Liljesten vid Vist kyrka, Ulricehamns kommun. Foto: Jesper Wasling.
Liljestenar är ett för svensk del typiskt västgötsk fenomen som var på modet under 1100- och 1200-talet.
Det finns motsvarigheter till liljestenarna i andra länder och i andra tider, men när man diskuterar svenska liljestenar är det dessa specifika stenar under denna specifika period som avses.
Omkring 300 har bevarats och räknar vi med att det fanns dubbelt så många så kan man nog säga att de flesta stormän i trakten under denna tid fick en sådan sten på sin grav.
Stilen är romansk och syftet med dem var sannolikt att vara lockstenar över gravar. De kallas liljestenar efter den växtornamentik som pryder dem. Forskare som Claes Theliander tror dock att man snarare ska se bladen som stiliseringar av palmblad än liljor, vilket stämmer bättre överens med dåtidens religiösa bildspråk.
Samtida med liljestenarna är stavkorshällarna. Ibland går de två motiven ihop på samma sten så det var verkligen ett samtida mode. Av dessa finns omkring 90 bevarade i Västergötland.
Det som är extra kul med dessa motiv är att alla är olika. Det har alltså funnits en poäng att inom en viss snäv ram skilja motiven åt. Så agerar man bara om det finns en klar medvetenhet om motivet bland både tillverkare och beställare.
När liljestensornamentiken blev så populär i Västergötland under 1100- och 1200-talet kan man se att dessa stenar framför allt finns i och kring de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping, men även i mindre men frälsedominerande landskapsområden.
Däremot saknas de nästan helt i områden där skattebönder dominerat längre fram i historien dominerar. Dessutom är de vanliga i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett betydande inflytande från stormän. Man kan alltså konstatera att det inte var vem som helst som fick en liljesten lagd över sig.
Mitt eget medlemskort för medlemskap i International association of amateur heralds.
IAAH – International Association of Amateur Heralds. En sällskap för heraldiker som nu fått sin 441 medlem. Undertecknad.
Jag blev medlem igår och fick ett fint diplom för att hänga på väggen. Funderar på det. Vet inte riktigt nyttan med det, men lite kul är det. Kanske något som Svenska Heraldiska Föreningen också ska ge sig på.
Riktigt vad jag kan ge IAAH vet jag inte heller, men det skadar inte att vara med och lära sig mer om heraldik.
Vem vet, jag kanske ska satsa på att komma in i den styrelsen med.
30 minuter kvar till kvällens styrelsemöte i Svenska Heraldiska Föreningen. Många frågor att ta sig an detta sista möte innan årsmötet.
Vi har flera spännande projekt framför oss. Det två viktigaste är vår kommande bok med vapen från Svenska Vapenkollegiet och vår kommande nylansering av databasen Källan.
Källan är nog det viktigaste projekt som vår förening någonsin gett sig in på. Det enda som på allvar ger något bestående till eftervärlden och till omvärlden. Ungefär 6000 unika vapen från svenska släkter och organisationer har vi hittills samlat in under Mats Perssons ledning.
Källan bygger på det arbete Magnus Bäckmark gjorde för Gröna stubben och det som jag plussade på när jag överförde det till databasen, men sedan 205 är det Mats som varit den ledande figuren.
Nu hoppas vi att vi kan lösa dagens krångel och få Källan ut på internet igen.
Ryssland har en dubbelörn, precis som Tysk-romerska riket. Varför då? Och varför kallar de sig det tredje Rom?
Heraldry Ireland tog nyss upp Rysslands örn och dess historia. Den vill jag förmedla här.
Det började med Bysantins fall 1453. Turkarna tog över och den sista resten av det romerska riket var borta.
Genom giftermål var fursten av Moskva släkt med kejsaren av Bysans. Denne kejsare använde dubbelörnen som symbol och nu med kejsardömets fall tog fursten upp dubbelörnen samt anspråket på att vara Bysans rättmätiga arvtagare och härskare (man undrar hur mycket av det här som än idag ger grus i de diplomatiska relationerna mellan Ryssland och Turkiet?).
Storfursten Ivan III av Moskva var den som 1472 lät ta upp Bysans dubbelörn i sitt sigill. Det var samma år som han gifte sig med Zoë Paleologos, brorsdotter till Bysans siste kejsare Konstantin XI. Giftermålet 1472 var alltså katalysatorn till Moskvas ambitioner att bli ett kejsardöme.
Moskva är det tredje Rom
Staden Rom är förstås det första Rom. När Romarrikets huvudstad under 300-talet flyttades till Konstantinopel blev denna stad det andra Rom. Det blev även mittpunkten för kristenhetens ortodoxa kyrka. När staden föll flyttade patriarken av Konstantinopel till Moskva och denna stad blev kristenhetens centrum, som de såg det. Då blev Moskva det tredje Rom.
Seal of Ivan III of Russia (1472) – The use of the double-headed eagle as a Russian coat of arms goes back to the 15th century. With the fall of Constantinople and the end of the Byzantine Empire in 1453, the Grand Dukes of Muscovy came to see themselves as the successors of the Byzantine heritage, a notion reinforced by the marriage of Ivan III to Sophia Paleologue (hence the expression ”Third Rome” for Moscow and, by extension, for the whole of Imperial Russia). Ivan adopted the golden Byzantine double-headed eagle in his seal, first documented in 1472, marking his direct claim to the Roman imperial heritage and posing as a sovereign equal and rival to the Holy Roman Empire.
Hansastaden Gdansk, Danzig, har en lång heraldisk historia som sträcker sig från 1227, kanske.
Historien om Gdansk vapen har fått en egen kort hemsida. Det är en berättelse om övergången från sigill till vapensköld och även hur man gör ett vapenbyte samt hur lång tid det tar.
Jag brukar hävda att ett år på 1300-talet var lika långt som ett år idag. Jag är inte säker på att alla håller med om det.
Igår skrev jag om Nordens vapenbrev i Europeisk kontext och hänvisade huvudsakligen till Nils Bartholdys bok Adels- og våbenbrev utstedt af danske (unions-)konger indtil 1536.
Det är en bra bok på alla sätt och vis, men jag tänker ändå ta den som exempel på det som jag upplever vara ett problem inom den heraldiska vetenskapen: oförmågan att se tidens betydelse.
Heraldiska fakta ska presenteras korrekt
Ett annat problem är oviljan att problematisera heraldiska fakta. Om man konstaterar att en kung av Aragonien 1187 ger en by rätt att föra ett visst baner bör man inte foga in den kunskapen två rader under en mening om att de engelska vapenbreven från mitten av 1400-talet får en strukturell uppbyggnad som tydligt inspirerats av vapenbrev från det tyska språkområdet från andra halvan av 1300-talet. (sid 14) Vi rör oss här mellan 250 år.
För en läsare är det svårt att inte tro att dessa har direkta samband, men när man stannar upp och tänker efter så inser man det orimliga i att tyska vapenbrev 1380 svårligen kan vara den direkta förlagan till engelska dito från 1450, såvida det inte finns en direkt koppling mellan tyska hovet och det engelska under 1440-talet. En lämplig sådan skulle kunna vara någon av de tre vapenkungarna i England, men jag ser inget som tyder på att Roger Legh, William Tyndale, John Smert eller William Burges hade kontakter mer Tyskland. Däremot rikligt med kontakter med olika delar av Frankrike.
Utan att mena det kan en sån här otydlighet med tidsangivelserna e sken av händelseförlopp som inte alls ägt rum utan där orsaken står att finna någon helt annanstans.
Se där. Min minst attraktiva rubrik hittills. Men ibland passar det att vara lite akademisk. Speciellt när det handlar om vapenbrev.
Vapenbrev är kända i Norden från Erik av Pommerns tid och bör ses i ljuset av att han försökte skapa en starkare centralstyre. Om detta i sig ska ses som utslag för maktfullkomlighet eller en strävan efter att effektivisera förvaltningen för att bättre komma till rätta med unionens ekonomiska underskott och samtidigt stärka rättsstaten på korrupta adelsmäns bekostnad överlåter jag till mer ideologiskt sinnade historiker.
Jag nöjer mig med att konstatera att riksstyrelsen centralisering gav större makt åt Erik samtidigt som den blev effektivare då fler kunniga tjänstemän knöts till densamma.
Och som sagt. De första vapenbreven i Norden är kända från kung Eriks tid. Äldsta bevarade i Danmark från 1413 och i Sverige från 1420 (Ålänningen Björn Pålsson, så det brevet kan lika gärna kallas finskt varpå de kom före Sverige).
Frälsebrev utan vapensköld är kända från 1300-talet i såväl Danmark som Sverige.
De brev som är kända är så olika sinsemellan att vi måste anta att olika personer författat dem. Det är även påfallande ofta heraldiska fel, sm vi ser det, varför det finns anledning att tro att de inte gjordes av heraldiskt kunniga personer. De kan däremot vara skrivna av härolder, för inget säger att dessa i Nordisk medeltid på något sätt befattade sig med heraldik. Däremot med diplomati.
Vapenbrevet i Europa
I Frankrike ges vapenbrev senast från 1315, då till hospitalet för blinda i Bayeux. Franska vapenbrev av kungen eller greve är kända fram till mitten av 1400-talet då kungen får ensamrätt.
I Tysk-romerska riket ges vapenbrev från 1330-talet genom kejsare Ludvig av Bayern. Äldre vapenbrev än så är alltså inte kända men Bartolis de SassoFerrato skriver i sin Tractatus de insigniis et armis att alla har rätt att ta sig ett vapen, men den som får sitt vapen av en furste har större rätt till sin vapenbild. Alltså bör man under denna tid ha börjat uppfatta det som naturligt att en furste kunde ge vapenbrev. England har vapenbrev från senast 1389 och ligger därmed betydligt efter.
Litteratur
Nils Bartholdy; Adels- og våbenbrev utstedt af danske (unions-)konger indtil 1536.
Dick Harrisson, igen. Han är en engagerad professor med stor kunskap om medeltida samhället. Mycket stor till och med. Men ibland är han ute och cyklar. Det sker när han tar in moderna konstitutionella tankar i medeltiden.
Nu senast gällde det kungavalet 1250, som slutade med att Valdemar Birgersson valdes till kung, blott sex år gammal. Harrisson, som tar upp frågan i ett inlägg om Joar Blå. Han skriver: ”Den ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion för att förklara varför Birger [jarl] inte blev kung själv. Den troligaste förklaringen – att han medvetet lät upphöja sonen Valdemar för att säkra tronföljden och hålla alla viktiga ämbeten inom familjen – är lite väl realpolitisk och föga riddarromantisk, varför den hade svårt att göra sig hörd i den tendentiösa Erikskrönikan.”
Se 1250 med 1250 år ögon
Men om vi ser det med dåtidens ögon så ser det lite annorlunda ut. Birger jarl var en mäktig jarl. Han tillhörde en av de främsta familjerna i riket och hade genom sitt äktenskap med kung Eriks syster Ingeborg blivit utsedd till jarl. Det finns åtminstone inget annat i Birgers karriär före hans utnämnande som antyder att han var så betydelsefull att han var självskriven.
Att hans halvbror Eskil var lagman i Västergötland 20 år tidigare kan knappast ha imponerat så väldeliga på samtiden, speciellt med tanke på att hans inträde där var högst tillfällig i frånvaron av lämplig man ur Algotssönernas släkt. Att han ens blev påkommen som kandidat beror nog på hans äktenskap med Kristina Nilsdotter Blake, barnbarn till Erik den helige.
Ännu på 1200-talet hade kvinnorna en viktig position i samhällslivet och när det kommer till arv var Sverige VÄLDIGT LÅNGT från skottarnas klantänkande. Det betyder att man inte räknade släkt utifrån en stamfader långt bort i historien utan på både fars- och morssidan. Båda arven var lika viktiga, i teorin, och det är därför vi ser så många stormän med matrynimikon såsom Kristinesson.
Kung kan endast kungaättling bli
För att bli kung måste man ha kungligt blod. Det var inte givet vem som skulle efterträda den nyss avlidne kungen (vårt arvkungadöme genomdrevs först av Gustav Vasa på 1540-talet) . Du kunde därför vara en aldrig så framstående fältherre och aldrig så rik – men kung blev du inte så länge det fanns minsta lilla kungligt blod i det mest sköra spädbarn.
Vid kungavalet 1250, då Birger jarl enligt ovannämnde historiker ville ha makten som kung men av taktiska skäl ändå lät placera kungakronan på sin sons huvud fanns enligt norska Håkonsagan andra kandidater.
Dick Harrisson skriver: ”Den norska Håkonsagan, nedtecknad på 1260-talet, skildrar kungavalet år 1250 som en kamp mellan Valdemar, den tidigare kungen Knut långes son Filip och stormannen Magnus brokas son Knut Magnusson, varvid Birger jarl genomdrev valet av den egne sonen.”
Det här är ett sätt att beskriva de tre. Jag säger inte att det är fel (men hade jag varit Dicks historielärare på universitet hade jag nog sagt det ändå). Man kan, och bör nog beskriva de tre på ett helt annat sätt för att dagens läsare ska förstå. Samtidens förstod ändå.
Kamp inom Erikska ätten
De tre männen är enligt varje 1200-tals människans sätt att se det medlemmar av erikska ätten, och därmed legitima kandidater till kungatronen. Det var däremot inte Birger, och hade han försökt hade hans tid som jarl blivit ytterst kort. Så ock hans kvarvarande tid på jorden.
De trenne männens mycket raka väg in i erikska ätten, om man bara lägger den moderna synen på att det är en manlig värld där endast fadersarv betyder något.
Valdemar Birgersson var son till Ingeborg Knutsdotter, äldre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
Filip Petersson var son till Katarina Knutsdotter, yngre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
Knut Magnusson, son eller sonson till Cecilia Knutsdotter, dotter till kung Knut Eriksson av erikska ätten. Knut var lagman i Västergötland.
Både Knut och Filip försökte efter valet 1250 störta nyvalde kung Valdemar men förlorade vid Herrevadsbro och avrättades.
Att de som förlorar ett kungaval lackar ur och börjar inbördeskrig må vara hänt. Det gör honom varken till legitim kung eller usurpator utan just till en kungaättling med temperament. Tyvärr tenderar kungaättlingar med temperament och egna arméer att ställa till mycket skada, oavsett om de heter Filip, Valdemar eller Knut.
Ber om ursäkt för att Dick så ofta hamnar i skottlinjen. Han är en fantastiskt kunnig historiker, men han slarvar påtagligt ofta med fakta för att göra en historia lite bättre än den egentligen är. Samtidigt skriver han ena debattinlägget efter det andra där han som en typisk medelålders man klagar på dagens ungdom och att allt går utför.
För övrigt tycker jag inte att man ska vara så slarvig när man skriver vår tids stora epos om tidsperioden: Jarlens sekel.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
