Nya och gamla riddare samlas på Velinga kyrkogård. De gamla är relativt okända men de nya är från släkten Wijkmark som dominerade socknen under 1800-talet. Minst två av dem blev riddare enligt gravstenarna här på Velinga, men någon heraldik ser jag inget spår av.

Velinga kyrka ligger behagligt i ett öppet landskap på så sätt att utsikten från kyrkan är otroligt lång. Om det såg ut så här på medeltiden eller om denna öppna yta är ett resultat av att någon mosse odlats upp eller en sjö har sänkts vet jag inte. Det skiljer sig på så sätt från Härja som jag tidigare beskrev och det verkar som att området har hyst fler personer.

Kyrkans värde finns utanför så skulle du komma när den är stängd så är inte så mycket förlorat. Längs ytterväggarna står gravstenar från 1600-talet och inmurad i östväggen finns en liljesten.

Strax bakom inknödd mot muren finns familjen Wijkmarks familjegrav. Knut Wijkmark ägde godset Torp i denna församling och han var under några år även ledamot av första kammaren. Två Wijkmarkare på Torp slogs till riddare, enligt deras gravstenar. En var Knut.

Liksom övriga stenar från 1800-talet saknas här all form av heraldisk utsmyckning fast man så gärna lyfter fram sina titlar.

På södra väggen finns numera denna tympanon inmurad. Den föreställer en biskop eller Jesus som till höger om sig (från vår position) har en häst. Denna man är sannolikt donatorn som sträcker fram handen och överlämnar kyrkan. Hästen är ett attribut för hans position i samhället. Till vänster ses en klippa som antingen går tillbaka på Paulus brev till Efesierna 2:20 där det sägs ”där hörnstenen är Jesus själv” och/eller så syftar det på biskopsämbetets, och därmed kyrkan som institution, själva ursprung som är Petrus, som betyder klippa. Är den möjligen gjord av Ottravadsmästaren?
Kunskapen hämtad från Jan Svanberg.

Liljestenen i Velinga

Jesus på altartavlan

Bakom en dörr hittar jag detta prästpar från 1600-talet, som förvånat möter mig blick. Lägg märke till prästens frisyr. Så långhårig att varje hippie skulle vara avundsjuk. Visst är det fascinerande att man runt om i svenska kyrkor upprördes över de långhåriga ungdomarna på 60- och 70-talet samtidigt som man mitt i kyrkan hade bilder på Jesus, präster och all sköns heliga män som samtliga hade minst lika långt hår. Jag tror inte att kulturell blindhet kan bli tydligare än här. Jesus här ovan har ju också skägg, detta otyg.
Personen har ett namn och identitet. Det är kyrkans välgörare, häradshövdingen och Per Brahes handgångne man, Tyres Gunnarson Hadelin, 1630-1687, och hans hustru Anna Stille, 1632-1698. Han var inte präst.
Tack till Bengt O Nilsson för hjälpen med identifikationen.

Utanför kyrkan finns dessa numera okända gravstenar som gjordes under 1600-talet. De finns på snart sagt varje kyrkogård här i västra Skaraborg men jag har inte sett dem i Sjuhärad som ligger strax söder.

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.