Boktips
Min bror, den duktige neurologen, har precis släppt en ny bok. Den heter Knaster och handlar om vårt medvetande.
Jag går inte här in på vad den handlar om i detalj, utan låter dig fundera. Kanske efter att ha läst den här artikeln i Akademiliv (Göteborgs universitet).
Man får vara försiktig med uppdateringar av WordPress. Har man otur (eller dålig koll) så kan det bli databaskrasch.
Det var vad som hände mig. Efter hjälp från supporten på one (väldigt bra, tack Emely) fick jag idag igång sidan igen.
Så välkommen tillbaka.
Nu bygger vi en heraldisk atlas.
Vi samlar alla svenska halvofficiella vapen på en plats.
Under min ledning bygger Svenska heraldiska föreningen nu upp en heraldisk atlas över svenska halvofficiella vapen.
Och var är då det?
Jo, det är vapen som förs av landskap, härader och socknar. Alltså geografiska områden som inte längre finns som formella administrativa enheter, men som en gång i tiden hade stor plats i Sverige.
Vi kommer att bygga upp sidan med vapen och kartor. Här kommer de skyddade vapnen för fåra landskap och äldre köpingar att stå sida vid sida med vapen som antagits av en hembygdsförening för sin gamla sockens räkning.
Någon värdering görs inte, men alla vapen kommer att anges som fastställda, antagna eller föreslagna.
Vad händer inom heraldiksverige 2022?
Jo, en ny bok från Svenska Vapenkollegiet är på väg.
Det är denna bok som jag pysslat med den senaste tiden. Tursamt nog för mig är jag endast redigerare denna gång, så jag ägnar mig bara åt att lägga in text och bild samt i vissa fall hitta nya bilder som kompletterar de standardiserade vapenillustrationerna som kollegiet tillhandahåller.
Redaktionsarbetet står helt andra personer för. Men detta räcker gott. Att bara sätta en bok är tillräckligt omfattande när det kommer till en bok som är på 150 sidor, 200 grundbilder och 150 extra illustrationer.
Ja, så mycket information kommer boken att ha. Vi i Svenska Heraldiska Föreningen tänker trycka den i februari så att den blir klar lagom till årsmötet i mars.
Detta är en bok som är ett absolut måste för en heraldiker!
Köp den så fort den kommer.
Nya och gamla vapen för Danmark, Sverige och Norge i ”The book of arms of Conrad von Grünenberg, knight and citizen of Constance” från omkring 1480.
Men vilka vapen är det?
Danmarks vapen är i centrum, men utan sjöbladen. Hjälmprydnaden är bara en av flera som tydligen sägs användas av Danmark under senmedeltiden. Vi kan därför inte veta vilken hjälmprydnad som faktiskt användes då, inte ens baserat på vilken hjälmprydnad som användes på 1300-talet eller kom att användas senare.
Längst upp till vänster finns ett vapen som kallas ”Alt Danmark” med en häst. Det vapnet har aldrig använts så varifrån kommer det? det är oklart, men eftersom Jean Froissart omkring 1400 nämner att den franske kungen fick mottaga några fantastiska stridshästar från Danmark kan vi förstå att det fanns en bild av att Danmark hade en typ av hästar som inte fanns någon annan stans. Av detta har det kanske blivit ett vapen.
Norge har här två lejonvapen utan yxa och det stämmer. De första kungliga norska lejonen hade ingen yxa, den introducerades först i slutet av 1200-talet. Varför det ena lejonet är svart och rött är däremot lite oklart, men det gör ju vapnet unikt. I den kvadrerade versionen av det norska kungavapnet, nere till höger, kombineras Norge med Wenden. Wenden ska egentligen ha en gul krönt lindorm i rött men här har det blivit en nyskapande lindormsdrottning.
Nere till vänster har Sveriges tre kronor kombinerats med vapnet för kung Karl Knutsson Bonde, vars färger avviker. Båten är gul på svart men ska vara gul på rött. Det är en mindre miss som nog inte ska tolkas för allvarligt.
Längst upp, intill hästen, finns Bjälbo-ättens vapen men i helt fel färger. Det ska ju vara ett guldlejon på en blåvit botten, inte blått lejon på rödvitt. Lejonet är inte heller krönt, men det kan bero på att det är det gamla vapnet.
Till slut det mest intressanta – ”das alt Schweden” med de två lejonfiskarna. Inte heller detta vapen har någonsin funnits men var öppensinnad. Visst påminner själva idén bortom det faktiska vapnet om det sigill som kung Erik Knutsson förde i sitt runda sigill åren 1208-1216? Vänd lejonen mot varandra och vi är nästan där. Men hur kunde man känna till det i Tyskland 250 år senare?
Detta vapen, precis som den danska hästen, visar att det fanns en kunskap som förmedlades över tid och rum, även om denna kunskap inte är så systematiskt exakt som vi idag vill att den ska vara. Det visar också att medeltida källor kan vara väl så givande, men att de inte får ses som en korrekt beskrivning av verkligheten, såsom vi menar med det uttrycket.
Till sist noterar vi att intrycket av det danska vapnet är gult och blått medan de äldre svenska ger rött och vitt.
Som frimurare förväntas du ta dig ett vapen från grad åtta. Och då ritas din sköld upp på en plåt. Bara det är ju ett skäl att gå med i frimurarna. Men hur ser de ut?
Frimurarevapen är tyvärr illa sedda bland heraldiker. Ändå skulle jag vilja påstå att de är en av de viktigaste skälen till satt heraldiken är så levande idag som den ändå är. Merparten av äldre heraldiker har rötter i frimureriet.
Dessutom är dessa vapen en källa för släktforskare som vill ta upp ett familjevapen. Många av vapnen innehåller förstås frimurarsymbolik, men den kan man antingen skala bort eller göra om till något eget. Trots all, en murslev kan ju lika gärna användas av en frimurare som en ingenjör/murare som av någon som heter Murare (3 st) eller Tegel (123 st).
Hade unionsdrottningen Margareta verkligen en sköld med tre kronor i rött?
Antydningar finns, men inga bevis och jag säger nog nej. Margareta förde aldrig en röd sköld med tre kronor och det gjorde ingen annan unionsmonark heller.
Drottning Margareta ska, enligt Margareta Grips bok från 1574, ha haft ett unionsvapen med tre öppna kronor i gult på rött fält. [(Riksheraldikerämbetet 1935, s 14).]
Hans Gillingstam har i personhistorisk tidskrift (1957) skrivit om boken men artikeln är inte illustrerad.
Hans Toll skrev 1926 i danska Personalhistorisk tidsskrift skrivit om ”Unionssköldar och unionsbanér” där hans tes är att drottning Margareta inte kan ha använt ett av de tre rikenas vapen utan varit tvungen att skaffa ett nytt – tre kronor i rött. Hans källa är enbart Margareta Grips bok. (Toll, s 23-24)
Att byta ut det blå fältet mot ett rött var också vad de svenska förhandlarna krävde att danskarna skulle göra, när det förhandlades efter Nordiska sjuårskriget (1563-70) [KÄLLA: mejlkonversation med Bartholdy]. Orsaken till kriget var de oupplösta konflikterna sedan 1520-talet då unionen upphörde, kombinerat med en hel del (måste ändå sägas) tramsiga skäl som att Sverige la in danska vapnet i det svenska riksvapnet eftersom danskarna inte tog bort tre kronor ur sitt, samt att kung Fredrik II av Danmark på modernt språk helt enkelt kidnappade svenska sändebud som passerade genom Danmark.
Det har också sagts, att eftersom kung Erik (av Pommern) införde en rödgul flagga, ett unionsvapen och dessutom en gemensam härold för de tre nordiska rikena (Larsson, s 152-53), så är det sannolikt att han eller Margareta också hade en rödgul tre kronorsköld. (Riksheraldikerämbetet 1935, s 14). Att rikenas (plural) hade ett baner/flagga i rött och gult framgår bland annat i brev i Riksarkivet daterat till 15 december 1430, där kung Erik förmanar munkarna i Vadstena att hålla mässor över drottning Filippa, och att de ”hatwi oppa sith röklin rykins banér swa som aer eth röeth kors oppa eth gulth fiaeld”, alltså att de på sitt (Toll, s 173)
Detta är de tre argument som talar FÖR att drottning Margareta hade en röd tre kronor-sköld.
Vad talar då MOT?
De danska regenterna hade under 1300-talet en form av ”rettertings”-sigill som ibland hade en sköld, ibland inte. Valdemar Atterdags sigill hade ett kors belagt med nio kronor (ingen sköld). Margareta hade en krona i korsmitten (ingen sköld). Olof hade en krona under ett kors, eller om korset sitter i kronans topp (ingen sköld) medan Erik av Pommern hade en sköld med de danska leoparderna över korsmitten.
Korsets proportioner är ungefär detsamma som det som ses i hans stora vapensigill från sent 1300-tal, där det norska lejonet finns i hjärtskölden . Utseendet är också detsamma i Eriks sekretsigill från 1403. (Bartholdy, s 92-97)
Åren 1376-80 har Margareta ett sigill som visar henna sittande på en tron omgiven av fyra sköldar: Norge, Bjälbo och två danska leopard-sköldar. Hon var då drottning över Danmark i arv efter sin far Valdemar, och drottning över Norge i egenskap av hustru till kung Håkon, som i sin tur ansåg sig vara Sveriges rättmätige kung. Det är nu Margareta titulerar sig ”Danmarks, Sveriges och Norges drottning”. (Bartholdy, s 93)
Detta är samtidigt som kung Albrekt är kung i Sverige och sedan tio år använder sig av tre kronor-vapnet.
1380 dör Håkon och sonen Olof blir kung av Norge. 1388 avlider sonen Olof och Margareta ärver tronerna i Danmark och Norge.
1388 får hon stöd av Bo Jonsson grips testamentesexekutorer att även göra sig till härskare över Sverige (som var hennes man och sons rättmätiga arv) och hon titulerar sig då ”Sveriges fullmäktige fru och rätta husbonde”. I februari 1389 besegrar hon kung Albrekt vid Åsele utanför Falköping och tar sedan kontrollen över Sverige. 1390 har hon så ett sigill som visar tre kronor i en sköld. Sigillet och segern över Albrekt hänger sannolikt ihop.
Kung Albrekt och hans son Erik var krigsfångar fram till juli 1395, då de undertecknade Lindholmstraktaten och släpptes. Albrekt förde sitt kvadrerade vapen med tre kronor fram till sin död, men sonen Albrekt, som efterträdde honom som hertig över Mecklenburg, hade inte kronorna.
När kung Erik 1412 övertar styret efter drottning Margaretas död sker en viss förändring i politiken. Han driver centraliseringen vidare, men han gör det inte genom att koncentrera makten till sig och närstående utan bygger upp ett embryo till statsförvaltning.
Snart skapar han ett unionssigill som i grunden bygger på de sekret som danska monarker haft under 1300-talet. Det är alltså en hjärtsköld lagd ovanpå ett tydligt kors. Men vad han gör nytt är att han lägger fyra andra vapen i respektive fält som skapas runt korset: Danmarks leoparder, Sveriges tre kronor, Sverige Bjälbolejon och Pommerns grip Hjärtskölden är Norges, det enda land han har genom arv. (Grandejean, s 97f). Grandejean anser emellertid inte att de tre kronorna representerar Sverige utan unionen, vilket jag tror är en feltolkning. Han anser också att svenska Bjälboättens vapen är ett släktmärke, medan Estridsens leoparder visar på Danmark, vilket i sig är en märklig slutledning.
Filippas sigill är snarlikt men med en viktig förändring. Hon saknar helt hjärtsköld så Norges lejon har placerats i tredje fältet medan svenska Bjälbo-vapnet har tagits bort. Samma vapen som i samtida tyska och ”Benelux”- vapenböcker nämns som ”altes Schwedische wappen”. Vapenbilden 127:2021)
Detta är en markering. Tre kronor-vapnet representerar här helt klart Sverige, inte unionen. Färgerna bör därför ha varit gult/blått, inte gult/rött.
Kung Erik av Pommerns kansler använder under hela Eriks regering Eriks sekretsigill i nästan alla handlingar som rörde Danmark, Norge eller Sverige, ett ”uttryck för den personliga och centraliserade maktutövningen, som var kärnan i Margaretas unionstanke”, som Nils Bartholdy uttrycker det. (Bartholdy, s 97)
Medeltidens kungar gör det inte lätt för oss. I Erik av Pommerns norska sigill sitter kungen på en tron omgiven av fyra sköldar: Norge och Pommern på hans högra sida samt Danmark och Bjälbo på hans vänstra. På bröstet har han en sköld med tre kronor. Vad betyder de? Är det en symbol för Unionen eller för Sverige?
Om Sverige – varför ha det på bröstet på det norska sigillet för en kung som hade sin bas i Danmark men kom från Pommern? Det går bara inte ihop. Rimligen bör detta vapen symbolisera unionen, på något sätt.
Lägg då till att samme kung Erik hade en sköld med tre kronor över ett kors som användes som kontrasigill. Detta vapen kan endast tolkas som ett unionsvapen.
Är detta ett tecken på att det fanns två olika tre kronor-vapen eller att samma tre kronor-vapen användes parallellt men i olika syften?
– jag lutar åt det senare och det bygger jag på att vi inte har någon framställning i färg eller text från Kalmarunionens tid som nämner en röd sköld med tre kronor. Däremot har vi flera blå från olika sammanhang i Norden och runt om i Europa.
Erik av Pommern är den siste unionskungen som har Bjälboättens vapen i sitt sigill. varken Kristoffer av Bayern eller någon av Oldenburgarna tar upp detta gamla vapen. Orsaken är sannolikt att de inte gjorde några anspråk på att vara ättlingar till Sveriges gamla kungaätt.
Det gjorde däremot kung Karl Knutsson Bonde, och det är sannolikt skälet till varför han i sitt svenska (men inte norska) kvadrerade vapen stoppar in både tre kronor och Bjälbo bakom sin hjärtsköld med Bondevapnet.
Många har tyckt till om tre kronor. Jag är en av dem. Här är min korta hisspitch.
Jag tror nog att vi bör anse att de svenska tre kronorna kom till som ett svenskt riksvapen därför att den regerande monarken inte kunde överta den föregående dynastins vapensköld. Han – Albrekt – var därför tvungen att ta sig en ny sköld och han valde Tre kronor.
Av flera möjliga skäl (taktiskt, kulturellt, enkel igenkänning eller något annat) valde han den symbol som redan använts av föregående kung och som (min åsikt) var en förkortning av en ännu äldre dynastis vapen.
Orsaken till detta var att kung Albrekt inte kunde göra anspråk på föregående dynastis vapen eftersom dess kungar (Håkon) inte bara överlevt upproret utan dessutom satt som kung på grannlandet Norges tron, och dessutom var gift med arvtagaren till det andra grannlandets, Danmarks, tron.
Med överhuvudet i Bjälboätten i livet och i ålder att skaffa sig flera potentiella arvtagare fanns inget utrymme för Albrekt att uppta sin moder Eufemias sköld, till skillnad från 1250, då Valdemar Birgersson kunde ta sin morbror Erik Erikssons erikska sköld.
Om kung Albrekt däremot hade blivit kung i egenskap av legitim arvtagare utan konkurrerande Bjälbo-män är det min tro att han skulle upptagit Bjälbo-ättens vapensköld och låtit tre kronor fortsatt vara en inofficiell symbol som endast undantagsvis skulle användas. Ungefär som hur de danska kungarna använde sina kronor på mynt, rettertingssigill och liknande vid samma tid.
Detta var en sida publicerad 3 april 2015. Nu omgjord till ett inlägg.
2013 och ett nytt besök på Riddarhuset. Även denna gång var orsaken Svenska Heraldiska Föreningens årsmöte.
För en heraldiker är det kul att komma hit och lokalerna börjar nu kännas väldigt hemtama. Som att springa som barn i huset. Man (åtminstone jag) blir också barnsligt glad över all den heraldik som finns samlad i riddarsalen. Fantastiskt vackert.
Här på bilden håller förre finske riddarhusgenealogen Henrik Degerman ett föredrag om vapenböcker, främst Keysers vapenbok från 1600-talet. I förgrunden ses Stefan Bede, mångårig (sedan 1993, längst i rullorna) styrelseledamot i Svenska Heraldiska Föreningen och nuvarande informationsansvarig. I bakgrunden kan man ana några av de 1500 sköldar som finns uppsatta i riddarsalen.
Detta var en sida publicerad 2 mars 2015. Nu omgjord till ett inlägg.
Familjens semesterresa 2014 gick till Århus med omnejd (med avstickare till Legoland utanför Billund, såklart, när det är barn med.
Här fanns det oväntat många heraldiska skatter som gjorde resan mödan värd, sett ur en strikt heraldisk synvinkel. Den var mycket värd också på andra sätt.
Några av dessa skatter vill jag tipsa om.
Klassisk gotisk stil med några välbevarade väggmålningar från 1400-talet. Några möjligen äldre, men inte äldre än 1300-tal.
Flera av dem visade upp heraldiska motiv för kyrkans välgörare. Roligast är den jättelika egobilen av den danske kungen som pryder utbyggnaden på söderväggen. Fotografering är tillåten.
Gamla klostret i centrum av Århus har två spännande sevärdheter. Dels finns här nordens kanske äldsta bevarade valvkonstruktion från tusentalets andra hälft, dels finns en fantastisk vapenfris runt hela koret med ett tjugotal vapen tillhörande donerade släkter från omkring 1400, enligt skriften som man kan köpa. Här finns bland annat ett vapen för kung Valdemar som dog tre decennier tidigare.
Färgerna har bleknat med motiven är tydliga. Fotografering är tillåten.
Norr om Århus är Rosencrantz gamla borg. Jo, den är ännu i släktens ägo, men ingen bor där numera.
Här har man samlat ihop en hel del heraldiska föremål och dessutom finns mycket heraldisk utsmyckning i huset. Kolla speciellt in bönerummet intill salongen. Slottet kan endast ses med guide på rundtur. 75 kr för vuxna, våra barn under tolv år kom in gratis.
Fotografering är inte tillåten, i alla fall inte med blixt. Men om någon tjuvfotar kan inte jag hållas ansvarig för det.
Detta var en sida publicerad 2 mars 2015. Nu omgjord till ett inlägg.
En resa till Visingsö, på Braharnas ö i Vättern.
Under 1600-talet utvecklades Per Brahes dy:s grevskap Visingsö till en liten stat i staten.
Nära Visingsö hamn ligger Visingsborgs slottsruin och Brahekyrkan. Båda byggdes av släkten Brahe som 1561 fick ön som en del av grevskapet Visingsborg. Störst insatser gjordes av Per Brahe d. y. som ärvde grevskapet efter sin farbroder Magnus 1633. Under Per Brahe d. y. byggdes såväl Brahehus som Visingsborg upp till riktiga slott och Västanå slott renoverades – tillsammans bildar de en triangel runt staden Gränna som Per Brahe d. y. grundade 1652.
Utbildning låg Per Brahe d.y nära om hjärtat. Förutom att grunda Åbo universitet under sin tid som generalguvernör över Finland byggde han upp skolor i sitt grevskap. Men utbildning var inte bara skola. Hela Brahekyrkan är ett enda stort lärorikt bildspel över bibelns lära.
Skolan omfattade även ett gymnasium som kom att verka i 175 år. När det till slut lades ner flyttades allt till Jönköping där den nya skolan fick namn efter den gamle greven. Platsen för den äldre skolan var Kumlaby kyrka, vars lokal blev ledig när kyrkan stängdes 1636 då Brahekyrkan stod klar.
Anledningen till att Brahekyrkan byggdes var att Per Brahe ansåg att det växande Visingsö behövde en ny större kyrka som kunde ersätta den medeltida Ströja kyrka. Den nya kyrkan blev betydligt större och mer imponerande och kom alltså att ersätta båda kyrkorna på ön.
På borgen Näs längst ut på den södra udden finns Sveriges äldsta stenborg av medeltida typ. Här var epicentrum för maktkampen mellan den erikska och den sverkerska ätten. Bättre läge kunde borgen knappast ha. Ett tecken på att borgen var ett populärt residens under perioden och fyra kungar dog här mellan 1167 och 1290.
Tyvärr återstår bara delar av den nedersta våningen i det hus som en gång hade tre eller fyra våningar. Södra delen har också till stor del rasat ner i Vättern.