Sverige har sitt Svenskt vapenregister med närmare 400 vapen, men Finland slår oss stort. 1992 släktvapen har de nu registrerat.
De har visserligen hållit på längre än Svenska Heraldiska Föreningen har haft sitt vapenregister, men det är inte desto mindre imponerande att i ett land hälften så stort som Sverige få ihop fem gånger så många moderna släktvapen. Jag är imponerad.
Föreningen som håller i registret heter Heraldiska Sällskapet i Finland eller, med sitt finska namn, Suomen Heraldiken Seura.
Vad som imponerar än mer än antalet är kvaliteten. De lyckas hålla en hög kvalitet rakt igenom och de lyckas vara unika utan att vara tillkrånglade. Där har många mycket att lära.
För oss som inte pratar finska är det dock lite tråkigt att hela registret är på just finska. Vi får helt enkelt nöja oss med att se på bilderna.
Här hittar du hela samlingen av släktvapen.
Alla vapen har en text över sig så bilderna inte ska stjälas. Men det finns en bok att köpa.
Kan man bli adelsman fast man är född utom äktenskapet? Ovanligt är det, men det finns ett undantag.
Den adliga släkten Örnevinge, nr 352, är något så ovanligt på Riddarhuset som en ”bastardätt”. Men det menar jag att släktens anfäder har fått sitt adelskap genom att hans pappa var adelsman. och här säger jag fäder för det var två som adlades under samma adelsnamn.
Stammar från Brahe
Anfader 1: Gustav Eriksson
Det var riksrådet, greve Erik Brahe, nr 1, som hade en affär med Anna Filipsdotter Kern. Resultatet blev Gustav som föddes 1598. Eftersom fadern lämnade landet år 1600 av rädsla för Karl IX kom Gustav att uppfostras hos sin farbror greve Magnus Brahe. 1614 reste 1614 till ryska kriget och återkom 1617 till Magnus Brahe, som han tjänade i tjugu år till. När Magnus dog tog han tjänst hos sin kusin, riksdrotset greve Per Brahe och var dennes hovmästare från 1637.
Anfader 2: Johan Gustavsson
I detta fall var det Gustaf Brahe somnade en affär med Anna Reibnitz. Johan avancerade med åren till underlagan och hovrättsassessor.
Gustav och Erik Brahe var bröder.
Adlade Örnvinge
Kusinerna Gustav och Johan adlades 1646 och introducerades året efter på numret 331, vilket sedan har ändrats till 352.
Ätten dog ut 1755 med Johans barnbarn Nils.
Vapnet de fick anspelar på fädernas grevskapen, där stamvapnet syns i sinister fält (men vingen är vänd upp och ner, en klassisk heraldisk finess för att uttrycka oäkta börd) medan sinister är hämtat från bragdsköldens fält 1 och 4.
Även liljorna på hjälmen återfinns i grevevapnets fält 2 och 3.
Bastarder och oäkta barn
Bastardätter som är ättlingar till kungar eller andra furstar är inte så ovanliga runt om i Europa. I Sverige har vi grevarna af Vasaborg och motsvarande finns inom alla äldre kungahus.
Det kungliga och det adliga blodet kunde förr endast föras vidare om barnet var fött inom äktenskapet. De flesta utomäktenskapliga barn erkändes aldrig av sina fäder, åtminstone inte officiellt, men stundom hände det att de fick del av sina fÄrldrars glans. Samma stånd eller nivå som sina halvsyskon kom de aldrig i, men i regel till nivån precis under. Kungabarn blir grevar, grevebarn blir lågadel., precis som beskrivs här ovan.
Nu ska det också sägas att jag inte är speciellt förtjust i begreppen ”bastard” eller ”oäkta”. Barn är barn och i vår tid är det fullständigt absurt att räkna äktenskapet som grund för någon form av arv. Men här använder jag dem för att de förklarar sin samtid.
Jakten på svenska flaggor går vidare. Denna gång till vad som officiellt ansågs var svenska arméns flagga på 1820-talet. Och då menar jag av andra utom arméns egna flaggexperter. För dem kan det här vara ett lite för enkelt uttryck.
Grunden är den blågula korsflaggan men med regerande kungs namnchiffer (monogram) i det övre vänstra hörnet. Liksom andra blågula flaggor i adelsvapen vid denna tid anges de alltid vara en örlogs-, handels- eller arméflagga. Ibland kan flaggor beskrivas som kungliga, men då är det ett prefix som rör utländska flaggor, som den franska eller brittiska.
Svenska flaggor, eller svenska kungliga flaggor, verkar inte finnas i den svenska begreppsvärlden så sent som 1840-tal. Utom då kanske för flaggexperter inom armén.
Af Jochnicks vapen
Det här vapnet gavs till översten i armén, Jonas Jochnick (1783–1833), som adlades 1822 under namnet af Jochnick.
Släkten är en 37§-adel vilket betyder att endast huvudmannen är adlig medan övriga släktmedlemmar är ofrälse som vem som helst. Dessa ska då inte ha en krona på sin hjälm och inte heller använda övriga rangtecken.
Det borde betyda – men jag är inte säker – att den svenska arméns flagga endast får användas av huvudmannen medan övriga ska ta bort den och istället använda ett blågult hjälmtäcke.
Postamentets kanoner hör i vilket fall enligt svensk heraldisk sedvänja till adliga rangattribut.
Blasoneringen lyder: ”. . . En engelsk sköld, belagd med en blå till öfversta kanten gående spets, uti hvilken ses ett uprätt ställdt, draget tvåeggadt svärd af stål med gyllene fäste men kafveln virad af guld och svart, lysande öfver svärdet en tindrande femuddig nordstjerna af guld. Begge sidofälten äro af silfver och uti hvardera af dem en brinnande granat. På skölden hvilar en öppen tornerhjelm, betäckt med en af guld, blått och silfver sammanvriden hjelmkrans, uppå hvilken är uprest ett lika svärd som i skölden emellan fyra hvita strutsfjädrar. Skölden omgifves af ett utan-till gyllene med invändigt blått löfverk, bakom hvilket ses en svenska arméens fana åt hvardera sidan och nederst bakom skölden tvänne i kors lagde metallcanoner. Aldeles såsom detta vapen här ofvan med sina rätta och egentliga färger afmåladt finnes. . . .”
(Källa: Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 17:125, RHA.)
Ståtliga Läckö slott blev grevskap under Jacob De la Gardie genom en förläning 1615. Då började dagens slott ta form men dess historia är mycket äldre än så.
Läckö är i mitt tycke Sveriges främsta barockslott. Inte bara genom dess inredning utan också genom dess finurliga arkitektur. Lägg bara märke till entréporten och dess medvetna icke-linjära gång.
Norsk stödjepunkt
Läckö ligger längst ut på Kollands ö vid en punkt som borde ha varit central långt före vikingatid. Men om det vet vi ingenting. Den första som antyder ett slott är Snorre Sturlasson som berättar om när kung Magnus Barfot av Norge drar in i Västergötland på 1090-talet.
”Kung Magnus red ut från Viken och upp till Götaland. Han hade ett stort och ståtligt manskap och när han kom till skogsbygderna härjade han och brände i hela bygden. Folket ställde sig under hans välde och gav honom rätten till landet. När han kom upp till sjön Vänern led det mot hösten. De drog ut till Kållandsö och byggde en borg där av jord och trästockar och grävde en vallgrav runt den. När befästningen var byggde förde de dit förråd och andra saker som de behövde. Kungen satte 300 män där och hövdingar för dem blev Finn Skoptesson och Sigurd Ullsträng. De hade ett mycket ståtligt manskap. Kungen återvände till Viken.”
Vi kan nog helt lämna alla sifferuppgifter åt sidan men stödjepunkter av det här slaget var inte osannolika. Och Det är ju fullt möjligt att Snorre utelämnar/inte känner till andra stödjepunkter. Det bör till exempel ha varit en på andra sidan Vänern om inte denna ska vara helt oisolerad.Kanske är denna stödjepunkt föregångaren till Läckö slott. Men troligen inte för olika typer av stödjepunkter brukar byggas på olika typer av platser
Biskopsborgen Läckö eller Lækky
Istället är det biskopsborgen som ska stå i fokus för denna byggdes verkligen på samma plats som dagens slott. När biskop Brynolf Algotsson i Skara under sent 1200-tal valde denna plats för sin nya biskopsborg. Borgen äldsta omnämnande är 1294 (Svenskt diplomatorium, brev 1123, band 2). Borgen byggdes därefter ut allt mer men brann till stor del ner på 1470-talet. Den återuppbyggdes med fyra längor och med två hörntorn mot norr av biskop Bryniulf Gerlaksson. Det var detta slott som drogs in av kronan under reformationen och 1615 förlänades Jacob De la Gardie .
Grevskapet Läckö
År 1615 blev Läckö grevskap under riksrådet Jacob De la Gardie, vilket innebar att greven fick del av alla skatteintäkter och andra inkomster som annars skulle tillfallit kronan. Grevskapet omfattade socknen med omnejd.
Jacob påbörjade ombyggnaden 1619 då den den skulpterade portalen mot inre borggården och den tredje våningen byggdes. Därefter blev det byggstopp fram till 1654 då sonen Magnus Gabriel De la Gardie byggde om Läckö till ett symmetriskt barockslott med förborg och slösande rik inredning.
Vid reduktionen 1680 drogs grevskapet in och de la Gardie förlorade sitt slott. Därefter sker i stort sett ingen förändring av slottet fram till modern tid öven om slottet inte förföll på samma sätt som många andra slott. Men tro inte att allt är original för det. Vid reduktionen och därefter togs en stor del av inredningen i beslag och flyttades eller såldes. Det man ser idag är en kopia av en ungefärlig tidstypisk barockinredning. Det är sannolikt att originalet var ännu mer imponerade med tanke på Magnus Gabriels förkärlek för guld, pompa och ståt.
Kan man verkligen ha en hjälmprydnad utan att ha en hjälm att sätta den på?
Nej, säger vi idag. För att kunna registrera en hjälmprydnad måste det finnas en hjälm att ställa den på. Hjälmen behöver inte alltid vara med i varje utförande av vapnet, men det ska kunna vara med.
En annan tid, ett annat tänk
På 1700-talet tänkte man annorlunda. Åtminstone de som skapade de friherrliga vapnen mellan vasatid och gustavianska enväldet. Under den här tiden gavs en tredje hjälmprydnad till 18 släkter som ändå bara hade fått två hjälmar. Det finns även några släkter som förlänades tre hjälmar i sitt friherrliga vapen. (A.W Stjernstedt: Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok)
Seden är inte vanlig men det är 18 av 300, eller 6 procent, av alla friherrar som får denna hedersbetygelse. Det vore lätt att bortförklara det med att det var heraldisk okunnighet men det är helt självklart att de som levde under heraldikens mest framträdande period och den första eran i svensk historia då heraldiken började studeras på allvar, visst precis vad de gjorde.
Man skulle också kunna få för sig att det handlar om invandrade släkter, men det är att göra det för lätt för sig. Här finns de ursvenska uradliga ätterna Ribbing och Uggla, här finns baltisk adel, fransk, skotsk och tysk dito blandat med svenska borgare som gjort karriär och adlats efter sin duglighet.
Det går inte ens att göra en enkel koppling mellan sköldebreven och introduktionsåret och någon enskild monark.
För att förstå får man gå till de enskilda sköldebreven eller kanske helt annan dokumentation, vilket jag inte haft möjlighet till i detta inlägg.
Läs så här: Först namnet, sedan numret på Riddarhuset och sist året de upphöjdes respektive introducerades på Riddarhuset.
von der Linde, F 38, år 1651/54
Rålamb, F 59, år 1674/75
Mörner af Morlanda, F 62, år 1674/75
Duwall, F 64, år 1674/75
Uggla, F 69, år 1676/78
Fahlström, F 128, år 1714/19
d’Albedyhll, f 183, år 1720/20
Yxkull, F 203, år 1730/70
Armfelt, F 213, år 1731/46
Bunge, F 214, år 1731/46
Ribbing, F 216, år 1731/52
Tilas, F 248, år 1766/72
von Kothen, F 252, år 1771/72
Marck von Württemberg, F 263, år 1759/76
Sinclair, F 270, år 1766/76
Wrangel af Sausis, F 279, år 1771/76
Rappe, F 287, år 1771/76
Ramel, F 295 år 1771/77
Tre hjälmar på friherrar
Friherrar med tre hjälmar är inte lika vanliga, men de finns också. Här finns inga från vasaperioden, men både från det karolinska enväldets första tid genom frihetstiden till den gustavianska eran. Flertalet av dessa släkter är inflyttade och kan ha fått med sig sin hjälm hemifrån, men det gäller inte Posse av Säby.
Posse av Säby, F 57, 1673/75
De Montaigne, F 65, år 1674/75
Marschalck, F 70, år 1675/78
von der Phalen, F 75, år 1679/80
von Mengden, F 198, år 1653
Beck-Friis, F 278, år 1770
Du Reitz, 1778
Endast en hjälm fick däremot Löwen, F 233, år 1751.
Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel.
Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.
Endast flottans män har svensk flagga
Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.
Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.
Kluriga blasoneringar
Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.
Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.
Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder: ”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)
Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder: Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)
I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.
Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.
Som du vet är skölden tvådimensionell och hjälmprydnaden tredimensionell. När du ritar en sköld måste du alltså bestämma dig för vad som är föremålets framsida respektive vad som är dess sidor. När det gäller etablerade bilder är det inte så svårt. Vi vet att en människa avbildas framifrån medan djur i regel avbildas från sidan, i profil.
Hur ritas ett föremål
Tillverkade föremål är lite svårare att hantera eftersom de inte har någon given sida att visa upp. För transportfordon har seden utvecklats att man ritar dem i profil. Dock inte flygplan som avbildas underifrån så man ofta ser dem på himlen. För flertalet verktyg gäller samma sak men det finns även de som ridas på annat sätt. En heraldisk konstnär bör därför lägga lite tid på att läsa in sig på från vilken vinkel ett föremål i regel avbildas och först därefter börja fundera på hur föremålet ska stiliseras.
Hur ritas en blomma
När det kommer till växter gäller i stort sett samma sak. Träd avbildas alltid i profil och helst med så få blad som är möjligt. Det är alltså bladets form snarare än trädets som anger vilket träd det är. Undantaget är barrträd, troligen därför att trädets form avviker ganska mycket från art till art.
Blommor är svårare och här kan inget bestämt sägas. Några avbildas från en sida andra sett uppifrån. Ytterligare några har en i förväg bestämd form som avviker från blommans egentliga utseende. Hit hör förstås liljan och rosen, men man bör också tänka på näckrosens och nässlornas blad. För att göra det hela ännu mer förvirrande så avbildas en (1) ljungblomma sett uppifrån (se Svenljunga) medan ett knippe avbildas från sidan.
Ibland har jag hört heraldiker säga att en blomma ska avbildas rakt framifrån och inte i profil, men jag förstår inte vad de menar. Vad exakt är framifrån på en blomma? Riskerna för feltolkning är allt för stort för att man ka kunna säga något sånt.
Heraldiken före botaniken
Heraldik är inte botanik. Heraldiken avbildar inte världen som den ser ut. Påminner den om något så är det Platons skuggvärld. Aristoteles har väldigt lite plats i en heraldikers hjärtan. Tänk därför bort hur blomman faktiskt ser ut och fokusera på hur du ritar den så att alla känner igen idén bakom föremålet. Med det menar jag att du ska rita ett föremål stiliserat på det sätt som bäst motsvarar hur föremålet uppfattas i din kultur. Den fria konstnären har ingen plats i heraldiken.
Heraldikens välkända blomster är det bara att slå upp i närmaste vapenbok. Svårare kan det vara när det kommer till blomster som är okända för våra vapenböcker. Som ledamot i Svenska vapenkollegiet har jag de senaste åren stött på aklejan, kaprifolen och lingon som fick var sin tolkning. Aklejan ses uppifrån, kaprifolen från sidan och lingonen visar bären i en klunga.
I just fallet kaprifol uppkommer ytterligare en aspekt där man som heraldiker bör sätta heraldiken framför botaniken. Kaprifolens blomma är i sig mest lik en pistill och det som vi uppfattar som en krona är formellt en blomkrona. Men här får man alltså inte falla i fällan att vara en besserwisser utan språkkänsla. Gör det lätt för dig. Bildsök din blomma på internet och välj gärna ett par olika ord. Just kaprifolblomma respektive kaprifolbomkrona är ett bra exempel där det första bör ge dig bilder på det andra, medan det andra, formella begreppet, knappt förekommer alls.
Men, och det finns alltid detta men, ditt val kan kritiseras. Är du först ut med att avbilda ett föremål heraldiskt kan andra heraldiker komma att kritisera dig. En del kanske för att de inte vill ha några nyheter, andra därför att de tycker att din tolkning inte är den bästa och att du genom att framhärda i den förstör för kommande heraldiker.
Mitt råd är då att vara öppen. Målar du en bild, var öppen för att ändra den ifall andra föreslår ett alternativ. Skriver du en blasonering, var inte för definitiv utan ge möjlighet till tolkning. Glöm inte att heraldiken inte är bilder utan bara är ord. Det är som vanligt så att blasoneringen trumfar din bild.
En spännande fråga kom in. Hur ska man använda sitt heraldiska vapen?
Jag har ju själv både exlibris, korsflagga och sigill (som du kan se här ovan), men vad har du?
Om du använder ditt vapen på ett vackert sätt och vill dela med dig genom en bild får du gärna skicka in det till mig på: jesper@heraldik.se