Heraldisk Tidskrift och Nordiska Heraldiska Sällskapet har börjat lägga ut gamla artiklar. Fantastiskt jättebra.
Nu har de lagt ut Arvid Berghmans artikel ”Vad menas med ett vapen”. Det är en fantastisk artikel på det sätt att Berghman tar sig tid att problematisera denna fråga som annars känns så självklar.
Jag skulle kunna ha synpunkter på det han skriver, men avstår denna gång. Det finns andra som i andra artiklar lagt fram sina tankar.
I stort håller jag mer honom. Inte minst i denna passisu i kolumn 1, sida 1: ”Jag tror det är viktigt att först och främst fastsIå, att ett vapen är en idé, en bildidé. Det är tankeinnehållet som är det primära och det väsentliga, ej den utformning det fått. Av detta följer, att ett vapen aldrig kan fastställas till sin form utan blott till sitt innehåll. Härom torde väl alla heraldiker numera vara ense, men det är ofta svårt att få allmänheten att inse förhållandet.”
Jag håller också med honom att ett heraldiskt vapen uppstår först när man gör ett vapen som representerar någon eller något. Intill dess är det bara ett utkast till ett vapen, hur läckert det än må vara.
Läs och fundera över hur du själv definierar ett vapen.
Den som läser min blogg har nog insett att förbud inte är min grej. Jag föredrar det goda exemplet.
Tinkturen purpur är den mest kontroversiella frågan i nutida svensk heraldik (strax före adoption, som jag återkommer till).
Purpur är en ovanlig tinktur
Jag har i tidigare artiklar visat på att 1900-talsheraldikernas åsikt att purpur endast är en kunglig tinktur är fel. Faktum är att ingen kunglighet någonsin, förutom kungariket Leon i nuvarande Spanien, har använts sig av denna tinktur i heraldiska vapen. De har däremot använt purpur i fysiska mantlar och kronor som heraldiker sedan ritat av, men det kan man endast med möda kalla heraldik. Speciellt mantlarna är per definition icke-heraldik.
Däremot förekommer purpur i omkring 1 % av alla adelsvapen från 1700-talet. Det är en mycket ringa summa. Så ringa att man utifrån 1700-talsperspektivet bör fundera på om purpur ens ska finnas i svensk heraldik eller inte. Problemet med att använda 1700.talet som exempel är att man under det århundradet fick för sig att ofrälse inte fick använda heraldiska vapen samt att den öppna hjälmen plötsligt blev ett adligt rangtecken, vilket den inte varit dessförinnan (den som tror motsatsen är välkommen att titta på det tusental sigill som visar öppna hjälmar i borgerliga vapen från 1600- och 1700-talen)
Jag manar till försiktighet
Med detta sagt, att jag anser att purpur är en korrekt heraldisk färg att använda från 1900-talet och framåt, uppmanar jag ändå till försiktighet. Att jag tycker en sak betyder inte att alla andra tycker detsamma. Det kan hända att jag blir överröstad i kommande SVK-sammanhang varpå vapen med purpur får svårare att få ett erkännande.
Så den som vill komponera ett vapen som uppnår traditionell svensk stil bör vara försiktig med tinkturen purpur. Och tinkturen grönt, för den är inte heller så vanlig i äldre vapen förutom på träd och gräs, dvs som en naturlig färg, inte en heraldisk tinktur.
På senare år har purpur dessutom nästan blivit mode i och med att ett stort antal nya vapen tillkommit med tinkturen i skölden. Två nya släktvapen (Rundström och Englaborn) har ett fält av purpur och ytterligare fyra har en detalj eller hjälmprydnad med purpur. Inte så revolutionerande mycket. Faktiskt färre än adelsvapnen på 1700-talet eftersom SVK har närmare 350 vapen registrerade, under granskning eller inte ens kända för allmänheten.
Borås mest kända släkt är Ryssnässläkten. För heraldiker är de bra att hålla koll på för deras vapen har spritt sig.
Ryssnässläkten är en svensk bondesläkt som finns dokumenterad från tidigt 1600-tal. Släkten har sitt ursprung i Ryssnäs utanför Borås och har ca. 23 000 medlemmar varav 16 000 är i livet. Större delen av släkten finns fortfarande bosatt i och i närheten av Borås men delar finns även utspridda över resten av Sverige och hela världen, inte minst Amerika.
Bragesjös vapensköld
Bragesjö och Holm
Thomas Bragesjö antog för några år sedan ett vapen för sig och sin släkt. På morssidan härstammar han från Ryssnässläkten så därför finns deras vapensköld med som hans hjälmprydnad.
Fredrik Holms frimuraresköld
Fredrik Holms sköld som frimurare innehåller både Ryssnässläktens vapenbild och Borås ullsaxar.
Ikväll är det stormatch i Malmö. Stadens fotbollsstolthet Malmö FF tar emot Real Madrid.
Som heraldiker har man ett extra skäl att heja på Malmö istället för Real Madrid. Malmö har ett bättre heraldiskt vapen.
Som alla vet är Malmös smeknamn Di blåe eller Himmelsblått efter klubbfärgerna. Men klubben har inte alltid varit himmelsblå. När föreningen gick under namnet BK Idrott var tröjorna blå- och vitrandiga och så såg det ut fram till 1910 när Malmö FF bildats. Då blev färgerna istället röd- och vitrandiga tröjor och svarta shorts för att symbolisera att Malmö FF var en ny klubb. Klubbens bortaställ påminner om denna färgsättning för att hålla liv i traditionen. Den himmelsblåa färgen infördes 1920 och var då en mycket modern färg (20-talet är pastelldecenniet framför andra).
Den skånska flaggan på ryggen finns där sedan 2010.
I blått en stolpe av silver
Klubbmärket visar ett blått fält belagt med en stolpe av silver. Eller som Wikipedia så elegant uttrycker det: märket ”består av en sköld med två vertikala himmelsblå fält på sidorna och ett vertikalt vitt fält i mitten”. Klubbmärket kom till på 1940-talet.
Guldstjärnorna över skölden visar att klubben vunnit SM-guld/Allsvenskan mer än 20 gånger (en stjärna per tio segrar)
Real Madrids märke och vapen
Real Madrids sköld och märke
Real Madrid går under smeknamnet ”Los Blancos” och, besynnerligt nog, ”Los Vikingos”. Deras färger är vitt och så lite blått och lite gult. Främsta symbolen är ett monogram med bokstäverna MCF
(Madrid Club de Fútbol). Tar man bort monogrammet i klubbmärket så har även Real Madrid en vapensköld – I silver en blå balk. Klubbmärket ändrades sedan 1908, 1920 (då kronan lades till), 1931 (då kronan togs bort igen, liksom prefixet Real, som betyder kunglig), 1941 (då kronan och real återkom, inbördeskriget var då över) och 2001 då dagens version skapades.
1931 innebar även att den blå balken infördes som hänvisning till regionen Kastillien. Deras färg är dock mullbärsfärgat så egentligen borde balken vara av purpur. Men blått är kanske mer slagkraftigt i fotbollssammanhang. Det var nämligen först 2001 som den blå färgen blev så distinkt som den är nu, så tinkturförändringen har alltså skett glidande från 1931 fram till idag.
Det här inlägget bygger på en gammal händelse. 2012 hade Ernst Billgren en utställning i Värmland med tatueringen som tema.
Här förekommer även vapensköldar eftersom Ernst Billgren av någon anledning då var förtjust i ämnet heraldik (Han hade en utställning på Liljevalchs år 2000). Positivt på många sätt, men så värst heraldisk var han inte
Även om jag inte är så imponerad av Billgrens heraldiska verk – de är väldigt traditionella till sin komposition och taffligt utförda tekniskt – så uppskattar jag desto mer att han som konstnär vågar sig på det heraldiska språket. Det behövs mer av den våghalsigheten inom den heraldiska konsten. Däför hoppas jag att fler konstnärer vågar sig på att låna heraldiska bildelement och idéer till sin egen konst.
I serien Släktvapen i Sjuhärad har turen kommit till Koerffer.
SV-64 Koerffer (Ulricehamn)
Vapnet registrerat i Svenskt vapenregister 2009-07-18..
(Ansökan 2008:9)
Sköld: I blått ett lejon av guld med röd beväring hållande en korg av guld varur två uppskjutande korslagda pilar av guld, samt däröver en av en tinnskura bildad ginstam av guld.
Hjälmtäcke: Blått fodrat med guld.
Hjälmprydnad: Ett lejon av guld med röd beväring uppstigande ur en korg av guld och i höger tass hållande två korslagda pilar av guld med röda fan.
Ulricehamnsfamiljen Koerffer har gjort sig känd för att leverera fantastiskt goda bakverk till Ulricehamnare och kungafamiljen.
Alla får ta sig ett vapen och det är inte speciellt svårt att göra heller. Att måla så vackert som en heraldisk konstnär gör är förstås en annan sak men principen är densamma.
Du fyller en sköld med ett enkelt motiv som följer enkla färgregler. Sedan hittar du på ett motiv som du placerar ovanpå en hjälm. Det är allt. Resten är bara utsmyckning.
Varför ser vårt släktvapen ut som den gör? Vad betyder symbolerna? Här är berättelsen om min vapensköld.
Någon gång i mitten av 80-talet fick jag upp ögonen för heraldiken. Det tog inte lång tid innan jag tänkte att jag skulle göra en vapensköld men det tog lång tid innan den blev klar. Flera år faktiskt, och efter närmare 50 helt olika idéer som ritades upp för hand och färglades.
Två nedhängade ax
Till slut, och tack vare Tor Flensmarck, kom jag på en lösning som fungerade. Det blev en avhuggen kärve med två nedhängade ax. Inget mer och inget mindre.
Den här enkla symbolen är helt klart inspirerad av en vase men det är ingen vase. Det var också en sak som jag och Tor pratade om (i brev) när vapnet skapades kring 1990. Det kunde inte vara en vase eftersom kungliga Vasa-ätten redan hade den symbolen. samtidigt kunde det inte gärna bli någon annan symbol heller när namnet är Wasling från släktgården Vasared.
Till slut blev det den här symbolen. Om man är heraldiskt bevandrad vet man att en vase inte är en sädeskärve (och jag är heraldiskt bevandrad). det är därför en extra poäng i att vår släkts ”vase” eller kanske en ”wasse” är en sädeskärve eftersom det då blir ytterligare en olikhet från kungavapnet. Sädeskärven är symboliskt mer passande för vår bondesläkt.
Coat of Arms of Wasling family, by Fredrik Falkenback
Färger och vingar samt andra symboler
Vapnets tinkturer är svart och guld (gult). De färgerna symboliserar ursprunget i Västergötland. Vår enkla släktforskning ner till omkring 1600 visar att släkten har en påfallande ovilja att lämna denna region i världen. En gav sig iväg för att söka lyckan (och kanske en partner) i Amerikatt, men återvände till hembygden.
Först i generationen före min lyckades vi komma oss iväg, och det var ju bra det.
Men eftersom mina anfäder och anmödrar kommer från Västergötland men från olika kommuner var det ingen idé att hänga upp sig på en viss kommun när vapnet skulle göras (hint hint, statsheraldikern och skaparen av två ingifta vapen för kungahuset).
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark
Vingarna är inga örnvingar. De är korpvingar och symboliserar släktens äldre släktgård Onsered (Odinsryd på 1600-talet). Om jag någon gång gör en badge/märke så kommer den att föreställa en korp på något sätt. Korpen användes även som symbol i det exlibris som Magnus Bäckmark gjorde åt mina barn.
Personligt släktvapen för Jesper Wasling. Teckning: Sunil Saigal.
En personlig brisering
Eftersom jag är en heraldiknörd kunde jag inte låta bli att ha en personlig brisering. Mitt heraldiska förnamn, om man så vill. Jag ändrade helt enkelt färgerna från svart till grönt. Det är även de ursprungliga färgerna som Tor föreslog, men som sedan ändrades till svart för att det var en bättre symbolik.
Det här personliga vapnet använder jag endast i heraldiska sammanhang, som i Svenska Heraldiska Föreningens matrikel och i det exlibris jag har för min heraldiska boksamling.
Att jag valde grönt i kombination med gult kommer från maskrosorna i vår trädgård. Den mest somriga känsla jag kan få är faktiskt när jag sitter på trappan ner mot baksidan av huset och med en kaffe i handen se de gula maskrosorna växa i den gröna gräsmattan. Det är sommar.
Ett vapen för hela släkten
Vapen Wasling är ett släktvapen som får användas av ättlingar till Carl-Edward och Alma Pettersson i Vasared, Tvärred.
Jag förstår att hela släkten inte är intresserad av att använda det, men det gör inget.
Vi Skandinaver har god smak. Inget tillgjort glitter eller omatchade färger här inte. Gäller samma tänk för heraldiken?
Se bilden här ovan. Färgglad med många symboler. Brokig enligt alla definitioner och ”dålig heraldik” enligt samlad heraldikkår sedan 150 år. Men är den så hemsk, detta vapen skapat av engelska College of Arms. Vapnet är för special effekt-skaparen Christopher Corbould och vapnet skapades 2014.
Brokigt är färgglatt
Vi tar det från början. Ordet ”brokig” är känt i svenskan sedan 1500-talet (kanske tidigare, men SAOLs referenser går sällan längre än till Gustav Vasas bibel). Redan då betyder brokig en blandning av (starka) färger, främst på tyg.
”Brokig” används i Peder Svarts krönika när han låter Gustav Vasa lova dalkarlarna att: ”kungen icke skulle draga så mong främmande och utländske sätt medh uthackat och brokit kläde”. Det brokiga är redan här utländskt och därmed dåligt. ”Uthackat” avser landsknektarnas slitsade puffärmar.
100 år senare skriver poeten och politikern Georg Stiernhielm om Flättia i sin Hercules, att: ”Hon war klädd opå Fransk / därpå alt war brokat / och krokat”. Också här är brokigt något utländskt.
Christopher larsson Grabben tar upp det mångfärgade i sin ordspråksbok 1665: ”Hundh är hundh, fast han är aldrig så brokit”.
Det brokiga var inte nödvändigtvis något dåligt, det var levnadsglatt. Som i Lasse Lucidors dikt ”Skulle jag sörja vore jag tokot” där redan första stycket slår fast: ” All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.”
I överflödsförordningarna från 1600-talet fram till 1794 upprepas konsekvent förbud mot färgglada mångmönstrade tyger. Endast de högre stånden kunde med bevarat anseende bära brokiga importerade kläden.
The Arms and crest of Robert John Seabrook
Brokigt i heraldiken
Har denna avoghet mot det brokiga mångfärgade smittat av sig på heraldiken?
Kanske är det så. Nordisk heraldik är i regel mindre färgglad än kontinental och brittisk. Det brukar motiveras med att det ger tydligare vapen, vackrare vapen och mer genuina vapen. Alla tre argumenten är mer eller mindre byggt på tyckande eftersom allt måste ses i sin kontext.
Ideologisk filt
Den bakomliggande motiveringen kan också vara ideologisk. I flera hundra år har staten och kyrkan förklarat att heder och ära nås om man dämpar sina färger (såvida man inte är kunglig, för då gäller motsatsen). Under samma tid ser man att svensk heraldik blir mer och mer tillbakadragen. Precis som övrig nordisk vapenkonst.
Det hela kulminerar med norska flatestilen (mer om den här) då det kvarvarande yppiga slutligen rensades bort och ett vapen aldrig skulle ha mer än två färger. Möjligen tre, men på nåder.
Under 1900-talet har antipatin mot det brokiga genomsyrat den nordiska vapenkonsten så totalt att normala heraldiska vapen från kulturländer som England, Italien, Spanien och Frankrike sägs vara dålig heraldik medan vår stil är den sanna.
Men en ändring tycks vara på väg. Brokiga vapen godkänns både i skandinavisk vapenrulla och av Svenskt vapenkollegium även om vissa granskare har smaksynpunkter på dem. Men smaken är delad det erkänns, och så länge vapnen uppfyller tinkturregeln så är de godkända.
Hur tänker College of Arms?
Fast jag måste medge att jag inte förstår College of Arms sätt att tänka heraldik. De bryter mot alla traditioner, inklusive sina egna, och gör vapen som är grafiskt näst intill omöjliga att få vackra om man inte anlitar en konstnär som målar som de vi ser här ovan. De är å andra sidan väldigt vackra skapelser.
Å andra sidan är det uppfriskande med nya idéer, så jag blir ändå glad när jag ser deras skapelser. Oftast, i alla fall.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
