Ringar är högsta mode, igen, och olika former av klackringar står högt i kurs. De flesta blanka men visst är det snyggare med ett personligt motiv.
För en tid sedan beställde jag den här ringen till äldste sonen. Det är inget speciellt med den. En stålring överdragen med silver och en gravyr utskuren med laser.
Det är ingen djupgravyr så det är ingen sigillring. Jag kallar den för en vapenring för det känns logiskt, utan att jag kan säga om det är den helt korrekta benämningen.
En sån här ring kan du få för 500 till 600 kronor. Det är ett väldigt bra pris, tycker jag, och det gör att den kan användas lite till vardags. Dessutom kan man ju göra flera olika, med olika personliga motiv utan att känna att man blir ruinerad.
getnamenecklace.com var det företag som gjorde den här.
Inget fancy men en kul grej för dig som vill använda ditt vapen .
Klackringar har fångar mitt intresse den senaste tiden, eftersom jag har låtit göra en själv. Här kommer tankarna.
Vilket fingar har man sigillringen på?
Vilket du vill, är svaret om du tittar på två olika källor: porträtt från förr samt äldre etikettböcker. Båda dessa är tydliga med sitt ointresse för att fastställa ett visst finger. Vad jag har sett är det först i källor från ganska modern tid (efter andra världskriget, men än tydligare ju närmare i tid vi kommer) som det sägs att man ska ha det på lillfingret för att traditionen säger så. Men vad jag har sett så verkar det vara en ganska sen tradition. Englands och Sveriges kungar har, var jag sett, ingen sigillring alls fram till och med Edward VII respektive Gustav V. Någon gång under 10-talet eller lite senare så verkar sigillringen hamna på lillfingret. Det är i en tid då sigillet helt spelat ut sin roll och ringarna återkommer som en dekoration snarare än som ett verktyg.
Numera ser jag att många säger att sigillringen ska vara på vänster lillfinger därför att kungen har den där. Jag tycker att man visst kan ha den på det fingret om man vill, men man bör då undvika att anföra kungen som argument, därför att han är den person som också har sin vigselring på lillfingret. Tydligen är det för att han inte vill ha två ringar intill varandra – för vilket han har mina största sympatier. Att han inte har sigillringen på ringfingret beror väl på att han har tjockare fingrar än den han ärvde den av.
Jag har sett att de ungar idag gärna har klackringar och liknande ringar på ring- eller långfingret medan jag kommer ihåg att klackringarna i min ungdom genomgående satt på höger lillfinger. Så trenderna växlar.
Får en kommun göra rätt? Den frågan ställer jaq mig efter att Arboga gör en ny version av sitt kommunvapen.
Arboga har alltså tecknat upp en ny version av sitt vapen. Heraldiskt är det identiskt med den förra bilden och i alla avseenden 100 procent korrekt utfört. Ingen heraldiker eller heraldiskt intresserad kan alltså invända. Ändå kommer det frågetecken från den heraldiska världen, som statsheraldikerns fråga ”om det verkligen är nödvändigt att ändra ett redan vackert vapen”.
Varför? Vad är det som får oss att ständigt ifrågasätta heraldikens innersta väsen och tänka som en ängslig reklamare?
Arbogas kommunvapen, från kommunens hemsida.
Heraldiken är, som jag sagt om och om igen, en form av symbol som ständigt förändras. I varje avbildning får, och bör, en konstnär tolka blasoneringen på ett nytt sätt. Identiska avbildningar är helt enkelt ”fel”, eller åtminstone dålig vapenkonst.
Det finns också en ekonomisk aspekt som alltid tas upp. ”Det kostar ju miljoner att göra ett nytt vapen”. Trams och tönt säger jag om det. I vilken värld befinner man sig om man vill att allt ska vara som det var förr, att aldrig måla om sitt hus, aldrig köpa nya kläder aldrig ens möblera om? Ingen är en sån person, så varför ska vi vara sådana som ett kollektiv?
Självklart måste man få förändra sin omgivning ibland, modernisera den lite. Gör man det dessutom så bra som Arboga så förtjänar man dessutom beröm.
Om den försvinner. Så här skrev kommunen på sin hemsida.
Publicerad på arboga.se 2023-01-10
Ny version av Arbogas kommunvapen ökar tillgängligheten
Arboga kommun lanserar i februari 2023 en ny, moderniserad och tillgänglighetsanpassad webbplats på arboga.se. Tisdagen den 10 januari tog kommunstyrelsen därför beslut om att börja använda en ny version av kommunvapnet, som har anpassats för att kunna användas även i digitala medier.
Under 2022 har Arboga kommuns medarbetare arbetat intensivt med att skapa en ny webbplats som har fokus på service och användarvänlighet. I samband med arbetet med den nya webbplatsen har det tagits fram en logotyp med kommunvapnet som är tillgänglighetsanpassad. Det innebär bland annat att kommunvapnet har förenklats, har färre detaljer och att det kan användas i små storlekar även digitalt, till exempel i appar.
Följer riktlinjer om tillgänglighet
Under processen har kommunen följt Myndigheten för digital förvaltnings vägledning.
− Kommunvapnet tillhör oss alla och ska därför vara tillgängligt för alla. Som kommun följer vi såklart de riktlinjer som myndigheten har tagit fram, säger kommundirektör Anders Neuman.
Gör en evolution
Den nya logotypen är framtagen i dialog med statsheraldikern på Riksarkivet. Logotypen består av tre delar: ordet Arboga kommun, en vapenbild och en murkrona.
− Det har förstås varit viktigt för oss att följa Riksarkivets vägledning om kommunvapen och att utgå från dialogen som vi har haft med statsheraldikern, säger Anders Neuman.
− Med det uppdaterade kommunvapnet vill vi visa att vi står stadigt i vår tradition och värnar om vårt historiska arv, samtidigt som vi gör en evolution av kommunvapnet för att möta dagens krav, säger kommunstyrelsens ordförande Jonna Lindman (M).
Successivt införande
Det nya kommunvapnet kommer inledningsvis att användas i digitala medier. Efter hand kommer Arboga kommun byta ut logotypen på andra produkter som till exempel brevpapper och arbetskläder.
− Bytet ska genomföras efter ett kostnadseffektivt upplägg där förändringen sker främst när nuvarande produkter eller material behöver bytas ut, underhållas eller tar slut. På det här sättet minimerar vi kostnaderna, säger Anders Neuman.
Kostnader för produktion
Utvecklingen av kommunvapnet har skett i samarbete med en kommunikationsbyrå och har kostat 28 600 kronor. Den totala kostnaden för produktionen av kommunens nya grafiska profil, inklusive kommunvapnet och design av den nya webbplatsen, beräknas uppgå till cirka 200 000 kronor. I den grafiska profilen ingår exempelvis färger, grafiska element, olika mallar och typografi för tryck och digitala medier.
Dante med sin vapenring, ungdomligt modernt där den syns bäst.
Vilket är rätt finger för sigillringen? Svaret är – Det finns inget rätt finger.
Bär den på det finger som passar dig bäst.
”Traditionellt bärs just klackringen på höger lillfinger.” är ett vanligt svar på frågan om vilket finger som är det rätta för en klackring, som ju är den förenklade moderna versionen av sigillringen.
Men för att svara så måste man först säga vad traditionellt är och sedan fundera på om traditionen fortfarande gäller. det går inte att säga att traditionellt, det är när farfar var ung. Det vore som att säga att mode, det är det som farfar hade. Däremot är det sant att klackringen när (min) farfar var ung allt oftare kom att sättas just på höger hands lillfinger. Eller möjligen på vänster hand.
Rätt finger växlar
Väldigt ofta läser jag att man förr hade en sigillring med sitt vapen på. Det är en liten sanning med modifikation. Faktum är att sigillen oftast var i form av en stamp som man bar med sig. Visst finns det sigillringar men de var alltså inte den dominerande typen av sigill.
Vilket finger man hade ringen på var nog också oväsentligt eftersom man tar av sig ringen innan man sätter det i lacket. Om ni undrar varför kan jag av erfarenhet säga att man annars bränner sig väldigt lätt.
I en studie av gamla porträtt har jag noterat att ringar väldigt sällan finns med för perioden 1600-1900, och då räknar jag med alla former av ringar. När de förekommer verkar det inte finnas något system alls. Från denna tid har jag inte heller sett någon vapenring. Från perioden innan dess känns det som att flertalet signetringar bärs på vänster hands långfinger, så som bilden på Dante här ovan. Från 1900, då ringen framför allt är dekorativ och utan sigillfunktion är det helt klart att den oftast förekommer på något lillfinger.
I de länder som har vigselringen på höger ringfinger finns sigillringen i regel på vänster hand, då även på ringfingret. Säger detta för att det är bra att hålla koll på ett lands alla ringtraditioner så man förstår sammanhanget.
Men jag vill säga att jag inte gjort en djup porträttstudie. Det överlämnar jag till nästa person som studerar ämnet.
Sigillring i Sverige
Jag har också tittat i ett tiotal etikettböcker från perioden 1850 till 1950. Här nämns ringar nästan inte alls. Nästintill allt fokus läggs på visitkort och titlar. När (vapen)ringar väl nämns (ex Marcus Wingårdh, s 71) sägs det att det är höger pekfinger som gäller. Då ska man veta att höger hands långfinger är upptaget av föreningsringar (ex frimurarnas ring) och att höger ringfinger är upptaget för den änkeman/änka som gift om sig. För då flyttas den första ringen hit som ett minne av den avlidne. På vänster hands långfinger i hans text bär man utmärkelseringar (för biskop, examen etc).
Nu ska det sägas att jag är lite tveksam till Wingårdhs kompetens, för i hans text om vapenringar lyckas han få in två faktafel om heraldik i en mening. Det finns inte heller någon källförteckning som kan kan gå vidare i.
När vi pratar tradition tycks vi alltså prata om en väldigt kort period i historien, så kort att jag skulle vilja kalla det för mode.
Medeltida system
I tidningen Frimurare nr 2:2015 (s 39) tar Kjell Lekby upp ett medeltida tänkesätt där ringen placeras på olika ringer beroende på om bäraren var kung, präst, adelsman eller narr (frimurarna bär för övrigt sin ring på narrfingret, efter förebilden Karl XIII som gjorde så). Lekby konstaterar att Henrik VIII har sin ring på tummen, men samtidigt finns det flera samtida kungar som har den på pekfingret. Kanske var det skillnad mellan länder? Tack Pehr Emil för tipset.
Det finns med andra ord mer att fundera på i denna fråga.
Bär din ring
Slutsats.
Vill du bära din ring på höger lillfinger så gör det. Vill du bära den på ett annat finger så gör det. Och du som har ärvt din ring. Visst kan det vara så att din pappa hade sin ring på höger lillfinger men om han hade korvfingrar medan du har eleganta pianofingrar så är det bättre att du flyttar den till det finger som passar dig bäst.
Jag tycker att viktigaste är att du känner dig bekväm med din ring så att du faktiskt bär den. Trots allt, det är ju det den är till för.
Om du vill vända din rings motiv mot dig eller mot betraktaren är också upp till dig. Även här gäller att inga regler gäller av tradition, för det finns ingen tradition på det här området (vare sig i Sverige eller i ex England, som numera ofta ses som en förebild). Ringens placering har ständigt ändrats efter modets krav.
Källa
Marcus Wingårdh, Så går det till i umgänge och sällskapsliv (1947)
Frimuraren (nr 2:2015)
Hur ser den svenska medeltida kronan ut? Tja, går vi tillbaka till källorna är svaret – lite hur som helst.
På bilden här ovan ser du svenska kunga-/drottningkronor åren 1164 till 1523. Kronorna är hämtade från sigill. Notera gärna att tre av de fyra äldsta verkar vara en kronring runt en form av mössa. Det är sannolikt inspiration från Östrom, vars kejsare hade en liknande typ av krona. Samma typ, men inte likadan, finns även på våra tidiga mynt från 1000-talet. Det kan betyda att kronan inte alls fanns i verkligheten, utan endast som bild.
Erik den helige hade däremot i sin grav en krona som påminner om den som hans son Erik Knutsson hade i sina sigill. Öppen och med samma antal uppstickande liljor (eller vad det ska föreställa).
Drottning Margaretas sigill, 1490-93. Var det en röd eller blå sköld med tre kronor av guld? Var det en symbol för unionen eller Sverige?
Hade unionsdrottningen Margareta verkligen en sköld med tre kronor i rött? Antydningar finns, men inga bevis och jag säger nog nej. Margareta förde aldrig en röd sköld med tre kronor och det gjorde ingen annan unionsmonark heller.
Drottning Margareta ska, enligt Margareta Grips bok från 1574, ha haft ett unionsvapen med tre öppna kronor i gult på rött fält. [(Riksheraldikerämbetet 1935, s 14).]
Hans Gillingstam har i personhistorisk tidskrift (1957) skrivit om boken men artikeln är inte illustrerad.
Hans Toll skrev 1926 i danska Personalhistorisk tidsskrift skrivit om ”Unionssköldar och unionsbanér” där hans tes är att drottning Margareta inte kan ha använt ett av de tre rikenas vapen utan varit tvungen att skaffa ett nytt – tre kronor i rött. Hans källa är enbart Margareta Grips bok. (Toll, s 23-24)
Kung Eriks (av Pommern) unionssigill från 1398. Representerar de tre kronorna Sverige eller unionen? Den uppmärksamme ser att de danska lejonen håller i i en korsfana.
Att byta ut det blå fältet mot ett rött var också vad de svenska förhandlarna krävde att danskarna skulle göra, när det förhandlades efter Nordiska sjuårskriget (1563-70) [KÄLLA: mejlkonversation med Bartholdy]. Orsaken till kriget var de oupplösta konflikterna sedan 1520-talet då unionen upphörde, kombinerat med en hel del (måste ändå sägas) tramsiga skäl som att Sverige la in danska vapnet i det svenska riksvapnet eftersom danskarna inte tog bort tre kronor ur sitt, samt att kung Fredrik II av Danmark på modernt språk helt enkelt kidnappade svenska sändebud som passerade genom Danmark.
Det har också sagts, att eftersom kung Erik (av Pommern) införde en rödgul flagga, ett unionsvapen och dessutom en gemensam härold för de tre nordiska rikena (Larsson, s 152-53), så är det sannolikt att han eller Margareta också hade en rödgul tre kronorsköld. (Riksheraldikerämbetet 1935, s 14). Att rikenas (plural) hade ett baner/flagga i rött och gult framgår bland annat i brev i Riksarkivet daterat till 15 december 1430, där kung Erik förmanar munkarna i Vadstena att hålla mässor över drottning Filippa, och att de ”hatwi oppa sith röklin rykins banér swa som aer eth röeth kors oppa eth gulth fiaeld”, alltså att de på sitt (Toll, s 173)
Detta är de tre argument som talar FÖR att drottning Margareta hade en röd tre kronor-sköld.
Vad talar då MOT?
Rettertingssigill. Valdemar Atterdag (med nio kronor9 från 1367, Margaretas med en krona (1388), Erik av Pommern med tre leoparder (1396) och Olof med ett kors ovanför kronan (1376). Ur Unionsdrottningen.
1300-talets danska sigill
De danska regenterna hade under 1300-talet en form av ”rettertings”-sigill som ibland hade en sköld, ibland inte. Valdemar Atterdags sigill hade ett kors belagt med nio kronor (ingen sköld). Margareta hade en krona i korsmitten (ingen sköld). Olof hade en krona under ett kors, eller om korset sitter i kronans topp (ingen sköld) medan Erik av Pommern hade en sköld med de danska leoparderna över korsmitten.
Korsets proportioner är ungefär detsamma som det som ses i hans stora vapensigill från sent 1300-tal, där det norska lejonet finns i hjärtskölden . Utseendet är också detsamma i Eriks sekretsigill från 1403. (Bartholdy, s 92-97)
Åren 1376-80 har Margareta ett sigill som visar henna sittande på en tron omgiven av fyra sköldar: Norge, Bjälbo och två danska leopard-sköldar. Hon var då drottning över Danmark i arv efter sin far Valdemar, och drottning över Norge i egenskap av hustru till kung Håkon, som i sin tur ansåg sig vara Sveriges rättmätige kung. Det är nu Margareta titulerar sig ”Danmarks, Sveriges och Norges drottning”. (Bartholdy, s 93)
Detta är samtidigt som kung Albrekt är kung i Sverige och sedan tio år använder sig av tre kronor-vapnet.
1380 dör Håkon och sonen Olof blir kung av Norge. 1388 avlider sonen Olof och Margareta ärver tronerna i Danmark och Norge.
1388 får hon stöd av Bo Jonsson grips testamentesexekutorer att även göra sig till härskare över Sverige (som var hennes man och sons rättmätiga arv) och hon titulerar sig då ”Sveriges fullmäktige fru och rätta husbonde”. I februari 1389 besegrar hon kung Albrekt vid Åsele utanför Falköping och tar sedan kontrollen över Sverige. 1390 har hon så ett sigill som visar tre kronor i en sköld. Sigillet och segern över Albrekt hänger sannolikt ihop.
Kung Albrekt och hans son Erik var krigsfångar fram till juli 1395, då de undertecknade Lindholmstraktaten och släpptes. Albrekt förde sitt kvadrerade vapen med tre kronor fram till sin död, men sonen Albrekt, som efterträdde honom som hertig över Mecklenburg, hade inte kronorna.
Kung Eriks (av Pommern) norska unionssigill. Skölden på bröstet är tre kronor. De andra är Norge och Pommern samt Danmark och Bjälbo.
Erik och Filippa
När kung Erik 1412 övertar styret efter drottning Margaretas död sker en viss förändring i politiken. Han driver centraliseringen vidare, men han gör det inte genom att koncentrera makten till sig och närstående utan bygger upp ett embryo till statsförvaltning.
Snart skapar han ett unionssigill som i grunden bygger på de sekret som danska monarker haft under 1300-talet. Det är alltså en hjärtsköld lagd ovanpå ett tydligt kors. Men vad han gör nytt är att han lägger fyra andra vapen i respektive fält som skapas runt korset: Danmarks leoparder, Sveriges tre kronor, Sverige Bjälbolejon och Pommerns grip Hjärtskölden är Norges, det enda land han har genom arv. (Grandejean, s 97f). Grandejean anser emellertid inte att de tre kronorna representerar Sverige utan unionen, vilket jag tror är en feltolkning. Han anser också att svenska Bjälboättens vapen är ett släktmärke, medan Estridsens leoparder visar på Danmark, vilket i sig är en märklig slutledning.
Drottnings Filippas sigill, 1420-tal. Notera att hon INTE har Bjälbovapnet. Vänster halva är unionen, höger halva är Englands vapen.
Filippas sigill är snarlikt men med en viktig förändring. Hon saknar helt hjärtsköld så Norges lejon har placerats i tredje fältet medan svenska Bjälbo-vapnet har tagits bort. Samma vapen som i samtida tyska och ”Benelux”- vapenböcker nämns som ”altes Schwedische wappen”. Vapenbilden 127:2021)
Detta är en markering. Tre kronor-vapnet representerar här helt klart Sverige, inte unionen. Färgerna bör därför ha varit gult/blått, inte gult/rött.
Kung Erik av Pommerns kansler använder under hela Eriks regering Eriks sekretsigill i nästan alla handlingar som rörde Danmark, Norge eller Sverige, ett ”uttryck för den personliga och centraliserade maktutövningen, som var kärnan i Margaretas unionstanke”, som Nils Bartholdy uttrycker det. (Bartholdy, s 97)
Kung Kristoffers unionssigill, 1440-tal. Notera kronornas placering.
Men lätt är det inte
Medeltidens kungar gör det inte lätt för oss. I Erik av Pommerns norska sigill sitter kungen på en tron omgiven av fyra sköldar: Norge och Pommern på hans högra sida samt Danmark och Bjälbo på hans vänstra. På bröstet har han en sköld med tre kronor. Vad betyder de? Är det en symbol för Unionen eller för Sverige?
Om Sverige – varför ha det på bröstet på det norska sigillet för en kung som hade sin bas i Danmark men kom från Pommern? Det går bara inte ihop. Rimligen bör detta vapen symbolisera unionen, på något sätt.
Lägg då till att samme kung Erik hade en sköld med tre kronor över ett kors som användes som kontrasigill. Detta vapen kan endast tolkas som ett unionsvapen.
Är detta ett tecken på att det fanns två olika tre kronor-vapen eller att samma tre kronor-vapen användes parallellt men i olika syften?
– jag lutar åt det senare och det bygger jag på att vi inte har någon framställning i färg eller text från Kalmarunionens tid som nämner en röd sköld med tre kronor. Däremot har vi flera blå från olika sammanhang i Norden och runt om i Europa.
Kung Kristoffers sigill, 1440-tal.
Efter kung Erik
Erik av Pommern är den siste unionskungen som har Bjälboättens vapen i sitt sigill. varken Kristoffer av Bayern eller någon av Oldenburgarna tar upp detta gamla vapen. Orsaken är sannolikt att de inte gjorde några anspråk på att vara ättlingar till Sveriges gamla kungaätt.
Det gjorde däremot kung Karl Knutsson Bonde, och det är sannolikt skälet till varför han i sitt svenska (men inte norska) kvadrerade vapen stoppar in både tre kronor och Bjälbo bakom sin hjärtsköld med Bondevapnet.
Kung Kristian I:s unionssigill.
Mina tankar
Många har tyckt till om tre kronor. Jag är en av dem. Här är min korta hisspitch.
Jag tror nog att vi bör anse att de svenska tre kronorna kom till som ett svenskt riksvapen därför att den regerande monarken inte kunde överta den föregående dynastins vapensköld. Han – Albrekt – var därför tvungen att ta sig en ny sköld och han valde Tre kronor.
Av flera möjliga skäl (taktiskt, kulturellt, enkel igenkänning eller något annat) valde han den symbol som redan använts av föregående kung och som (min åsikt) var en förkortning av en ännu äldre dynastis vapen.
Orsaken till detta var att kung Albrekt inte kunde göra anspråk på föregående dynastis vapen eftersom dess kungar (Håkon) inte bara överlevt upproret utan dessutom satt som kung på grannlandet Norges tron, och dessutom var gift med arvtagaren till det andra grannlandets, Danmarks, tron.
Med överhuvudet i Bjälboätten i livet och i ålder att skaffa sig flera potentiella arvtagare fanns inget utrymme för Albrekt att uppta sin moder Eufemias sköld, till skillnad från 1250, då Valdemar Birgersson kunde ta sin morbror Erik Erikssons erikska sköld.
Om kung Albrekt däremot hade blivit kung i egenskap av legitim arvtagare utan konkurrerande Bjälbo-män är det min tro att han skulle upptagit Bjälbo-ättens vapensköld och låtit tre kronor fortsatt vara en inofficiell symbol som endast undantagsvis skulle användas. Ungefär som hur de danska kungarna använde sina kronor på mynt, rettertingssigill och liknande vid samma tid.
Kung Hans unionssigill.
Litteratur
Lars-Olof Larsson; Kalmarunionens tid (1997)
Sveriges tre kronor; Meddelande från Riksheraldikerämbetet (1935)
Nils Bartholdy; Kronan och kors som unionssymboler i Unionsdrottningen (1996)
Hans Gillingstam; Margareta Grips bok i Personhistorisk tidskrift (1957) Ladda ner den här
Poul Bredo Grandejean; Det danske rigsvaaben (1926)
Hans Toll; Unionssköldar och unionsbanér i Personalhistorisk tidsskrift (Band 5:1926) Ladda ner den här
Kung Erik (av Pommern)s kontrasigill från (senast) 1403.
Idag, 4 juni, fyller minsann Göteborg 400 år. Vem hade kunnat tro det.
Staden är ju full av offentlig heraldik så den tar vi senare (till exempel vid den planerade stadsvandringen nu i sommar, mer information senare). Men stadens vapen har ju även används av andra.
Här är Silversmeders mästarförening som använt grunderna i stadsvapnet och gjort en egen variant med silversmedernas pokal (av silver, såklart) och en sköld med initialerna GB (GöteBorg, möjligen Göte Borg).
Kungarna Albrekt och Magnus fänikor 1360-70. Ur vapenboken Gelre.
Titta noga på riddarens hjälm. På många ser du små flaggor. De kallas fänikor och var troligen ett tecken på högt befälskap samt återspeglade de baner som användes i strid. Men vi vet inte.
medeltiden är svår. Det var en period fylld av idealism men väldigt få metodiskt sammanställda kataloger med tillhörande begreppsförklaringar. Det går därför inte att med säkerhet säga vad en viss företeelse betyder eller varför den valdes ut.
Men eftersom jag själv tror att människor i stort är desamma över tid så är jag helt säker på att det fanns någon form av logik.
Från 1310-talet ses här hertig Erik (ovanstående kung Magnus pappa). Fänikorna här är samma lejon men utan ränder, men det kan bero på sigillets storlek.
Fänikorna speglar slagfältet
Utifrån de tanken tolkar jag medeltidens fänikor på hjälmarna som en återspegling av något som användes på andra delar av slagfältet. Det tror jag dels för att de ofta avviker från skölden, att de är enkla i sin form och att hjälmprydnaden inte användes på slagfältet medan baneret inte användes i tornerspelet (det utvecklas i annan artikel, men tänk på att ett utvecklat baner var ett tecken på strid).
Ser vi till de fänikor som används av frälsemän är dessa i regel en eller tvåfärgade. Jag tror att dessa fänikor inte ska ses som en förminskning av en flagga utan som en lansfana som användes för att leda trupper i strid. Alltså inte ett baner för igenkänning utan en vimpel som visade hur gruppen skulle röra sig på slagfältet. Denna form av vimpel användes för den lägre nivån av befäl på slagfältet.
Översatt till modern svenska ska dessa befäl kanske jämföras med kaptener och löjtnanter medan de som hade baner är på överstelöjtnants och högre nivå. Detta med förbehåll att det är väldigt svårt att översätta medeltid befälsstruktur till moderna förhållande då merit och börd liksom vapenslag påverkade härens struktur.
Släkten Sparre en av få medeltida släkter med motiv på sin fänika. Stjärnor.
Om denna tanke stämmer betyder det att vi inte bara kan utan ska använda hjälmprydnaderna som en källa till hur medeltidens baner såg ut. Och eftersom dessa är föregångare till dagens nationsflaggor (se Danmark och Österrike) så ger fänikorna oss en bättre förståelse för hur slagfältet visuellt organiserades.
Waslings vapensköld med Svenska heraldiska föreningens baner.
Det här inlägget lånar jag direkt från Myntkabinettet.
Karl Döves sigillstamp, från 1210-1220
Inbjudan till konferens 2020 Call-for-papers (föredragsinbjudan) Sigill i Norden Forskning om och kring sigill
I Norden spreds bruket av sigill med en kristen och kontinental skriftkultur. Sigillen är manifesta uttryck för legitimitet, makt och identitet och utgör med sin kombination av ting, text, bild och praktik en unik utgångspunkt för att studera samhället ur en rad olika perspektiv. Den kommande konferensen syftar till att samla forskare med bakgrund i olika discipliner runt temat sigill. Med tanke på att det sigillografiska forskningsfältet är och har varit ganska litet, ser vi gärna en stor bredd bland bidragen, vad avser forskningsfrågor, perspektiv och forskarens akademiska bakgrund.
Föredragen kommer att publiceras i en konferensvolym som avser att ge en aktuell bild av nordisk sigillforskning och riktas mot såväl noviser som experter i ämnet, i Norden såväl som utanför.
Ämnen och perspektiv på sigill som kan vara av intresse är exempelvis:
• Produktionen av sigillstampar
• Sigillerandets praktik
• Sigill och dokument/text: vilka dokument sigillerades? Vem sigillerade? Vilka slags sigill användes?
• Sigill i ett teoretiskt perspektiv
• Nordisk sigillforskning ur ett historiografiskt och internationellt perspektiv
• Heraldik och sigill
• Sigill i förhållande till övrig visuell kultur
• Identitet och sigill
• Gender och sigill
• Sigill och social tillhörighet: ägare och användare
• Brukandet av sigill i tid och rum: geografiska och kronologiska skillnader i brukande av sigill
• Tillväxten av sigillmaterialet, t.ex. jordfunna sigillstampar
• Bevarande och dokumentation av sigill: museer och arkiv
Ni inbjuds härmed att inkomma med ett bidrag till denna nordiska konferens om sigill. Konferensen kommer att äga rum på Riksarkivet i Stockholm och är planerad till 3–4 december 2020.
Vänligen skicka intresseanmälan om att hålla föredrag (gärna med en preliminär titel) till mattias.karlsson@kulturen.com.
Sista anmälningsdag: 2 december 2019.
Föredragen hålls på skandinaviska eller engelska. Ambitionen är att nå en utomnordisk publik genom publicering av konferensvolymen på engelska.
Konferensen genomförs i samarbete mellan flera institutioner: Kulturen i Lund, Riksarkivet i Stockholm, Stockholms universitet och Statens Historiska Museum i Stockholm.
Väl mött,
Mattias Karlsson, Kulturen i Lund
Henrik Klackenberg, Riksarkivet
Nanouschka Myrberg Burström, Stockholms universitet
Pia Bengtsson Melin, SHM
Karl Sverkersson sigill, 1160-tal, Sveriges äldsta kungliga sigill.
Heraldiska sigill är vår främsta källa till kunskap om den äldsta heraldiken. Så vad kan sigillens historia berätta om heraldiken?
Sigill i sin moderna form började användas på kontinenten under 1000-talet. Seklet senare finns de här i Norden. Först hos kungar och biskopar och mot slutet av seklet även hos en och annan storman (som jarl Birger Brosa av Bjälbo-/Folkunga-ätten). De äldsta bevarade i Sverige är kung Sverker och Ärkebiskop Stefan, båda från 1160-talet. Båda håller sig redan då väl till den mall som en kung respektive ärkebiskop förväntades följa: Kung på tron eler kyrkans man i anspråkslös dräkt inom en spetsoval.
Sigill tycks ha varit ett speciellt föremål, nästan övernaturligt. I ett gåvobrev till Nydala kloster bekräftar kung Erik Karlsson sin och sina föregångares donationer ”med det kungliga sigillets myndighet”, vilket då var ett helt nytt uttryck. (Bjarne Larsson, s 185) Straffet för den som bröt mot hans vilja skulle bli ”bannlysningens svärd”. Allt enligt det kungliga brevet som i Svenskt diplomatarium har ID-nummer DS 139. Liknande uttryck användes vid samma tid även av biskopar.
Sigill användes inte heller under alla brev. Det är lite oklart varför, men av de brev som finns bevarade och som rör Nydala kloster fram till 1280 har 6 av 11 kungliga brev och 1 av 6 biskopsbrev bekräftats med ett sigill. (Bjarne Larsson, s 182)
När skrevs breven
De flesta brev kan vara svåra att datera eftersom man fram till 1260-talet nöjde sig med att sätta ut dag och kunglig regent, inte vilket år det var. Det gäller i Sverige likväl som i Danmark och Norge. I Danmark fanns ändå datum redan på de äldsta bevarade breven från 1130-tal och i Norge infördes årtalsdatering under kung Magnus Lagaböter. (Bjarne Larsson, s 182)
Bjarne Larsson hävdar att det är påvestolens inflytande , och så kan det ju vara. Men att det ska ta femton år från att Vilhelm av Sabina reser runt i Norden till att de personer han mötte (ex Birger jarl) börjar skriva årtal i ett brev tycker jag känns som en lång tid. Trots allt, mer komplicerade saker, såsom kyrkans omorganisering, genomfördes betydligt snabbare av samma personer. Jag tror mer att det är embryot till det svenska kansliet som gör att man tar till sig denna nyhet.
Tinget och breven skapade sigillet
Fram till 1300-talet kräver varken kung eller kyrka böter av den som bryter mot uttalade domar. Kungen hotar enbart med våld, biskopen enbart med bannlysning (Bjarne Larsson, s 182) trots att böter som begrepp finns omnämnt redan i äldre västgötalagen från 1220-talet.
Ett skäl till det kan vara, enligt Bjarne Larsson, att kungen verkade vid fasta ting. Tveksamt ens om dessa fanns i Sverige och Norge förrän sent under 1200-tal. Det som fanns var mer ad-hoc-ting, som Jörn Oyrehagen Sunde kallar det. Och när det inte fanns några rejäla ting blev rättsväsendets uppgift mer att medla mellan parter än att döma.
Det kan ha haft en viss inverkan på bruket av sigill. För vi har betydligt fler bevarade från sekelskiftet 1300 än bara femtio år senare. Det är knappast så at bruket av heraldik drivit på användandet av sigill. Då är det mer troligt att formella rättstvister blivit vanligare och med dem behovet av skriftlig dokumentation. Och denna kräver någon form av underskrift, sigill, som i sin tur förutsätter någon form av igenkänningstecken, och här passar nymodigheten heraldiska sköldar bra.
Av Guds nåde eller valt på tinget?
Värt att notera är att kungen är kung ”av Guds nåde”. Det står i (med variation i formuleringen) danska brev från 1172 fram till 1223 och i svenska från kung Sverker Karlssons regering (1196-1208). I samtliga brev från denna tid och framöver är det klart att kungen 1) har sin makt av Guds nåde samt 2) att han har den genom arvsrätt (vilket Sverker betonar i de svenska breven). Ingen annan har gett kungen dennes makt.
Vilket är ett intressant eftersom det ställer diskussionen om kungen valdes av Svear enbart, Svear och Göter tillsammans eller av rikets stormän i en annan dager. Min tolkning är att den gamla tvisten här kan anses vara löst – landskapslagarna beskriver inte hur man valde kung utan de beskriver hur kungen och hans män ansåg att det var bäst att legitimera sin makt. Jämför gärna med valfri diktatur under modern tid som gärna framhäver hur demokratiskt de är valda.
Det hade däremot troligen ingen påverkan på vare sig sigillbruket eller heraldiken.
Läs mer
Gabriella Bjarne Larsson; Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280 (I antologion Statsutveckling i Skandinavia i middelaldern, 2012)
Clara Nevéus; Medeltida småkonst – sigill i Riksarkivet (1997)
Harald Fleetwood; Svenska medeltida kungasigill 1-3
Harald Fleetwood; Svenska medeltida biskopssigill
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
