Kategoriarkiv: Härold

Vem var härolden Simon?

En ny sida har lagts upp under min häroldsforskning. Denna gång är det en fördjupning kring härolden Simon Hendel som vi känner till från 1423. Då var han Kalmarunionens främste (ende?) härold. 

Men vad gjorde han före 1423? Det är något som jag tittat lite närmare på efter inspiration av Alexia Grosjeans artikel A time when ”fools and dwarfs were highly esteemed”?

Läs om Simon Hendel, Kalmarunionens härold

 

Heraldiken föddes på 1600-talet

Den bayerske härolden Jörg Rugenn från omkring 1510.
Den bayerske härolden Jörg Rugenn från omkring 1510.

Ordet ”heraldik” finns inte på medeltiden. Det kom till först under 1600-talet. Tyvärr har detta ord ändå allt för mycket fått äldre och nutida heraldiker att se kopplingar mellan härolder och heraldik som inte fanns. Om detta skriver Torsten Hiltmann. 

I dagarna publicerade Torsten Hiltmann sin artikel ”The emergence of the word ”heraldry” in the seventeenth century and the roots of a misconception”. Som vanligt när det gäller Hillmann ligger hans artiklar på en akademiskt högre nivå än vad man normalt ser i ämnet i Norden och de är därför alltid värdefulla att läsa.

Heraldiken och härolderna

Hillman inleder med: ”Heralds and heraldry are generally thought to have a close, even essential relation-ship, dating back to their origins.” och fortsätter lite längre ner. ”However, recent research on the ofce of heralds has demonstrated that this close connection between ‘heralds’ and ‘heraldry’ did not exist in the Middle Ages, and that for the most part the two institutions developed independently of each other. 

Denna inledning är klar och koncis och väl i linje med modern forskning. Så väl att andra beskrivningar bör tas med en stor nypa salt.

Tre orsaker till förvirring

1) Sant är att härolder och heraldik uppstår ungefär samtidigt. Bristen på källor gör att just häroldernas ursprung är svårare att bestämma, men de fanns omkring 1170. 2) Sant är att orden Härold och Heraldik är samma rent etymologiskt och 3) sant är att härolderna och heraldiken förekommer i samma källor när vapensköldar studeras av heraldiker.
Just detta sista är viktigt eftersom inga historiker har ägnat härolder något intresse och därför har härolderna inte nämnts annat än i samband med vapensköldar. Ändå kan vi exempelvis i svensk vasatid se att härolder förekommer från mitten av 1500-talet och ett sekel framåt utan att någon gång befatta sig med vapensköldar. Däremot med statsceremonier i olika former.

Begreppet heraldik förekommer mycket sparsamt under medeltiden, endast enstaka referenser är kända. Och när Hiltmann tittar närmare på dessa ser han gatt det har mindre med studiet av vapensköldar att göra och mer studiet av riddarna och riddarväsendet.
Det är först på 1600-talet som ordet heraldik i alla dess franska och engelska former börjar användas i betydelsen ”studiet av vapensköldar” och ingenting annat. Det var då ett återupptagande av ett äldre ord som fallit i glömska och som fick en ny betydelse.
I tyskan liksom i de nordiska språken fick heraldik som begrepp inte sin nuvarande betydelse förrän under 1700-talet.

Läs Torsten Hiltmans artikel om begreppet ”heraldik”.

Min egen uppsats i ämnet från 1998 landade för övrigt i samma slutsats, speciellt rörande Norden där kopplingen mellan härolder och vapensköldar snarare kan bevisas vara icke-existerande, medan kopplingen härolder-diplomati och härolder-adelsprivilegier kan noteras.

Många myter om Skotska härolder

Skotsk härold från c:a 1500, ur Seaton armorial (1591). Observera referenserna till Merkurius, budbäraren.
Skotsk härold från c:a 1500, ur Seton armorial (1591). Observera referenserna till Merkurius, budbäraren.

Skottland har en lång tradition av härolder, men inte så lång som många skotska verk i ämnet vill påskina, har Katie Stevenson visat i uppsatsen ”Jurisdiction, Authority and Professionalisation: The officers of Arms of Late Medieval Scotland” (2008).

Historikern Katie Stevenson är, till skillnad från flertalet av hennes heraldiska kollegor från 1800- och första halvan av 1900-talet, bevandrad i källkritik. Därför kan hon tämligen tydligt visa att John Horne Stevenson, James Balfour Paul, Francis James Grant eller för all del Lord Lyon själva skrev inte går att lita på. De som skrev var helt enkelt lite för entusiastiska i att tolka in sina egna föregångaren i texter där de antingen inte fanns eller inte gjorde det som tillskrivs dem. Det här gäller alltså inte nutida Lord Lyon.

En viktig, men ändå så självklar, detalj som hon tar upp är att i stort sett inga av de äldre skrifterna hänvisar till källor, och när källor tas fram är de sentida so i sin tur brister i källhänvisning. På det sättet fortlever myter. Vi kan se samma fenomen i nordisk heraldisk forskning, där mycket lite som sägs om heraldikens första 200 år har någon förankring i samtida källor eller är mycket svaga tolkningar därav.

Lord Lyons betydelse för Norden

Denna skotska heraldiska institution har sitt namn från det skotska lejonet, ”King of beast”, ”and therefore shall I am called the Lion”, sa Kung Jakob I.
Härolden Lyon är känd från 1377 och han är föregångare till den heraldiska institutionen. Kanske. Härolden Lyon, som blev Vapenkung Lyon 1412, hade en vapenkungföregångare med namnet Rothesay. Denne vapenkung skapades 1398 av kung Robert III när hans son David utsågs till hertig Rothesay.

Förutom dessa två tillkommer en rad härolder i Skottland under 1400-talet och en organisation växer fram. För nordiskt vidkommande är detta nog det mest centrala forskningsområdet om man vill förstå våra härolder under Kalmarunionen, men någon forskning har aldrig bedrivits. Inte ens jag eller Ernst Verwohlt har annat än skrapat på den skotska ytan, utan istället fokuserat på England.

PS. Svenska Wikipedia-sidan om Lord Lyon är lätt förvirrad, dåligt översatt och full av fel. Ignorera den.

Heraudica – en värdefull källa för heraldiker

Häroldsprojektet går vidare.  En del av arbetet är förstås att samla information. Ett annat är att sprida densamma till andra. Det är denna bloggs uppgift.

För några år sedan sammanställde Torsten Hiltman med flera databasen “Heraudica”. Databasen skapades då han var verksam vid the German Historical Institute in Paris, närmare bestämt projektet  “Les hérauts d’armes dans les sources bourguignons (1386-1519)”.
Database rymmer nu uppgifter om nästan 300 personer och 600 ämbeten men är ännu inte öppen för allmänheten.

På Zotero finns en annan liknande sammanställning kring ämnet härolder. Här kan du snabbt får en överblick över litteraturen rörande ämnet. Går du sedan till Kungliga bibliotekeks katalog Libris kan du se om om böckerna finns tillgängliga för lån.

 

Persevanten Parzival

Klaus Graf skriver om tyskarnas förmåga att blanda ihop en titel med ett namn, nämligen häroldsassistenten Persevant med kung Arthurs förtrogne riddare Perceval (tyska: parzival, engelska: Percival).

I Klaus Grafs artikel ”Parzifal als Nebenform für Persevant” visar han på källor där denna sammanblandning, eller vad det nu kan vara, finns.

Grafs sammanställning är synnerligen intressant eftersom den visar på hur lätt ord kan förvanskas, misstolkas eller bara lekas med, vilket man som sentida uttolkare ska vara medveten om. Terminologilexikon och dess bakomliggande idéhistoria är en produkt av 1800-talets ingenjörsoptimism

Nu är det inte så där jättekonstigt eftersom kung Arthur var häroldernas skyddshelgon ända sedan medeltidens mitt.

Einar Evar om medeltidens vapenrullor

Norska Heraldiska Foreningen fortsätter att leverera. I veckan kom nr 97 av deras tidning Våpenbrevet.

Som vanligt är det mycket och blandat. Lite vinetiketter, lite militärheraldik och några offentliga vapen vars historia förklaras. Allt trivsamt och trevligt men kanske inte så upphetsande nytt för mig.

Evar om Vapenrullor

Det intressanta är Einar Evars artikel om medeltida vapenrullor. Jag håller visserligen inte med om att det var härolder som skrev alla vapenrullor. Vi vet faktiskt inte vem som gjorde dem, utom i undantagsfall, och då verkar författarna inte vara härolder. Men kunniga i heraldik var de. Det är först på 1300-talet vi säkert kan koppla härolder till heraldik, och då har både härolder och heraldik varit kända i mer än 150 år.

En intressant detalj som Evar tar upp är att samtida vapenrullor från en specifik händelse, som tornerspel eller belägring, tenderar att innehålla fler vapen med briseringar än vapenrullor som är sammanställda för att visa vapenbärare inom en viss region. Briseringarna är tydliga men inte helt strukturerade på det sätt de blev senare utan mer anpassade till stamvapnet.

Gelres vapenbok

Andra halvan tar upp vapenboken Gelre som sammanställdes av härolden Claes Heinen mot slutet av 1300-talet. Claes var i tjänst hor hertigen av Gueldre/Gelre och hans ämbetsnamn var därför just Gelre.

Vi vet en hel del om Claes. Som att han reste till Spanien 1367 och till Preussen 1368. Han följde med franske kungen på fälttåget till Preussen igen 1387 och han var på ett fälttåg till Livland på 1390-talet och 1396-1402 var han med på fälttågen i Friesland.
Vem sa att medeltidens människor aldrig var på resande fot och att alla dog när de var 37 år?

När uppstod heraldiken?

Jourhavande heraldiker

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.

Det är en allmän spridd åsikt bland heraldiker att heraldiken uppstod omkring 1150 i nordvästra Frankrike (med Normandie som centrum) och att orsaken var en kombination av korståg, tornerspel, riddersskapets utveckling, vapenböcker, härolderna, rustningarna (framför allt den heltäckande hjälmen) och den heraldiska terminologin.

Om detta har jag vissa dubier. Denna historia grundar sig till stor del på vad som skrivs under 1800-talet och vissa argument finns redan under 1700-talet. Därför bör man vara skeptisk och inte bara upprepa vad som sagts tidigare.

Hjälmens betydelse

Se bilden här ovan. Skottlands kung, och visst ser man hans ansikte tydligt. Hjälmar som täcker delar av ansiktet har alltid funnits. Man skulle faktiskt kunna säga att 1000-1100-talet var en period så de inte var så täckande, snarare än tvärtom. 1200-talets tunnhjälmar är däremot en helt annan sak, men när de kommer så har heraldiken redan funnits uppåt 50 år eller mer. Hjälmen kan därför inte användas som argument.

Möjligen kan en ny stridsteknik under 1100-talet ligga bakom att man börjar använda heraldiska vapen men även det är jag tveksam till eftersom heraldiska vapen inte var individuella under denna tid, i motsats till vad som påstås.

Vapenrullor och vapenregister

Den äldsta vapenrullan, systematiskt ordnad, är från 1244. Det finns heraldiska uppställningar från innan dess, men inga rullor. 1244 är 100 år efter heraldikens uppkomst i en tid då bärarna av heraldiska vapen levde till omkring 50 års-åldern (präster, men även bönder, kunde bli äldre för de varken festade eller slogs i den omfattningen)

Korstågen

De samtida källorna om de första korstågen säger tydligt att heraldiska bilder INTE förekom, däremot nämns baner. Exempelvis nämner prinsessan Anna Komenenas i sin samtida krönika hur frankernas sköldar var blanka och att de hade färgrika baner. Klarare än så kan det inte frånvaron av heraldiska bilder uttryckas.

Härolder

Finns tidigt med, som i diktverket om William Marshal (1220-tal) men är konsekvent omtalade i ceremoniella sammanhang och aldrig inom kring vapenbruk – förutom en referens där en härold anklagas för att ha blivit betald av William för att ropa ut dennes riddargrupps vapen först (se Duby). Härolder som är involverade i att göra vapenrullor kan beläggas först på 1300-talet, 200 år efter heraldiken uppkomst. det är för sent för att en koppling ska kunna göras.

Om detta ämne pågår just nu mycket spännande forskningsarbete, där få brittiska härolder ingår – vilket har betydelse, och det blir mycket revidering av vad som tidigare sagts. Läs mer om detta på Torsten Hiltmans häroldsprojekt  (http://heraldica.hypotheses.org/)

Håll dig till källorna

Jag menar att man måste se samtiden. Vad utmärker samhället i nordvästra Frankrike omkring 1150 och vad i denna kultursfär får personer att reglera bruket av vissa märken. Vad är det som gör att tyskromerske kejsarens anhöriga och vasaller väster om Rhen använder heraldiska bilder 11195 medan de öster om Rhen inte tagit upp denna tradition (se Clemensens översikt av vapenrullor).
Vad som händer 1210 är intressant men kan inte användas som bevis för en teori eftersom den helt enkelt inte är samtida.

Något svar har jag inte, men en teori som grundar sig i hur synen på familj, vasallskap och bilden av individen förändras under denna tid där det Skandinaviska individcentrerade samhället förenas med den romantiska kultursfär som finns i södra Frankrike förenat med en högre medvetenhet hos de världsliga herrarna på bekostnad av de andliga vilket premierar riddarväsendets förändring från militär försvarare av kristenhet till ledare av kristenheten (även detta väl utvecklat av ex Georges Duby och Marc Bloch).

Denna teori finns beskriven lite löst i min bok ”Medeltidens härold” (2008)

Svenska heraldiker

Wikipedia är en fantastisk källa till kunskap. Ibland är den också en källa till fåfänga, men det skadar ju inte.

Under söksträngen ”Svenska heraldiker” får man fram en lista på 29 män och 1 kvinna som varit verksamma mellan 1600-talet och idag, med en viss övervikt mot dagens aktiva personer.

Det är med glädje och stolthet som jag är bland de utvalda personerna, och det på andra grunder än att jag skriver den här bloggen.

Här är hela listan som den var denna dag Anno 2016.

Svenska heraldiker på Wikipedia

 

 

 

Köp en bok – Medeltidens härold

Bokomslag för boken Medeltidens härold av Jesper Wasling
Bokomslag för boken Medeltidens härold av Jesper Wasling

Medeltidens härold av Jesper Wasling är föreningens andra bok i skriftserien. I boken förklaras hur härolderna verkade i Skandinavien under medeltiden och för att ge en förståelse för deras verksamhet ges parallella förklaringar av hur det var i övriga Europa.

Pris: 70 SEK (medlem i SHF betalar 40 SEK) + porto

Köp boken idag

English resume

”Medeltidens härold”  (The herald in medieval Scandinavia) shed new light on the development of the functions of the earliest officers of arms (heralds) i Scandinavia, from 1300 to 1530. The book is based on the authors essay for the master degree in history at Gothenburg university in 1998. 88 pages.

Price: 70 SEK + shipping

Buy the book today

Jesper Wasling presenterar sin bok Medeltidens härold i Borås tidning
Jesper Wasling presenterar sin bok Medeltidens härold i Borås tidning

 

 

Nordens vapenbrev i Europeisk kontext

Se där. Min minst attraktiva rubrik hittills. Men ibland passar det att vara lite akademisk. Speciellt när det handlar om vapenbrev.

Vapenbrev är kända i Norden från Erik av Pommerns tid och bör ses i ljuset av att han försökte skapa en starkare centralstyre. Om detta i sig ska ses som utslag för maktfullkomlighet eller en strävan efter att effektivisera förvaltningen för att bättre komma till rätta med unionens ekonomiska underskott och samtidigt stärka rättsstaten på korrupta adelsmäns bekostnad överlåter jag till mer ideologiskt sinnade historiker.

Jag nöjer mig med att konstatera att riksstyrelsen centralisering gav större makt åt Erik samtidigt som den blev effektivare då fler kunniga tjänstemän knöts till densamma.

Och som sagt. De första vapenbreven i Norden är kända från kung Eriks tid. Äldsta bevarade i Danmark från 1413 och i Sverige från 1420 (Ålänningen Björn Pålsson, så det brevet kan lika gärna kallas finskt varpå de kom före Sverige).
Frälsebrev utan vapensköld är kända från 1300-talet i såväl Danmark som Sverige.

De brev som är kända är så olika sinsemellan att vi måste anta att olika personer författat dem. Det är även påfallande ofta heraldiska fel, sm vi ser det, varför det finns anledning att tro att de inte gjordes av heraldiskt kunniga personer. De kan däremot vara skrivna av härolder, för inget säger att dessa i Nordisk medeltid på något sätt befattade sig med heraldik. Däremot med diplomati.

Vapenbrevet i Europa

I Frankrike ges vapenbrev senast från 1315, då till hospitalet för blinda i Bayeux. Franska vapenbrev av kungen eller greve är kända fram till mitten av 1400-talet då kungen får ensamrätt.

I Tysk-romerska riket ges vapenbrev från 1330-talet genom kejsare Ludvig av Bayern. Äldre vapenbrev än så är alltså inte kända men Bartolis de SassoFerrato skriver i sin Tractatus de insigniis et armis att alla har rätt att ta sig ett vapen, men den som får sitt vapen av en furste har större rätt till sin vapenbild. Alltså bör man under denna tid ha börjat uppfatta det som naturligt att en furste kunde ge vapenbrev. England har vapenbrev från senast 1389 och ligger därmed betydligt efter.

Litteratur om heraldik

Nils Bartholdys bok Adels- og våbenbrev utstedt af danske (unions-)konger indtil 1536.