Hallsbergs sigill från senast 1791. Bilden kommer från Samzelius bok.
Är Hallsberg ett frimurarnäste? Kanske inte, men deras kommunvapen kan ha att göra med frimurarna i Göteborg.
Hallsbergs tre hänglås känns lite malplacerade som symbol för denna ort.
En teori är att hänglåsen ska symbolisera att orten som Sveriges viktigaste järnvägsknut förbinder Sverige. Eftersom vapnet antogs av Hallbergs köping år 1950 och järnvägsknuten kom till tidigare är det en rimlig teori. Om det inte vore för det det som hände tidigare.
Hänglåsen förekommer första gången i kyrkoherde Martin Georg Wallenstråles sigill för sin socken. var han fått dem ifrån är inte helt klart, men sannolikt från frimurarna i Göteborg, där han var medlem. Wallenstråle var son till biskop Olof Wallin dy och kom därför att adlas på sin faders förtjänster. Senare kom han själv att bli biskop i Kalmar och även grunda Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg men jag har inte hittat några referenser till hänglås här.
Litteratur
Clara Neveus/Bror Jaques De Wærn; Ny svensk vapenbok s. 72.
Karl Sverkersson sigill, 1160-tal, Sveriges äldsta kungliga sigill.
Heraldiska sigill är vår främsta källa till kunskap om den äldsta heraldiken. Så vad kan sigillens historia berätta om heraldiken?
Sigill i sin moderna form började användas på kontinenten under 1000-talet. Seklet senare finns de här i Norden. Först hos kungar och biskopar och mot slutet av seklet även hos en och annan storman (som jarl Birger Brosa av Bjälbo-/Folkunga-ätten). De äldsta bevarade i Sverige är kung Sverker och Ärkebiskop Stefan, båda från 1160-talet. Båda håller sig redan då väl till den mall som en kung respektive ärkebiskop förväntades följa: Kung på tron eler kyrkans man i anspråkslös dräkt inom en spetsoval.
Sigill tycks ha varit ett speciellt föremål, nästan övernaturligt. I ett gåvobrev till Nydala kloster bekräftar kung Erik Karlsson sin och sina föregångares donationer ”med det kungliga sigillets myndighet”, vilket då var ett helt nytt uttryck. (Bjarne Larsson, s 185) Straffet för den som bröt mot hans vilja skulle bli ”bannlysningens svärd”. Allt enligt det kungliga brevet som i Svenskt diplomatarium har ID-nummer DS 139. Liknande uttryck användes vid samma tid även av biskopar.
Sigill användes inte heller under alla brev. Det är lite oklart varför, men av de brev som finns bevarade och som rör Nydala kloster fram till 1280 har 6 av 11 kungliga brev och 1 av 6 biskopsbrev bekräftats med ett sigill. (Bjarne Larsson, s 182)
När skrevs breven
De flesta brev kan vara svåra att datera eftersom man fram till 1260-talet nöjde sig med att sätta ut dag och kunglig regent, inte vilket år det var. Det gäller i Sverige likväl som i Danmark och Norge. I Danmark fanns ändå datum redan på de äldsta bevarade breven från 1130-tal och i Norge infördes årtalsdatering under kung Magnus Lagaböter. (Bjarne Larsson, s 182)
Bjarne Larsson hävdar att det är påvestolens inflytande , och så kan det ju vara. Men att det ska ta femton år från att Vilhelm av Sabina reser runt i Norden till att de personer han mötte (ex Birger jarl) börjar skriva årtal i ett brev tycker jag känns som en lång tid. Trots allt, mer komplicerade saker, såsom kyrkans omorganisering, genomfördes betydligt snabbare av samma personer. Jag tror mer att det är embryot till det svenska kansliet som gör att man tar till sig denna nyhet.
Tinget och breven skapade sigillet
Fram till 1300-talet kräver varken kung eller kyrka böter av den som bryter mot uttalade domar. Kungen hotar enbart med våld, biskopen enbart med bannlysning (Bjarne Larsson, s 182) trots att böter som begrepp finns omnämnt redan i äldre västgötalagen från 1220-talet.
Ett skäl till det kan vara, enligt Bjarne Larsson, att kungen verkade vid fasta ting. Tveksamt ens om dessa fanns i Sverige och Norge förrän sent under 1200-tal. Det som fanns var mer ad-hoc-ting, som Jörn Oyrehagen Sunde kallar det. Och när det inte fanns några rejäla ting blev rättsväsendets uppgift mer att medla mellan parter än att döma.
Det kan ha haft en viss inverkan på bruket av sigill. För vi har betydligt fler bevarade från sekelskiftet 1300 än bara femtio år senare. Det är knappast så at bruket av heraldik drivit på användandet av sigill. Då är det mer troligt att formella rättstvister blivit vanligare och med dem behovet av skriftlig dokumentation. Och denna kräver någon form av underskrift, sigill, som i sin tur förutsätter någon form av igenkänningstecken, och här passar nymodigheten heraldiska sköldar bra.
Av Guds nåde eller valt på tinget?
Värt att notera är att kungen är kung ”av Guds nåde”. Det står i (med variation i formuleringen) danska brev från 1172 fram till 1223 och i svenska från kung Sverker Karlssons regering (1196-1208). I samtliga brev från denna tid och framöver är det klart att kungen 1) har sin makt av Guds nåde samt 2) att han har den genom arvsrätt (vilket Sverker betonar i de svenska breven). Ingen annan har gett kungen dennes makt.
Vilket är ett intressant eftersom det ställer diskussionen om kungen valdes av Svear enbart, Svear och Göter tillsammans eller av rikets stormän i en annan dager. Min tolkning är att den gamla tvisten här kan anses vara löst – landskapslagarna beskriver inte hur man valde kung utan de beskriver hur kungen och hans män ansåg att det var bäst att legitimera sin makt. Jämför gärna med valfri diktatur under modern tid som gärna framhäver hur demokratiskt de är valda.
Det hade däremot troligen ingen påverkan på vare sig sigillbruket eller heraldiken.
Läs mer
Gabriella Bjarne Larsson; Kunglig auktoritet i det medeltida Sverige före 1280 (I antologion Statsutveckling i Skandinavia i middelaldern, 2012)
Clara Nevéus; Medeltida småkonst – sigill i Riksarkivet (1997)
Harald Fleetwood; Svenska medeltida kungasigill 1-3
David Bertie har i boken ”The heraldry of the bishops of Scotland” samlat ihop alla kända vapensköldar för mer än 300 skotska biskopar. Ett gediget arbete.
Det är Heraldry society of Scotland som gett ut boken med de skottska biskoparnas vapensköldar. Utan att ha läst den – än – känns det som en gedigen och intressant bok som klart är värd att ha i sin bokhylla.
Här finns biskoparna från den katolska tiden fram till nutid. Inga perioder är undantagna, men jag är nyfiken på om bruket av heraldiska vapen skiljer sig åt. Det känns som att det borde vara en skillnad mellan perioderna.
För att skapa en harmoni har nya vapenbilder ritats för alla drygt 300 biskopar. Bara det. Och så finns här exempel på vapnen från deras respektive samtid.
Är du intresserad av denna bokså gå till föreningens hemsida.
den kostar bara 25 pund. Med frakt blir det lite mer. 38 pund för oss svenskar.
Så här ser den ut, boken med de skottska biskoparnas vapensköldar.
Heraldiken debatteras som aldrig förr. Det är superkul.
På Svenska heraldiska föreningen är intensiteten hög när det gäller Uppsala nya logga/kommunvapen samt nya vapnet för nya biskop i Visby stift, Thomas Petersson.
Gå gärna in där och titta på vad som sägs och tycks. Det är riktigt kul att se alla kloka inlägg. Även jag lär mig massor.
Internationellt är det förstås prinsbröllopet i Storbritannien som drar till sig störst intresse, framför allt Megan Merkels vapen.
Först gällde det om hon skulle få alternativt inte få ett vapen. Det var en ovanligt dum fråga eftersom det var självklart. Man kan inte ha en kunglighet som saknar ett vapen, inte ens om hon är amerikan. Det vore politiskt självmord. Hon fick ett vapen.
Sedan var det om hon eller hennes pappa skulle få vapnet. Hennes pappa eftersom hon ju bara är kvinna. Hade det varit tvärtom hade ingen debattör detta nådens år 2018 kommit på att föreslå att pappan skulle få ett vapen som sonen kunde få inför stundande bröllop med sin prinsessa. Eftersom pappan av förklarlig skäl inte ens var bjuden på bröllopet och att det nog är än mer besvärlighet inom den familjen än passen publicerat kändes det världsfrånvänt att tro att en modern familj (som detta par trots allt är) skulle göra en sån omväg när hon dessutom är en selfmade-woman. Hin fick vapnet.
Av detta kan man lära sig en hel del varav det viktigaste är att heraldiken aldrig är fri från sin omvärld.
Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.
Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.
Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan
I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som: Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?
Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.
Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken. Mot den begränsningen har jag inget att invända.
Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.
Källorna
Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.
Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.
Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.
* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.
Svenska biskopar förnekar sig inte utan fortsätter att anta enkla men unika och samtidigt talande vapen. Stor heder till dem.
Det rör sig denna gång om två kvinnliga biskopars nyskapade vapen. Bilderna här är tecknade av Henrik Dahlström vid statsheraldikerämbetet men jag vet inte vem som har komponerat dem. Vem det än är så håller den sig till traditionen att få till enkla vapen.
Susanne Rappmans blasonering Sköld: Skölden kvadrerad med utböjt kors av guld. Fält 1. och 4. Göteborgs stifts vapen och fält 2. och 3. blå med ett ginbalksvis ställt veteax av guld. Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld. Valspråk: Vår Gud bär sår.
Ofta, men inte alltid, lyckas man få till en heraldisk bild som stämmer överens med innehållet eller innebörden i det valspråk som biskopen valt. Just i detta fall verkar inte det vara aktuellt. I Åsa Nyströms vapen har man snarare tagit fasta på att hon är född och uppvuxen i Umeå, björkarnas stad.
Åsa Nyströms blasonering Sköld: Sköld kvadrerad: 1. och 4. Luleå stifts vapen; 2. och 3. i blått fält en björk av silver. Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld och lagd över en ginbalksvis ställd kräkla av guld. Valspråk: Gud verkar i er.
Augusti 1164. Sveriges förste ärkebiskop vigs i Sens i Frankrike. Stefan var hans namn och både ärkebiskop Eskil i Lund och påve Alexander III var på plats. för att se vigningen.
Sedan dess har han haft många manliga efterföljare innan Antje Jackelén tillträdde, som den 70:e ärkebiskopen i ordningen.
Om detta berättar Ragnar Norrman i ”Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier”.
Bpken består av korta biografier och porträtt av ärkebiskoparna, men tyvärr inte deras vapensköldar – som ändå finns tecknade av Bengt-Olof Kälde. Lite synd att man missade den chansen, men man kan inte få allt och man får vara glad över att det ändå har gjorts ett rejält omtag om ärkebiskopslängden.
Ragnar Norrman Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala som band II:1 i Uppsala stifts herdaminne.
Utkom 2014
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
