Etikettarkiv: Svenska Vapenkollegiet

Vapensköld

Vingar på hjälmen

Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld
Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld, med vingar (och oval sköld, för den som noterar det)..

Vingar är bland de mest populära hjälmprydnaderna. Jag tror att de kommer till för att vi heraldiker saknar fantasi.

SVK har registrerat drygt 300 vapen sedan starten 2007. 32 av dessa har vingar som hjälmprydnad.

Jag ser tre huvudteman: ensamma vingar, vingar som komplement och vingar som bärare av övriga motiv. Samt som variant 4 en kombination av 2 och 3.

En kurs i blasonering

För den som är nyfiken på blasoneringsspråket är nedanstående exempel en bra start.

Det är värt att notera att det är skillnad på ”framför” och ”mellan”. Om föremålet är mellan vingarna ska det tydligt framgå av bilden genom att vingarna står brett isär. Är föremålet framför ska vingarna vara tätt ihop så att det inte finns rum för att placera något mellan dem. För även om hjälmprydnaden i sig är ett tredimensionellt föremål är avbildningen i regel tvådimensionell.

Skippa prefixet – alla vingar är lika

Här bör det markeras att en vinge är en vinge är en vinge, oavsett om prefixet är korp-, örn- eller svan. För Waslings del skulle prefixet korp- ha kunnat sättas ut, men vi avstod från det. Symboliken ligger hos oss, inte i blasoneringen

Alla bilder kommer från SVK, och jag hoppas att de inte blir allt för arga för att jag använder dem.
Konstnärerna är Thomas Falk, Carl Anders Breitholtz och Magnus Bäckmark.

Ensamma vingar

De ensamma vingarna känns lite väl fantasilösa. Antalet svarta/gröna vingar med gula pennor är knappast unikt (det är min egen komposition). Jag skulle därför rekommendera alla framtida heraldiker att lämna det här motivet åt sidan. Det är helt enkelt inte en unik komposition.

SV-10 Jesper Wasling, Borås
Hjälmprydnad: Två svarta vingar med vingpennor av guld.

Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén
Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén

SV-105 Christer Sylvén, Söderköping
Hjälmprydnad: Två blå vingar.

SV-245 Mattias Samuelsson, Skärblacka
Hjälmprydnad: Två svanvingar av silver.

SV-250 Erik Olsson, Karlstad
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar.

SV-276 Tony Jonsson, Örnsköldsvik
Hjälmprydnad: Två korpvingar av guld med svarta vingpennor.

Vingar som komplement

Vingar som komplement är däremot bättre. Har man två vingar placeras föremålet i regel mellan dessa och direkt på hjälmen. En variant är att placera föremålet vid vingarnas topp så att det hålls av vingpennorna.

Har man en vinge använda den för att ge mer volym men sällan för att ge balans. Det kan vara god balans, men det kan lika gärna bli tvärtom, beroende på konstnär och val av vinkel.

Arms of Mats Persson family. Vapensköld för familjen Mats Persson
Arms of Mats Persson family. Vapensköld för familjen Mats Persson

SV-22 Mats Persson, Stockholm
Hjälmprydnad: En röd ros mellan två svarta örnvingar.

SV-67 Johan Svantesson Sjöberg, Ulricehamn
Hjälmprydnad: En liljehaspel av guld mellan två blå vingar med vingpennor av guld.

SV-69 Thomas Falk, Borås
Hjälmprydnad: En femuddig stjärna mellan två vingar, allt av guld.

SV-71 Kristoffer Nilsson, Huskvarna
Hjälmprydnad: En hammare av guld mellan två röda vingar.

SV-77 Christer Sanderson, Kristiansborg
Hjälmprydnad: Ett klöverbladskors av guld mellan två gröna vingar.

SV-82 Lars-Olof Mattsson, Uppsala
Hjälmprydnad: En dubbelyxa av silver med svart skaft mellan två röda vingar.

Arms of Risbecker family. Vapensköld för familjen Risbecker
Arms of Risbecker family. Vapensköld för familjen Risbecker

SV-117 Tomas Risbecker, Stockholm
Hjälmprydnad: En merkuristav av guld med röda ormar mellan två blå vingar med vingpennor av guld.

SV-132 Fredrik Högbom, Östersund
Hjälmprydnad: Ett ankare av guld framför två blå vingar.

SV-163 Conny Edlund, Strängnäs
Hjälmprydnad: En edshand av silver mellan två vingar av silver.

SV-192 Markus Karlsson, Rävlanda
Hjälmprydnad: En björk av silver belagd med en ros av silver med gröna foderblad, allt mellan två svarta korpvingar.

SV-196 Charles Bexander, Saltsjö-Boo
Hjälmprydnad: En svart treudd mellan två vingar av silver.

SV-204 Anders Holmgren, Linköping
Hjälmprydnad: En grön eldsflamma mellan två vingar av silver.

SV-205 Kristofer Wåhlander, Barsebäck
Hjälmprydnad: En lyra mellan två vingar, allt av guld.

SV-266 Marcus Gulin, Göteborg
Hjälmprydnad: En borg mellan två vingar, allt av guld.

SV-270 Erik Falck, Uppsala
Hjälmprydnad: En lagerkrans mellan två vingar, allt svart.

SV-298 Peter Lindqvist, Skellefteå
Hjälmprydnad: Ett rött hjärta mellan två vingar av silver med röda fjädrar.

Vingar som bärare av motiv

När vingen används som bärare kan man betrakta den som en osymmetrisk luddig sköld. Ytan kan alltså täckas på samma sätt, och man behöver inte ta hänsyn till vad som skulle fungera på en riktig vinge. Det är trots allt heraldik, inte biologi.

När något målas på en vinge är vingen ”belagd”

SV-78 Conny Bennibring, Borås
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar gemensamt belagda med en ros av silver med röd blombotten och gröna foderblad.

SV-91, N.N., Malmö
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med tre, sinister med två stjärnor av guld.

Arms of Sjöberg family. Vapensköld för familjen Sjöberg
Arms of Sjöberg family. Vapensköld för familjen Sjöberg

SV-103 Alexej Sjöberg, Helsingfors
Hjälmprydnad: Två örnvingar av silver, dexter belagd med en av vågskuror bildad blå balk och sinister med en av vågskuror bildad blå ginbalk.

SV-181 Jaan Pannel, Stockholm
Hjälmprydnad: Två vingar, en svart och en röd, belagda med var sitt, som en snedruta format, sinistervänt spänne av silver.

SV-218 Leif Linde, Eskilstuna
Hjälmprydnad: Två blå vingar, vardera belagd med en krona över en davidsstjärna, allt av guld.

SV-226 Christer Claus, Stockholm
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en bildad sol av guld och sinister med en bildad måne av guld.

Arms of Peder Falk family. Vapensköld för familjen Falk
Arms of Peder Falk family. Vapensköld för familjen Falk

SV-263 Peder Falk, Ervalla
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en hammare av guld, sinister med en spade av guld.

SV-267 Johan Krafve, Hässelby
Hjälmprydnad: En vinge av guld belagd med en blå genomborrad femblading.

Vingar som komplement och bärare av motiv

Ibland kombineras de två. >Värt att tänka på när man ska göra ett eget vapen.

Arms of Ronquist family. Vapensköld för familjen Ronquist
Arms of Ronquist family. Vapensköld för familjen Ronquist

SV-16 Per Henrik Ronquist, Visby
Hjälmprydnad: Ett uppväxande granatäpple med stjälk och blad, allt av guld, mellan två röda vingar, vardera belagd med en av vågskuror bildad smal bjälke av silver.

SV-179 Joakim Spuller f. Berggren, Stockholm
Hjälmprydnad: Ett lejonhuvud av guld med röd tunga och övrig beväring av silver mellan två röda vingar beströdda med sjöblad av guld.

SV-262 Claus Dehlin, Falun
Hjälmprydnad: En svart pyramid mellan två örnvingar, dexter delad i silver och rött och sinister i rött och silver.

 

Vapensköld

Murrey är inte ok

Vapensköld för Lewes Grammar School.
Vapensköld för Lewes Grammar School, med tinkturen murrey.

Murrey (rödbrun) funkar inte som heraldisk tinktur, oavsett vad College of Arms försöker inbilla oss. 

Britterna har besynnerliga idéer för tinkturer. Purpur är populärare där än här, och det kan vi stå it med. Men att de ännu idag, på 2000-talet, envisas med att använda sig av tinkturen murrey är obegripligt

Den här skölden hade aldrig kunnat godkännas av Svenska vapenkollegiet.

 

Vapensköld

Vad kan SVK, egentligen?

Svenska Vapenkollegiet får ibland skit för att de säger ja till vissa vapen. Kritikerna säger då att SVK borde säga nej för att vapnen bryter mot god heraldisk sed.

Jag förstår tanken bakom kritiken, och om jag satt i en position där jag slapp ta ansvar skulle jag kunna säga detsamma. Men om jag har ett ansvar som jag dessutom tar på allvar måste jag agera lite annorlunda än att bara kritisera.

Komposition eller utförande?

Ett heraldiskt vapen kan vara fult och vara korrekt komponerat. Eller så kan det vara fel komponerat men en vacker bild. Av dessa två ska det fula godkännas och det vackra som ska underkännas.  Därom borde alla vara överens.

Men SVK ska ju stå för
god svensk heraldisk sed?

Ja, på ett sätt.
Men eftersom det långt ifrån är klart vad som är god heraldisk sed (även heraldiker tenderar att schablonmässigt stryka 1100-1200-talö och 1600-1800-tal och fokusera på mittperioden som den enda sanna heraldiken – utom när det gäller rangtecken, får då stryks den enda sanna perioden till förmån för den sistnämnda).

Det går därför inte att ta fasta på ett sekels agerande utan man måste se till helheten. Vissa idéer från 1200-talet är god heraldik, andra inte. Detsamma gäller om 1700-talet. Att de två perioderna skiljer sig från varandra betyder inte att en har fel och den andra har rätt. Tvärtom har heraldiken ständigt förändrats och tagit intryck från andra tider, kulturer och länder.

När SVK då ska ta hänsyn till ett vapen som innehåller fem tinkturer kan ledamöterna tycka att det är vackert eller fult (personlig smak), ha synpunkter på tinkturmöten (tolkningsfråga) och konstatera att tinkturregeln följs och att vapnet är stiliserat på ett genomtänkt vis.
Att då avslå detta vapen är att bryta mot god heraldisk sed för att man upphöjer den egna personliga smaken till rättesnöre. Det kan man göra, men då får man vara beredd på att andra gör exakt samma sak mot ens eget vapen.

Därför måste SVK ibland godkänna fula vapen.

(sedan är det en annan sak att vissa vapen som ses på svk:s hemsida faktiskt är felritade. )

Vapensköld

Problemet med purpur

Nedanstående underlag cirkulerar nu bland SVKs ledamöter.
Jag kommer INTE att berätta vad någon av dem svarar, eller ens om de svarar. Men jag tycker att frågan är så intressant att jag sprider den vidare. 

Problemet med purpur bygger på en åsikt som vi nu diskuterat i flera år. Visst kan man hävda att det inte är svensk tradition, men då måste man först slå fast vad som ÄR svensk tradition. 
Därför tar jag nu tag i det här genom att starta en diskussion.

Tanke 1
Problemet med konsekvens. Vilka referenser ska vi luta oss mot. 
Jag tycker att det är svårt att motivera för mig själv att hämta argument endast från den källa som stödjer min tes. Det blir för mig populism och motsatsen till seriös heraldik.
Uppenbarligen kan inte statsheraldikern räknas som god heraldisk svensk sed eftersom vi hos dem hittar ett nyskapat vapen – som dessutom är kodifierat genom myndighetsbeslut.
Riddarhuset/Adeln har purpurvapen (det nämner redan Uggla i sin bok ”Inledning til heraldiken”. Riddarhuset står därmed inte för svensk heraldisk tradition, såvida vi inte ska räkna bort alla dess vapen förutom 1800-talets (och då hamnar vi i den lätt absurda situationen att den period som vi annars anser vara en förfallsperiod är den som är vår svenska heraldiska tradition. Håller vi fast vid det?
SVR och Arvid Berghman har däremot inga (?) purpurvapen. Är de god svensk heraldisk sed? Gäller det i så fall allt de har gjort eller ska vi välja ut de gånger de gör något som passar oss och förkasta dem när de har motsatt åsikt?
Handböckerna då, ska de vara vårt facit? 
Vad händer om de säger emot varandra – vilken som ska då gälla?
Tanke 2 
Är det fel att ta in inspiration från utlandet.
Det kan man ju tycka, och då kan ett motstånd mot purpur vara motiverat. Men då ska detta motstånd även gälla andra nymodigheter som inkommit de senaste 100 åren, ex den brittiska idén att fruntimmersvapen ska framställas i rutformig sköld (återigen, detta noterade Uggla redan 1746, då han konstaterade att det inte förekom i Sverige)

Vi skulle även kunna fundera på det här med ofrälse vapen. Ska 1800-talet vara gällande (som gällde ovan för purpur och Riddarhuset) så bör vi vara medvetna om att man då ansåg att borgerliga vapen var en styggelse (undantaget serafimerriddare)
Jag hade ett samtal med en heraldiker utanför den vanliga gruppen som var emot purpur för att det inte förekommer i tyska och österrikiska vapenböcker.
Ett gott argument, men då har vi ju hämtat in inspiration från utlandet för att poängtera en svensk sed, och det blir ju lite tokigt. Om man däremot inte har något emot utländsk inspiration men är emot purpur av andra skäl så är däremot utländska exempel bra i en argumentation, tycker jag.
Tanke 3
Vilken heraldisk period är den ”äkta” och vilken är den ”felaktiga”?
Kan vi göra sådana indelningar och vilka konsekvenser får det i så fall?
Jag tar upp några exempel som är avsedda att provocera med syftet att komma ifrån allt för enkla resonemang.
1100-talets vapenrätt skiljer sig dramatiskt från 1200-talets (på kontinenten, förläng med ett sekel i Norden). 1300 (respektive 1400-talet häruppe) innebär ytterligare en nyhet. ”Medeltiden” är alltså inte alls konsekvent när det gäller denna centrala fråga. Får endast arméförande personer ha vapen (eller översatt till idag, individer i betydande maktposition, dock ej deras barn såvida de inte har samma makt = 1100-tal). Eller ska alla fria män få ha vapen (1300-tal)? Eller ska vissa fria män få ta vapen medan andra fria måste föra det som ges av staten (1400-tal)
Medeltiden förändrar drastiskt sitt sätt att komponera vapen. I Sverige är fabeldjur vanliga 1250-1350, mycket mer sällan därefter och aldrig i vapenbrev. Först med landskapsvapnen kommer fabeldjuren tillbaka. Vad är här bra heraldik enligt dem? Och vem av dem har rätt? Och enligt vem då – vi eller de som levde på 1800-talet eller de som lever om 100 år? Eftersom jag inte ser oss som slutet på historien så kan jag inte heller se att vi ska vara domare över historien.
Om vi nu bestämmer oss för att medeltiden är något av ett ideal bör det rimligen gälla hela den heraldiska paletten eftersom allt hänger samman. rangkronor, sköldhållare etc är helt fel. kvadreringar av släktvapen fullständigt fel om du inte är kung. Ärftliga vapen som är identiska med faderns vapen kan aldrig accepteras eftersom vapnet ska vara individuellt. Tar vi tidig heraldisk tid så får vi skippa hjälmprydnaden med.
Vapensköld

God svensk heraldisk sed

Sven Hedins vapensköld av Numericana.
Sven Hedins vapensköld av Numericana.

 

God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.  

När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?

Den goda heraldiken

God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?

Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det inte går att tillföra nya eller ändra betydelsen av  äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.

Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.

Coat of arms of Wrede af Elimä. Image: adelsvapen.com
Vapensköld för friherrliga ätten  Wrede af Elimä, ett ganka tillkrånglat personligt vapen. Image: adelsvapen.com

Släktvapen och andra vapen

Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.

Tjörns kommunvapen
Tjörns kommunvapen. Krångligare än så blir inte kommunala vapen numera när murkronan är borta.

Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.

Den heraldiska sedens tre källor

Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?

Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.

För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.

Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.

Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).

Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.

Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.

Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige.  Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.

Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?

Vapensköld

Nya vapen granskas av SVK

Svenska Vapenkollegiets arbete fortsätter. Vi som är med i kollegiet får ständigt in nya vapen.

Det är en ära att få vara med och granska de nya vapensköldarna och jag måste erkänna att det ibland är ganska svårt. Vi är inte alltid eniga inom gruppen och ibland är vi inte eniga med de som vill registrera ett vapen. Men så ska det vara, en heraldik som inte kan ifrågasättas är ingen levande heraldik.

Den som läst Vapenkollegiets presentationer vet att purpur är ett tvisteämne, men det är inte det enda. Det finns många andra små detaljer som är under intern debatt.

På SVKs hemsida kan du läsa de pågående granskningarna. De vapen som syns där har granskats av SVK men om du har åsikter så kan du ge din åsikt till SVK.

Svenska Heraldiska Föreningen

Välkommen Kim

Kim Dohm-Hansen är ny ledamot i Svenska Vapenkollegiet. Hon valdes in på Svenska Heraldiska Föreningens styrelsemöte den 8 november.

Kim är idag både ledamot i SHFs styrelse och tecknare av föreningens medlemmars vapen. Som ung konstnär tror jag att hon kommer att tillföra nya perspektiv, inte minst när det gäller vapenkomposition och hur SVK kan hjälpa vapentagare.

Välkommen till SVK, Kim

Vapensköld

Registrera din vapensköld

Svenska Vapenkollegiets vapensköld
Coat of arms of Svenska Vapenkollegiet

 

Känner du att du vill få ditt vapen mer officiellt? Då kan du registrera det hos Svenska Vapenkollegiet.

För endast 300 kronor gör Svenska Vapenkollegiet, SVK, en kvalitetsgranskning av ditt vapen. Det ger inget formellt juridiskt skydd, men det ger ett skydd inom den heraldiska världen – och det är ju den som är viktigast.

Läs mer om Svenska Vapenkollegiet. 

Svenska Heraldiska Föreningen, Vapensköld

Det goda exemplet – tinkturen purpur

Arms of family Englaborn from Sweden
Arms of family Englaborn from Sweden

Den som läser min blogg har nog insett att förbud inte är min grej. Jag föredrar det goda exemplet.

Tinkturen purpur är den mest kontroversiella frågan i nutida svensk heraldik (strax före adoption, som jag återkommer till).

Purpur är en ovanlig tinktur

Jag har i tidigare artiklar visat på att 1900-talsheraldikernas åsikt att purpur endast är en kunglig tinktur är fel. Faktum är att ingen kunglighet någonsin, förutom kungariket Leon i nuvarande Spanien, har använts sig av denna tinktur i heraldiska vapen. De har däremot använt purpur i fysiska mantlar och kronor som heraldiker sedan ritat av, men det kan man endast med möda kalla heraldik. Speciellt mantlarna är per definition icke-heraldik.

Däremot förekommer purpur i omkring 1 % av alla adelsvapen från 1700-talet. Det är en mycket ringa summa. Så ringa att man utifrån 1700-talsperspektivet bör fundera på om purpur ens ska finnas i svensk heraldik eller inte. Problemet med att använda 1700.talet som exempel är att man under det århundradet fick för sig att ofrälse inte fick använda heraldiska vapen samt att den öppna hjälmen plötsligt blev ett adligt rangtecken, vilket den inte varit dessförinnan (den som tror motsatsen är välkommen att titta på det tusental sigill som visar öppna hjälmar i borgerliga vapen från 1600- och 1700-talen)

Jag manar till försiktighet

Med detta sagt, att jag anser att purpur är en korrekt heraldisk färg att använda från 1900-talet och framåt, uppmanar jag ändå till försiktighet. Att jag tycker en sak betyder inte att alla andra tycker detsamma. Det kan hända att jag blir överröstad i kommande SVK-sammanhang varpå vapen med purpur får svårare att få ett erkännande.

Så den som vill komponera ett vapen som uppnår traditionell svensk stil bör vara försiktig med tinkturen purpur. Och tinkturen grönt, för den är inte heller så vanlig i äldre vapen förutom på träd och gräs, dvs som en naturlig färg, inte en heraldisk tinktur.

På senare år har purpur dessutom nästan blivit mode i och med att ett stort antal nya vapen tillkommit med tinkturen i skölden. Två nya släktvapen (Rundström och Englaborn) har ett fält av purpur och ytterligare fyra har en detalj eller hjälmprydnad med purpur. Inte så revolutionerande mycket.  Faktiskt färre än adelsvapnen på 1700-talet eftersom SVK har närmare 350 vapen registrerade, under granskning eller inte ens kända för allmänheten.

 

Vapensköld

Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.
Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.

 

SNGH, eller Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är Sveriges på pappret viktigaste heraldiska organ och samtidigt det mest okända.

Lite underligt, för deras uppgift enligt dem själva är att vara Sveriges representanter i och arrangera internationella kongresser inom ramen för deras ämne.

Ledamöterna i SNGH

Är främst hämtade från Riksarkivet och Riddarhuset samt kungliga majestäts orden. Lite underligt är det allt att man valt att välja in personer som slutat i Riksarkivet (Sagerlund & Skoglund) samtidigt som man har representanter från nämnda institution (Klackenberg & Raab). Möjligheten till spännande debatt och förnyelse minskar på det sättet.

Än värre är könsfördelningen. Inte en enda kvinna finns med, trots att t.ex Riksarkivet har fler kvinnliga än manliga anställda.
Det är något att tänka på inför nästkommande år.

Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är också ett rådgivande organ till Svenska Vapenkollegiet och granskar därmed de vapen som ingår i Svenska vapenregistret.

Här är ledamöterna i SNGH
  • Leif Törnqvist (Ordf, fd Armémuseum/Försvarets Traditionsnämnd)
  • Henrik Klackenberg (Riksarkivet)
  • Carl-Michael Raab (Riksarkivet)
  • Lars-Olof Skoglund (fd Riksarkivet)
  • Vladimir Sagerlund (fd Riksarkivet/HS)
  • Göran Mörner (Riddarhuset/HS)
  • Per Nordenvall (fd Riddarhuset/HS, även KMO)
  • Staffan Rosén (KMO)
  • Erland Ringborg (Genealogiska föreningen)
HS=Heraldiska samfundet, en ideell förening med c:a 30 medlemmar och endast verksam i Stockholm.
KMO=Kungl. Maj:ts Orden, en del av hovförvaltningen

Statuterna för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik

Antagna den 18 december 2001

I. Nationalkommitténs ställning och uppgifter

  1. Nationalkommittén står under Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens tillsyn. Akademien utser en av dess ledamöter.
  1. Kommittén skall årligen till Akademien inge en redogörelse for verksamheten under sist förflutna kalenderår, vilken redogörelse årligen publiceras i Akademiens årsbok.
  1. Kommittén är ett forum for diskussion och samråd rörande genealogiska, heraldiska och ordensrelaterade frågor samt ett organ for internationella kontakter, särskilt med Confederation internationale de genealogie et d’heraldique rörande dessa ämnen.

II. Nationalkommitténs sammansättning

  1. Kommittén utser minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademien, Riksarkivet genom statsheraldikern, statens forsvarshistoriska museer genom Försvarets traditionsnämnd, Riddarhuset genom riddarhusgenealogen, Ointroducerad Adels Förening och Genealogiska Föreningen.
  1. Nationalkommittén utser inom sig ordförande, vice ordförande, sekreterare och skattmästare.

III. Nationalkommitténs verksamhet

  1. Kommittén sammanträder minst två gånger om året.
  1. Vid kommitténs sammanträden skall protokoll föras, vilka justeras vid närmast följande sammanträde.
  1. Kommitténs räkenskaper kontrolleras före april månads utgång genom Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens försorg.