Etikettarkiv: efternamn

Kan jag ta ett utdött släktnamn?

Jourhavande heraldiker

 

Nya namnlagen från 2016 är ett steg framåt för oss som vill att unika namn ska skyddas, men den är samtidigt full av luckor.
Dessutom lockar namnfrågan till en mängd reflexioner som är värda att tänka på. Allt är inte svart eller vitt.

Inspirationen till den här texten kommer från en webbdiskussion som pågått senaste veckan. Vinkeln där är huruvida man ska få ta utdöda adliga namn eller inte, och vilken roll Riddarhuset spelar.

Det är att begränsa sig lite för mycket, tycker jag, och det leder dessutom lätt till låsta positioner. Dessutom är det en rätt meningslös diskussion eftersom vi har en lagstiftning som är väl genombearbetad, men det är givande att

Jag vill istället föra ett resonemang kring unika namn i allmänhet. Adliga namn är visserligen tacksamma för de är ofta kända eller så är de bara väldigt unika. Eller vad sägs om släkten Sprengporten som adlades för anfaderns hjältemodiga sprängning av Köpenhamns port anno 1658.

Lagens ord

Namnlagen ger alltså ett utökat skydd för unika släktnamn. Det betyder att alla namn som bärs av färre än 2000 personer är skyddade (det rymmer med råge även den talrikaste ätt på Riddarhuset). Man får dock ta upp ett äldre släktnamn om det har burits av någon i rakt uppstigande led inom fyra generationer. Det betyder att du kan ta upp din mormors mormors adliga namn om du vill.

Men den här texten handlar inte om vad du får göra utan hur jag tänker mig att vi överlag bör resonera kring vårt historiska arv.

Några exempel från förr

När det beklagas över att någon idag vill ta upp ett utdött släktnamn på tvivelaktiga grunder är skälet i regel att man kör med lånta fjädrar. Det sägs inte alltid direkt ut, men det antyds att detta är ett nytt fenomen och att man förr var hederligare mot historien. Det är nu inte riktigt sant.

Vi har ett flertal adliga släkter som glidit in med falska namn, med orätt användande av släktnamn (Sture från 1700-talet, Bure-familjer mm) eller helt enkelt har fått överta en annan släkts namn på ett sätt som idag både förkastas och förnekas att det ska vara möjligt. Här tänker jag då på de adoptioner av vuxna män som var så populära på 1700-talet att de var tvungen att förbjudas. Det skapades även en förordning om orätt nyttjande av andras släktnamn på Riddarhuset.

Adeln var inte direkt ensamma om detta, även om prästernas namnönskemål var annorlunda. Inom denna grupp tog man upp namn från gamla kyrkofäder som Boëthius eller Ambrosius. Det var visserligen gamla förnamn men det är väl naivt att tro att en lärd präst inte skulle komma på att koppla ihop sitt förnamn Bo med den antike kristne statsmannen. Även borgare tog upp äldre namn.

Jag ser inget konstigt med det. Historien är fylld av människor som hittat idoler i sin historia, eller fascinerats av historiens sagor och dess karaktärer. Jag förstår också till fullo varför man vill ta ett gammalt utdött släktnamn. Det är vackert, det är spännande eller så är det unikt. Den känslan kan jag knappast uppröras över.

Är det något som verkligen är konstigt i detta så är det den respekt vi ändå har för namn. Ingen jag stött på som är beredd att ta upp ett gammalt utdött namn med någon av dessa argument har fått för sig att det är ok att ta upp ett nyligen utdött namn och absolut inte ett namn som finns idag. Varför, kan jag undra, om argumentet skulle vara lånta fjädrar, namnets skönhet, låtgå-attityd eller spänningen. En liten tvist i frågeställningen och givna argument är plötsligt inget värda.

Lämna det gamla ifred

Jag har som synes inga moraliska tankar kring någon som vill ta upp ett gammalt namn, men jag tycker inte att man ska göra det.

Detta namn har en gång i tiden betytt något för någon. Kanske var det för denne det perfekta namnet som togs efter lång vånda och sedan fördes vidare och bars med stolthet av de efterkommande tills den siste dog. Namnet har alltså betytt något för någon som inte längre finns bland oss, men vi känner till att personen en gång levde. Varför ska då hens död betyda att vi inte längre ska bry oss om den personen? Var går den gränsen? Ska vi vara krassa så går den i så fall precis i dödsögonblicket men jag tror ingen är beredd att säga det högt ens till sig själv. Det vore helt enkelt för barbariskt, som att frånkänna någon rätten till minnet av ens egna föräldrar. Alltså säger vi gamla utdöda namn precis som om några generationers mellanrum skulle göra någon skillnad.

Nej, här tycker jag att vi ska respektera de dödas rätt till sin identitet på samma sätt som vi respekterar de levandes rätt till sin.

Men ska alla namn bevaras?

Varför inte. Det är inte speciellt svårt att komma på nya namn. Jag skulle ju kunna få för mig att tycka att Wasling är trist (min farfar tyckte ju att Pettersson var trist så han bytte till Wasling) och att Vasa vore fräckare. Det var visst för bra, så jag tar Vase istället (det har några gjort), eller ska jag ta Vasaborg? Det var ju inte ens ett riktigt efternamn så det borde vara ok? Nä, det tror jag ingen tycker. Så varför framhärda i just det förslaget när jag lika gärna kan ta det helt nya namnet Gyllenvase. Det låter både pampigt, sagolikt och vackert, det är inte lånta fjädrar och inte låtgå-attityd.

Att säga att man ska låta bli kända namn är en allt för meningslös riktlinje för den genomsnittlige juristen (skulle säga alla jag känner utom två) har en mycket grundlig kunskap om svensk historia. Det betyder att om de ska få bestämma om namn så blir det några obildade män och kvinnor som kommer att slå planlöst i några lexikon för att komma fram till om ett namn är känt eller inte, helt omedvetna om att det som står i ett lexikon kan vara utbytt till nästa upplaga och att dagens digitala värld ställer allt på huvudet. Det finns inget känt/okänt längre, det finns bara sökord på nätet.

Därför ska vi inte ha jurister som avgör om ett namn är unikt eller inte, för det är detsamma som att inte ge några namn skydd. Enligt mitt tycke har juridiken redan visat att en inte förmår argumentera inom kulturarvsfrågor.

Då är det bättre att ha ett regelsystem som i största möjliga mån är förutsägbart för alla, till exempel genom att ha klara riktlinjer för hur man ser att ett namn är unikt, vilket jag tycker ska grunda sig på om vi genom forskning kan säga att det är just unikt, inte att det är känt på grundval av en dagsaktuell bok i ämnet.

 

Ja, det här är en fråga som det är värt att fundera.

Engelska efternamn utforskade

Boktips

Var betyder ditt efternamn? För oss svenskar är det oftast en enkel fråga men för engelsmännen är det mer komplicerat. 

Nu har ett forskarlag i Bristol utökat den tidigare listan och förklarat över 60 000 namn. Visste du till exempel att Cameron kommer från ett skotskt smeknamn och betyder ungefär krokig näsa?

Boken som har med alla dessa namn är The Oxford Dictionary of Family Names in Britain and Ireland och den kommer ut idag. Tyvärr kostar den 400 pund men den finns även på databas. Tyvärr igen måste du gå till ett brittiskt allmänt bibliotek för att ha en chans att komma åt den databasen.

Läs mer om projektet här

Ta inte upp gamla namn

Jourhavande heraldiker

Med jämna mellanrum får jag frågan om man får byta till ett adligt namn. 
Mitt svar är alltid. Gör inte det.

Adliga släktnamn sägs vara skyddade. PRV håller inte så hårt på det utan tycker att de ska vara välkända. Därför släppte de för några år sedan igenom ett namnbyte till Anckarstjerna fast namnet tidigare hade burits av en adlig släkt, dock stavat Anckarstierna (denne nyss levande Anckarstjerna var för övrigt en trevlig man som gick bort för några år sedan. Inget ont om honom) . Det finns fler exempel även om jag inte kommer på dem nu.

Mitt års til dig som vill byta är att undvika alla tankar på att byta till ett gammalt adligt namn. Att du hittar på en ny stavning spelar ingen roll eftersom namnen förr inte var fastslagna så som de är numera. Din påhittiga stavning kan mycket väl redan ha använts av någon medlem av den gamla släkten.

Så av respekt mot historien, ta inte de gamla namnen utan låt dem vila i frid.

Hitta gärna på nya kombinationer

Jag har däremot inget emot att namn låter adliga. Tvärtom. de adliga namnen är ju i sig skapade just för att låta mer förnäma än bärarens ursprungligen var (undantaget Gyllenborg, vars fäder var någon av vasa-kungarna). Snobbism, alternativt romantik, är inte förbehållet en samhällsklass eller en tidsperiod utan kan återskapas gång på gång.

Själv kör jag med Gyllenvase/Gyllenwasse för att det är kul.  Namnet Wasling är också det en nyskapelse från början av förra seklet. Nu låter inte det speciellt adligt, men hade det namnet tillkommit ett sekel tidigare skulle många säkert tycka att det var förmätet av en person ut bondeståndet att ta sig ett släktnamn av det slaget i stället för att använda sig av herdeliga och traditionella patronymikon.

Följer vapnet namnet eller är det tvärtom?

Jourhavande heraldiker

Om jag byter namn när jag gifter mig, får jag då behålla mitt vapen?

Svaret är enkelt. Du får behålla ditt vapen. Det gäller även om du är adlig. Och det gäller även om du byter namn av andra skäl än giftermål.

Även om det är lätt att tolka äldre (från 1900-talet) heraldiker så är det så att vapen aldrig har kopplats till ett specifikt namn. Skälet är att man kan byta namn och att namn kan bytas från generation till generation och av många andra orsaker än att det är ett patronymikon.

De strikta lagar som innebar att alla i en familj hade samma efternamn (kvinnan genom att gifta sig och barnen som alltid fick faders efternamn) kom i Sverige först 1901 och exempelvis i Norge 1923. Före dess är det endast adelns, och då endast från mitten av 1600-talet, som har en strikt namnkod att följa samtidigt som Riddarhusets regler föreskrev att de skulle föra det vapen som givits dem vid adlandet. Vapen är i princip aldrig kopplade direkt till efternamnet.

Sedan 1981 får man välja att behålla sitt efternamn även efter giftermål och man kan lättare byta när man vill.

Vapensköldar har inga fasta regler på det sätt som namn och hur vapnen ärvs regleras dels av vapentagaren, dels av vapentagarens ättlingar.