Etikettarkiv: 1400-tal

Historia

Gåvor som ställer krav

Kan en gåva ges för att ställa krav på mottagaren? Ja, det visar Gabriela Bjarne Larssons undersökning av Gregers Matsson Lillies avlöningsstrategi under sent 1400-tal.

Herr Gregers tillhörde den yppersta eliten. Han var riddare, riksråd och lagman och dessutom befälhavare över några slott. För perioden 1462 till 1492 är hans bokföring bevarad. Därför kan vi se hur han avlönade sitt krigsfolk. Och det har Gabriela Bjarne Larsson gjort.

Lön i pengar och i varor

Grundlönen var kläde och kontanta medel, för utom mat och logi. Därmed klarade sig soldaten för dagen och kunde leva ett liv som för den tiden nog var ganska bra. Krig var det trots allt inte så ofta.

Men herr Gregers hade även två andra former av avlöning. Dels betalar han i form av krigsmaterial. Det kunde vara en häst, armborst eller annan militär (ut-)rustning.  Dels ger han gåvor som hade någon form av erkänd status. De finaste tygerna och dräkterna skänktes till de högsta officerarna och så vidare i en fallande skala. Det speciella med dessa gåvor var att de inte förutsatte någon motprestation men såväl givaren som omgivningen förutsatte att mottagaren istället gav en social eller moralisk motprestation, som Gabriella uttrycker det. Gåvan förpliktigade helt enkelt dem att stödja herr Gregers.
Det finns inga gratis luncher.

Från kläde till medalj

Herr Gregers var säkert inte unik, det är bara det att så få källor har bevarats. Och den här formen av statuskodade gåvor kom under 1500-talet att formaliseras då olika former av statusfyllda medaljer och ordnar gavs och där givaren (monarken) därmed kunde räkna med olika stort stöd från centrala grupper i samhället. Det är nog också så man ska förstå frånvaron av medaljer till borgare innan merkantilismen slår igenom på 1700-talet. Men om detta har få, om någon, forskat.

Läs mer

Gabriela Bjarne Larsson; Lön och gåva … i M Gustavsson & D Retsö ”Långa linjer och många fält”, (2014)

PS. Herr framför förnamnet var svensk medeltidens sätt att titulera en riddare, precis som man ännu säger Sir John i England. Endast riddare titulerades herr, aldrig svenner, väpnare eller annat löst folk inom frälset. 

Vapensköld

Fanns det icke-adliga vapensköldar på medeltiden?

Sigill för prästen Lars Eriksson
Sigill för prästen Lars Eriksson.

Visst var det bara adelsmän som hade vapen? Det står ju i varenda historiebok. 

Nej, så enkelt är det inte. Ofrälse hade vapen redan under tidigt 1300-tal och bruket var som störst under stormaktstiden. Därefter blev det omodernt/minskade intresset fram till återuppvaknande på 1930-talet.

Ett exempel på det här är Lars Erikssons sigill. Om denne man är inte jättemycket känt, som vanligt är för medeltida människor. Men vi vet  att han 1466 var kyrkoherde i Husby-Oppunda i Södermanland.

Hans sigill är heraldiskt korrekt och visar ett löv. Möjligen ginbalkvis ställt, eller så är det bara den konstnärliga framställningen som får det att se ut så.
Det var alltså inte unikt att ofrälse ståndspersoner använde heraldiska vapen under medeltiden. Hur vanligt det var kommer vi däremot aldrig att veta för nästan all dokumentation är borta. Men jag har på känn att det var vanligare än vi tror, men då bara inom samhällseliten.

Tack till Kaj Janzon som hittade och presenterade sigillet.

Om socknen, läs mer här

 

 

Historia

Vad och vem är gränsfrälse

Lämna en kommentar
Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland.

I en artikel i Svenska Dagbladet tog Dick Harrisson upp begreppet gränsfrälse. Och för att citera honom: ”I historisk litteratur talas om olika typer av frälse – andligt frälse, världsligt frälse, bergsfrälse, högfrälse, lågfrälse, osv. Hit hör även begreppet gränsfrälse, men det är svårt att hitta en bra definition. Vad var gränsfrälse?”

Han konstaterar också att det är ett begrepp historikerna använder där en grupp inom frälset som under senmedeltiden hade sin maktbas vid den svensk-danska gränsen. Före Kalmarunionen i regel på den ena eller andra sidan, efter år 1400 ofta på båda sidor av densamma.

Det verkar som om något händer ekonomiskt med gränsen efter digerdöden 1350. Innan dess har alla stormanna-ätter sin bas i det inre av de stora landskapen i både Danmark och Sverige. Därefter börjar flera släkter vid gränsen att göra en klassresa som slutar med att de är givna medlemmar av riksråd och som hövitsman. Ätter som Sture, Stenbock, Trolle och Bielke hör hit. På danska sidan är Tott en spännande (men inte riktigt typisk) motsvarighet.

Kalmarunionen var dåtidens Öresundsbro. Så fort den skapades kom släkter på var sida om gränsen att gifta sig som aldrig förr. Om de tillhörde högfrälset. Läser man Tomas Småbergs ”Det stängda frälset” om gränsfrälset i Kind och Marks härader under 1400-talet verkar lågadeln inte alls ha gift sig över gränsen.

Unionen hade förstås även motståndare (känns det igen från idag?) och det resulterade till gräl som blev till krig (den risken finns nog även idag). under dessa perioder blev gränsområden a ofta stridsområden vilket på ett sätt påverkade gränsfrälset negativt, på ett annat positivt. Visserligen brändes deras bönders odlingar, å andra sidan kom dessa frälsemän att få viktiga poster i respektive armé vilket stärkte deras politiska makt. Och eftersom de nu både var gifta över gränserna och hade stor makt i hären och riket ordnade de snabbt stilleståndsavtal för att undvika allt för mycket förstörelse.

Så – gränsfrälse är alltså ingen formell titel utan ett sätt för sentida historiker skapa begrepp för att kunna förklara politiska, sociala och ekonomiska förändringar inom en viss region.

Läs Dick Harrissons artikel här

Vapensköld

Kung Hans och hans riddare

Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med riddartitel (herr alternativt miles i brev). Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare.

Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Den dubbning som kung Hans genomförde var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.

Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.

Själv undrar jag mer varför inte någon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.

Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Just dessa tre var under 1510-talet de ledande mot den danske unionskungen. Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det Gustav Vasa som förde kampen till ett slut.

Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.

Svenska Heraldiska Föreningen

Kom och hör mig prata 1400-tal

Utdrag ur vapenboken Bellenville från 1300-talet
Utdrag ur vapenboken Bellenville från 1300-talet

4 mars håller jag en kort föreläsning i Göteborg om heraldikens 1400-tal, seklet då vapenskölden förvandlades från ett igenkänningsmärke till en social markör.

Vi ser gärna att det fanns en medeltida heraldik av hög kvalitet, en mellantidsheraldik av något/betydligt sämre dito och en nutida heraldik som är en återupplivning av den medeltida heraldiken.

I mitt föredrag ska jag genom några exempel visa att historien inte heller inom heraldiken är så enkel och att det stora skiftet inom den nordiska vapenkonsten sker just på medeltidens 1400-talet, i en tidsperiod som här ännu inte har en aning om vad renässansens tänkevärld innebar, än mindre framtidens barock och rokoko.

Självklart finns det inga sanningar här. Kom och lyssna så pratar vi efteråt om det jag sagt.

Öppet för alla intresserade

Föreläsningen, liksom hela årsmötet, är öppet för alla som är intresserade. Vill du dessutom äta middag med mig och mina heraldiska kollegor kan du fortfarande anmäla dig.

Gå till Svenska Heraldiska Föreningens hemsida för mer information.

Nationalism

De första sköldhållarna

Lejon som Sveriges första sköldhållare, från 1483
Sveriges första sköldhållare, från 1483

Redan i den första bok som trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus – Skapelsens sedelärande samtal, finns Sveriges äldsta kända sköldhållare.

Boken trycktes 1483 och producerades av  franciskanernas, gråbröderna, kloster på Riddarholmen. Boktryckaren var tyske Johann Snell som hade utbildat sig i Rostock och förde med sig sitt tryckeri från land till land runt Östersjön.

I boken finns 122 sedelärande samtal mellan olika fabeldjur som ska hjälpa läsaren att skilja på rätt och fel, ont och gott. Inget av dem berör heraldiken men vi fick i alla fall med oss sköldhållarna och en version av Sveriges dåtida riksvapen tre kronor.

Vapnet under är Johan Snells, tror jag.

Bilden slängde jag in via min telefon, som synes.

Vapensköld

Heraldikens förfall inföll på 1400-talet

Den som läser heraldikens historia upptäcker snart att heraldiska författare snabbt beskriver 1800-talet som heraldikens förfall. 

Det gäller dock inte 1800-talets författare, för de placerar förfallet till 16-1700-tal och ser sig själva som återställare.

Oavsett vilket så brukar grundskälen till förfallet beskrivas som att vapensköldarna blir mer komplicerade än de var under medeltiden och att de förlorar sin plats på slagfältet.

Målning föreställande ett slag under 1400-talet.
Målning föreställande ett slag under 1400-talet.

Med de definitionerna hamnar heraldikens förfall definitivt inte på 1600-1700-talet, för då var fanorna stora, rena och tydliga. Än tydligare var de på 1800-talet, i den mån de fanns. Däremot är det ju så att vapensköldarna försvann från slagfältet.

Men när hände det, egentligen? Ja, inte är det i modern tid. Snarare är övergången från 1300 till 1400-tal den verkliga brytpunkten. Titta gärna på de baner som användes under Rosornas krig. Enkel tydlighet är inte det första vi tänker på. Och stridsutrustningen. Ja har inte sett en enda bataljmålning från något europeiskt land under 1400-talet som visar en vapensköld. Det var helt enkelt en föråldrad teknik. Däremot har vi faktiskt några tornersköldar från 1400-talet, även från Sverige, och de visar heraldiken som en detalj i en större helhet, även på sköldens yta.

Paul von Dornsteins illustration av bepansrade ryttare från 1504.
Paul von Dornsteins illustration av bepansrade ryttare från 1504.

Dolnsteins spännande bilder

Men mest intressant är att se Paul von Dolnsteins teckningar från 1504. Så här såg en riddare ut. Ser man till allt han ritat så är det mycket detaljer men allt är befriat från det vi tar för givet – den heraldiska bilden. Den är helt enkelt inte längre relevant. Och vi är ändå kvar i medeltiden.
Det som skiljer von Dolnstein från många andra illustratörer från denna tid är att han var en officer som avbildade sin omgivning, inte en propagandakonstnär som skulle lyfta kampandan i betraktaren. Därför saknas den färgglada prakten, alla vimplar och sköldar och hästarnas schabrak eftersom allt detta bara är till besvär på slagfältet.

Därför är det inte så konstigt för oss historieintresserade heraldiker att det är under 1400-talets andra hälft som heraldiken berikas med så många nyheter samtidigt som den blir mer statisk i sin form.

Historia

Därför ska man inte tro för mycket

 

Med 1900-talet kom bokstavstron. Det som står på ett papper är alltid sant. Men håll alltid tvivlet högt. Medeltidens människor var inte så noga med ordens exakta innebörd och placering. 

Låt oss ta kung Erik som exempel. Erik av Pommern var kung av de nordiska rikena i Kalmarunionen från 1396 till 1435, beroende på hur man räknar. Riktig kung i betydelsen att det var hans ord som gällde blev han först 1412 när drottning Margareta dog.

Eftersom jag vet att heraldiker och historiker har funderat på vilket rike som stod högst i rang och använt vapensköldarnas placering för att fastslå detta  har jag samlat några inledande meningar av hans brev (skrivna av hans skrivare för dagen).

7 december 1407 
Vi Eric, meth Gudz nadh Danmarks, Sweriges, Norges, Wændes oc Gøtes konung 

7 december 1407 
”Wi Eric, medh Gutz nath Danmarks, Sueriges, Norges, Wandes oc Gotes konung” 

7 november 1410
”Wi Eric, meth Gutz nadhe Danmarks, Swerikes, Norghes, Wendes oc Gøtes konung”

4 maj 1413
”Wij Erich, met Gudz nådhe Dannemarckz, Nårgins, Wendis och Göttis konungh …”

17 maj 1413
”Wij Erich, met Gudz nåde Dannmarks, Sweiges, Norgehs, Wendes och Godes koningh …”

I ett av breven föll plötsligt Sverige bort. Var han kanske inte kung över vårt land i maj 1413?  Så klart inte, men den här enkla missen i ett offentligt brev visar att det var lätt hänt att ett ord, eller kanske en vapensköld, tillfälligt tappades bort.

Historia

Hemming Gadh – vasatidens gudfader

Boktips

Bokomslag till Hemming Gadh, av David Lidén
Bokomslag till Hemming Gadh, av David Lidén

Snart kommer den, boken om svensk senmedeltids kyrkliga värsting. Eller helt enkelt av en missförstådd maktspelare.

Boken Hemming Gadh har skrivits av historikern David Lidén. Eftersom jag vet att Lidén är en duktig skribent förväntar jag mig en läsvärd bok.

Men jag är lite förvånad över undertiteln Vasatidens gidfader. Trots allt avrättades han av Christian II 1520 i efterspelet till Stockholms blodbad. Hemming Gadh hade varit en av sturepartiets främsta företrädare så den domen kom nog inte som en överraskning för samtiden efter det som hänt i Stockholm månaden tidigare.

För övrigt är Wikipediaartikeln om Hemming Gadh skriven av en amatör.

 

Härold, Vapensköld

Azincourt är inget att fira

Igår var det 600-års”jubileum” av slaget vid Azincourt. Det är inget att fira, för vad ledde det till? massor av döda människor och att allt efteråt kom att vara som det var dessförinnan – med Engelsmännen på andra sidan kanalen där de började. 

Militärhistoriskt finns det förstås en hel del att lära genom att studera detta slag, som är ett av de få stora under europeiskt 1400-tal (strider på slagfältet var inte så vanliga, det var däremot belägringar). Men det jag såg igår på sociala medier var en form av nationalistiskt hyllande eller att slaget betraktades som ett sportevenemang som engelsmännen vann och fransmännen förlorade. Dödens närhet vill få (som jag såg) inte kännas vid.

För en heraldiker är slaget tämligen ointressant, även om det gav en nystart till Strumpebandsorden och en ny häroldsorganisation. Men denna hade kommit till ändå, även om slaget hade blivit inställt, och samma personer (förutom de som dog) hade blivit invalda eftersom man hädanefter mer gick på börd än stridsduglighet, som Edward III premierade när Strumpebandsorden grundades.

Shakespeares genialitet

Shakespeares pjäs om Henry V är däremot intressant och handlar inte alls om slaget. Däremot om vånda, plikt och propaganda inför och efter en strid.