Svenska Heraldiska Föreningen

En folder för nya medlemmar

Vapenemblem för Borås släktforskare
Vapenemblem för Borås släktforskare

Ses vi i Borås den 24-25 augusti? Då är det släktforskardagarna här i stan och jag kommer att vara där som en del av Svenska heraldiska föreningens medverkan. 

Och inför den händelsen sitter jag nu och tar fram en ny folder som jag hoppas ska få fler att bli intresserad av att ta sig ett släktvapen och bli medlem i SHF.

Det är lite lurigt att ta fram en sån här folder när målgruppen är du som ska läsa den inte känner till föreningen och inte vet att du kan ta dig ett släktvapen. Foldern ska dessutom inte bara användas dessa två dagar utan i helt andra sammanhang där SHF medverkar. Jag får hoppas att jag lyckas något sånär med uppdraget.

Svenska släktkalenders vapensköld

Och lika mycket hoppas jag att någon av er som läser det här tittar förbi helgen 24-25 augusti.  Och räcker det inte med att träffa mig och de andra i SHFs stånd så kommer två av föreningens förtjänstmedaljörer att hålla föredrag: Lennart Wasling och Inga von Corswant-Naumburg. Dessutom finns Magnus Bäckmark där.

Vi ses den 24/25!

Historia

Svenner, svenner, svenner

frälsebrev av Erik av Pommern
Kung Eriks frälsebrev för Nisse Klo.

Vad menas med alla dessa svenner? 
Svensk medeltidsforskning har fokuserat på riddare och högadeln medan svennerna sällan uppmärksammats. Därför är det intressant att följa Martin Skoogs forskningsprojekt kring denna grupp.

En sven är, ja, vad är en sven? Det beror lite på, visar det sig. Det kan vara en frälseman och kallas då oftast för Sven av vapen (vapn). Men det kan också vara en ofrälse man i (hög-)frälsemannens sold, och kallas då bara sven. Den senare var, enligt Martin Skoog, en kontraktsanställd soldat och inte en person som stod i beroendeförhållande till frälsemannen och det gäller främst tiden kring sekelskiftet 1500. Orsaken till förändringen var dels den militära utvecklingen, dels att dessa män i allt högre grad avlönades genom skattemedel och inte av stormannen själv. Därmed kom dessa män att knytas till riksföreståndaren och riket snarare än till frälset.

Det är en tanke som är värd att ha med sig för att förstå hur Sten Sture dy så snabbt kunde bygga upp en armé av det slag han hade. Kontrollen av slotten gav honom positionen som riksföreståndare och den gav honom i sin tur rikets skatteintäkter. Ingen högfrälseman kunde längre mäta sig med en riksföreståndare när det kom till militära resurser, som det hade varit bara 75 år tidigare när Karl Knutsson Bonde än var kung, än stod på bar backe.

Riket skapas

Den ideologiska basen för detta har Margareta Nordqvist studerat. Hon framhåller att det är under Sturetiden som man kan se att riket Sverige skapas som en ideologisk konstruktion. Det syns inte minst om man jämför en skrift som Sturekrönikan med de krönikor som föregick den, från Erikskrönikan till Karl Knutsson Bondes kröniketexter.

Den centralisering av riket Sverige som påbörjas under Sten Sture dä och drivs vidare av Gustav Vasa slutförs egentligen inte förrän under Gustav II Adolfs regering. Då först är rikets makt institutionaliserat

Ofrälse i rikets tjänst

Den här förskjutning från frälset till ofrälse män var inte typisk för Sverige. Pesten var – sannolikt – katalysatorn till att få folk att överge synen på att samhället bestod av de krigande, de bedjande och de arbetande. Kriget som yrke slutade vara unikt för frälset redan under 1300-talets andra hälft, har bland annat Alison Truelove visat i sin forskning. Det skapades då ett ”sub-knightly-gentry”.

Det finns naturligtvis en heraldisk twist på det här med. Förskjutningen av soldatyrket från en ärftlig frälseklass till en betydligt större grupp av ”ofrälse ståndspersoner” innebar att det heraldiska uttrycket så att säga späddes ut. För dem som var inblandade var det nog självklart att man vid en viss position visade detta heraldiskt. Det kan förklara den snabba utbredning av heraldiska vapen som vi ser under 1300-talet då heraldiken är upp mot 150 år gammal.

Läs mer

  • Mats Hallenberg; Kungen, fogdarna och riket … (2001)
  • Margareta Nordqvist; A atruggle for realm (2015)
  • Martin Skoog: Slaget vis Älvsborg 1502
  • Martin Skoog; Gränsland i krigens skugga (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 2011-12)
Historia, Jourhavande heraldiker

Den ofullständiga bloggen

Lämna en kommentar

 

The complete guide to heraldry, Heraldiskt lexikon, The art of heraldry etc etc. Jag har länge funderat över varför heraldiker gör anspråk på att i varje bok täcka hela sitt ämne. Det ser jag inte hos andra humanister.

På den här bloggen, Heraldik och Vapensköldar,  presenterar jag stort och smått i mitt favoritämne. Något har en vetenskaplig ton, annat folkbildande och ett tredje inlägg är rent skvaller. Var för sig ger det förstås inte mycket men tillsammans blir den en gedigen samling av ofullständiga fakta. För är det något jag lärt mig av 30 års ämnesstudier så är det att jag nu vet mindre än någonsin men samtidigt en väldans massa.

Och förhoppningsvis fortsätter jag så här – att inte veta men lära mig mer och mer så att jag till slut får den mest omfattande ofullständiga samlingen av heraldik som någon skapat.

Funderar du på något som du vill ha ett ytligt svar på är du välkommen att antingen skicka ett mejl eller skriva en kommentar här under.

 

 

Vapensköld

Min heraldik i vardagen 1

Heraldiska vapen som inte används, hur meningsfullt är det?
Ända sedan jag började intressera mig för dessa vapensköldar har jag använt dem på ett eller annat sätt. I några inlägg kommer jag att visa hur och var.

Det här är ju inte vapen Wasling, tänker du kanske. Och det är rätt. Vapenskölden på väskan gjorde jag under gymnasietiden, innan vapnet var klart. Du kan se att det även finns uppmålat bland förslagen här så uppenbarligen var detta en favorit. Att rosorna saknas ska främst läggas på kontot – ”de är svåra att måla med lackfärg”.

På bilden syns min bror, hans dåvarande flickvän och en god vän tillsammans med min attachéväska. ”Alla” hade en sån som gick på Teknis (Sven Ericsson-skolan) i Borås. De flesta hade den utan märken, några coola hade fullt med klistermärken men jag är helt säker på att jag var den enda, någonsin, som hade den fullt målad.
Den övre bilden är från våren 1988 och den nedre från något senare samma vår, när jag målat lite till.

Vapensköld

Sommar i solen

Det är sommar med sol och bad. Så under en tid kommer inläggen här att vara lite sporadiska och jag ser mer ut som bilden här ovan än som en antikvarie.

När hösten kommer igen så blir det mer fart på bloggen. Kanske blir det några nya resereportage, om jag åker iväg på någon dagsutflykt. Eller så blir det någon ny infallsvinkel på något gammalt uttjatat ämne,; såna omtag som jag älskar att göra.

Och redan nu vill jag passa på att göra reklam för släktforskardagarna i Borås helgen 23-25 augusti. Jag kommer att vara där – kommer du?

 

Vapensköld

Sköldknektarna i Sverige

Sköldknektarna var en halvadlig grupp krigar som skapads av Karl IX under tidigt 1600-tal för att skapa en starkare armé utan att dra på kronan stora frälseutgifter.

Sköldknektarna är på sätt och vis en fortsättning på de svenner som anlitades från Sturetiden och en bit framåt. Ofrälse män med stor kunskap i krigets konst som kungarna av Sverige behövde för att skydda riket och makten. just under Karl IXs tid var detta extra viktigt eftersom han stred med sin brorson Sigismund om den svenska kronan.

Slaget vid Kirkholm utanför Riga i Livland 1605 kom att få avgörande betydelse. Slaget var en katastrof för Sverige men stora förluster och en insikt om att den svenska adeln inte var tillräckligt kompetens (det gällde även den svenska högsta ledningen, inte minst kungen själv). Dessutom litade inte kungen på adeln eller andra så han behövde stöd från en ny grupp.
Därför föreslog kungen 1606 att en ny form av frälsemän skulle införas i Sverige.

Om detta kan du läsa i artikeln om Sköldknektarna som just nu har uppdaterats med nya namn.

 

Historia

Alla står i tjänst till alla

I motsats till det jag skrev häromdagen, att gåvor gavs för att man förväntar sig lojalitet, kan man säga att den medeltida människan saknade vår individualism.

Begreppet fanns helt enkelt inte. Hela tanken om att en person är en ö vore fullständigt absurd för en människa på medeltiden – oavsett position i samhället. Detta annorlunda sätt att se på samhället (jag säger annorlunda för jag menar att det är likvärdigt vårt system, inte underordnat eller outvecklat, även om jag själv har svårt att förstå det) innebar att alla grupper står i relation till andra.

Peter Reinholdsson tar upp detta i avhandlingen ”Uppror eller resningar”, där han visar att de relationer som fanns var eftersträvansvärda och inte ett tvång.
Tvärtom var det viktigt att visa upp de band man hade. Kanske är det så vi ska förstå hur vissa heraldiska symboler används. Det är emellertid något som inom heraldiken syns tydligare på 1200-talet än på 1400-talet. Jag tänker här på såväl bruket av lejon (Erikska ätten) som sjöblad (hallandsgrevarna) bland de män som på något sätt svor trohet till en överhet utan att för den sakens skull vara vasaller.

Om vi går tillbaka till herr Gregers betyder det att vi i källorna har hans gåvor till andra. Vad vi däremot inte har är de gåvor han tog emot. Dessa gåvor behöver inte nödvändigtvis ha varit fysiska föremål eller lojalitet. Det kan lika gärna ha varit böner eller något annat immateriellt.  Källor visar alltså bara en del av sanningen, även om de är aldrig så fullständiga.

Läs mer

Peter Reinholdsson; Uppror eller resningar (1998)

Historia

Kungslena, Lena och Gestrilien

Lämna en kommentar

1208 och 1210 stod två slag här runt Varvsberget där Lena, numera Kungslena ligger. Eller, vi vet att ett av slagen stod här och det andra kanske var här. Eller någon annanstans. Men en historisk plats är det – Kungslena.

På min heraldiska resa har jag nu kommit till Kungslena och Gestilren. Här stod som sagt ett slag 1208 och möjligen också ett 1210.  Om inte annat så känner du till det från Jan Gullios böcker om Arn.

Kyrkan i Kungslena

Denna kyrka uppfördes efter 1208 eftersom Sverkarnas här brände den gamla vid slaget i januari detta år. Målningar gjordes på 1400-talet, då kyrkan också byggdes till. Sedan målade man över allt 1749-talet när kyrkan fick sitt nuvarande utseende interiört.
Notera att man mitt i den religiösa ivern som då dominerade det dagliga livet ändå inte tvekade att bränna en så helig plats som en kyrka fast man hade den i sin kontroll. Det var knappast de flyende ”danskarna” som hann sätta eld på den. På svenska kyrkans hemsida står det att den troligen föregicks av en stavkyrka, men eftersom även i fattigare socknar hade övergått till att bygga i sten och riva sina gamla träkyrkor redan från 1120-talet är det inte sannolikt att man skulle ha låtit en träkyrka stå kvar här.

Tveksamt också om den brann ner 1208. Den brann säkert men eftersom både dopfunt och trädörrar har klarat sig var det nog en begränsad brand. Tillräcklig liten för att inventarier skulle klara sig men tillräcklig stor för att en totalrenovering krävdes. Som Notre dame nu i våras.

Pansardörren till sakristian (bild här ovan) sägs vara från den gamla kyrkan, den som – delvis – brann 1208.  Ändå är jag tveksam. Riddarens sköld har en form som var helt okänd fram till 1300-talet och var omodern på 1400-talet. Mest vanlig var den under seklets andra hälft. Struthättan är även det et plagg som hör till 1300-talet, främst den senare delen. Om det nu är en struthätta.
Jag har ingen kompetens i att bedöma åldern på en järndörr så jag nämner det bara för att jag hoppas någon kanske tar en närmare titt på det eller berättar något för mig.

Kungamötet

Runt Varvsberget fanns borgen Lena, tegelhuset (palatset) Lena och så kyrkan. Det var centrum i ett stort uppbördsområde och sannolikt en central plats i det embryo till rike som växte fram under 1100-talet.
Förste kände ägaren till huset i Lena var Birger jarl, men det bör nog ses som en del av hans ämbetsutövning.

Under 1250-talet samlades Norges kung Håkon och Sveriges kung Valdemar tillsammans med Sveriges jarl Birger i Lena. Av det skälet kom man mycket senare, på 1700-talet, att bygga på kyrkan med tre torn (en för varje potentat) och döpa om socknen till Kungslena. Det fjärde tornet på bilden här ovan, det som syns längst till höger, är klocktornet, och det tornet står sju meter bakom kyrkan.
Men ska vi vara ärliga var det inte så imponerade möte. Båda kungarna var unga, en var son till Birger och den andre svärson, så det var väl mest en familjeträff i det nya coola huset som byggs av tegel på en plats mellan kyrkan och den gamla borgen. Det var nog inte meningen att det skulle bli några fler strider på den platsen.

Lena borg och hus

Enligt skisser jag sett skulle huset ha sett ut ungefär om Glimmingehus i Skåne, men med ett eller två torn. Just utseendet kan man nog fundera över, Glimmingehus byggdes torts allt mer än 200 år senare i ett annat rike så arkitekturidealet lär knappast ha varit detsamma. Men utsikten från de övre våningarna måste ha varit imponerande. Man ser bokstavligt flera mil i fler a riktningar. Stort var det också 33 x 15 meter med en väggtjocklek på dryga metern. Tornen kan ha varit 12 respektive 14 meter i diameter, om man tolkat lämningarna rätt. Men det kan också vara något helt annat.

Borgen har gått i ”arv” från Birger till sonen Bengt (biskop i Linköping) och sedan till marsk Torgil Knutsson. Nu var Bengt en man som var relativt ointresserad av sitt kyrkliga ämbete men desto mer engagerad i sitt hertiguppdrag så borgen var kanske en del av det. Den tvist som uppstår när Bengt vill donera ägorna till Linköpings stift tyder på det, och det kom också att fortsätta vara kronogods. Alltså något som inte var Bengts privata egendom.

Läs mer

Riksantikvarieämbete om Lenaborg.
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=10195800220001#

Jag återkommer snart med några tankar kring den lilla forskning som finns kring slaget vid Gestilren, för det är intressant på många sätt. Inte minst metodologiskt och historiografiskt.

 

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Historia, Vapensköld

Papegojor i Tidaholm

Staden Tidaholm är en verklig sommarstad. Ja, de kanske inte känner det så, men det var min upplevelse. Liten, mysig men det händer i ärlighetens namn inte särskilt mycket. 

Med många små söta verksamheter runt om i stan samt en hel del vackra blomster- och vattenarrangemang är Tidaholm  en mysig stad att besöka. Själv åt jag lunch på caféet Nohrberg när jag var där. En kycklingsallad mot Ceasarhållet som tydligen drog till sig dåligt väder. I alla fall föll temperaturen från 23 och sol till 20 och blåst under den korta tid jag satt där. Det finns en klocka/termometer mitt på torget, på samma hus som bokhandeln håller till så det var lätt att hålla koll på tid och de mörka moln som drog fram.
I bokhandeln kan du för övrigt hitta gamla lokalböcker som man ska hitta i en bra lokal bokhandel. Bland annat några av min morfars favorit Västgöta-Bengtsson.

Två papegojor

Kyrkan i Tidaholm har två begravningsvapen för två män ur ätten Papegoja, som på 1600-talet hade godset Ramstorp i Agnetorps socken. En av dessa var Johan Papegoja, gift med Armegard Printz som var dotter till Johan Printz som vi snart möter i en annan resebeskrivning. Den om Bottnaryd, men den kommer först om en vecka eller så. Skeppsmajor papegoja gjorde flera resor till amerika-kolonin och var även viceguvernör under en kort period när svärfadern var tvungen att återvända till Sverige.
Den andra begravningsskölden kunde jag inte se vem som hade. Och ingen annan heller, verkar det som, för trots googlande hittar jag inget namn.
Den som

Själv kyrka invigdes 1841 så vapnen här var tidigare uppsatta i Agnetorps numera rivna kyrka. Tidaholm var tidigare en del av Agnetorp socken vilket den nu åter är, fast tvärtom så att säga. Kyrkan i Tidaholm är för övrigt väldigt omgjord vid flera tillfällen så det finns inte mycket historia från någon period, men å andra sidan är den en av de mest funktionella kyrkor jag varit i. Och det är ju en roligt att se en kyrka som används till det den är tänkt att användas till – religiös verksamhet – och inte fokuserar på att första hand vara ett historiskt föremål. Åsle, som jag också besökt, känner jag samma sak inför (mer om den inom kort). Kanske inte den roligaste kyrkan för en historieresenär som mig men säkert desto roligare för aktiva församlingsmedlemmar.  

Och jag måste säga att när jag av nyfikenhet på öppettider tittade in på Tidaholms Facebook-sida så överraskades jag av hur mycket aktivitet det var, och hur mycket glädje det fanns i den, och hur välkomnande de verkade vara. Kanske är det också därför de förmås hålla så mycket öppet nu i sommar?

Balte i Tidaholm

I Tidaholms vapenhus finns det ett fragment som visar en man i kjortel. Denna figur är i allt väsentligt densamma som den som finns i Baltaks kyrka. Inte så att de är identiska, men det är samma typ av kjortel, samma hållning av högerhanden och samma korta ben. Vänsterarmen skiljer sig åt.
På något sätt bör dessa hänga ihop men hur kan jag inte svara på. Värt att notera är att ingen av figurerna har något attribut som p något sätt knyter dem till herreklassen, prelaterna eller stenhuggarna. Det ser inte heller ut att vara ett helgon.
Finns det någon liknande figur på annan plats i Sverige, Norden eller Europa?

Balte i Baltak

 

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Historia

Baltak värt en liten omväg

När du ändå varit i Velinga och ska till Tidaholm kan du passa på att ta en sväng förbi Baltaks kyrka som ligger 9 minuter bort. Föga heraldisk och byggd på 1800-talet. Men för allt i världen, tro inte på allt som kyrkan säger om denna byggnad. Som att den grundlades av en storman vid namn Balte, som alltså enligt någon folketymologi gav taket, dvs hela kyrkobygnaden, till församlingen. Namnet är mycket äldre än så.

Av den gamla återstår inget mer än några intressanta stenfigurer som nu finns i den nya kyrkan.
Jan Svanberg säger om helfiguren, att denna är mycket svårplacerad. Att den folkliga traditionen, som säger att bilden föreställer Balte är en lika god gissning som någon annan. Det är en åsikt som jag har respekt för. Så länge vi vet att vi rör oss bortom det akademiska så kan vi lika gärna döpa en för oss okänd stenfigur till det vi vill.

Biskopen och munken

Stenhuvudena på den andra sidan väggen i den nuvarande kyrkan är en biskop respektive en munk. Det ser man för att den ena har en mitra och den andra en tonsur. Biskopen är unik för detta är det enda stenhuvudet som föreställer en sådan i Sverige.

Liksom många andra huvuden av det här slaget har det troligen tillkommit på 1200-talets andra hälft. Då var mäktige Brynolf Algotsson biskop i Skara. Munken/abotten bör då ha varit hans kollega i Varnhem. Acklinga, med Annexet Baltak, hade på 1560-talet en extremt stor andel av områdets gårdar (65%).
Var det så redan på 1200-talet så var detta kanske en plats där ovanligt många kyrkomän hade sin försörjning och då bör det ha varit en plats där många kyrkomän ofta befann sig.

Alla foton av Jesper Wasling. Använd dem gärna om du vill.

Balte i Tidaholm

Snabb inflikning. I Tidaholm finns det en stenfigur som påminner väldigt mycket om den som står här i Baltak. samma upphovsman, samma mystik. Värt att reflektera över.

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia