Etikettarkiv: Fel i böcker

Vapensköld

Fel i min egen bok

2001 gav jag och Magnus Bäckmark ut ”Heraldiken i Sverige”. Det är en på alla vis bra bok som jag är stolt över, men vissa saker vill jag nu revidera.

Sidan 10

Jag skriver här att härolderna var kunniga i heraldik eftersom ämnet fått namn efter dem. Det var de säkert också, men faktum är att under heraldikens första 100 år är det väldigt svårt att koppla ihop sköldar med härolder.

Under nordiskt 1400-tal, då vi bevisligen har ett organiserat häroldsväsende underordnat unionskungen, här härolderna inte haft något med sköldarnas komposition att göra. Alternativt har de det men då har härolderna saknat grundläggande fackkunskap.

Sidan 19

Här tar jag upp att riddarna var dolda och att heraldiska tecken därför behövdes. Problemet med det här argumentet är att under den tid som riddarna var som mest dolda bakom järn (1380-1520) verkar heraldiska vapen inte förekomma alls, varken på sköldar (de användes inte längre) eller på vapenrockar utanpå rustningarna (de hade också blivit gammalmodiga).

Däremot användes heraldiska vapen på fanor som vägledde de stridande.

Sidan 19

Korstågen. Jag har i mina forskningar inte stött på något som antyder att dessa krigståg varit bärare av den heraldiska kulturen. Visst förekom heraldik i korstågsrikena, men det var arv från hemländerna – såvitt jag kan se.

Tanken (ehj framförd i min bok) att riddarna genom korstågen skulle ha kommit i kontakt med lejon och andra exotiska djur bygger på en grov misstolkning av hur mycket/lite man runt medelhavet kände till om varandras kultur och natur.

Sidan 26

Vapenkonstens nedgång. Jag tar avstånd från detta uttryck. Varje heraldisk period har sin tjusning, och ska man vara ärlig så har det romantiska skimret allt för mycket fördunklat vår syn på medeltida heraldik. Den är ofta lika felaktig som senare tiders men betydligt sämre utförd, sett till hantverksskickligheten.

Har du hittat fel i min bok?

Du är då välkommen att komma med rättelser. Boken blir ju inte bättre för att felen hålls hemliga, men blir de kända höjer vi kvalitet på den kunskap som finns mellan pärmarna.

Vapensköld

Lita inte alltid på uppslagsverk

Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.

Borgerligt vapen

”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”

Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.

Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.

von konow fortsätter:

”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”

Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.

Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.

Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.