Kvadratisk eller rektangulär. Vapenflaggorna kommer i många former.
Här ovan ses en fransk riddare på 1200-talet med en väldigt korrekt vapenflagga för sin tid. Den är rektangulär, inte kvadratisk. Baner som dessa var endast förbehållna högadeln, de som var befälhavare.
kvadratiska flaggor var relativt ovanliga vid den här tiden, på målningar från slagfältet. De förekommer däremot oftare i vapenböcker. Det kan betyda att flaggan i vapenboken mer var avsedd för att på minsta utrymme visa skölden än att visa hur heraldiska vapenflaggor såg ut.
Var hjälmprydnaden ett märke från striden eller kom den till genom inspiration från litteraturen? Svaret längst ner.
Som det lössläppta baneret visade att enheten var redo för strid visade hjälmen att den enskilde riddaren gjort sig i ordning. Att sätta på sig hjälmen hade säkert varit en symbolisk gest i många sekler. Det nya i högmedeltidens sekulära litteratur, som krönikor, var att det även blev en symbolisk handling inom konsten. Fenomenet finns i diktverket över William Marshalls bravader från 1220-talet och det finns hos krönikörer som Jean Froissart. Den senare skriver i volym fem att de franska styrkorna inför slaget i Portiers kom ”fixed in their helmets and unfurled their banner”.
Om slaget i Crecy skriver Froissart att kung Edvard III inte hade sin hjälm på, när han menar att det var Edvards son, den svarte prinsen, som denna dag var befälhavare över styrkorna. (Jones, s 116) Vidare sägs i ”Historie des Ducs du Normandie” att Robert FitzWalter säger till kung Johan (prins John i Robin Hood-berättelserna) att: ”By Gods body you will not! You will see two hundred laced helms in your land before you hang him.”, när kungen hotar att hänga Fitzwalters svärson. (Warren, s 230)
Hjälmen som symbol för kriget
Hjälmens av- och påtagande blir den huvudsakliga symbolen för att riddaren lämnar sin civila roll och de regler som gäller i denna värld och går in i krigarens roll där bland annat dödandet och plundrande är tillåtet. Den här typen av ceremonier är inte unika för medeltiden. Vi kan se det i vilken film som helst, där en stridande först måste förbereda sig för strid genom att ta på sig utrustning och först när detta är gjort kan vapnet väljas. Vi har militärens parader i uniform före och efter kriget för att visa att soldaterna nu går in respektive ur samma roll, där marscherna på årsdagar är en påminnelse om de olika roller vi människor går in och ur. Liknade ceremonier kan ses i antikens litteratur och från ex Bantukulturen i Afrika fanns tydliga regler för hur en soldat skulle bete sig efter en strid, speciellt om han hade dödat någon.
Men ingen av dessa symboliska handlingar är så tydliga som när riddaren efter ha satt sig på sin häst tar på hjälmen.
Hertiginnan Ingeborg med Norges och Sveriges baner och hjälmar. Ingen sköld. 1320-tal.
Hjälmprydnadens funktion
Ifrån dessa välkända tankar kommer jag till den individuella hjälmprydnaden. Denna uppstår under sent 1200-tal och sprider sig snabbt över Västeuropa. Det finns förstås kulturer före denna tid som haft prydnader på hjälmen (dock inte vikingar, som är de enda som annars framställs med just hjälmprydnader). Det unika här är att varje riddare hade sin unika hjälmprydnad. Vi vet inte varför eller ens när. De avbildas på sigill, de finns med på kyrkomålningar och tavlor. Från mitten av 1300-talet verkar de finnas med i tornerspel men de förekommer aldrig i berättelser om krig.
Ändå tror jag att de måste förstås mot riddarens uppgift som krigare. Som jag visat ovan har krönikörerna och trubadurerna hämtat sina symboliska bilder från riddarnas militära vardag och gjort något extra av denna. Därifrån tror jag att riddarna blivit inspirerade av romanerna och sångarna. De har tagit till sig den symboliska hjälmen och gjort den än mer symbolisk genom att ge den liv. Hjälmprydnaden gör hjälmen lika individuell som bäraren. I den riddarromantik som fanns under denna tid kom modet att sprida sig snabbt, men bara inom den sfär som också lyssnade till riddarromanerna. Hjälmprydnaden spred sig inte till de slaviska områdena alldeles intill den romansk-germanska kultursfären förrän efter många hundra år.
Det är därmed möjligt att hjälmprydnadens tillkomst inte ska sökas tillbaka till de målade hjälmarna som är kända från 1100-talet utan är en helt ny företeelse, ett nytt mode.
Hjälmen ska inte heller ses som en symbol för den manliga riddaren till häst för de första kvinnorna med hjälmprydnader utan sköldar i sina sigill är samtida med de första manliga. I bilden här ovan, från 1320-talet, har hertiginnan Ingeborg både Norges och Sveriges sköldar samt rikenas baner, vilket för mig visar att hon dels förde befälet över trupperna, dels visar att hon är redo för strid – även om hon likt dagens generaler inte tänkte stå längst fram i stridslinjen. Jag tror även att vi ska se placeringen av sköldarna som de respektive rikenas rangordning vid denna tid. Norge var rikare och hade högre status. Ingeborg var dotter till kungen av Norge, änka efter hertig Erik och mor till kung Magnus.
Därför ser jag hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och inte riddare. Det kan också förklara varför borgare, som förde vapen, inte har hjälmprydnader förrän under renässansen. Det gäller Norden och Tyskland likväl som Italien och Spanien, även om undantag finns.
Porträttgravsten över fältöverste (ÖB) Knut Håkansson Hand med burgundisk hjälm längst till vänster. 1560-tal. Foto: Jesper Wasling.
Porträttgravstenarna under stormaktstid
Hjälmen, framför allt den burgundiska stridshjälmen, finns även med på svenska porträttgravstenar under 1500- och 1600-tal när den döde varit krigare. Ofta vid hans fötter och i sällskap med ett par stridshandskar. Även i de fall han var ofrälse. Den finns däremot inte med om den döde inte varit krigare, vilket framför allt gäller de ofrälse. Den döde har dessutom en annan heraldisk hjälm som bär upp hjälmprydnaden.
1208 och 1210 stod två slag här runt Varvsberget där Lena, numera Kungslena ligger. Eller, vi vet att ett av slagen stod här och det andra kanske var här. Eller någon annanstans. Men en historisk plats är det – Kungslena.
På min heraldiska resa har jag nu kommit till Kungslena och Gestilren. Här stod som sagt ett slag 1208 och möjligen också ett 1210. Om inte annat så känner du till det från Jan Gullios böcker om Arn.
Kyrkan i Kungslena
Denna kyrka uppfördes efter 1208 eftersom Sverkarnas här brände den gamla vid slaget i januari detta år. Målningar gjordes på 1400-talet, då kyrkan också byggdes till. Sedan målade man över allt 1749-talet när kyrkan fick sitt nuvarande utseende interiört.
Notera att man mitt i den religiösa ivern som då dominerade det dagliga livet ändå inte tvekade att bränna en så helig plats som en kyrka fast man hade den i sin kontroll. Det var knappast de flyende ”danskarna” som hann sätta eld på den. På svenska kyrkans hemsida står det att den troligen föregicks av en stavkyrka, men eftersom även i fattigare socknar hade övergått till att bygga i sten och riva sina gamla träkyrkor redan från 1120-talet är det inte sannolikt att man skulle ha låtit en träkyrka stå kvar här.
Tveksamt också om den brann ner 1208. Den brann säkert men eftersom både dopfunt och trädörrar har klarat sig var det nog en begränsad brand. Tillräcklig liten för att inventarier skulle klara sig men tillräcklig stor för att en totalrenovering krävdes. Som Notre dame nu i våras.
Pansardörren till sakristian (bild här ovan) sägs vara från den gamla kyrkan, den som – delvis – brann 1208. Ändå är jag tveksam. Riddarens sköld har en form som var helt okänd fram till 1300-talet och var omodern på 1400-talet. Mest vanlig var den under seklets andra hälft. Struthättan är även det et plagg som hör till 1300-talet, främst den senare delen. Om det nu är en struthätta.
Jag har ingen kompetens i att bedöma åldern på en järndörr så jag nämner det bara för att jag hoppas någon kanske tar en närmare titt på det eller berättar något för mig.
Kungamötet
Runt Varvsberget fanns borgen Lena, tegelhuset (palatset) Lena och så kyrkan. Det var centrum i ett stort uppbördsområde och sannolikt en central plats i det embryo till rike som växte fram under 1100-talet.
Förste kände ägaren till huset i Lena var Birger jarl, men det bör nog ses som en del av hans ämbetsutövning.
Under 1250-talet samlades Norges kung Håkon och Sveriges kung Valdemar tillsammans med Sveriges jarl Birger i Lena. Av det skälet kom man mycket senare, på 1700-talet, att bygga på kyrkan med tre torn (en för varje potentat) och döpa om socknen till Kungslena. Det fjärde tornet på bilden här ovan, det som syns längst till höger, är klocktornet, och det tornet står sju meter bakom kyrkan.
Men ska vi vara ärliga var det inte så imponerade möte. Båda kungarna var unga, en var son till Birger och den andre svärson, så det var väl mest en familjeträff i det nya coola huset som byggs av tegel på en plats mellan kyrkan och den gamla borgen. Det var nog inte meningen att det skulle bli några fler strider på den platsen.
Lena borg och hus
Enligt skisser jag sett skulle huset ha sett ut ungefär om Glimmingehus i Skåne, men med ett eller två torn. Just utseendet kan man nog fundera över, Glimmingehus byggdes torts allt mer än 200 år senare i ett annat rike så arkitekturidealet lär knappast ha varit detsamma. Men utsikten från de övre våningarna måste ha varit imponerande. Man ser bokstavligt flera mil i fler a riktningar. Stort var det också 33 x 15 meter med en väggtjocklek på dryga metern. Tornen kan ha varit 12 respektive 14 meter i diameter, om man tolkat lämningarna rätt. Men det kan också vara något helt annat.
Borgen har gått i ”arv” från Birger till sonen Bengt (biskop i Linköping) och sedan till marsk Torgil Knutsson. Nu var Bengt en man som var relativt ointresserad av sitt kyrkliga ämbete men desto mer engagerad i sitt hertiguppdrag så borgen var kanske en del av det. Den tvist som uppstår när Bengt vill donera ägorna till Linköpings stift tyder på det, och det kom också att fortsätta vara kronogods. Alltså något som inte var Bengts privata egendom.
Jag återkommer snart med några tankar kring den lilla forskning som finns kring slaget vid Gestilren, för det är intressant på många sätt. Inte minst metodologiskt och historiografiskt.
Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga? Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.
Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.
Jarlar från 1100-talet
Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.
Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.
Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.
Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.
Sveriges jarlar
Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)
Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60). Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.
Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.
Undantaget Halland
Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel. Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.
Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?
Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.
Det kvinnliga problemet
Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.
Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).
Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med riddartitel (herr alternativt miles i brev). Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare.
Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Den dubbning som kung Hans genomförde var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.
Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.
Själv undrar jag mer varför inte någon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.
Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Just dessa tre var under 1510-talet de ledande mot den danske unionskungen. Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det Gustav Vasa som förde kampen till ett slut.
Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.
När kom heraldiken till? Evig fråga bland heraldiker. Här är ytterligare en pusselbit för den som vill forska i saken.
Dessa tre riddare hittades för ett tjugotal år sedan i tempelriddarnas kyrka i London. Som du ser är rustningarna typiska för denna tid, med en enkel föga ansiktstäckande hjälm i normandisk stil. Detsamma gäller sköldarna.
Men dekorationen på sköldarna är intressant. Här finns två geometriska motiv och något som jag tror ska föreställa vingar. Jag är dock öppen för alternativa tolkningar. Dessa tre avviker från de motiv vi ser på Bayeux-tapeten som endast är några decennier äldre. Men de avviker också från de heraldiska motiv som framträder i heraldikens begynnelse, speciellt vingarna. Just den typen av motiv förekommer inte i heraldiska vapen förrän på 1200-talet.
Vad som är intressant att tänka på är att de geometriska motiven överensstämmer med dem vi kan se på dopfuntar och liknande från samma tid, varför jag tror att man ska vara försiktig med att attribuera dem till en viss person eller släkt. Det är nog helt enkelt ett uttryck för det Horror vacui som är så typiskt för medeltiden.
Det antyds om inte annat av att såväl hjälm som ringbrynja också har dekorerats.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Personer, mest män, som rider och strider till häst har funnits så länge vi har haft hästar i vår tjänst.
Roddarväsendet som vi tänker oss har däremot sitt ursprung i 900-talet. Det fick sin form under 1000-talet och hade sin storhetstid under 1200- och 1300-talen. Den latinska termen var miles.
Men när kom de första svenska riddarna?
Som krigare finns de definitivt redan under 1100-talet. Titeln miles nämns redan 1219, blanda annat i det brev som har Sveriges första heraldiska sigill.
Men … Den förste svensk som kallades riddare var Johan Karlsson (Fånö-ätten) och året var 1278. Det var två år före Alsnö stadga.
Som av händelse var herr Johan involverad på den förlorande sidan i folkungaupproret 1278-80 och kom därför att avrättas av den vinnande sidan. Jag skriver så, för liksom Syrien idag kan man inte seriöst tala om en [1] legitim kung utan om flera stridande falanger. Magnus ladulås hade trots allt tagit makten efter statskupp tre år innan upproret började och upprorsmännen sa, vilket nog mest var snack, att de ville återanställa Valdemar som kung.
För övrigt är Wikipedia-sidan om detta folkungauppror helt undermålig. Inte fel i någon enstaka detalj, men helt uppåt väggarna besynnerlig värdering av bakgrund, förlopp och efterspel samt medverkande.
Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med roddartitel (”herr” alternativt ”miles” i brev).
Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare så det var inte en vanlig titel och man höll verkligen på den. Speciellt under 1400-talet. Men det finns ett undantag.
Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Vi har inte full koll på den uppgiften, men den är fullt tänkbar. Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.
Vid kröning dubbades det
Den dubbning som kung Hans genomförde på sin kröning var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.
Själv undrar jag mer varför inte nåon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.
Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.
Tre barn som växer upp
Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Och det är stor ironi, för just dessa tre pojkar kom under 1510-talet att bli de ledande mot den danske unionskungen, söner som de var till de största jordägarna i Sverige.
Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det lillpojken Gustav Vasa som förde den kampen till ett slut.
För övrigt nämns inga härolder i några källor som rör denna, eller några andra kröningar, under nordisk medeltid.
Passa på – SVT Play visar just nu en film om William Marshal.
Den som kan sin 1200-talshistoria vet att ingen riddare är mer känd än denna William. Kanske var han även den bäste riddaren; det var i alla fall det han lät andra säga om honom.
Genom krönikan om hans liv vet vi en hel del om riddaridealen vid denna tid, även om krönikans sanningshalt i detaljerna ska betvivlas något.
Se filmen här, den visas på SVT Play fram till 17 juni.
1219 undertecknar bröderna Sigtrygg och Lars Bengtsson av Broberg-ätten ett dokument med sina sigill. Båda sigillen visar en vapensköld och vapensköldarna har samma motiv.
Av någon anledning får alltid storebror Sigtrygg äran för att vara först, men de är exakt lika gamla, såvitt källorna kan berätta. Vem som i verkligheten var först kommer vi aldrig att få redan på och det kan lika gärna ha varit Lars.
Notera för övrigt att storebror fick ett hedniskt namn meden lillebror fick ett kristet. Om det nu betydde något 1219.
Arms of Sigtrygg Boberg, miles. Seal dated to 1219
Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv var två riddare (titeln ”Dominus”), tre lagmän i Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande kung (Knut Långe), två stormän och en okänd. Alla tycks ha kommit från Västergötland eller Östergötland.
1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill. Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen. Efter 1225 blir danska vapen snabbt vanliga.
English
The two brothers Sigtrygg and Lars (Laurentius) Bengtsson of the Boberg family seal in year 1219 a document. Their seals both show a heraldic coat of arms and the have the same. This is the first evidence of heraldry in Sweden and Scandinavia.
They are also among the first to use the title miles, meaning knight (in Swedish, ”riddare”). At this time, the king didn´t knighted anyone and the concept knighthood didn´t exist in the meaning a brit or a Frenchman understand the word.
But there they are, the two seals for the two brothers Boberg, showing the first coat of arms in Scandinavia.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
