Hansastaden Gdansk, Danzig, har en lång heraldisk historia som sträcker sig från 1227, kanske.
Historien om Gdansk vapen har fått en egen kort hemsida. Det är en berättelse om övergången från sigill till vapensköld och även hur man gör ett vapenbyte samt hur lång tid det tar.
Det finns flera fantastiska heraldiska konstnärer i Sverige men jag måste tipsa om några ännu mer fantastiska konstnärer.
Mina tre favoritkonstnärer idag är tyvärr inte svenskar eller ens skandinaver. Det är istället två britter och en italienare
Andrew Steward Jamieson
Neil Bromly
Marco Foloppi
Jag brukar hävda att ett år på 1300-talet var lika långt som ett år idag. Jag är inte säker på att alla håller med om det.
Igår skrev jag om Nordens vapenbrev i Europeisk kontext och hänvisade huvudsakligen till Nils Bartholdys bok Adels- og våbenbrev utstedt af danske (unions-)konger indtil 1536.
Det är en bra bok på alla sätt och vis, men jag tänker ändå ta den som exempel på det som jag upplever vara ett problem inom den heraldiska vetenskapen: oförmågan att se tidens betydelse.
Ett annat problem är oviljan att problematisera heraldiska fakta. Om man konstaterar att en kung av Aragonien 1187 ger en by rätt att föra ett visst baner bör man inte foga in den kunskapen två rader under en mening om att de engelska vapenbreven från mitten av 1400-talet får en strukturell uppbyggnad som tydligt inspirerats av vapenbrev från det tyska språkområdet från andra halvan av 1300-talet. (sid 14) Vi rör oss här mellan 250 år.
För en läsare är det svårt att inte tro att dessa har direkta samband, men när man stannar upp och tänker efter så inser man det orimliga i att tyska vapenbrev 1380 svårligen kan vara den direkta förlagan till engelska dito från 1450, såvida det inte finns en direkt koppling mellan tyska hovet och det engelska under 1440-talet. En lämplig sådan skulle kunna vara någon av de tre vapenkungarna i England, men jag ser inget som tyder på att Roger Legh, William Tyndale, John Smert eller William Burges hade kontakter mer Tyskland. Däremot rikligt med kontakter med olika delar av Frankrike.
Utan att mena det kan en sån här otydlighet med tidsangivelserna e sken av händelseförlopp som inte alls ägt rum utan där orsaken står att finna någon helt annanstans.
Se där. Min minst attraktiva rubrik hittills. Men ibland passar det att vara lite akademisk. Speciellt när det handlar om vapenbrev.
Vapenbrev är kända i Norden från Erik av Pommerns tid och bör ses i ljuset av att han försökte skapa en starkare centralstyre. Om detta i sig ska ses som utslag för maktfullkomlighet eller en strävan efter att effektivisera förvaltningen för att bättre komma till rätta med unionens ekonomiska underskott och samtidigt stärka rättsstaten på korrupta adelsmäns bekostnad överlåter jag till mer ideologiskt sinnade historiker.
Jag nöjer mig med att konstatera att riksstyrelsen centralisering gav större makt åt Erik samtidigt som den blev effektivare då fler kunniga tjänstemän knöts till densamma.
Och som sagt. De första vapenbreven i Norden är kända från kung Eriks tid. Äldsta bevarade i Danmark från 1413 och i Sverige från 1420 (Ålänningen Björn Pålsson, så det brevet kan lika gärna kallas finskt varpå de kom före Sverige).
Frälsebrev utan vapensköld är kända från 1300-talet i såväl Danmark som Sverige.
De brev som är kända är så olika sinsemellan att vi måste anta att olika personer författat dem. Det är även påfallande ofta heraldiska fel, sm vi ser det, varför det finns anledning att tro att de inte gjordes av heraldiskt kunniga personer. De kan däremot vara skrivna av härolder, för inget säger att dessa i Nordisk medeltid på något sätt befattade sig med heraldik. Däremot med diplomati.
I Frankrike ges vapenbrev senast från 1315, då till hospitalet för blinda i Bayeux. Franska vapenbrev av kungen eller greve är kända fram till mitten av 1400-talet då kungen får ensamrätt.
I Tysk-romerska riket ges vapenbrev från 1330-talet genom kejsare Ludvig av Bayern. Äldre vapenbrev än så är alltså inte kända men Bartolis de SassoFerrato skriver i sin Tractatus de insigniis et armis att alla har rätt att ta sig ett vapen, men den som får sitt vapen av en furste har större rätt till sin vapenbild. Alltså bör man under denna tid ha börjat uppfatta det som naturligt att en furste kunde ge vapenbrev. England har vapenbrev från senast 1389 och ligger därmed betydligt efter.
Dick Harrisson, igen. Han är en engagerad professor med stor kunskap om medeltida samhället. Mycket stor till och med. Men ibland är han ute och cyklar. Det sker när han tar in moderna konstitutionella tankar i medeltiden.
Nu senast gällde det kungavalet 1250, som slutade med att Valdemar Birgersson valdes till kung, blott sex år gammal. Harrisson, som tar upp frågan i ett inlägg om Joar Blå. Han skriver:
”Den ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion för att förklara varför Birger [jarl] inte blev kung själv. Den troligaste förklaringen – att han medvetet lät upphöja sonen Valdemar för att säkra tronföljden och hålla alla viktiga ämbeten inom familjen – är lite väl realpolitisk och föga riddarromantisk, varför den hade svårt att göra sig hörd i den tendentiösa Erikskrönikan.”
Men om vi ser det med dåtidens ögon så ser det lite annorlunda ut. Birger jarl var en mäktig jarl. Han tillhörde en av de främsta familjerna i riket och hade genom sitt äktenskap med kung Eriks syster Ingeborg blivit utsedd till jarl. Det finns åtminstone inget annat i Birgers karriär före hans utnämnande som antyder att han var så betydelsefull att han var självskriven.
Att hans halvbror Eskil var lagman i Västergötland 20 år tidigare kan knappast ha imponerat så väldeliga på samtiden, speciellt med tanke på att hans inträde där var högst tillfällig i frånvaron av lämplig man ur Algotssönernas släkt. Att han ens blev påkommen som kandidat beror nog på hans äktenskap med Kristina Nilsdotter Blake, barnbarn till Erik den helige.
Ännu på 1200-talet hade kvinnorna en viktig position i samhällslivet och när det kommer till arv var Sverige VÄLDIGT LÅNGT från skottarnas klantänkande. Det betyder att man inte räknade släkt utifrån en stamfader långt bort i historien utan på både fars- och morssidan. Båda arven var lika viktiga, i teorin, och det är därför vi ser så många stormän med matrynimikon såsom Kristinesson.
För att bli kung måste man ha kungligt blod. Det var inte givet vem som skulle efterträda den nyss avlidne kungen (vårt arvkungadöme genomdrevs först av Gustav Vasa på 1540-talet) . Du kunde därför vara en aldrig så framstående fältherre och aldrig så rik – men kung blev du inte så länge det fanns minsta lilla kungligt blod i det mest sköra spädbarn.
Vid kungavalet 1250, då Birger jarl enligt ovannämnde historiker ville ha makten som kung men av taktiska skäl ändå lät placera kungakronan på sin sons huvud fanns enligt norska Håkonsagan andra kandidater.
Dick Harrisson skriver: ”Den norska Håkonsagan, nedtecknad på 1260-talet, skildrar kungavalet år 1250 som en kamp mellan Valdemar, den tidigare kungen Knut långes son Filip och stormannen Magnus brokas son Knut Magnusson, varvid Birger jarl genomdrev valet av den egne sonen.”
Det här är ett sätt att beskriva de tre. Jag säger inte att det är fel (men hade jag varit Dicks historielärare på universitet hade jag nog sagt det ändå). Man kan, och bör nog beskriva de tre på ett helt annat sätt för att dagens läsare ska förstå. Samtidens förstod ändå.
De tre männen är enligt varje 1200-tals människans sätt att se det medlemmar av erikska ätten, och därmed legitima kandidater till kungatronen. Det var däremot inte Birger, och hade han försökt hade hans tid som jarl blivit ytterst kort. Så ock hans kvarvarande tid på jorden.
De trenne männens mycket raka väg in i erikska ätten, om man bara lägger den moderna synen på att det är en manlig värld där endast fadersarv betyder något.
Både Knut och Filip försökte efter valet 1250 störta nyvalde kung Valdemar men förlorade vid Herrevadsbro och avrättades.
Att de som förlorar ett kungaval lackar ur och börjar inbördeskrig må vara hänt. Det gör honom varken till legitim kung eller usurpator utan just till en kungaättling med temperament. Tyvärr tenderar kungaättlingar med temperament och egna arméer att ställa till mycket skada, oavsett om de heter Filip, Valdemar eller Knut.
Ber om ursäkt för att Dick så ofta hamnar i skottlinjen. Han är en fantastiskt kunnig historiker, men han slarvar påtagligt ofta med fakta för att göra en historia lite bättre än den egentligen är. Samtidigt skriver han ena debattinlägget efter det andra där han som en typisk medelålders man klagar på dagens ungdom och att allt går utför.
För övrigt tycker jag inte att man ska vara så slarvig när man skriver vår tids stora epos om tidsperioden: Jarlens sekel.
Först Nya Zeeland, nu Australien. Två viktiga länder i Samväldet som tröttnat på Union Jack.
Borås kommuns fullmäktige beslöt i torsdags att införa officiella flaggdagar för de officiella minoritetsfolken i Sverige.
Det är samerna, romerna och tornedalsfinnarna som det kommer att flaggas för med deras egna flaggor på deras respektive nationaldag.
Judarna saknar officiell flagga och nationaldag så de kommer ingen i Borås att flagga för förrän de antar en flagga. Så det är något vi väntar på.
En kunglig förordning från 1762
1762 författades kungörelsen om rätten till adlig sköld och hjälm. Det är med denna förordning som adliga släkter får privilegiet att föra öppen hjälm och ett juridiskt skydd för vapnets utformning. Samtidigt utgör kungörelsen en bekräftelse av den lagliga rätten till borgerliga vapen.
”Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tilltagsenhet sig skal hafwa inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pitzskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefwar, Friherrar och Adelsmän; altså och til förwarande af den rättighet, hwilken i så motto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, smat til behörig ordnings hållande härutinnan, wele Wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzskier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt.”
Förordningen var ett resultat av en längre tids diskussion om adelns privilegier och den kritik som riktades mot dessa. I historiens spegel kan förslaget ses som ett sista försök från adeln att vinna bekräftelse på sina privilegier. Femtio år tidigare var adelns politiska makt så stor att det inte fanns någon anledning att lagstadga kring heraldiken. Femtio år senare hade den spelat ut sin roll som statusbärare och ett lagförslag hade endast mötts med kuriosaintresse.
Den ursprungliga formuleringen till förordningen kom till Riddarhus-direktionen och är daterad den 28 juni 1762. Terminologin är något oklar, men den bör nog tolkas som om ett heraldiken inte är något exklusivt för adeln. Det är däremot inte omöjligt att adeln med sitt förslag ville att heraldiken skulle bli ett adligt privilegium.
Vilken rättsstatus förordningen har idag är oklart, men för att få en struktur i svensk heraldik anses den ännu gällande av heraldiker.
Förordnnigen bär även sättas i ett större sammanhang där adoption till adelskap, rang och plikten att använda rätt titel är andra viktiga delar. I grunden handlar det om rösträtten på Riddarhuset som vid denna tid var okontrollerad. Förordningarna var inte riktade mot de ofrälse, vilket förstods av de ofrälse som därför inte upprörs över dess tillkomst.
Just denna detalj har dock missförståtts av många, ja de flesta, av sentida heraldiker.
C G U Scheffer, Heraldisk spegel, s 144 – 145 (Stockholm 1964)
Kan människor vara med i heraldiska vapen?
Klart att de kan, men det kan vara svårt att beskriva dem. Därför brukar man numera föreslå att inte använda människor i nya vapen.
Det är svårt att beskriva en människa eftersom heraldiken ska tåla att stiliseras. Så vad skiljer en modern hipsters ansikte från en renässnasädlings, sett ur en 1700-talsmänniskans perspektiv?
Inget.
Och hur definieras utseentet på en gårdfarihandlare, när deras verksamhet varit igång i många hundra år.
Inget där heller.
Alltså måste man använda attribut. En figur som dykt upp på sistone är den västgötske gårdfarihandlaren, knallen.
Knallen finns nu i vapnet för Högskolan i Borås och i familjen Claéssons vapensköld. Han finns dessutom i hjälmprydnaden för familjen Werner, nämnd av Arvid Berghman redan 1949.
De attribut som återkommer är fässingen (en tygsäck för att förvara varor), en alnstav för att mäta tyget, och en speciell hatt med breda brätten av 1600-talssnitt. Detta för att det finns en gammal bild som visar just en sån knalle. Klockan är också ett föremål som förknippas med knallarna medan vågen faktiskt inte alls har att göra med deras verksamhet. Vågen hos Claéssons har istället en innebörd som refererar till deras yrkesverksamet.
Ullsaxen som finns hos både Claéssons och högskolan samt i Borås stadsvapen har mycket att göra med knallarna men inget att göra med textilindustrin. De syftar istället på den smidesindustri som fanns i Sjuhärad förr och som jämte träsnideri var knallarnas ursprungliga varor. Textilen kom först på allvar på 1700-talet och kom att dominera totalt under 1800-talet. Då hade knallarna varit ett skattetekniskt problem i flera hundra år.
Svensk Genealogisk Tidskrift 2015:2 damp ner i brevlådan nu i veckan. Spännande som vanligt.
Denna gång finns det en mycket bra artikel om släktnamn av Per-Axel Wiktorsson. Det är lite för mycket att gå in på i detalj, men några saker är värda att tänka på.
Släktnamn är mycket ovanligt, och de som var först var borgare. Många tyska, andra svenska som tog tyskklingande namn. Några frälsesläkter har också namn. Vanligen har de börjat som tillnamn men utvecklats till släktnamn, som Sture.
Före kriget 1361-63 fanns det inga släktnamn i Svealand, så det bruket kom med kung Albrekt och hans män.
Före 1420 finns inget känt namn som anger var personen kommer ifrån. Det finns dock en som heter Romare, men det tros snarare visa att han besökt staden Rom än att han kommer från någon svensk ort med det namnet.
Det finns inte en enda känd frälsekvinna från hela medeltiden som har använt ett släktnamn. Däremot finns det exempel på släktnamn som ärvts via kvinnan, ex Stenbock.
Med dessa enkla noteringar tycker jag att man kan avfärda varje påstående om att vapensköld har något med släktnamn att göra. Trots allt, bruket av vapensköldar har funnits i 400 år innan adeln på allvar börjar använda släktnamn, än längre innan vi vanliga tog till fasta släktnamn. Det gjordes för övrigt slutgiltigt först 1901, med den nya namnlagen.