Med Photoshop kommer många varianter på ett vapen. För jag har aldrig riktigt förstått varför man endast ska ha en version när man kan ha flera.
Bara för att ett vapen är skapat 1989 behöver det inte alltid ritas i 80-talsstil. De vore ju för hemskt om framtida generationer skulle tingas genomlida pastellfärgade skapelser.
Med Photshop har jag nu lekt fram ett par tolkningar av vapen Wasling i 1300-talsstil. Notera att axen är väldigt enkla. De var ytterst otydliga de första seklerna, troligen för att den mesta heraldiken var väldigt schablonmässiga då. Jag har därför utgått från olika vasar och justerat dessa tidsenligt.
Överst ser vi vapnet i Gelre-stil. Gelre är en vapenbok som skapades mot slutet av 1300-talet. Det är också ett av de första exemplen på stickhjälm i heraldik. Den hjälmtypen skapades i slutet av 1300-talet för de då vanliga tornerspelen med lans.
Den andra skölden är lite äldre i stil. Den utgår från vapenrullan Zürcher, som skapades under 1340-talet i Schweiz. I denna rulla dominerar tunnhjälmen och hjälmarna har ett väldigt litet täcke. Just täcket avviket dessutom ofta från färgerna i vapnet, så antingen är det en konstnärlig finess eller så var man inte så noga med den saken på den tiden.
Nästa version är från mitten av 1300-talet. Fortfarande tunnhjälm men nu ett tydligare hjälmtäcke. Tyvärr har jag glömt förlagan, men jag får återkomma till det.
Sist ut är en variant av Jan Raneke, som i sin tur kopierat Otto Hupp. Denna gotiska stil är därför hur man i art deco/jugend-tid tolkade gotiken.
En sak har jag dock behållit från medeltiden, och det är iden om att ett föremål (sällan djur) verkade kunna följa sin normala position även när skölden vreds åt sidan.
Eftersom det fortfarande finns några enskilda osäkra nyfikna därute som tror att endast adeln får använda egna personliga vapensköldar är det på sin plats att visa upp bevisen för att även vi ofrälse har fört vapen sedan omkring år 1300.
Men det var inte vanligt att man hade en vapensköld som ofrälse under medeltiden. Det var inte ens vanligt att man hade ett sigill. Det var något för de som hade behov av att regelbundet underteckna dokument såsom brev och avtal.
1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första kända borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen.
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld. Källa Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.
Det första borgerliga vapnet är känt från 1320 då stockholmsborgaren Henrik Sunnedach använder en vapenbild i sitt sigill. Bara något år senare undertecknar Engelbert Hvit/Albus med sitt vapensigill. Båda dessa är ofrälse och båda har tysk bakgrund så vapnen ska därför ses i en tysk kontext. Under denna tid har ännu ingen inhemsk svensk ett vapensigill. Det dröjer ännu ett par decennier.
Heraldiker älskar att dra tillbaka sin historia till korstågen, men hur tillförlitliga är de? Inte särskilt, om jag ska vara självkritisk.
Slå upp en heraldisk bok och läs det inledande kapitlet om heraldikens tillkomst. Du ser då den obligatoriska referensen till den slutna hjälmen, som kom 50 år efter de första heraldiska vapnen och där bildbeviset för heraldikens betydelse är Bayeaux-tapeten som är kanske 75 år äldre än heraldiken. Du ser också att man säger att hjälmtäcket har sitt ursprung i korstågen och dess varma klimat.
Nu är visserligen inte klimatet spelt mycket varmare i Palestina-Israel än i södra Italien, så man hade ju kunnat tänka sig att kristendomens krigare shaft behov av svalkande täcken redan före 1190, men det är detaljer.
Mer intressant är att vapenframställningar fram till tidigt 1300-tal inte visar hjälmtäcken. Detta täcke börjar alltså användas i konsten efter sista korståget och i ett område norr om alperna som inte var direkt påverkat av stekande sol större delen av året.
Ur Bellenville-vapenboken: De svenska kungliga vapensköldarna och de norska dito.
Visste du att Norge under 1300-talet, precis som Sverige, hade två riksvapen?
Med riksvapen menar jag här vapen som fördes av kungen och därmed betäckande riket. Inte vapen som var fastslagna till seende genom lag godkänd av ett parlament. Med andra ord har jag en lite friare tolkning för att få fram min poäng.
Vapnet med hjälm är kung Magnus Eriksson. Det är Folkunga-ätten/Bjälbo-ättens vapen. Men titta så ser du att det även finns ett gult Folkunga-vapen. Det är Håkan Magnussons, kung av Norge, vapen.
Det finns skäl att återkomma till detta vapen senare, men just nu tar jag med det för att visa hur nära det var att även Norge kvadrerade sitt riksvapen såsom Sverige gjorde. Allt som krävdes var några år till av Folkunga-styre och att vi skulle komma in i 1400-talets tankevärld.
Vapnet med tre kronor och tjurhuvud är kung Albrekt (av Mecklenburg – varför vi ännu idag envisas med att ge utländska kungar tillägg begriper jag inte, men för tydlighetens skull gör jag detsamma här).
Att de äldsta kända riddardikterna i Norden finns i Norge.
Redan på 1200-talet översatte norska diktare franska och tyska poem. Drottning Eufemia av Norge lät, enligt äldre historia, översätta några dikter till sin svärson hertig Erik av Sverige. Eller trolig till sin dotter Ingrid som ju var gift med Erik.
Tre diktverk översattes till svenska på knittelvers. Ivar Lejonriddare översattes 1303, Hertig Fredrik översattes 1308 och Florens och Blanceflor översattes 1311. När dessa dikter egentligen översattes är forskningen oeniga om. Men någon gång mellan 1300 och 1350 är alla överens om.
När dikterna redan hade översatts till svenska kom de att översättas till danska. Stämmer denna kulturvandring, och omöjligt är det inte, visar den på en helt annan väg än vad som normalt anges för kulturinflytande i norden. Från kontinenten till Norge till Sverige till Danmark.
Förutom den är egentligen bara ett ytterligare verk översatt till svenska, och det är dikten om kung Alexander, som gjordes strax efter mitten av 130-talet. vad vi känner till. Det kan ju ha funnits hundratals diktverk fast alla andra är borta. Inte för att jag tror det, men ett tiotal ytterligare borde ha funnits.
För en nordisk heraldiker är det viktigt att studera dessa krönikor för att dels se hur man beskrev heraldiken (det säger mer än något annat heraldikens ställning under denna tid), dels vad som nämns och vad som utelämnas. Som härolder, som aldrig nämns här men som flitigt nämns i samtida krönikor på kontinenten.
Vapensköldar och sigill är inte bara för adeln. Redan kring 1300 hade borgerskapet hakat på trenden.
Det är lätt att tro att endast frälsemännen hade vapen för det är dem vi ser i våra kyrkor och i våra historieböcker, även de heraldiska. Men självklart fanns det även andra som använde heraldiska emblem och liknande tecken.
Första sigillet och första vapnet
1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen. Skulle var verksam i Stockholm men lite är känt om hans övriga nyttjande av märken.
Det tar ytterligare tjugo år innan det första borgerliga vapnet är känt. Det återfinns i stockholmsborgaren Henrik Sunnedach sigill år 1320. Sigillet visar både en vapenbild i en sköld och där ovan ett bomärke.
Det är inte vanligt med borgerliga vapen i svensk-finsk medeltid, men de finns. Hur vanliga de var i verkliga livet vet vi inte för mörkertalet är stort. Och här kan vi verkligen tala om mörkertal för ytterst få handelsbrev och andra dokument har överlevt till vår tid. Det vi kan tro är att borgerliga vapen under 1300-talet främst har använts av borgare med ursprung i norra Tyskland eller med nära relationer dit.
På 1400-talet blir borgerliga sigill bland svenska präster vanligare men någon anstormning är det inte frågan om – den kommer först under 1600-talet.
Vaxljus, purpurtyg och en huggen sten, det var önskemålet inför begravningen.
1360 skriver Lüdeke Sidensnor sitt testamente kring begravningen. Det är hans ”vita kuvert” där han beskriver hur hans död ska komnas ihåg. Lüdeke tycks ha varit en man på resande fot för hans testamente tar hänsyn till att han ofta besöker både Danmark och Sverige fast hans hem är i Lübeck.
Om han dör i Lübeck ska 30 lybska gyllen användas till vaxljus, ett purpurkläde till den enkla träkistan (det ska in hyras vilket betyder att det ska följa med kistan nere i jorden) klockringning och annat som behövs. Om han inte skulle dö i Lübeck, ska man likväl här hålla en minnesfest med anledning av hans begravning såsom han vore närvarande. På hans gravsten ska stenhuggaren hugga in hans namn, de fyra evangelistsymbolerna och hans vapensköld. För detta avsätter han 15 lybska gyllen.
Dör Lüdeke inte i Lübeck ska stenen läggas på hans grav där han blir begravd oavsett om det är i Danmark eller Sverige. Dör han i Lund vill han bli begravd framför högaltaret i Mariakyrkan. Se vidare DS nr 6247.
Nu undrar jag om det är någon som har sett hans gravsten? Blev den som han önskade?
Källa
Tryckt: DD III:5, nr 294
Regesten der Lübecker Bürgertestamente des Mittelalters II (1977), s. 236 f., nr 824
I numera nedbrunna Södra Råda träkyrka fanns en bild på en riddare med både sköld, hjälmprydnad och fana. Den enda i Sverige.
Bilden här ovan är från 1300-talet. Vi vet inte vem det är för skölden stämmer inte in på någon släkt från den här tiden och det gör inte heller hjälmprydnaden. Eller den röda fanan som han håller i.
Eftersom fanor ännu under 1300-talet i dessa sammanhang så intimt förknippas med befälsstatus i strid är bara förekomsten av en fana sensationell. När vi inte heller kan bestämma den till en person tror jag att vi nog ska se den här bilden som en illustration av riddarklassen. Den bör inte ses som en för oss okänd riddare.
Den teorin stärks för mig eftersom varken sköld eller hjälmprydnad är kända och den trion av okändheter är lite för många i ett konstverk som är så välgjort som detta.
Riddarens nära kontakt med en fotsoldat, en borg och en skytt tycker jag än mer stärker mig i tron att det handlar om en uppbygglig bild för den stridande klassen.
Men visst vore det spännande om det handlade om en okänd riddare.
Fantastiskt Sven-Bertil Jansson har gett sig på och presenterat ett nytt verk från 1300-talet – Konung Alexander. En svensk roman jag helt hade missat.
Den svenska litterära historien från medeltiden är plågsamt okänd. Visserligen finns Erikskrönikan och Karlskrönikan, men inte mycket mer. Resultatet är att även flertalet historiker (som jag) inte reflekterar över hur mycket mer som finns i våra arkiv. Tur då att såna som Sven-Bertil Jansson och föreningen Runica et Mediævalia finns.
1300-talsromanen Konung Alexander finns endast bevarad i en enda handskrift, från 1420-talet, och här samsas den med andra skrifter. Det kan få den bäste att tro att det är en liten skrift men det rör sig om en bok på 11000 versrader (mer än Erikskrönikan).
Romanen bygger på en utländsk förlaga men är kraftigt omarbeted och det gör att den är mycket spännande för en idéhistoriker och därför ska jag nu sätta mig ner och börja läsa den.
Och just det. Det är B0 Jonsson Grip som är meceanaten bakom romanen.
Redaktör: Sven-Bertil Jansson
Titel: Konung Alexander. En svensk roman från 1300-talet
Tryck: 2015
Förlag: Runica et Mediævalia
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen. Ur Hildebrands Svenska sigillier
Ett ståtligt hov omger kungen. Riddarna är klädda i sina vapenrockar och kvinnorna i svala klänningar och eleganta struthattar.Tjänarna är klädda i husbondens färger och väggarna pryds av fanor, sköldar och textilier. Härolder presenterar de närvarande gästerna och i ett hörn underhåller lekarna.
Så vill vi gärna se den svenska medeltiden, men verkligheten var nog lite enklare än så även om det fanns tendenser till att följa de europeiska hovens kultur. Framväxten av det höviska livet i Sverige sker kring sekelskiftet 1300. Då har kungamakten skapat ett nytt skattesystem som ger hovet större resurser. Samtidigt skapas en ny klass av frälsemän vars främsta ideal är just att leva upp till den höviska kulturen.
En boklig kultur
De skriftliga spåren av den höviska kulturen är få, men det behöver inte betyda att romanerna var okända för det nordiska frälset. För på många sätt var den höviska kulturen den första skriftliga kulturen i det germanska Europa. Hänvisningar till Arthur-sagan, till herr Ivan och till Tristan och Isolde är många. Och det var deras liv man försökte återskapa. Den engelska Strumpebandsorden är direkt influerad av Kung Arthurs riddare kring det runda bordet. De frankiska trubadurerna och de tyska minnessångarna är också uttryck för en ny form av viskultur som spred sig till Norden redan under 1200-talet.
Kung Håkon Håkonsson av Norge (1217-1263) var den förste skandinav som vi vet lät översätta riddarromaner. De täta kontakterna mellan Norge och England under denna tid gör det sannolikt att det var från England som förlagorna kom. Kung Håkon lät också skriva den första nordiska furstespegeln för hur ett rike ska styras. Den heter ”Konungs Skuggsja” och dateras till 1200-talets mitt.
Norge var det verkliga föregångslandet och den kultur som under den här tiden var mest influerad av den kontinentala kulturen. Men också Danmark har haft sin påverkan utifrån. Tyska minnessångare är kända vid det danska hovet redan under 1200-talets andra hälft och under hela 1300-talet. Ändå finns ingen känd översättning förrän från kung Hans tid (1497-1513).
Eftersom den muntliga kulturen var stark under medeltiden finns det all anledning att tro att berättelserna ändå var kända av den tänkta publiken genom förmedlandet av kringvandrande lekare.
Sveriges första romaner
De första kända romanerna i Sverige är Eufemia-visorna. De tillkom sannolikt på initiativ av drottning Eufemia av Norge som bröllopsgåva till hennes dotter Ingeborg och blivande svärson, hertig Erik av Sverige. Romansviten innehåller berättelserna ”Flores och Blanzeflor”, ”Ivan Lejonhjärta” och ”Hertig Fredrik av Normandie”.
Bara några decennier senare kommer den nordiska medeltidens främsta egna roman, Erikskrönikan. På många sätt försöker den efterhärma sina kontinentala förlagor, även om vissa moment i stort sett saknas. Så finns ingen hövisk kärlek beskriven. De nordiska översättningarna hoppar överlag också över just denna del av berättelserna. Däremot finns hänvisningar till Arthursagan och två kämpar jämförs just med Perceval och Gawain (vers 1395 f).
Holmger Knutsson gravtäcke (död1248)
Förfaller det höviska livet
Länge har det ansetts som att den höviska kulturen förföll mot slutet av medeltiden. Överklassen skulle ha blivit mer dekadent, samtidigt som resurserna till följd av jordbrukskris och pest blev allt mindre. Ett skäl till att forskare länge trodde så kan vara att våra källor från år 1100 till 1300 nästan bara består av kyrkliga verk, krönikor och sagor, medan de därefter rymmer stora mängder uppgifter om handel, jordbruk och skatter. Med det betyder inte att de mer jordnära källorna inte har funnits, snarare att de inte var så intressanta att bevara.
Ny syn på lekare
Att det är en ny syn som växer fram på underhållning vid denna tid märks inte minst på hur lekarna omnämns. Känt är hur illa ansedda lekarna betraktas av äldre västgötalagen från 1220-talet. I den saknar de i stort sett helt rättssäkerhet. Men i Erikskrönikan nämns de ofta i samband med kungliga festligheter och inte sällan får de värdefulla gåvor.
Sannolikt har inflytandet från den tyska minnessångartraditionen gjort att också det svenska samhället har börjat se på lekarna med nya ögon. Omöjligt är det inte att en ny reportear har bidragit till deras höjda anseende.
En annan orsak kan vara att det är en ny typ av lekare som kommer in i samhället. Medeltidens människor skilde säkert på fin och simpel kultur på samma sätt som vi, även om deras smak var en annan.
Symboler för det höviska
Hästen, falken och vinthunden var de tre djur som mer än något annat krävdes för en storman som ville vara en hövisk riddare. Hästen användes för både jakt och strid, medan falken och vinthunden användes i jakt. Bilder på sådan jakt finns redan på runstenar och är känt från hela Västeuropa.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
