Jag tipsar idag om en artikel från ordenshärolden Jonas Arnell, som på sin blogg skriver om ringarna i medaljen.
En ytterst bagatellartat detalj, kan tyckas (och för all del, det är det ju) men samtidigt ändå väldigt intressant.
Så titta gärna in på hans hemsida och läs mer.
Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet.
Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.
Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.
Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.
Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.
Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.
En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.
Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.
Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.
För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.
Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.
Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.
Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt.
Justerat 2018-12-23
Mitt på torget står den, brunnen med bilder från Borås moderna historia. Och i centrum fabrikör Sven Erikson med medalj på bröstet.
Sven Erikson är verkligen Borås viktigaste 1800-talsperson. Hade han inte varit en liberal handelsman så hade han tveklöst blivit adlas. Hade han dessutom verkat före 1850-talet häda man tvingat på honom på honom ett adelskap och kanske namnet Silverskyttel (hans största fabrik var ett spinneri, Rydal).
Nu blev det bara två medaljer och båda är avbildade på hans bröst får han ses på torgbrunnen. Den vänstra är vasamedaljen den andra vet jag faktiskt inte.
Jag tycker mer att det var fascinerande att man avbildar en enskild person och med medaljer på ett så allmänt verk som en torgbrunn. Synd bara att ”ingen” vet vem som syns där på bilden.
Serafimerorden är död. Den ges numera bara till kungahusets medlemmar och slumpvist utvalda utländska statschefer. Istället har vi Konungens medalj av 12:e storleken.
Denna medalj har lång historia, men det är först i och med Serafimerordens förändring 1975 som den fat sin nuvarande roll. Man kan säga att den i allt väsentligt, men kanske inte formellt, har samma status som Serafimerorden.
H.M. Konungens medalj instiftades omkring 1814 och kallades tidigare för Hovmedaljen. Namnet säger något om dess ursprungliga status och syfte.
Idag delas medaljen ut till svenska och utländska medborgare för särskilda förtjänster samt befattningshavare vid Kungl. Hovstaterna för lång och trogen tjänst. Det här sista är lite underligt för det inenbär att hovet jämställer i rang sin egen personal med de mest framgångsrika i samhället i övrigt.
Jag personligen tycker att det förtar medaljens värde ner till en nivå där den blir meningslös som Sveriges främsta utmärkelse, men jag vet att många tycker annorlunda. Just det här kan ju också vara skälet till varför varken Fredrik Reinfeldt eller Pia Sundhage var så engagerade i denna medalj vilket fick medelentusiasterna att gå i taket.
Medaljen har två storlekar med mer eller mindre tillbehör. Ju dyrare den är att tillverka desto finare är medaljen. Det är en regel som gällt de senaste seklerna bland både ordnar och medaljer (som båda tenderar att genomgå inflation).
Ibland sägs det att innehavaren har samma rang, men den svenska rangordningen upphörde 1909 förutom för ett fåtal personer. Dessa (bland annat statsråden) ”förlorade” sin rang i och med författningsreformen 1974. Det som finns idag är en placeringslista som kan används som en vägledning vid officiella tillställningar, men den är inte tvingande så man får vid behov avvika från denna (ex för att hedra någon som inte formellt har en ställning inom staten eller som är extremt framgångsrik företagare)
På hovets hemsida förklarar överceremonimästare Lars Grundberg om bordsplaceringen.
Hur avgörs den, rang eller trevlig bordsgranne?
– Hade det bara varit efter rang hade det varit enkelt, då hade vi kunnat gå efter Hovkalendern
. Men vi tar hänsyn till allt från intressen, språk, om gästerna har varit på representationsmiddag tidigare och vem de hade till bordet då. Men rang spelar förstås in, liksom ålder. Ambassadörer placeras efter hur länge de har varit på sin post i Sverige. Runtom bordet sitter hovets medarbetare som ”lill- värdar”, vid den ena bordsändan sitter 1:e hovmarskalken och vid den andra ceremonimästaren. Kungen och Drottningen sitter alltid mittemot varandra vid bordets mitt. Bordets mitt är vår utgångspunkt när vi gör placeringen.
Ska man få en medalj för att man har fått en medalj? Jag undrar efter att ha läst Phaleristicas inlägg ”Fler medaljer till olympier?”
Bloggen Phaleristica skriver insiktsfullt om hur man i många länder både medaljerar och ger ordnar till idrottsmän eller hela idrottslag efter en framgång. Svenska VM-laget fick medaljen ”För berömliga gärningar” efter VM-silvret 1958 (men tydligen inte efter bronset 1950 eller OS-guldet 1948). Portugals EM-lag fick orden landets förtjänstorden nu i år.
För mig som liberalost känns det här väldigt underligt. Jag tycker inte att det är konstigt att man ger en framgångsrik idrottare medalj efter en lång framgångsok karriär, men däremot är det obegripligt att man ger den efter en enstaka händelse där man som stat ger någon medalj eller orden för att denne har fått en medalj. Det är ju som att staten ska ge någon ekonomisk ersättning för att denne så framgångsrikt har fått ekonomisk ersättning.
Jag tror att det här endast kan förstås ideologiskt (även om jag vet att många heraldiker och faleristiker avskyr att ses som styrda av ideologier; de är ju opolitiska gudbevars).
I en liberal värld, och hit räknar jag såväl libertiner som socialdemokrater, ska staten endast garantera individens suveränitet.
I en konservativ värld, och hit räknar jag såväl kommunister som monarkister, fyller individen sin roll först som medlem av ett kollektiv (må så vara en institution, en familj eller ett fackförbund) varför varje individuell prestation också är en prestation av kollektivet. I den världen är det helt naturligt att en stat kan ge en medalj eller orden till enskilda personer eftersom givaren då känner att mottagarens prestation faller tillbaka på just givaren. ”De” vann inte guld, ”vi” vann guld.
Bloggen Phaleristicas blandar med sitt inlägg ”Fler medaljer till olympier? ihop statens belöning till framgångsrika medborgare med statens belöning för en enskild insats som personen redan blivit belönad för bara för att mottagarna kategoriseras som idrottare. men bör skilja på dessa två former av belöningar om systemet ska få legitimitet.
För mig är det helt naturligt att man belönar en framgångsrik idrottare på samma sätt som man belönar andra personer i samhället. Motivet till belöningen bör bara inte vara personens framgång i just medaljligan utan ha ett högre syfte, som personens förmåga att inspirera andra genom sina insatser eller liknande.
Statens verksamhet ska inte bygga på tur och känslor utan vara något mer genomtänkt.
Den är riktigt bra!
Även om jag inte håller med i alla åsikter så håller jag dess faktapresentation, attityd och förmåga till värderingar högt.
Kanadas härolder har fått nya medaljonger sm ska förtydliga deras ämbete när de är klädda i civil högtidsdräkt. Och när det passar i övrigt.
Medaljongen har en oval form, som brukligt är för medaljonger. Ovalen hänger i en kedja och och prydd med Kanadas statsvapen. Formgivningen stod Cathy Bursey-Sabourin, Fraser Herald, för och Royal Canadian Mint har tillverkat den. Allt kostades av donatorn Roger A. Lindsay.
Som svensk undrar jag nu vem som ska donera en slant så att vår statsheraldiker och dennes heraldiske konstnär ska få en svensk motsvarighet.
Bilden här från 50-årsfirandet för The Royal Heraldry Society of Canada visar Kanadas härolder med den nya medaljongen. Förutom medaljongen kan du notera att de bär sina medaljer till mörk kosttm respektive smoking, men ingen har frack. Inte ens Roger Lindsay med storkorset längst till höger. Olika länder, olika seder.
På bilden ses: Robert Watt, Rideau Herald Emeritus; Bruce Patterson, Deputy Chief Herald; John Michael Allen-Petrie, Rouge Croix Pursuivant at the English College of Arms; Claire Boudreau, Chief Herald of Canada; Robert Pichette, Dauphin Herald Extraordinary; och Roger Lindsay, Rouge Herald Extraordinary.
Ordnar och medaljer är känsliga saker. Att förändra vanor kan för flera vara jobbigt, även om man med sitt förnuft vet att de regler som finns nu är tämligen nya.
Denna text handlar bara om medaljer men först vill jag skilja på ordnar och medaljer.
En orden medför i sin egentliga form en viss värdighet. Det kan vara titel eller medlemskap i en församling eller liknande. Ordnar delas även ut i ringa omfattning, även om en inflation har ägt rum även inom detta område.
Medaljer ger man ut i betydligt större omfattning och på helt andra grunder. Visserligen kan den som äger medaljen vara restriktiv, men principen är att medaljen är ett eller flera steg under ordenstecknet i rang.
Läs mer vad hur Kungahuset beskriver skillnaden.
1998 uppdaterade Riksmarskalksämbetet hovprotokollet och moderniserade sin syn på hur en medalj ska bäras.
Här står det klart att medaljer (oavsett ursprung) bärs i original när du har på dig högtidsdräkt (frack eller folkdräkt). Till högtidsdräkten kan du också välja att istället för medaljen bära din miniatyrmedalj. Valet är ditt, men var konsekvent.
Till smoking bär du endast miniatyrer, aldrig medaljen i sin originalstorlek.
Till kavaj bär du endast dina medaljer i originalstorlek.
När det kommer till kungens egna medaljer gäller att Konungens medalj i 12:e storleken i kedja eller band bärs runt halsen om du är man. Damer medaljen med stor rosett vid vänster axel. Medaljen i kedja bär du BARA till högtidsdräkt.
Medaljen kan bäras även till smoking och kavaj (och kvinnlig dräkt, kan jag förmoda).
Medaljer bärs på bröstets vänstra sida och i följande ordning från vänster till höger från bäraren sett:
Serafimermedaljen, Konungens medalj i 8:e eller 5:e storleken, medaljen Litteris et Artibus, Prins Eugen-medaljen och Prins Carl-medaljen. Därefter gäller att kungliga minnestecken och minnesmedaljer bärs framför (till höger från bäraren sett) övriga medaljer. Andra officiella eller halvofficiella medaljer samt ordenstecken bärs efter (till vänster från bäraren sett) de kungliga medaljerna.
Om tillställningen inte är föreskriva (det vill säga att man uttryckligen säger ”utan ordnar” på inbjudningskortet) kan en medaljrosett bäras till smoking och kavaj vid både officiell eller privat tillställning.
Läs mer här om hovets protokoll.
Försvarsmakten kommenterar på sin hemsida hur man bär medaljer till uniform, som i sig representerar nationen. De skriver även om medaljer på civil dräkt:
”Till civila kläder får man självfallet bära vilken utmärkelse som helst men om man ska uppträda i officiella sammanhang kan det vara bra att ta reda på vad traditionen och protokollära seder bjuder.”
Uppträda i officiella sammanhang är till exempel att medverka vid högvakten men inte att vara åskådare vid samma tillställning.
Det är också bra att veta att den som arrangerar en tillställning självklart fritt kan säga vad som helst gällande hur du får bära medaljer. Etikettsregler är för trivsel (och trygghetens) skull, inte någon tvingande lag. Etiketten förändras dessutom ständigt.
Men viktigt är att veta att du i stort sett alltid går rätt när du kommer till en tillställning med din medalj på kavajbröstet.
Etikettböckerna skiljefe sig lite ifrån varandra och man kan tydligt se att vissa skribenter inte riktigt är aktuella. Med tanke på hur de blandar begrepp, missar väsentligheter och skriver enkla fel tror jag nog att man kan säga de inte är att lita på.
Etikettdoktorn fokuserar väldigt mycket på ordensband och storkors samt att man endast kan bära till frack. Att läsa hans text är som att gå in i ett virrvarr av förvirring och det han skriver bryter mot hovprotokollet. Han har mig veterligen inte kommit på skillnaden mellan orden, ordenstecken och medalj samt lyckas glömma bort alla förtjänstmedaljer som finns i landet.
Skillnaden mellan ordnar och adelskap är, för den som undrar, att den första är tack för utförd insats, den senare tack för förväntade, kommade insatser.
I Sverige delas inga ordnar ut till någon utom kungafamiljen. Att ge instruktioner om hur man bär Serafimerorden blir då meningslöst och nästintill tantigt. Dessutom är det så att om jag skriver att Serafimerorden ska bäras på ett visst sätt och kungen gör annorlunda, så gäller kungens bärande eftersom det är han som bestämmer. Hans sätt att bära sitt ordenstecken blir då bara ett icke nedtecknat men nu gällande praxis.
En mig närstående fick nyss en medalj. Medaljen gavs med förmaningen att den endast får bäras till frack. Men det är en föreningsmedalj så när ska den bäras?
En medalj som ges av en förening ska framför allt kunna bäras inom den föreningens verksamhet. Om då föreningen ställer kravet på frack samtidigt som nämnda förening aldrig arrangerar en fracktillställning, då känns det som om man missat poängen.
I Sverige framhåller snart sagt alla medalj- och ordensförespråkare att dessa utmärkelser ska bäras till frack samtidigt som de missar att utmärkelsen då blir helt meningslös för nästintill alla svenskar eftersom fracken har spelat ut sin roll.
Jo, jag vet att några kommer att tycka att det visst finns frackmiddagar. Men seriöst, så är det ju inte längre. Du som läsare kan fundera på hur många tillställningar med frack du varit på, förutom studentikosa fester och ordensmöten där medaljer och ordnar från verkliga världen aldrig ska förekomma.
Jag tror att svenskens koppling av medalj/orden och frack kommer sig av att vi inte varit med i krig. Vi som land har het enkelt inte haft anledning att på allvar belöna någon som gjort något extraordinärt samtidigt som personen saknar en social position där frack kommer till användning. Länder med en motståndsrörelse under exempelvis andra världskriget är mycket mer tillåtande till att bära medaljer till kostym, och den behöver inte ens vara svart.
I Sverige är medaljen däremot studentikos och då är kopplingen till fracken naturlig.
För övrigt är hembygdsdräkten i allt väsentligt jämställd med en frack och medaljer kan även bäras till denna.
Fundera gärna en stund på denna likhet för den är rätt intressant på flera plan.
PS. Jo, jag vet att det finns miniatyrer, men redan det faktum att har en miniatyr förtar en hel del av poängen med utmärkelsen.
Min högt värderade kollega och vän Jonas Arnell har just passerat 100 000 besökare på sin blogg ”jonar242 – on Orders, Decorations and Medals in Sweden”
Den handlar såklart om ordensväsendet i allmänhet och det svenska i synnerhet och den är värd all uppmärksamhet.
Jonas var tidigare i redaktionen för Vapenbilden och är förutom en kunnig falerestiker även en kunnig heraldiker.
Ordensväsendet ligger nära heraldiken, även om de två inte är varandras spegelbilder. Därför ska man inte förvånas över att ordenstecknen iblad tar sig friheter som inte är möjliga inom heraldiken.
Man ska inte heller förledas att tro att ett ordenstecken hör till ett heraldiskt vapen, även om det hänger runt detsamma, och man ska absolut inte använda ett ordenstecken som vapenmotiv i en sköldbild eller som hjälmprydnad.
Läs direkt på Jonas Arnells blogg.