1878 släppte F Liljeblad boken ”Svenska stads- och landskapsvapen” som låg till grund för många utsmyckningar vid den tiden. Men boken har fått kritik för att den är fylld av fel.
Är den det?
Norrköping idag. Från Wikipedia.
Ja och nej.
Boken är fylld med fel utifrån vårt perspektiv, men boken kom 1878 och då fanns ännu inte någon sammanställning av svenska stadsvapen. Klingspor/Schegels bok om Svensk heraldik kom 1874 men nämner inte ens stadsvapen, än mindre har riksheraldikern någon lista.
Däremot har riksheraldikern Harald Fleetwood det i sin ”Handbok i Svensk heraldik” från 1917. Nästa rejäla förteckning är från 1967 då statsheraldikern Gunnar Scheffer kommer med ”Svensk vapenbok” och därefter Clara Nevéus/Bror Jaques de Wærn ”Ny svensk vapenbok” år 1992.
Det fanns alltså inget facit så Liljeblad skapade ett.
Hans två källor var Erik Dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna” och Tunelds ”Geografi”. Flera vapen stämmer också väl överens med den första medan andra inte gör det så jag antar att det finns en annan, nyare, bild i ”Geografi”., som jag inte har tillgång till.
Ulricehamns vapen. Från Wikipedia.
Ulricehamn avviker såklart från ”Suecia …” eftersom staden bytte namn efter den boken trycktes. Däremot har Norrköpings vapen fått ett utseende som helt bryter mot allt. Det är obegripligt idag men kanske inte då, med de källor som fanns till hands.
Köping är det annorlunda med. Det ser inte riktigt ut som idag, eftersom det finns ett ”R” med. Detta ”R” finns faktiskt med också i Fleetwoods bok från 1917 och försvinner först på 1930-talet.
Då fanns det en idé om att endast det ursprungliga vapnet var det rätta, men så lätt ska vi inte göra det för oss. Heraldiken har alltid tillåtit vapenförbättringar eller att man helt byter vapen. Därför är det inte ålder ett argument när ett vapen ska fastställas. Däremot är det såklart möjligt att återta ett äldre vapen om förbättringen inte känns. bra, även om jag då tycker att man ska vara medveten om att man är mer kulturarvsförstörare då än de som gjorde förbättringen. Samt att även en återgång är en förbättring, heraldiskt sett.
Utdrag ur Sveriges ridderskaps och adels vapenbok, bilder av Maria Widebeck
Vad vore en vapenbok utan vapenbilder? Blott inget. Ändå får den som ritade dryga tusentalet vapensköldar åt Carl Arvid Klingspor ingen ära för sitt arbete, utan allt tillföll den gamle riksheraldikern.
För ett tag sedan lyfte jag fram Sofia Gisberg. Då blev jag uppmärksammad på Maria Widebeck som även hon behöver lyftas fram ut glömska. Det var hon som gjorde merparten av illustrationerna åt Carl Arvid Klingspor när han tog fram materialet till boken ”Sveriges ridderskaps och adels vapenbok” (1890). Det vackra omslaget och kompletterande bilder gjordes av Sofia Gisberg.
Maria Widebeck (1858–1929) var svensk konstnär som fick uppdraget att illustrera Klingspors vapenbok och hon gjorde flertalet av de cirka 4000 teckningarna. Hennes teckningar är än mer moderna än kollegan Sofia Gisberg, men hjälmarna är förstås typiskt 1800-talssmala.
En tanke jag fått är om hon gjorde allt själv. Det kan hon såklart ha gjort men samtidigt verkar hon under slutet av 1880-talet, då teckningarna gjordes, ha haft ett väldigt nära samarbete med vännen Carin Wästberg. De två skapade under denna tid en mängd verk under initialerna WW och vann även ett flertal priser.
Maria var från 1905 museiföreståndare för Handarbetets vänner.
Enligt konstnärslexikonett Amanda har hon även illustrerat (delar av?) Elgenstiernas ättartavlor som kom ut i nio band åren 1925-36.
Sofia Gisberg, Yxlografi ur Idun, nr 33:1893. Från Wikipedia.
UPPDATERAT: Tack till Elias Sonnek och okänd person inom SHS rättar jag texten. Det nya står inom [med kursiv]
Illustratören och konstnären Sofia Gisberg (1854-1926) är den okända skaparen av [omslaget till] Carl Arvid Klingspors vapenbok för Sveriges adel och ridderskap.
Riksheraldikern Carl Arvid Klingspor gav 1890 ut vapenboken Sveriges ridderskaps och adels vapenbok som har samtliga introducerade ätters vapensköldar. Imponernade. Men den som ritade dessa sköldar nämna sällan så därför är det dags att lyfta upp Sofia Gisberg ur glömskan. Speciellt som inte ens Kungliga biblioteket har med hennes namn i detta mastodontverk. [Eller Maria Widebeck, som gjorde vapnen i inlagan. ] [Sofia Gisberg har även gjort flera nationsfanor till Uppsala universitet]
Jag kände inte ens själv till henne när jag imorse av en händelse såg hennes namn i Gunnar Scheffers minnesord över Brita Grep i Heraldisk Tidsskrift 1969.
Hennes stil är typisk 1800-tal men lätta streck men lägg märke till att hon fyller ut sköldarna väl. Det finns en schablonbild av 1800-talet som inte alltid stämmer när man granskar källorna. [Och inte alls naturalistisk som dåtidens heraldik så ofta sägs vara.]
Jag hoppas att den här vapenboken blir ett kommande digitaliseringsprojekt för Svenska Heraldiska Föreningen för numera är boken svår att få tag på.
Sveriges ridderskaps och adels vapenbok vars omslag gjordes av Sofia Gisberg.
Lärare till Brita Grep
Sofia var lärare på slöjdskolan, senare Tekniska skolan och engagerad i Handarbetets vänner. Än mer viktig blir därför Sofia Gisbergs insats när man inser att hon på Tekniska skolan var lärare åt Brita Grep, och därmed den som fick in Brita på den heraldiska banan. Brita kom senare att vara kunten till Riksheraldikerämbetet i ungefär 50 år innan en bruten arm i 70-årsålderna stoppade hennes heraldiska arbete.
[Sofia Gisberg skapade också diplomen för nobelpristagarna i Kemi och Fysik från 1902 till sin död 1926.]
Heraldisk utsmyckning på fasaden till Borås rådhus från tidigt 1900-tal. Foto: Jesper Wasling.
Se dig omkring i en stad. Det är inte ofta du ser ett heraldiskt vapen som inte är stadens eller statens, eller hur?
Men varför är så? Heraldik förekommer ju på äldre byggnader så varför inte på nyare?
Kanske har det med en viss förordning från 1800-talet att göra. I en kung skrivelse (=från regeringen) från den 14 augusti 1885 sägs det att ”intet vapen må anbringas å offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns hörande.”
Min erfarenhet från den offentliga sektorn och hur man ser på myndighetsbeslut är att när regler tas för att få ordning på en företeelse som man anser är trevig men vildvuxen så tenderar den att försvinna. Reglerna som är till för att göra något ordningsamt tolkas som att det blir ett förbud eftersom det presenteras som just ett förbud – som i skrivelsen här ovan.
Kanske kanske får vi tillbaka privatheraldiken och annan privat symbolisk utsmyckning på våra fasader i framtiden, men jag är skeptisk.
Dagens statsheraldiker har inget med offentliga heraldiska utsmyckningar att göra, såvida inte byggherren så önskar.
Statsheraldikern är för övrigt positiv till dylika utsmyckningar så tveka inte att höra av er till dem för att veta hur ni gör det bästa och snyggast.
Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.
Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.
Historien bakom riksheraldikern
Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.
Riddarhuset en brytpunkt
Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.
Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).
Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.
Vår förste riksheraldiker
Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.
Adeln och heraldiken skiljs åt
1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.
Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.
1900-talets nya tid
En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.
Riksheraldiker 1734 – 1953
1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953 Harald Fleetwood
God. Heraldisk. Sed. Smaka på orden. Visst förpliktigar de och manar till eftertanke.
När vi i Svenska Vapenkollegiet tillsammans med Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik (SNGH) bedömer de vapen som anmäls till Svenskt Vapenregister så är God Heraldisk Sed något som är viktigt för oss. Men vad betyder det?
Den goda heraldiken
God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?
Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det inte går att tillföra nya eller ändra betydelsen av äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.
Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.
Vapensköld för friherrliga ätten Wrede af Elimä, ett ganka tillkrånglat personligt vapen. Image: adelsvapen.com
Släktvapen och andra vapen
Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.
Tjörns kommunvapen. Krångligare än så blir inte kommunala vapen numera när murkronan är borta.
Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.
Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.
Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.
Den heraldiska sedens tre källor
Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?
Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet. Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.
För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ut den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.
Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.
Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).
Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.
Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.
Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige. Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.
Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?
Förre statsheraldikern Jan von Konow har kommit med ännu en bok. Denna gång en exposé över släkten Lewenhaupt från Sture-morden fram till idag.
Som släktbok är den trevlig och jag gör gärna samma uppställning när jag skriver en bok om mina anor. Men eftersom von Konow är historiker blir jag lite besviken. Boken är en hyllning till bildade män, tappra män, framgångsrika män och, i ett fall, till en kvinna dom hade modet att gifta sig av kärlek.
Någon analys av det samhälle i vilket släkten framgångsrikt verkade finns inte.
Men eftersom fem sidor ägnas den gamle riksheraldikern Adam Lewenhaupt så har boken ändå ett värde för mig.
Författare: jan von Konow
Titel: Ätten Lewenhaupt. Från Sturemorden till D-dagen
ISBN: 978-91-7353-605-9
Förlag: Atantis
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
