Heraldiska medaljörer

svenska heraldisk föreningens förtjänstmedalj
The ”medal of heraldic merit”, granted by the Swedish Heraldry Society

Det här med heraldiska medaljer – hur ska vi göra med dem?

Jag har tänkt på frågan eftersom det nu strax är en medaljträff i Lund, som främst handlar om akademiska symboler, däribland medaljer. Och för att jag själv fick en heraldisk utmärkelse i våras.

Det är inte så lätt det där med utmärkelse. Å ena sidan är det en hedersbetygelse och ett fint sätt att visa sin uppskattning. Å andra sidan gäller det att inte falla i fällan att se sina egna vänner som bättre än andra, för att inte tala om hur det lätt det är att låta en personlig ovänskap påverka saker som den inte har att göra med. Dessutom gäller det att gå en balansgång mellan att låta medaljen vara ”exklusiv”, så att det verkligen blir ett rejält tack och så vanlig att folk känner till den. För krasst uttryckt – om det inte är pengar bakom en unik medalj är det ingen som bryr sig om den.

Svenska Heraldiska Föreningens medalj är ett bra exempel. Hur många heraldiker finns det att ge den till,  om vi ska vara ärliga? Vad ska krävas av en människa för att denna ska ha gjort sig förtjänt av en förtjänstmedalj? Är det antal aktiva år, är det en post i statens tjänst eller krävs det kvalitet framför kvantitet?

Jag vet inte.

När jag ser andra medaljer så verkar kvantitet väga mycket tyngre än kvalitet. Och det är inte fel för kvantitet är en kvalitet. Att orka bära ett ämne även när det är tråkigt är värt mycket för oss andra. Å andra sidan är det tveksamt vad en förtjänstmedalj är värd om alla får den.

Jag vet däremot vad jag själv tycker om kvantites-utmärkelser som jag fått – allt från guldutmärkelser i Strövarna via olika simmärken och diplom till märken från värnpliktstiden. De betyder ingenting alls, de är bara bingbling-skräp.
Däremot är en mycket oansenlig pokal från seger i Korpens innebandy div 5 värd mycket mer eftersom det var något jag och mina vänner svettades fram. Tredjeplatsen i Tygrikes-cupen var ännu roligare för laget, men då var jag typiskt nog skadad. Det beror förstås på att det inte är pokalen eller vinsten som jag värderar utan kvalitet i vänskapen (Hej Peter, Roland, Magnus, Lasse och Chrille).

Såna här till synes meningslösa ämnen är ändå rätt viktiga för många och för att göra sig förtjänt av att dela ut en förtjänstmedalj – som vi i heraldiska föreningen gör – krävs ändå att vi funderar lite på den från många olika håll. Vad jag personligen känner inför ditt och datt ska inte spela någon roll. Tänker jag så här sent en tisdagskväll i maj 2017.