Kittelhjälm med hjälmprydnad från 1300-talet. Foto: Jesper Wasling.
Får man ha en tunnhjälm som vanlig Svensson? Ungefär så löd frågan jag fick i veckan. Svaret är positivt.
Men först en bakgrund så du har koll. Tunnhjälmarna var i bruk på slagfältet från sent 1200-tal till mitten av 1300-talet. Den du ser ovan på bilden är tysk från mitten av 1300-talet.
Tunnhjälmen var också den första hjälmtyp som kunde bära en hjälmprydnad, varför den blev blev en del av heraldiken. Hjälmprydnader som vi känner dem fanns inte under heraldikens första 75 till 100 år. När den togs ur praktiskt bruk levde den ändå kvar som heraldisk hjälm till omkring 1400, då den ersattes av den slutna stickhjälmen.
Vid ungefär samma tid, 1400-talets början, kom också de första vapenbreven runt om i Europa. De hade knappt funnits tidigare (det äldsta är tyskt från ca 1350), och självklart använde man i dem den moderna stickhjälmen (och senare den öppna hjälmen). Däremot förkom inte tunnhjälmen någonstans.
Waslings vapensköld i medeltida stil med tunnhjälm.
Tunnhjälmen fri att använda
Det gör att denna hjälm i vissa delar av Europa anses passa bäst för uradliga släkter, dvs de som var riddare redan före år 1400 (gäller främst Tyskland).
Det gör också att heraldiker i Skandinavien ser denna hjälm som den tredje heraldiska hjälmen och den enda som kan användas av både adel och ofrälse eftersom den kom till innan vi ens hade adel (vilket här ska förstås som frälseman som fått vapenbrev av en monark, inte en frälseman som fick skattefrihet som ersättning för att han ställde upp som fullt rustad riddare).
Och eftersom jag är en heraldiker som gillar att variera mitt vapen har jag skaffat mig en version med tunnhjälm. Mallen är skapad Jan Raneke (för släkten Wrangel, men han har nästan kopierat en tysk bild från ca 1900) och jag själv har gjort wassen/kärven efter Ranekes förlaga, som i sin tur är en renretning av en sigill för en medlem av vasa-ätten under sent 1400-tal.
Sten Sture dä hjälm på St Göran-monumentet i Storkyrkan, Stockholm. Sent 1400-tal.
Ja. Hjälmprydnad. Vad var den till för, egentligen? Inte var den något som användes i strid. Så syftet var något annat.
Här ser vi en del av Sten Stures d.ä. magnifika staty i storkyrkan i Stockholm. Statyn föreställer St Göran och draken, där Danmark är den illa förklädda draken. En magnifik staty på alla sätt, en av renässansen främsta verk, David i Florens inräknad.
Statyn är från 1480-talet men påminner alla om året 1470. Sten Sture har då precis besegrat kung Kristian. Sverige är med i Kalmarunionen, men en betydligt friare part än tidigare. Kungen är Kristian men herr Sten är riksföreståndaren.
Statyn visare en riddare i guldrustning till häst men vårt intresse fokuseras på sockeln. På sockelns framsida ses Sten Stures heraldiska vapen, men en tidstypisk hjälmform (med sin inskärning på dess vänstra, för oss sett, sida). De svarta krumelurerna är tre sjöblad, dvs näckrosblad. Ovan skölden ses Sturarnas hornbesatta hjälm. Den hade de allihop, så detta är släktens hjälmprydnad.
Men. Längst fram, har herr Sten lagt sin stridshjälm. Det är en salad, den hjälm som i regel användes på slagfältet under den här tiden. Denna är lite exklusivare än de andra, men påfågelfjädrar och ädelstenar (färgat glas) och i guld, såklart. Detta är en tydlig markering var symbolik är lite oklar för oss moderna människor.
Här har vi en riddare på höjden av det vi kallar medeltiden. Han framträder precis som vi tänker oss en ädel riddare, men han använder ingen heraldik. Inte heller riddaren till häst har sköld eller hjälmprydnad, inte ens hjälm. Däremot ett pannband med två fjädrar. Inte tre som på hjälmen, så antalet är nog betydelselöst. Färgerna kan vi också fundera på. Om det var blått och rött som gällde på Brunkeberg eller om det bara är en konstnärlig utsmyckning vet vi inte.
Men att horn inte förekom på hjälmar på slagfältet 1470, det kan vi vara säkra på.
Vapnet är en logotyp
Det heraldiska vapnet är här det som sticker ut. Hjälmen är anakronistisk och hela formgivningen känns lite fel, stilistiskt.
Jag ser det som att Sten Sture och hans tid redan då, sent 1400-tal, såg det heraldiska vapnet som en logotyp. En bild som användes tillsammans med tornerspel och andra statusmarkörer för att skapa en image av den rättmätige härskaren.
Var det denna transformation, att det heraldiska vapnet flyttades från slagfältet till statyerna, som gjorde att heraldiken överlevde medeltiden? Det är värt att fundera på.
Om endast adeln får ha den öppna bygelhjälmen, hur ska man då som ofrälse göra för att öppna upp sin slutna hjälm? Jo, man skapar en halvöppen hjälm.
I Skandinavisk vapenrulla, SVR, finns det 7 svenska och en norsk halvöppen hjälm som alla förs av borgerliga släkter. Den första är publicerad 1995 och den sista 2003. Alla vapen har skapats av antingen Tor Flensmarck eller Jan Raneke som då också var de två redaktörerna för SVR. Därför antar jag att det var deras egen idé att introducera den halvöppna hjälmen i Sverige.
Schéeles vapen här ovan är en jämförelse med hur Jan Raneke och Skandinavisk vapenrulla vid samma tid ritade en öppen hjälm. Det finns, som synes, betydande skillnader. Och alla bilder i denna artikel är från just Skandinavisk vapenrulla för att kunna visa precis hur dessa vapen ser ut.
Tysk förbild
När jag ser hjälmarnas utseende tycker jag att Walter Leonards arbete har varit deras förebild. Hans Der grosse Buch der Wappenkunst (1977, senare omtryckt i flera upplagor) har en lång rad schabloner som framför allt Tor Flensmarck använt sig av i vapen publicerade i SVR. Jag har också använt mig av dem, om än i mer privata sammanhang, och det var väl också poängen med Leonards publikation.
Är det en ny typ av hjälm?
Ska vi då anse att den halvöppna hjälmen är en ny typ av hjälm eller är den bara en variant av den öppna bygelhjälmen och därför ett ”intrång” i den svensk-finska adliga ”rätten” till vissa rangattribut?
Det är inte så lätt att säga. Eller, det är lätt att säga det ena eller det andra om man redan på förhand har fattat ett beslut. Men vill man komma ifrån sina fördomar och verkligen fundera kring hur man egentligen ska förstå en hjälm och vad som skiljer en typ av hjälm från en annan så blir det svårare.
Stickhjälm från ca 1500. Bild: Wikipedia commons.
Det är å ena sidan helt klart att det inte är en stickhjälm eftersom denna hjälmtyp består av två delar som nitats ihop. Denna hjälmtyp är framtagen kring sekelskiftet 1400 med det enda syftet att användas vid tornerspel, när man red emot varandra med lans. Stickhjälmen är fast och har aldrig byglar och den har inte heller något visir. Stickhjälmen är alltså den som används av ofrälse släkter.
Öppen hjälm med visir från c:a 1520. Ur The Walters Art Museum, https://thewalters.org/
Det är inte heller en sluten hjälm (som egentligen inte är detsamma som en stickhjälm även om begreppen numera är synonymer bland heraldiker) eftersom denna blir sluten just därför att den har ett visir. En sluten hjälm har inte heller byglar men den användes vid strid och är en utveckling av ”saladen” samt släkt med ”armet”. Denna slutna hjälm förs i regel inte av ofrälse men vissa konstnärer brukar ändå använda den som alternativ till stickhjälmen.
Å andra sidan är den inte heller en öppen hjälm, bygelhjälm, eftersom dess uppbyggnad inte är densamma. Visserligen är den halvöppna hjälmen en tecknad konstruktion medan bygelhjälmen är en verklig hjälm. Å andra sidan är den öppna bygelhjälmen som den ser ut i heraldiken en ren skrivbordsprodukt sedan 1500-talet.
Den stora skillnaden mellan den öppna och den halvöppna hjälmen är att byglarna på den förra sitter fastnitade på utsidan av hjälmen medan den senares byglar är en del av själva hjälmen.
Jag är ännu splittrad i vad jag tycker om denna hjälm. Jag kan varken ta avstånd från den eller omfamna den. Det saknas helt enkelt tillräckligt underlag för hur olika konstnärer skulle tolka hjälmen för att jag ska bestämma mig. Och så kan du läsa ytterligare ett skäl längst ner.
För dig som undrar vad våra nordiska grannländer säger kan jag berätta att den öppna hjälmen kan användas av både adel och ofrälse i såväl Danmark som Norge och Island medan Finland har samma regelverk som oss. För de tre första är det alltså en icke-fråga medan den kan bli på liv och död för oss öster om Skanderna.
Rätta och komplettera min text
Jag reserverar mig från eventuella fel rörande hjälmarnas faktiska användning och utseende under medeltiden. I denna artikel har jag valt att endast fokusera på den heraldiska hjälmen och hur heraldiker har tolkat olika hjälmtyper.
Om du kan något om medeltida hjälmar så hör gärna av dig. Kanske kan du skriva något för den här bloggen, som gästskribent.
Släktvapen med halvöppen hjälm
Beer 472/95- Tor Flensmarck
Block 478/95 – Tor Flensmarck
Lauenheim 484/95 – Jan Raneke
Theutenberg 494/95 – Jan Raneke
Trudsö 517/96 – Tor Flensmarck
Lembke 592/00 – Jan Raneke
Widenfalk 611/01 – Tor Flensmarck
Holck 631/03 – Tor Flensmarck
Men jag då?
Jo, jag har faktiskt fått en version av mitt vapen med en halvöppen hjälm. Tecknad 2016 av Thomas Falk. Snygg på alla sätt och vis, måste jag säga.
Familjen Löwensons vapensköld. Konstnär: Jan Raneke
Kan man ha visirhjälmar i svensk heraldik? Frågan är inte helt lätt att svara på för några regler finns inte, även om jag skulle avråda från det bruket.
Visir på hjälmar är inom svensk heraldik ytterst ovanligt. De få exempel som jag känner till är Löwenson och Swartling, och båda är ritade av Jan Raneke samt publicerade i Skandinavisk vapenrulla. Något danskt exempel har jag också stött på även om jag inte kan minnas vilket det var. Just danska exempel är däremot inte så relevanta eftersom de har andra regler och seder kring öppna hjälmar och adelskap.
Är visirhjälmen en öppen eller en sluten hjälm?
Ja, det är det som är frågan. Ser vi till Raneke (och därmed också hans kompanjon i Skandinavisk vapenrulla, Christer Bökwall) så är den stängda visirhjälmen en sluten hjälm. Ser vi till 1700-talsheraldiken tycks de eftersträva en öppen visirhjälm för adeln, om än med byglar. Deras hjälmar hade då ingen verklig förlaga så det är lite oklart vad de ville efterlikna. Någon stängd adlig visirhjälm har jag däremot inte stött på i Sverige.
Av det skälet tycker jag att Raneke har rätt. Den stängda visirhjälmen är i svensk kontext inte adlig och kan därför användas av vem som helst. Men …
Visirhjälmen i Europa
Om visirhjälmen är ovanlig här i Norden är den desto mer vanlig på kontinenten och i Storbritannien, framför allt i England. Och här blir det verkligen förvirrande för den oinvigde (och även den invigde ibland).
En visirhjälm kan ha visiret öppet utan byglar. En sådan hjälm rakt framifrån (aldrig i profil) betyder att du är en brittisk knight eller baron. Just den titeln har dock ingen motsvarighet inom kontinental adel. En knight är faktiskt inte adel i vår mening utan en hederstitel som dessutom inte är ärftlig. Som knight är du alltså ofrälse, borgerlig släkt.
I Ryssland kan motsvarade hjälm användas sedd rakt framifrån eller i profil för obetitlad adel.
En likaledes öppen visirhjälm i profil eller rakt framifrån med byglar är en ärftlig riddare (lägre adel) i både Frankrike och Italien.
Med slutet visir är det däremot en hjälm för italienska borgerliga släkter och så har den slutna visirhjälmen även använts i Nederländerna under republiken där och i England, ex i det vapen William Shakespeare pappa fick 1596 (där fick ni för övrigt svaret på frågan: Kunde Shakespear verkligen läsa och skriva, han som var så fattig? Tja, eftersom hans pappa gavs ett vapen så kan man säga att fattigdom och dålig bildning knappast rådde i det hemmet). I England ska den ofrälse hjälmen dessutom alltid vara i profil.
Så en visirhjälm är inte nödvändigtvis lika med en öppen hjälm och den betyder inte adelskap. Är den sluten är den i regel (undantag finns alltid) för icke-adliga.
MEN. Den har å andra sidan i stort sett aldrig använts i Svensk eller Skandinavisk heraldik så vill ny följa den traditionen så bör ni ändra till en sluten hjälm.
När kom heraldiken till? Evig fråga bland heraldiker. Här är ytterligare en pusselbit för den som vill forska i saken.
Dessa tre riddare hittades för ett tjugotal år sedan i tempelriddarnas kyrka i London. Som du ser är rustningarna typiska för denna tid, med en enkel föga ansiktstäckande hjälm i normandisk stil. Detsamma gäller sköldarna.
Men dekorationen på sköldarna är intressant. Här finns två geometriska motiv och något som jag tror ska föreställa vingar. Jag är dock öppen för alternativa tolkningar. Dessa tre avviker från de motiv vi ser på Bayeux-tapeten som endast är några decennier äldre. Men de avviker också från de heraldiska motiv som framträder i heraldikens begynnelse, speciellt vingarna. Just den typen av motiv förekommer inte i heraldiska vapen förrän på 1200-talet.
Vad som är intressant att tänka på är att de geometriska motiven överensstämmer med dem vi kan se på dopfuntar och liknande från samma tid, varför jag tror att man ska vara försiktig med att attribuera dem till en viss person eller släkt. Det är nog helt enkelt ett uttryck för det Horror vacui som är så typiskt för medeltiden.
Det antyds om inte annat av att såväl hjälm som ringbrynja också har dekorerats.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Är den täckande hjälmen orsaken till heraldikens födelse?
Se på bilden här ovan. Det är en modern tolkning av en fullt utrustad huskarl i kung Knut den stores tjänst. Lägg märke till hur väl hjälmen täcker ansiktet.
Se sedan på bilden här under. Den är hämtad från en reenactment-grupp som försöker återskapa dåtidens värld. Deras tolkning av hjälmen som bygger på bilder från 1000-talet, arkeologiska fynd och på praktisk kunskap om metallhantverk och stridsteknik. Hjälmen är här inte alls lika täckande.
Den här koniska hjälmen tycks ha etablerat sig i Nordeuropa under 900-talet och avbildas även på svenska runstenar. Den kommer kring 1200 att ersättas av en mer täckande tunnhjälm men till dess är den i stort sett identisk.
Utifrån den kunskapen, att en viss typ av hjälm används under 300 år, tror jag att det är mycket oklokt att påstå att det var denna hjälm som var orsaken till att heraldiken uppstod kring 1150 eftersom ”man inte kände igen ledaren bakom dennes heltäckande hjälm”, som det brukar stå i heraldiska läroböcker
Maktstrukturen påverkar bildvärlden
Kan heraldiken ha en annan källa till sin uppkomst? Ja, jag tror att det finns flera samverkande faktorer (där ingen är relaterad till korstågen).
Vi vet att de ovannämnda huskarlarna, vare sig de var i anglosaxisk tjänst, i normandisk (de två skulle 1066 mötas i slaget vid Hastings) eller i nordisk hade snarlika hjälmar, utrustning och stridsledning. Denna stridsledning kom även att bestå in i 1100-talet. Knut den store utvecklar en trend som går ut på att förlita sig mer på en egen elitstyrka och mindre på allierade stormän. Vilhelm erövraren utvecklar samma tanke när han senare skapar den mycket strikta engelska formen av feodalism där länstagare är mycket nära knuten till länsherren. I Nordens sen vikingatida kultur är kallas gruppen för hirdmän.
Man härmar sin ledare
I ett samhälle där påfallande många i en sfär svär trohet till en och samma person är det naturligt att de genom kulturell påverkan vill visa sin vördnad/härma/ställa sig i ledet och därför använder samma typ av bild som sin härskare.
Inom kyrkan innebar det att man brukade helgonbilder som bars omkring, målades på kyrkväggar eller blev till fanor som man lånade ut vid religiöst befogade krig. Kyrkan som sådan var länge mycket ointresserad av att använda sig av heraldiska bilder i sin verksamhet, även om dess eldande företrädare med adliga anor gjorde så i sina egna privat sigill.
Krigare under 1100-talet tycks däremot snabbt ha börjat använda sin herres vapen inför krig och tornerspel. Egna privata vapensköldar för så högt sedda män som dubbade riddare ser vi däremot ingenstans förrän långt in på 1200-talet.
Den struktur som skapas under 1000-talet och som blommar ut under 1100-talet där makt centraliseras till färre stormän tror jag är en viktig förklaring till varför heraldiken tar fart under denna tid och i området kring engelska kanalen.
Heraldiken hade av samma strukturella skäl inte kunnat komma till i Italien eller i det tysk-romerska riket där makten var mer fragmentiserad.
Heraldikens hjälmar har inte alltid sett lika ut. Genom seklerna har de förändrats många gånger.
Den hjälm som är i bruk när vapenbruket uppkommer är den flatkulliga kittelhjälmen, ibland även kallad tunnhjälm, som helt enkelt är en uppochnedvänd järnkruka med ögonspringa. Omkring 1300 introduceras den rundkulliga kittelhjälmen i Sverige som under 1300-talet långsamt ersätter den flatkulliga.
Omkring 1300 börjar samtidigt ett hjälmtäcke att användas på hjälmen. Hjälmtäcket är förmodligen ett lån från muslimerna under korstågen i det Heliga landet, där en hjälm behöver skyddas mot solen för att det inte skall bli alltför hett inuti den. Hemma i Europa har tygstycket utöver sin dekorativa funktion också en praktisk eftersom det skyddar den polerade tornerhjälmen från att bli nersölad av jord och lera som hästarna river upp på tornerbanan.
15Hjälmprydnader är inte vanliga från första början, men redan 1291 finns det ett svenskt sigill som enbart visar en hjälm med dess prydnad utan sköld. Hjälmprydnaden är från denna tid och framåt alltså en del av vapnet som är lika betydelsefull som sköldemärket.
På 1400-talet ersätts kittelhjälmen av stickhjälmen. Den har ett halsparti som fästs i bröstharnesket. Nospartiet är uthamrat till en näbbliknande form som gör att motståndarens lans kanar ner om den träffar hjälmen.
Bygelhjälmen (öppen hjälm) är en vidareutveckling av stickhjälmen (sluten hjälm) på det sättet att den anpassades till kamp med svärd eller klubba i stället för lansduster. Ansiktspartiet är öppet, men öppningen skyddas av byglar.
Båda dessa hjälmtyper användes endast i torneringar. De hjälmar som användes i strid fick på 1400-talet en egen utveckling. Trots att verklighetens stridshjälmar har fortsatt att utvecklas har vapenkonsten fastnat vid senmedeltidens tornerhjäl-mar. Det är dessa två hjälmar – stickhjälm och bygelhjälm – som allt sedan dess upplevs som moderna eller tidlösa och som ständigt ritas i nya vapenbilder.
Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt.
Det står inget vettigt och det som står är nästan alltid fel.
Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte. Men låt oss för enkelhetens skull betrakta historien.
Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:
1 De inte deltog i torneringar.
2 De inte deltog i strid med hjälm på huvudet.
Det första argumentet är intressant. Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet.
Tornerspel hållna efter medeltiden är endast skådespel och kan jämföras med dagens tornersällskap. Medan medeltidens torneringar närmast kan jämföras med formel 1 eller annan mycket riskabel elitidrott var det senare mer en fråga om uppvisningar.
Alltså har varken kvinnor eller män deltagit i någon tornering efter år 1500, varför alla som därefter antagit vapen borde lämna hjälmen åt sidan.
Hjälmprydnad bara i tornerspel
Vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes. Och i processioner.
De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon av dessa finns kvar idag.
Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 600 700 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken som män respektive kvinnor ska ha idag.
Kvinnor var inte med i strid
Detta argument är också besynnerligt. Att först, för flera hundra år sedan, stoppas från att delta i strid och sedan använda detta förbud som argument för att det var en sedvänja som är värd att bevaras är så krystat att det blir pinsamt.
Både synen på kvinnors deltagande i försvarsmakten och bruket av hjälm i fält har ändrats så då finns det ingen anledning för heraldiken att argumentera för en sed med hänvisning till ickeheraldiskt, men militärt nyttjande, av stridsutrustning.
Fick en vapenskiss till mig för påseende häromdagen. Med en hjälm som kan tolkas som öppen eller sluten. Så jag funderade lite på det.
Att adelns ekonomiska och politiska privilegier sedan länge är borta är allmänt känt (för heraldiker, lite tveksamt hur det står till med den kunskapen på andra håll i samhället). Och när staten kring 2002 lämnade Riddarhuset åt sitt öde finns adeln bara kvar som en historisk tradition. Man skulle lite elakt (men sant) kunna säga att det inte längre finns adel i Sverige, men människor som har adliga förfäder, precis som man kan ha förfäder som tillhörde medlemmar ur bonde- eller borgarståndet, eller kanske var bergsmän.
Sedvanans makt är stor
Låt oss för enkelhetens skull säga att adeln finns kvar och att de som räknas som adel (barn till adelsmän) har vissa heraldiska privilegier kvar. För sedvänjans och traditionens skull är jag idag beredd att acceptera den tolkningen.
De enda privilegier som återstår är titlar och heraldiska rangtecken. En av dessa heraldiska rangtecken är – sedan 1762 – den öppna hjälmen. Här finns en hake som jag senare ska återkomma till.
Det kan inte nog betonas att den öppna hjälmen inte var adlig före 1762, och den förordning som då antogs kan på goda grunder antas ha tillkommit på rund av dåliga fackkunskaper i ämnet heraldik.
Men till ämnet. Den öppna hjälmen har varit ett adligt rangtecken i mer än 200 år. Men något har hänt. Efter inspiration från den tyske heraldikern Walter Leonards bok ”Der grosse buch der Wappenkunst” började SVR under sent 90-tal att teckna vapen med en halvöppen hjälm. Det kan vara harmlöst, men om man som heraldiker ser det hela i ett utifrånperspektiv så har jag svårt att inse att en icke-heraldiker kan tolka hjälmen på annat sätt än som en öppen hjälm. Om än i medeltida stil.
Utifrån den här tolkningen, ska man vara orolig eller nöjd? I Norge och Danmark görs ingen rangskillnad på öppna och slutna hjälmar. Adliga och borgerliga släkter får välja den hjälm de tycker passar bäst. Bakgrunden är visserligen det danska enväldets rangsystem från 1700-talet, där ett komplicerat rangsystem inom staten övertrumfade adlig börd när det gällde tillträde till tjänst, men den historiken har idag ingen praktisk betydelse.
Jag tycker nog att vi på sikt bör frångå den svensk-finska traditionen och ansluta oss till den dansk-norska. För – varför är det idag viktigt för heraldiker att markera adlig börd, när börden inte längre får anges som argument i andra sammanhang i samhället?
Halvöppna hjälmar i SVR
Skandinavisk Vapenrulla 1995 visar fyra vapen med den nya formen av halvöppen hjälm. Beer (TF 472/95), Block (TF 478/95), Lauenheim (JR 484/95) [även mantel], Theutenberg (JR 494/95). Också ett norskt vapen i samma årgång bär samma typ av hjälm.
1996 förekommer Trudsö (TF 517/96) – norsk
1997-00 finns inga halvöppna hjälmar.
2001 finns Widenfalk (TF 611/01) och 2002-2003 Holck (TF 631/03)
TF = Tor Flensmarck
JR = Jan Raneke
Brittisk variant av halvöppen hjälm, ur Arthur Charles Fox-Davies ”The art of heraldry”
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
Men jag då?
