Svenska Heraldiska Föreningen är med på Släktforskardagarna i Borås 24-25 augusti. Och dagen till ära har vi satt samman en folder som ska göra reklam för föreningen och för heraldiken.
Hela foldern riktar sig till den som inte vet något om heraldik, som saknar förkunskaper men tycker att det känns spännande med ett släktvapen. Och eftersom föreningens syfte är just att sprida kunskap om detta så vill vi lägga ut folder överallt där vi kan, digitalt.
Därför kan du ladda ner den direkt från den här sidan eller från heraldik.se. Den finns både i högupplöst version (14 MB) och i lågupplöst (1 MB).
Texten har jag skrivit. Omslaget gjorde Pontus Rosenqvist och bilderna är tecknade av Ronny Andersen, Magnus Bäckmark, Thomas Falk och Davor Zovko.
Heraldiken är för alla och alla har därför rätt att ta sig ett vapen. Det finna inga lagar eller regler som förbjuder dig att ta ett släktvapen.
Rubriken är lite hårt vinklad, det medges, men poängen är att det i Sverige inte finns några lagar som reglerar hur ett släktvapen får se ut. Det som finns är rekommendationer och, möjligen, en kunglig förordning från 1762.
Däremot finns sedvänjor och ett väl inarbetat bruk på Riddarhuset som säger att endast högadeln (grevar och friherrar) kan använda en hjärtsköld, endast högadeln för mer än en hjälm och endast högadeln har rätt att sätta en hjärtsköld över sitt kvadrerade vapen. Undantag mot denna regel finns, men de är alla förlänade av dåvarande konung som därmed upphävde gällande regelverk.
Förordningen från 1762 säger uttryckligen att endast den som är adelsman får föra adligt vapen och öppen hjälm. Brott mot detta ger 500 silverdaler i böter. Denna förordning har sedan tidigt 1900-tal tolkats som att ofrälse (borgerliga) släkter har rätt att föra vapen men bara under sluten hjälm.
Problemet med den tolkningen är att slutna hjälmar inte förekom under 1700-talet varför ordet ”öppna” mycket väl kan betyda riddarhjälm oavsett utseende. Andra texter från 1700-talet (alla skrivna av adelsmän) uttrycker samma tankar. Att dåtidens författare väljer att skriva öppen hjälm kan vara ett sätt för dem att särskilja den heraldiska hjälmen från eventuella samtida hjälmar som brukades i krig eller på annat sätt.
Semestern närmar sig sitt slut, märker jag, för nu har den heraldiska brevskörden ökat dramatiskt. Frågorna trillar in en efter en. Och det är roligt att få hjälpa till när folk har heraldiska problem.
Bara den här veckan har jag:
identifierat två heraldiska sigillstampar från 1700-talet,
bistått ett företag med att ta fram en logotyp som i allt väsentligt är heraldiskt om än inte ett vapen samtidigt som det fungerar som ett varumärke,
rådgivit två personer som önskar ta sig ett vapen samt rekomenderat lämpliga konstnärer
gjort grunden till en reklamfolder för Svenska heraldiska föreningen
identifierat en semi-heraldisk bild på ett klädesplagg
Som jourhavande heraldiker, eller kanske heraldisk senior advicer kunde inte hösten ha börjat bättre. Så du som läser detta: tveka inte, skicka in dina frågor så ska jag se om jag kan besvara dem.
Ses vi i Borås den 24-25 augusti? Då är det släktforskardagarna här i stan och jag kommer att vara där som en del av Svenska heraldiska föreningens medverkan.
Och inför den händelsen sitter jag nu och tar fram en ny folder som jag hoppas ska få fler att bli intresserad av att ta sig ett släktvapen och bli medlem i SHF.
Det är lite lurigt att ta fram en sån här folder när målgruppen är du som ska läsa den inte känner till föreningen och inte vet att du kan ta dig ett släktvapen. Foldern ska dessutom inte bara användas dessa två dagar utan i helt andra sammanhang där SHF medverkar. Jag får hoppas att jag lyckas något sånär med uppdraget.
Svenska släktkalenders vapensköld
Och lika mycket hoppas jag att någon av er som läser det här tittar förbi helgen 24-25 augusti. Och räcker det inte med att träffa mig och de andra i SHFs stånd så kommer två av föreningens förtjänstmedaljörer att hålla föredrag: Lennart Wasling och Inga von Corswant-Naumburg. Dessutom finns Magnus Bäckmark där.
Vad menas med alla dessa svenner? Svensk medeltidsforskning har fokuserat på riddare och högadeln medan svennerna sällan uppmärksammats. Därför är det intressant att följa Martin Skoogs forskningsprojekt kring denna grupp.
En sven är, ja, vad är en sven? Det beror lite på, visar det sig. Det kan vara en frälseman och kallas då oftast för Sven av vapen (vapn). Men det kan också vara en ofrälse man i (hög-)frälsemannens sold, och kallas då bara sven. Den senare var, enligt Martin Skoog, en kontraktsanställd soldat och inte en person som stod i beroendeförhållande till frälsemannen och det gäller främst tiden kring sekelskiftet 1500. Orsaken till förändringen var dels den militära utvecklingen, dels att dessa män i allt högre grad avlönades genom skattemedel och inte av stormannen själv. Därmed kom dessa män att knytas till riksföreståndaren och riket snarare än till frälset.
Det är en tanke som är värd att ha med sig för att förstå hur Sten Sture dy så snabbt kunde bygga upp en armé av det slag han hade. Kontrollen av slotten gav honom positionen som riksföreståndare och den gav honom i sin tur rikets skatteintäkter. Ingen högfrälseman kunde längre mäta sig med en riksföreståndare när det kom till militära resurser, som det hade varit bara 75 år tidigare när Karl Knutsson Bonde än var kung, än stod på bar backe.
Riket skapas
Den ideologiska basen för detta har Margareta Nordqvist studerat. Hon framhåller att det är under Sturetiden som man kan se att riket Sverige skapas som en ideologisk konstruktion. Det syns inte minst om man jämför en skrift som Sturekrönikan med de krönikor som föregick den, från Erikskrönikan till Karl Knutsson Bondes kröniketexter.
Den centralisering av riket Sverige som påbörjas under Sten Sture dä och drivs vidare av Gustav Vasa slutförs egentligen inte förrän under Gustav II Adolfs regering. Då först är rikets makt institutionaliserat
Ofrälse i rikets tjänst
Den här förskjutning från frälset till ofrälse män var inte typisk för Sverige. Pesten var – sannolikt – katalysatorn till att få folk att överge synen på att samhället bestod av de krigande, de bedjande och de arbetande. Kriget som yrke slutade vara unikt för frälset redan under 1300-talets andra hälft, har bland annat Alison Truelove visat i sin forskning. Det skapades då ett ”sub-knightly-gentry”.
Det finns naturligtvis en heraldisk twist på det här med. Förskjutningen av soldatyrket från en ärftlig frälseklass till en betydligt större grupp av ”ofrälse ståndspersoner” innebar att det heraldiska uttrycket så att säga späddes ut. För dem som var inblandade var det nog självklart att man vid en viss position visade detta heraldiskt. Det kan förklara den snabba utbredning av heraldiska vapen som vi ser under 1300-talet då heraldiken är upp mot 150 år gammal.
Läs mer
Mats Hallenberg; Kungen, fogdarna och riket … (2001)
Margareta Nordqvist; A atruggle for realm (2015)
Martin Skoog: Slaget vis Älvsborg 1502
Martin Skoog; Gränsland i krigens skugga (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 2011-12)
The complete guide to heraldry, Heraldiskt lexikon, The art of heraldry etc etc. Jag har länge funderat över varför heraldiker gör anspråk på att i varje bok täcka hela sitt ämne. Det ser jag inte hos andra humanister.
På den här bloggen, Heraldik och Vapensköldar, presenterar jag stort och smått i mitt favoritämne. Något har en vetenskaplig ton, annat folkbildande och ett tredje inlägg är rent skvaller. Var för sig ger det förstås inte mycket men tillsammans blir den en gedigen samling av ofullständiga fakta. För är det något jag lärt mig av 30 års ämnesstudier så är det att jag nu vet mindre än någonsin men samtidigt en väldans massa.
Och förhoppningsvis fortsätter jag så här – att inte veta men lära mig mer och mer så att jag till slut får den mest omfattande ofullständiga samlingen av heraldik som någon skapat.
Funderar du på något som du vill ha ett ytligt svar på är du välkommen att antingen skicka ett mejl eller skriva en kommentar här under.
Heraldiska vapen som inte används, hur meningsfullt är det? Ända sedan jag började intressera mig för dessa vapensköldar har jag använt dem på ett eller annat sätt. I några inlägg kommer jag att visa hur och var.
Det här är ju inte vapen Wasling, tänker du kanske. Och det är rätt. Vapenskölden på väskan gjorde jag under gymnasietiden, innan vapnet var klart. Du kan se att det även finns uppmålat bland förslagen härså uppenbarligen var detta en favorit. Att rosorna saknas ska främst läggas på kontot – ”de är svåra att måla med lackfärg”.
På bilden syns min bror, hans dåvarande flickvän och en god vän tillsammans med min attachéväska. ”Alla” hade en sån som gick på Teknis (Sven Ericsson-skolan) i Borås. De flesta hade den utan märken, några coola hade fullt med klistermärken men jag är helt säker på att jag var den enda, någonsin, som hade den fullt målad.
Den övre bilden är från våren 1988 och den nedre från något senare samma vår, när jag målat lite till.
Det är sommar med sol och bad. Så under en tid kommer inläggen här att vara lite sporadiska och jag ser mer ut som bilden här ovan än som en antikvarie.
När hösten kommer igen så blir det mer fart på bloggen. Kanske blir det några nya resereportage, om jag åker iväg på någon dagsutflykt. Eller så blir det någon ny infallsvinkel på något gammalt uttjatat ämne,; såna omtag som jag älskar att göra.
Och redan nu vill jag passa på att göra reklam för släktforskardagarna i Borås helgen 23-25 augusti. Jag kommer att vara där – kommer du?
Sköldknektarna var en halvadlig grupp krigar som skapads av Karl IX under tidigt 1600-tal för att skapa en starkare armé utan att dra på kronan stora frälseutgifter.
Sköldknektarna är på sätt och vis en fortsättning på de svenner som anlitades från Sturetiden och en bit framåt. Ofrälse män med stor kunskap i krigets konst som kungarna av Sverige behövde för att skydda riket och makten. just under Karl IXs tid var detta extra viktigt eftersom han stred med sin brorson Sigismund om den svenska kronan.
Slaget vid Kirkholm utanför Riga i Livland 1605 kom att få avgörande betydelse. Slaget var en katastrof för Sverige men stora förluster och en insikt om att den svenska adeln inte var tillräckligt kompetens (det gällde även den svenska högsta ledningen, inte minst kungen själv). Dessutom litade inte kungen på adeln eller andra så han behövde stöd från en ny grupp.
Därför föreslog kungen 1606 att en ny form av frälsemän skulle införas i Sverige.
I motsats till det jag skrev häromdagen, att gåvor gavs för att man förväntar sig lojalitet, kan man säga att den medeltida människan saknade vår individualism.
Begreppet fanns helt enkelt inte. Hela tanken om att en person är en ö vore fullständigt absurd för en människa på medeltiden – oavsett position i samhället. Detta annorlunda sätt att se på samhället (jag säger annorlunda för jag menar att det är likvärdigt vårt system, inte underordnat eller outvecklat, även om jag själv har svårt att förstå det) innebar att alla grupper står i relation till andra.
Peter Reinholdsson tar upp detta i avhandlingen ”Uppror eller resningar”, där han visar att de relationer som fanns var eftersträvansvärda och inte ett tvång.
Tvärtom var det viktigt att visa upp de band man hade. Kanske är det så vi ska förstå hur vissa heraldiska symboler används. Det är emellertid något som inom heraldiken syns tydligare på 1200-talet än på 1400-talet. Jag tänker här på såväl bruket av lejon (Erikska ätten) som sjöblad (hallandsgrevarna) bland de män som på något sätt svor trohet till en överhet utan att för den sakens skull vara vasaller.
Om vi går tillbaka till herr Gregers betyder det att vi i källorna har hans gåvor till andra. Vad vi däremot inte har är de gåvor han tog emot. Dessa gåvor behöver inte nödvändigtvis ha varit fysiska föremål eller lojalitet. Det kan lika gärna ha varit böner eller något annat immateriellt. Källor visar alltså bara en del av sanningen, även om de är aldrig så fullständiga.
Läs mer
Peter Reinholdsson; Uppror eller resningar (1998)
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
