Så var de igång igen – Sverigevännerna som tar lite för allvarligt på den konst som de så ofta säger sig ta avstånd ifrån.
Mattias Norström har satt ut sin böjda flaggstång på Sergels torg i Stockholm och många förfasas. Andra beundrar honom för hans mod att våga ifrågasätta flaggan (och underförstått – hoppas jag – våra andra nationalsymboler.
Jag är skeptisk till båda sidor.
Å ena sidan får man vara bra känslig och osäker på sin egen nationalism om den känns hotad av aldrig så många vridna flaggstänger. Här ser jag på nationen lite som på familjen. Ibland gör barnen/föräldrarna saker som jag inte riktigt uppskattar eller gillar men det betyder ju inte att jag tror att de gör det för att jävlas med mig eller för att de tar avstånd från familjen. samma sak här. Mattias testar lite gränser, inget mer.
Å andra sidan får man vara bra lättkittlad om man 2017 – 50 år efter Carl Johan de Geer gjorde ”Skända flaggan”-tavlan för att känna att Norströms installation är ett sätt att provocera tankarna kring Svenska flaggan och andra nationalsymboler. Det krävs mer och det krävs en helt annan kontext.
Det här betyder inte att Norström har gjort ett dåligt verk för jag vet inte vad hans intentioner är. Kanske ville han bara ge folk ett leende på läpparna?
”Problemet” är som vanligt den allt för hetsiga debatt som bryter ut varje gång något sånt här händer utan att vi på allvar funderar på de frågor som är värda att ställa: vad är en nationalsymbol? För vem och varför? Vad får inte vara en symbol för landet/folket?
Det är frågor som jag tycker är värda att diskutera på allvar. Inte för att man behöver komma fram till någon koncensus om vilka symboler som är rätt respektive fel, för det växlar ändå från person till person och över tid hos en och samma person. Men på ett djupare plan, vad är det som får oss att hylla en viss symbol?
Flaggan är här ett bra exempel, speciellt utifrån ett ”svärjevänner”-perspektiv. För här kan en och samma person hylla vikingatid (då nationen/folket/riket Sverige inte fanns utan bara ett geografiskt område uppsplittrat på ett flertal folk och språk), Gustav Vasas unionsupplösning och skapandet av ett Sverige som varken hade dagens flaggan eller gränser, Karl XIIs konglomerat-rike och till sist dagens Sverige med dess nationalsymboler som var helt främmande för den historia som hyllas. Varför är en person så upptagen med bilden av sin historia och samtidigt så ointresserad av historien som sådan?
PS. Jag skippade bilden på den böjda flaggstången för det är allt för lättköpt.
Debatten rasar i Skåne. ”Ska man inte få flagga med den skånska flaggan intill den svenska längre? Vart är vi på väg i det här landet?”
Jag fascineras av den upprördhet som finns, och oroas över den fördomsfullt som anas under ytan och som förstås bortförklaras med att ”det bara är på skoj”. Men när man ser samma skoj om samma sak om och om igen förstår man att det inte är skoj utan bara ett försök att komma undan ett tabu.
Men nog om fördomsfullhet. Vad är det bråket handlar om egentligen? Här tycker jag att de heraldiker som är engagerade borde vara tydligare med att förklara vad som gäller och varför biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab har rätt i varje stavelse han yttrat (att någon misstolkat vissa ord är inte hans fel och här vill jag framföra ett tack till Martin Asker som fick TT att ändra sina citat och välja de korrekta orden, de som Raab faktiskt hade yttrat.)
Region Skåne, vad är det?
Förvirringen beror nog på alla varianter av Skåne som finns i södra delen av Sverige. Här finns ett landskap, ett län, ett landsting/region och en kulturregion med samma namn. Och det började på 90-talet.
1997 slogs Kristianstad län och Malmöhus län samman till Skåne län.
1999 slogs landstingen samman på samma sätt till region Skåne. Region Skåne är ett landsting (sekundärkommun, skapad 1862) om än med utökade befogenheter och därför kallad region och med ett betydande ansvar för förvaltningen i Skåne. Landsting har traditionellt inte specifika egna vapensköldar utan brukar ha länets/landskapets men utan kunglig krona (även om det förstås har slarvats en hel del med denna sista detalj).
Kronan används av länet eftersom länet (landshövdingen) är statens (kungens) förlängda arm i området. Landstinget är däremot en omvänd organisation som vilar på folket och dess fria val. Därav skillnaden i heraldiska rangsymboler.
Både län och landsting är dock myndigheter till skillnad från kulturregionen, och som myndigheter ska de i myndighetssammanhang föra den symbol som är skapad för denna typ av läns-/landstingsförvaltningar. Och det var precis det som Raab sa när han fick frågan om användandet av kulturregionens flagga intill den svenska i regionen sessionssal, av alla ställen. Han framförde dessutom en rekommendation, inte en regel som regionen var tvungen att följa.
Jag är av den åsikten att denna rekommendation var helt korrekt eftersom man bör skilja på myndighetens officiella flaggning och flaggning för att visa gemenskap och sympati med någon/något.
För att klargöra det heraldiskt. Under pågående politiska förhandlingar inom landstinget använder landstinget sina formella symboler.
Om samma politiker i samma lokal vid annat tillfälle önskar diskutera pride, FN, folkdans eller något annat som inte berör dess myndighetsuppgift kan de flagga med precis vilken flagga de vill både inne i sessionssalen och på husets tak.
De skånska vapensköldarna
Region Skåne är lite speciellt för de valde till skillnad från alla andra landsting att ta sig ett eget vapen istället för att använda länets. Se den blå skölden med guldgripen här nedan. Genom att ta detta vapen har de också skapat en flagga med samma utseende eftersom seden i Sverige är att man som kommun, län eller landsting flaggar med sin vapenflagga. Men detta har man inte riktigt förstått så därför tag man också och gjorde kulturregionen Skånes flagga till sin.
Just detta är lite dumt eftersom kulturregionen Skåne är något helt annat och något mycket större än regionen Skåne eftersom det även innefattar (södra) Halland, (västra) Blekinge och Bornholm. Denna flagga har dessutom funnits sedan 1800-talet så vad regionen gjort är att att de har tagit någon annans flagga och kallar den sin egen. Låt gå att de nästan har rätt till den, men inte riktigt. Och då spelar det för en heraldiker ingen roll om politikerna tar ett beslut att kalla skånelands flagga för sin.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Är kung Erik Knutsson två lejon ett vapen eller en symbol för kungamakten. De två lejonen är ju inte placerade som man kan förvänta sig om det var fråga om en sköld?
Den frågan har jag och MS brottats med den senaste tiden. Det är ju tydligt att lejonet har använts av den Erikska ätten efter kung Erik regering (1208-16), men det betyder ju inte att han själv använde ett heraldiskt vapen med ett lejon.
Vi vet ju att det under medeltiden inte var ovanligt att domstolsförhandlingar hölls utanför eller i närheten av kyrkporten. Vi kan också se att lejon förekommer relativt ofta, jämfört med annan symbolik, vid kyrkporten. Dessutom parvis och placerade på var sida av porten. Det gör ju att domstolen, och därmed makten, flankeras av lejon.
Domar innehöll inte sällan uttrycket ”inter duos leones” (mellan två lejon), åtminstone på kontinenten.
St Edwards tron från 1296 med sina lejonben.
Lejon förekommer även på troner, även om inte så många är bevarade från medeltiden. Ett exempel från sent 1200-tal är den engelska kröningstronen. Även om beläggen inte är allt för många finns det alltså tecken på att lejonen som figur uttrycker kunglig (doms-)makt under för-renässans-medeltid. Det vill säga den tid och den kultursfär som även skapade heraldiken,
Bakgrunden är säkert religiös eftersom Bibeln så tydligt låter kung Salomon representeras av två lejon (Barbara Deimling, The Courtroom. From Church Portal to Town Hall, i The History of Courts and Procedure in Medieval Canon Law, s. 43-47)
Eriks två lejon
I kung Eriks fall har vi alltså ett för medeltiden unikt sigill där två lejon står vända mot varandra. Flankerar de kanske något som inte syns i den inte helt bevarade bilden (och då menar jag att det finns utrymme för en symbol över eller under lejonen)? Nej, det tror jag inte utan det rör sig nog bara om dessa två lejon.
Erik levde just då heraldiken höll på att slå igenom. Redan 1195 börjar danske kungen avvända tre lejon i sitt vapen, men vi har inte någon antydan om att någon annan person i Skandinavien följer hans exempel förrän bröderna Boberg 1219 undertecknar ett brev med var sitt vapensigill (om vi inte ska tro att karlen Birger brosa förde ett lijevapen, men det är tveksamt).
Eftersom det bara är tre år före kung Eriks död och eftersom det tar ett litet tag från inspiration via idé till färdigt sigill och vidare till tillfälle för två bröder att vara tillsammans och underteckna ett testamente tror jag nog att vi kan vara helt säkra på att även kungen hade en vapensköld, om än kanske inte ett vapensigill.
Det här är förstås något jag påstår helt utan bevis, men ibland får man som historiker/heraldiker lämna vetenskaplig metod och ta till polisiär där slump lite existerar och ett sammanhang ibland betyder mer än teknisk bevisning. Men sedan är det förstås upp till domstolen/läsaren att se om denna indiciekedja håller eller inte.
Urval av Knut Erikssons mynt från perioden 1175-1195
Lejonens betydelse för Erikska ätten
Men tillbaka till de två lejonen. Nej, jag tror inte att Eriks sigill är ett heraldiskt vapen i vår mening, utan att det är just ett sigill. Jag tror alltså inte att de varit målade på detta vis på en sköld.
Men jag tror att två lejon har betytt något speciellt för kung Knut och för den Erikska ätten redan före sonen Erik Eriksson (1222-50) tar sitt heraldiska vapen med tre stolpvis placerade krönta leoparder.
Vi ser lejonen på mynt från sent 1100-tal slagna av kung Knut Eriksson men vi ser inte lejon på de mynt som slagits av någon av kungarna från den Sverkerska ätten. Och dessa två motvända lejon finns även på en kyrklig väggmålning som är från kung Eriks regeringstid och som har hans namn inskrivet. Målningen finns i Dädesjö kyrka i Småland.
Det finns därmed en stor sannolikhet att lejonen vid denna tid (sent 1100-tal tidigt 1200-tal) i Sverige symboliserade den Erikska ättens kungavärdighet. Det finns heraldiska tecken från 1220-1240-talen som stärker den tesen, och det är att de stormän som är nära förbundna med den Erikska ättens ättlingar till kung Knut Eriksson tenderar att föra heraldiska vapen som är en förkortning av kungens lejonvapen. De för helt enkelt ett lejon med bitecken (med detta sagt hävdar jag alltså att Bjälbo-ättens lejon är hämtat från Erikska ättens vapen, men det är en annan historia), J
Men varför lejon? Här ser jag tre möjliga skäl. Det ena är det som varit den röda tråden i denna text; lejonet som symbol för kunglig domsmakt och biblisk kunglighet. Det andra är att lejonen är ett motvapen till det danska kungavapnet. Rent heraldiskt skulle det vara möjligt men det förklarar varken kung Eriks unika sigill eller Erikska ättens lejonmynt. Därför tror jag inte på den även om teorin inte är helt omöjlig.
Det tredje skälet till varför Erikska ätten så tydligt börjar använda lejon är skäl ett här ovan kopplat till legenden om Erik den helige. Denne kung, far till Knut Eriksson, var under denna tid centralfiguren i den propaganda som kung Knut byggde upp för att stärka sin och släktens makt. Och om man har en helgonkung är det naturligt att denna ska förknippas med det mest kungliga och samtidigt mest bibliska av alla djur – lejonet.
Kung Erik Eriksson skapar lejonvapnet
Först när Erik Knutssons son, Erik Eriksson läspe och halte träder in i vuxenlivet börjar man på allvar att använda det lejonvapen som sedan ärvdes av hans systerson kung Valdemar.
Problemet med att för tidigt använda ett symbolspråk är att det miste förstås av mottagaren för att vara användbart. I annat fall blir symbolen bara en dekoration. Och under kung Erik Knutssons tid var det heraldiska vapnet så nytt att det inte fungerade som kunglig symbol eftersom heraldiken inte hade någon större plats i folks medvetande. Däremot begrep folket från stormän ner till vanliga bönder vad Juda lejon var för något och vem kung Salomon var.
Sedan kan det finnas ytterligare ett skäl till att man i Sverige använde två lejon, alltså just antalet två. Två vargar och två korpar finns hos Oden och även om tron på asagudarna inte längre levde kan stridsromantiken kring dem mycket väl ha gjort det.
Så här kan en öppen fråga två vänner emellan utvecklats till ett ganska långt resonemang. Jag hoppas det varit till glädje och inspiration för dig som är nyfiken på heraldiken.
Familjen Löwensons vapensköld. Konstnär: Jan Raneke
Kan man ha visirhjälmar i svensk heraldik? Frågan är inte helt lätt att svara på för några regler finns inte, även om jag skulle avråda från det bruket.
Visir på hjälmar är inom svensk heraldik ytterst ovanligt. De få exempel som jag känner till är Löwenson och Swartling, och båda är ritade av Jan Raneke samt publicerade i Skandinavisk vapenrulla. Något danskt exempel har jag också stött på även om jag inte kan minnas vilket det var. Just danska exempel är däremot inte så relevanta eftersom de har andra regler och seder kring öppna hjälmar och adelskap.
Är visirhjälmen en öppen eller en sluten hjälm?
Ja, det är det som är frågan. Ser vi till Raneke (och därmed också hans kompanjon i Skandinavisk vapenrulla, Christer Bökwall) så är den stängda visirhjälmen en sluten hjälm. Ser vi till 1700-talsheraldiken tycks de eftersträva en öppen visirhjälm för adeln, om än med byglar. Deras hjälmar hade då ingen verklig förlaga så det är lite oklart vad de ville efterlikna. Någon stängd adlig visirhjälm har jag däremot inte stött på i Sverige.
Av det skälet tycker jag att Raneke har rätt. Den stängda visirhjälmen är i svensk kontext inte adlig och kan därför användas av vem som helst. Men …
Visirhjälmen i Europa
Om visirhjälmen är ovanlig här i Norden är den desto mer vanlig på kontinenten och i Storbritannien, framför allt i England. Och här blir det verkligen förvirrande för den oinvigde (och även den invigde ibland).
En visirhjälm kan ha visiret öppet utan byglar. En sådan hjälm rakt framifrån (aldrig i profil) betyder att du är en brittisk knight eller baron. Just den titeln har dock ingen motsvarighet inom kontinental adel. En knight är faktiskt inte adel i vår mening utan en hederstitel som dessutom inte är ärftlig. Som knight är du alltså ofrälse, borgerlig släkt.
I Ryssland kan motsvarade hjälm användas sedd rakt framifrån eller i profil för obetitlad adel.
En likaledes öppen visirhjälm i profil eller rakt framifrån med byglar är en ärftlig riddare (lägre adel) i både Frankrike och Italien.
Med slutet visir är det däremot en hjälm för italienska borgerliga släkter och så har den slutna visirhjälmen även använts i Nederländerna under republiken där och i England, ex i det vapen William Shakespeare pappa fick 1596 (där fick ni för övrigt svaret på frågan: Kunde Shakespear verkligen läsa och skriva, han som var så fattig? Tja, eftersom hans pappa gavs ett vapen så kan man säga att fattigdom och dålig bildning knappast rådde i det hemmet). I England ska den ofrälse hjälmen dessutom alltid vara i profil.
Så en visirhjälm är inte nödvändigtvis lika med en öppen hjälm och den betyder inte adelskap. Är den sluten är den i regel (undantag finns alltid) för icke-adliga.
MEN. Den har å andra sidan i stort sett aldrig använts i Svensk eller Skandinavisk heraldik så vill ny följa den traditionen så bör ni ändra till en sluten hjälm.
Wasling_heraldry har just bytt logga på Instagram och Twitter. Jag skriver det här så det verkligen är officiellt.
Nu är det här ingen stor sak. Jag kommer att växla mellan olika versioner av mitt sköldemärke för att visa hur man kan variera heraldiken utan att byta innehåll. Det är ju det som gör den både underlägsen och fullständigt överlägsen att varumärkstänk som hörs från varumärkesexperter. Om man nu ser sitt varumärke som något som ska leva länge.
Båda dessa bilder har ritats av Davor Zovko och därefter bearbetats av mig.
Tavla från 1651 visandes Carl Gustaf Wrangels barn. Finns på Skokloster.
Det är inte vanligt, men ibland hittar man svenska flaggan i äldre konst. Som här, en tavla av David Klöcker.
På Skokloster finns en tavla av David Klöcker som föreställer Carl Gustaf Wrangels barn. I bakgrunden finns en vågad gulblå svensk flagga som stämmer väl överens med andra flaggor från den här tiden.
Vi vet från andra källor att det förekom vågrandiga flaggor från sent 1500-tal och en bra bit in i 1600-talet. Den här tavlan visar att denna flagga då ansågs vara den svenska flaggan, inte korsflaggan. Detta enligt en ”propagandabild” från en företrädare från samhällets yppersta elit som dessutom var Sveriges högste militäre befälhavare just vi den tiden Sveriges armé var som mäktigast.
Flaggan visar också att ränderna ska vara blå och gula, och att vi därför ska tolka blekta ränder som just gulbleka, inte vita. Det har vi nog alla vetat, men helt säker kan man inte vara.
David Klöckers målning av Carl Gustaf Wrangel från 1652.
Klöcker målade även en tavla av Carl Gustaf Wrangel till häst, som fältmarskalk och generalguvernör kan man tänka. Här finns inte den svenska flaggan med i någon blågul version, men det finns två militära standar varav den ena är ett lejon. Kanske Göta lejon, dvs folkungalejonet.
Källa
Lena Rangström, Karin Skeri och Elisabeth Westin, Skokloster: Slott och samlingar, 1980, s. 14
Tunn- och kittelhjälmen är den klassiska riddarhjälmen, och de har använts i Sverige i både heraldiken och på riktigt.
Den här artikeln är inte en djupanalys av skillnaden mellan en tunnhjälm och en kittelhjälm. Det finns helt klart betydande militära skillnader. Heraldiskt finns det däremot inga alls utan konstnärer avbildar dem som vore de en och samma.
Tunnhjälmen tillhör 1200-talet och saknar ofta hjälmprydnad. Kittelhjälmen, som är något mer konisk, har däremot en hjälmprydnad och orsaken är sannolikt den att man med denna nya hjälmtyp också kom på ett sätt att fästa dessa föremål.
Kittelhjälm med hjälmprydnad från 1300-talet
Tunga var de. En kittelhjälm vägde mer än fem kilo. Hjälmprydande ovanpå vägde dessutom 1,5 kilo även om den inte användes i stod utan endast i tornerspel och motsvarande ceremoni. En svensk kittelhjälm är bevarad. Den tillhörde marsken Torgil Knutsson och hittades i 1916 ruinerna efter hans borg Aranäs, Västergötland. Torgil avrättades 1305 så hjälmen bör vara tillverkad kring sekelskiftet 1300.
Hjälmen längst upp är endast en begravningshjälm i trä. Den var vid dess tillverkning, kring 1440, inte längre militär utan får här ses som en rent heraldisk hjälm. den har tillhört Erengisle Nilsson av Hammersta-ätten.
Thomas Falk iklädd Tyrgil Knutssons tunnhjälm på Skara länsmuseum. denna hjälm dateras till sekelskiftet 1300.
Den tragiskt mördade brittiske parlamentsledamoten Jo Cox har av engelska College of arms tilldelats ett vapen. Som tyvärr är den värsta överträdelsen jag sett när det gäller tinkturregeln.
Helen Joanne Cox (labor) är den parlamentsledamot som mördades inför Brexit-omröstningen. Hon var ledamot för distriktet Batley and Spen i norra England, inte så långt från York och i Yorkshire.
Barnen var medskapare
Innan jag kommenterar själva vapnet måste jag framhålla att Jo Cox två barn, sex och fyra år gamla, har varit med och skapat vapnet. Riktigt hur vet jag inte med tanke på symboliken, men på något sätt har de varit med. Jag säger det som den enda ursäkt jag kan komma på.
Jag vill också notera att den stiftelse som bär Jo Cox namn, Jo Cox Foundation, som organiserar ”Great Get Together” inte under sina nyheter inte tar upp denna heraldiska nyhet på sin hemsida, på Facebook eller på Twitter, trots att hon samtidigt fick en plakett i House of Parliament. Det säger kanske något om vad de egentligen tycker om det hela, även om de spelade med i den ceremoni som hölls den 24 juni i år.
Tinkturbrottet
Jo Cox vapen, som dock är ett minnesvapen avsett för en minnesplakett, är bland de sämsta jag sett. Och då är jag ändå en av mottagarna för förslag till kommande släktvapen som kommer in till såväl Svenska Heraldiska Föreningen som Svenskt vapenregister. De vapen vi får in som är heraldiskt fel görs till 99% om till korrekta och mer eller mindre vackra vapen. Den sista procenten underkänns inte och blir därmed inte publicerad i officiella heraldiska kanaler. Den här processen brukar ta några månader inom vår ideella värld.
Så varför kommer det då ett sånt här vapen från den organisation som påstår sig vara den bästa i världen när det kommer till heraldik?
Först av allt fältet, som alltså är av vågskuror delat i grönt och purpur. Två färger intill varandra på ett helt oacceptabelt sätt alldeles oavsett heraldisk tradition. Dessa färger anspelar på suffragetterna som från 1908 hade grönt, purpur/violett och vitt som sina färger – dock inte i något heraldiskt vapen.
Sedan finns här en smal sparre. Inget fel i det, men att den är smal beror på att man velat trycka in inte mindre än fyra rosor på två stjälkar. Det gör att kompositionen redan där blir överlastad. Att en av stjälkarna dessutom nästan kommer upp ur spärrens topp gör det inte bättre, speciellt inte eftersom man hade kunnat hoppa över de övre två rosorna helt och hållet.
Till sist rosorna. Symboliken bakom dem är riktigt bra: Vit ros för Yorkshire och röd ros för Labour-partiet. Men där tar det stopp för av någon anledning har de alltså en röd ros med gröna kronblad och med naturfärgad (=grön) stjälk på ett fält som är dels purpur, dels grönt. De lyckas alltså två gånger om lägga inte bara färg på färg utan grönt på grönt. Visserligen har konstnären här försökt komma undan det genom att måla stjälken beige (vilket varken är en heraldisk färg eller en färg som är rosens egen).
Men faktum kvarstår – vapnet är av den kvalitet att det skulle underkännas av vilken heraldisk auktoritet som helst i världen, oavsett tidsperiod.
Att den ändå har godkänts visar på den låga status heraldiken har i England idag alternativt det låga självförtroende College of Arms har med tanke på deras finansiering. I annat fall hade de med lätthet kunnat hävda att vapnet, hur behjärtansvärt det än är, inte är heraldiskt korrekt och därför behöver justeras.
Källa
Letters Patent of Garter and Clarenceux Kings of Arms, 6 mars 2017. College referes: Grants 180/149.
Formell blasonering: Sköld: Barry wavy Vert and Purpure a Chevronel Argent between in chief a White Rose and a Red Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or and in base a Red Rose and a White Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or.
Färg får inte läggas på färg, säger heraldikerna. Här förklaras lite mer ingående vad som gäller inom svensk heraldik.
Tinktur-regeln och hur den ska tolkas. Det är tydligen ett av de besvärligaste ämnena inom heraldiken. Ändå känns det så lätt. Att det ändå blir så förvirrat beror i regel på att heraldiken överteoretiseras.
Ta Kate Middletons vapen här ovan. Fältet är delat i blått och rött. Enligt en del betyder det att man först har lagt ett blått fält som täcker hela skölden och sedan har lagt ett rött fält ovanpå den högra delen av skölden. Alltså ligger rött på blått = färg på färg och det är ett brott mot tinkturregeln.
Enligt andra är kölden delad i två halvor, den ena blå och den andra röd. Enligt dessa är det inte ett brott mot tinkturregeln eftersom fälten inte ligger på utan intill varandra. Det senare är ett exempel på överteoretisering eftersom man inte tar hänsyn till tinkturregeln egentliga syfte som är kontrastverkan.
Vad gäller då i Sverige?
Kate Middletons vapen är skapat av College of Arms, där de främsta brittiska heraldikerna sägs sitta (jag har tidigare uttryckt tveksamhet kring just detta). Detta vapen är ett väldigt tydligt exempel på hur man inte kan göra ett vapen i Sverige, Här ska varje del av vapnet hålla sig till tinkturregeln. Två fält som ligger intill varandra ska alltså växla mellan färg och metall. Detsamma gäller om ett föremål ligger ovanpå ett annat. Därför är lutherrosen inte en lämplig heraldik symbol i Sverige.
Metall på metall i Folkungavapnet.
Våra undantag
Det finns några typer av undantag. Ett är de historiska men de är ju alltid undantag. Andra är när en mindre framträdande del av skölden överlägga med ett föremål eller häroldsbild för att bilda en visuell effekt. Här är en källa ett bra exempel, eller för all del folkungavapnet med sitt gyllene lejon på silversträngar.
Det tredje undantaget är när man slår samman vapen och dess fält bryter mot tinkturregeln. Här ovan i prins Oscars vapen kan man se det när Skånes vapen ligger an mot det gula korset.
Men överlag – undvik alltid att lägga färg på/intill färg eller metall på/intill metall. Det är inget som uppskattas av svenska heraldiker.
Det har gått några år nu, men boken Kyrkans märken av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson är väl värd att uppmärksamma.
Boken tar upp alla de märken som författarna lyckats få tag i hos Svenska kyrkans stift och församlingar. Det är vapensköldar, märken (badges) och sigill. Tillsammans ger det en fin bild av den symbolik som under 1900-talet uppfattades som viktig av Svenska kyrkan.
En viktig del är de vapen som heraldikern Per Andersson skapade åt församlingar i framför allt Linköpings stift. Det har tidigare publicerats av Andersson, men då har inte alla varit avbildade och ingen har avbildats i färg.
Boken har senare kompletterats med fler bilder publicerade i Vapenbilden.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
