Är alla förlagor lämpliga? Svaret är förstås nej (annars hade jag inte skrivit det här). Men även ett nej kräver en motivering.
Vapnet på flaggan här ovan tillhör Försvarsmedicinskt centrum som är lokaliserat till Göteborg. Anknytnigen till Göteborg har jag inte så mycket att orda om. Egentligen är det inte så mycket fel i själva bvapenidén heller.
Problemet heraldiskt är utförandet. Att lejonet vändet sig åt sinister (heraldiskt vänster, dvs åt höger för oss åskådare) är fel. Det kan accepteras i vissa fall men bör då vara genomtänkt. Göteborgs stadsvapen är ett sånt exempel, som jag skrivit om här.
Men bara gör att man är från Göteborg kan man inte vända sin vapenbild. Lite traditioner tycker jag att man ska hålla sig till.
Sedan är det själva bilden. Här har man helt uppenbart tagit ett foto av takmotivet på Skansen Lejonet och följt konturerna. Det syns extra bra på tassarna som faktiskt inte syns. Precis som de inte syns på ett foto taget från marken.
Jag tycker att det är lite skämmigt att visa upp den här bilden när jag vet att det finns så mycket kompetens hos statsheraldikern. Kanske är det tidspress eller något annat. Inte vet jag, men det är tråkigt.
Slutligen bör det sägas att själva vapenbilden för Försvarsmedicinskt centrum endast är ett svärd korsat med en eskulapstav, som syns i flaggans övre hörn.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.
Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.
Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.
Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)
Ur Inledning til heraldiken
Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.
Den ovala skölden
. 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]
Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.
Den hjärtformade skölden
. 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]
Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.
Den rutformiga/rombformade skölden
. 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.
Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.
Noterna till Ugglas bok
[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.
[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.
[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.
[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.
[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.
[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.
[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.
Ur Handbok i praktisk vapenkonst
I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]
”En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].
Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.
När 1900-talet kommer
Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större
Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.
”En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).
”Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).
Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)
”Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här, införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.
En modern efterföljare
Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.
Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.
”En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]
Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)
”En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)
Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.
Litteratur
Carl Arvid Klingspor Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
Arvid Berghman Exlibris (1951)
Magnus Bäckmark Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)
Hur ska man avbilda ett nytt vapen? Frågan verkar först naiv, men det har fler bottnar än en.
Den som tar sig ett vapen, eller som vill rita upp sitt släktvapen på nytt för att det saknas ett nutida original, hamnar snabbt i bryderi.
Ska man skapa det i medeltida stil eftersom heraldiken är medeltida?
Ska man skapa det i vapnets tillkomstids stil?
Ska man göra en nutida tolkning?
Mitt råd är att alltid i första hand göra vapnet i en nutida version. Heraldiken ska alltid följa med sin tid så att göra den i modern stil är bara bra. Dessutom kommer vapnet då att kännas relevant på ett helt annat sätt.
Men har du möjlighet ska du absolut låta göra vapnet i andra stilar. De flesta gör ju en medeltida version, men det går lika bara att välja en annan tidsepok. Som min i 1600-talstolkning här nedan.
Vapen Wasling i 1600-talsstil, av Jens Christian Berlin.
Heraldiska stilepoker
Man kan ta konsthistorien till hjälp för att lättare förstå hur vapnet ska se ut. För heraldiken är trots allt en konstform som ständigt är i förändring och därför helt integrerad i övrig konst.
Här kommer därför en enkel uppställning av centrala heraldiska stilepoker (på norska).
1200: Gotikk Enkelhet, uavhengig men naivistisk
1500: Renessanse Fortsatt enkel, men harmonisk
1600: Barokk Naturalistisk, tung og pompøs, men en helhetlig komposisjon
1725: Rokokko Lettere, mykere og galant med en svingete og snirklete, asymmetrisk form
1770: Klassisisme Reaksjon Regelbundet Opplyst
1800: Romantikk/Empire Tilbake til sengotikken
1850: Realisme, Biedermeier, Nygotikk osv.
Senere tider bl.a.: Impresjonisme, Symbolisme, Ekspresjonisme, Funksjonalisme, Minimalisme.
Tack Tom S Vadholm, för att jag fick låna din indelning.
För att hålla ordning på släktvapen och andra vapensköldar behövs vapenböcker. I svensk historia finns ett fåtal publicerade som mest rör adelsvapen.
En heraldiker behöver en fullständig vapenbok som visar samtliga vapen inom sitt kulturområde. Det är inte relevant om vapnet tillhör en grevlig släkt eller en förening – alla vapen ska vara unika.
Men som organisation kan man tänka annorlunda. Svenska Heraldiska Föreningen har en vapenbok, matrikeln, som sedan 2003 visar de vapen som förs av föreningens medlemmar.
Både Riddarhuset och Ointroducerad adels förening har sina egna vapenböcker kompletterade med genealogiska uppgifter (eller tvärtom, beroende på läsarens intresse). Riddarhusets Adelskalender har utkommit sedan sent 1800-tal, numera vart tredje år.
Vapensköld för Johan Adler Salvius. Ur Keysers vapenbok.
Svenska vapenböcker för adeln sedan 1650
Innan Riddarhuset började med sin adelskalender stödde de med jämna mellanrum utgivningar av vapenböcker, utan genealogiska uppgifter. Här har du listan på de som finns.
Keyser, H. Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1650. Fullständiga konturritade sköldar med littererade tinkturer avseende samtliga introducerade ätter.
Kiellberg, E. Sweriges Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1734-45. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
Cedercrona, D.G. Sweriges Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1746. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
Carlskiöld, P. Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1764-1872 Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
Stiernstedt, A. W. o. Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1857-1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
Dahlby, F. o. Raneke, J. Den svenska adelns vapenbok, Stockholm 1967. Levande ätters vapen som konturteckningar jämte dess blasoneringar.
Riddarhusdirektionen. Vapenbilder för levande grevliga och friherrliga ätter. Särtryck ur AK 1995. Stockholm 1994.
Den kunnige noterar att fram till Stiernstedt och Klingspors vapenbok från 1857 gjordes ingen vapenbok av en heraldiker utan av förläggare och tryckare.
Arms for Heraldry society of Göteborg, drawing by Kim Dohm-Hansen.
Glöm inte lördagens utsvävningar i vapenböcker! Flera rariteter utlovas.
Allt händer den 12:e september. Vi samlas kl 14 i entrén till universitetsbiblioteket.
Ciceron: Jens Christian Berlin
Efter förevisning blir det generalförsamling där det ska väljas en ny styrelse till Göteborgs Heraldiska Sällskap. Jag är en av kandidaterna, liksom ovannämnda Jens Christian + ett gäng anda kunniga heraldiker från Västsverige.
Lördagen den 12 september anordnar Göteborgs Heraldiska Sällskap ett besök på Göteborgs universitetsbibliotek.
Det kommer att göras nedslag i den heraldiska litteraturen med tyngdpunkt på svenska vapenböcker.
Besöket följs av en extra ordinarie generalförsamling för Göteborgs Heraldiska Sällskap.
Förutom mig själv är Jens Christian Berlin, Stefan Bede och Marko Arosilta de mest drivande i detta sällskap, men vi blir gärna fler.
Därefter finns det möjlighet till ett avrundande besök på något lämpligt kafé för de som så önskar.
Nu har vi börjat jobba med Vapenbilden nummer 103. Det blir som vanligt ett fantastiskt nummer fyllt med heraldik.
Det kommer att blir reportage från sommarens heraldiska aktiviteter, artikel om hur träsnidaren Thorleif Aiff arbetar och mer som vi inte har bestämt än (jag är redaktör för Vapenbilden, men vi är fyra i redaktionen)
Svenska vapenkollegiet (SVK)
Claus Berntsen har ersatt Jens Christian Berlin som redaktör för Svenska Vapenkollegiets 8 sidor. SVK medverkar i vartannat nummer av Vapenbilden och presenterar då de senaste vapnen som ska granskas av allmänheten samt de vapen som slutgiltigt har godkänts.
Jag är säker på att Claus kommer att göra ett lika bra jobb som Jens Christian gjorde.
Den 15:e oktober kommer Keysers vapenbok att behandlas på Lunds heraldiska seminarium, arrangerat av Societas Heraldica Lundensis. Seminariet inleds av Jens Christian Berlin.
Jag citerar direkt från Berlins hemsida om vapenbokens tillkomst:
”Keysers supplik 1650
1650 skulle drottning Christina krönas och samtidigt inkallades en riksdag, den så kallade kröningsriksdagen. Riksdagen 1650 har framför allt gått till historien för de öppna strider som förekom mellan de fyra stånden samt för att det var vid denna riksdag som drottningens kusin, pfalzgreven Karl Gustav valdes till arvfurste, något som lade grunden för den pfalziska ätten på Sveriges tron 1654–1720.
Ur Keysers supplik 1650
Vid riksdagen 1650 inkom Henrich Keyser med en ny supplik till Ridderskapet och adeln. Boktryckaren förklarade att vapenboken var till största delen färdig, men att han behövde täckning för gjorda utlägg. Vapenboken skulle i så fall kunna vara färdig inom tre veckor. Någon färdig vapenbok visades dock inte upp på riskdagen. Det första exemplaret skulle i stället komma att överlämnas till drottningen i samband med hennes födelsedag i december 1650.”
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
