var Edward och hans vänner helt omedvetna. De såg endast sina segrar och sin rikedom.

Genom sin utrikespolitik genomdrev Edward som kung att banden med Frankrike tunnades ut och Strumpebandsorden var ett av medlen för att nå dit.
Notera att Strumpebandsordens färger är guld och blått – Frankrikes färger. Snacka om en markering.

1300-talet var det romantiska riddaridealets storhetstid och under 1340-talet var Edward så inspirerad att han önskade skapa en riddarorden i kung Arthurs anda. 1347 skapade han därför Strumpebandsorden. Och för att spegla kung Arthurs Runda Bordet-riddare hade Strumpebandsorden endast 26 medlemmar.

Det var en helt ny typ av orden, en statlig orden trogen kung och inte kyrka. Målet var högre än bara tjäna Gud på ett abstrakt sätt. Det var ett nationalistiskt projekt där propaganda och strategi förenades på ett nytt sätt men förpackat i en traditionell form. Och efter snart 700 år lever både orden och dess symboler vidare.

Symbolerna är valspråket Honi soit qui mal y pense (Skam den som tänker illa därom) och fanan/vapenskölden. Edward III lät införa St George med sin korsfana som ordenshelgon och därmed Englands nationalhelgon. Ursprungligen hade Edward haft St George som sitt eget personliga helgon eftersom George var riddarnas beskyddare. Än idag har England St George-baneret som nationalflagga.

En annan central detalj var att Edward till sina 26 riddare valde sina främsta stridskamrater; han belönade tjänst och trohet, inte börd och härkomst.

Det innebar att han tog det första steget i Europa till att premiera merit framför börd. Det höll visserligen inte länge, men bilden av att det var de mest meriterade som valdes in i Strumpebandsorden levde vidare (att vår egen kung är riddare av orden visar kanske att militär merit inte är det mest centrala i dag).

För Edward var drivkraften dock en annan. Dessa 26 riddare hade kungen att tacka för sin upphöjdhet och blev därmed extra trogen mot honom som person. Precis som Arthurs riddare var trogna Arthur och inte riket.

 

Just detta är kanske det mest intressanta i hela denna ordens historia och något som dess egen historieskrivning gärna förbiser.

 

The Herald in Late Medieval Europe

Boktips

The Herald in Late Medieval Europe

Ibland slipper man kokböcker. Ibland ges det ur riktigt bra böcker. Som ”The herald in late medieval Europe”.

Boken är en halv-akademisk antologi med bidrag från Jackson w. Armstrong, Adrian Ailes, Katie Stevenson, Michael Jones, Franck Viltart, Henri Simmoneau, Wim van Anrooij, Bogdan Wojciech Brzustowicz, Alexia Grosjean och Laura Cirri.

Alla författare som medverkar är kunniga historiker och jag känner att det här är en bok som jag skulle ha haft när jag gjorde min uppsats på temat för tjugo år sedan. Då fanns det nästan ingen litteratur alls på området, och definitivt ingen som gjorde en samlande översikt över härolder i hela Europa.

Ska jag säga något negativt är det att boken fortfarande följer den klassiska brittiska indelningen av häroldernas uppgifter och inte riktigt har gjort upp med äldre historikers/heraldikers syn på ämnet. Och att de möjligen grottar ner sig en aning för mycket i ex Florens.

Innehållet i boken är som följer

1 Introduction
2 The Development of the Office of Arms in England, c. 1413-1485
3 Ancient Precedent or Tudor Fiction? Garter King of Arms and the Pronouncements of Thomas, Duke of Clarence
4 Jurisdiction, Authority and Professionalisation: The Officers of Arms of Late Medieval Scotland
5 The March of Brittany and its Heralds in the Later Middle Ages
6 City Heralds in the Burgundian Low Countries
7 King of Arms of the Ruwieren: a Special Function in the German Empire
8 Heraldry, Heralds and Politics in the Republic of Florence in the Late Middle Ages
9 Tournaments, Heraldry and Heralds in the Kingdom of Poland in the Late Middle Ages
10 A time when ‘fools and dwarfs were highly esteemed’? Seeking the Late Medieval Scandinavian Herald

 

Title: The Herald in Late Medieval Europe
Redaktör: Katie Stevenson
ISBN: 9781843834823
Förlag: Boydell & Brewer
Pris: 50 pund

Så gör du en stenskulptur

Vapenkungen John Brooke Littles (1927-2006) gravsten
Vapenkungen John Brooke Little (1927-2006) gravsten

Konsten att snida i sten är inte längre väl känd i Sverige, men i England finns en riktig expert i Fergus Wessel.

Jag stötte på företaget Stoneletters och Fergus Wessel när jag letade lite efter moderna heraldiska gravstenar och fastnade när jag upptäckte den välkände vapenkungen John Brooke-Little.

Visst är det snygga arbeten! Hoppas att det här hjälper till att inspirera andra att använda heraldiken som ett minne även efter döden.

Extra kul är det när han visar hur han arbetar i sten. Det går väldigt snabbt, eller är det något med klippningen?

Läs mer om hur man snidar i sten