För en modern heraldiker gäller det alltså att göra upp med vissa uttalande som gjorts av äldre tiders heraldiker. Ett talande citat är Harald Fleetwood i boken ”Svensk heraldik” (1917), sid 34.

”En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”.
Han fortsätter med att konstatera att om en kvinna saknar ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.

För 1917 är detta helt korrekt. 100 år senare går det inte att ställa sig bakom detta. Det går inte ens att hävda tradition eftersom jag är av den åsikten att man inte kan välja och vraka mellan traditioner efter den som passar en, för att komma undan det moraliska ansvaret att något bryter mot dagens normer. Säger man nej till kvinnligt vapenförande får man allt säga ja till 1762 års förordning enligt tolkningen att ofrälse inte kan ha ”adlig hjälm och sköld” dvs använda heraldiska vapen (nu betyder nog inte skrivelsen det, man ser till kontexten, men så tolkades det av heraldiker från mellan 1800-1920).

Från fast till lös egendom

Det är en sak att hävda att en viss ståndpunkt är rätt, det är en helt annan sak att försöka förstå varför den uppkommit. För att förstå varför äldre tiders heraldiker inte ansåg att kvinnor ska föra ett eget heraldiskt vapen måste vi gå tillbaka till dessa heraldikers samtid.

Fram till merkantilismen och det förmoderna bankväsendet var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var central viket speglar sig i heraldiken. Heraldiken kom snabbt att bli den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför furstarnas personliga vapen redan under senmedeltiden övergick till att bli ett vapen för en region. Det svenska bjälbo-vapnet är ett lysande exempel på detta, där en furste (Karl Knutsson Bonde) genom att ta upp en annan släkts vapen men placera det i en sköld på så sätt att det inte framstår som ett släktvapen visar att han har makten över det område som denna släkt tidigare hade, dvs Sverige.
Och det bruket fortlever än idag.

Att Karl Knutsson kommer undan med det här sättet att resonera, som idag hade varit omöjligt att inför, har sin förklaring i dåtidens samhällssystem. Enligt den var makten given av Gud vilket innebär att endast fursten ”äger” marken. De underlydande, även hertigar, har endast rätt att bruka den och har deras äganderätt given på genom furstens nåd – låt gå att den kunde utsträcka sig till mottagaren och dennes ättlingar i evig tid.

Vid denna tid, när kontroll av jord var central, framställs kvinnor och män heraldiskt tämligen lika. Titta på kyrkornas altarstycken som donerats.. Både man och hustrus vapen avbildas, ofta på var sida av altaret. Samma sak på husfasader. Och hon har även ett vapen när hon behöver ett sigill men inte var omyndig (som kvinnor i regel var)

Pengarnas intåg förändrar heraldiken

Ännu fram till industrialismen, eller för allt det moderna bankväsendet med banksparande, byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna var tvungna att omsätta sina vinster i jord eftersom en enkel brand kunde göra en familj utfattig.

Men från mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. I ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom får individen en mer framträdande plats och ses som en fritt agerande aktör (se den liberala ideologins födelse med Adam Smith, som dock ännu är långt ifrån så individuell som vi är idag). Detta blir ett problem för det ännu patriarkala samhället som skapar en ny form av kontroll av det offentliga rummet. Det är nu som det blir att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Det är alltså skillnad på att en kvinna är i ett hem, som är en social knutpunkt, och att hon är i ett hushåll, som är en produktionsenhet. Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att det är nu, på 1700-talet – som kvinnor klassas som andra rangens vapenbärare. Det är nu som heraldiska handböcker betonar att kvinnor inte för sitt utan makens vapen, det är nu som ”fruntimmersvapen” skapas (citat från Carl Uggla, som dock betonar att dessa inte finns i Sverige, bara på kontinenten).

Den som följer diskussionerna om heraldik på nätet, speciellt de engelskspråkiga, ser att flertalet av skribenterna fortfarande håller fast vid den här synen på vapenbruk. De uttrycker sig i regel som att det är tradition men nämner aldrig att det är tradition som började under en tidsperiod och inte alls har något med heraldik att göra.

Av det skälet bör man vara försiktig med att slänga sig med begrepp som fruntimmersvapen, damsköldar och kvinnoheraldik för allt detta är något annat än heraldik och har – liksom många andra regler – sin grund i en ideologi och uppfattning om hur samhället ska vara beskaffat. Är man inte för den formen av samhälle menar jag att man bör man vara försiktig med att hävda dess regelsystem framför andra tänkbara regler.