– Svenska myndigheter använder sig av allt från kronor, svärd och rymdfarkoster till djur, växter och isberg. Allsköns olika symboler finns i de här märkena och logotyperna.
Göteborgsforskaren Magnus Fredriksson har gått igenom svenska myndigheters symboler åren 1974 till 2019. Vad är det som avgör vilka symboler som används? Vem bestämmer över dem? Vad vill man signalera?
Detta och mycket annat kommer till uttryck i denna film och rapport.
Idag, 29 juni, firar Borås 400 år. Det hurrar vi för.
Vassa saxar i Borås får gå på repris för att det är den bästa sida jag har.
Att saxarna ursprungligen symboliserar knallarnas småsmideskonst har du förstås koll på, och att det bara var en lycklig slump att samma stad senare också blev känd för sin textila industri.
Tidigare publicerad i Vapenbilden #75:2008
Arn har blivit verklighet. Nu öppnar Medeltidens värld i Götene och smyginvigningen firades med en rikstornering.
[Följ med på en Jovialisk resa till Skaraborg anno 2008]
Tornerspel var grundpelaren i den medeltida heraldiska prakten. Genom dust och tornej spreds heraldikens kultur och bildspråk ut från sin födelseort i Normandie till hela den kristna världen. När medeltiden var över försvann tornerspelen. Först ersattes de av de lekfulla karusellerna som var ett stående inslag i offentliga festligheter från 1500- till 1700-tal och när industrialismen kom glömdes bort. Idag med vårt sökande efter upplevelser och drömmar har tornerspel åter väckts till liv.
42 riddare gjorde den 31 maj upp i Götene om den svenska mästartiteln. Tävlingen avgörs genom sex grenar där varje deltagare sitter till häst. De sex grenarna är quintan, spjut, låga ringar, gissel, tre kombi svärd och tre kombi lans. Någon kontakt mellan riddare förekommer inte varför tävlingarna mer liknar de eftermedeltida karusellerna än regelrätta medeltida tornerspel. Det är tredje gången en svensk mästare koras och antalet deltagare blir fler för varje år. För andra året i rad segrade en riddare från Torneamentum, denna gång Lyckans Riddare. Övriga två riddare på pallen (Riddaren av Silverkorset och Kunskapens riddare) var också från laget Torneamentum som kommer från Gotland. Torneamentum vann dessutom lagtävlingen dagen efter, där bäste man var Kunskapens riddare som vunnit de individuella tävlingarna både 2006 och 2007, så Gotland har idag Sveriges bästa riddare.
Heraldiken är viktig för Svenska Riddarsällskaps Samarbetsgrupp, föreningen som arrangerar SM i tornerspel. Varje riddare måste registrera sitt vapen innan han får delta i tornerspelen även om det inte finns några regler om heraldisk komposition som deltagarna måste följa. Deras sköldar finns publicerade på www.riddarsällskap.se. Den ansvarige för heraldiken, Lars-Erik Wiss, är emellertid endast en rådgivare men hans råd på hemsidan är goda och i svensk tradition. Som renlärig heraldiker kan man oroa sig över att vissa sköldar är överlastade med symboler, men som färgsprakande show fungerar de. Några sköldar är också lätt heraldiserade varumärken och ska mer ses som sponsorskyltar än som heraldiska vapen, men detta är mest att betrakta som kulturens offer på marknadens altare än som omedvetna fel av riddarsällskapen.Riddarna har underliga namn
Riddarnas namn är hämtade från sköldens motiv och sättet att namnge sig påminner om hur riddargrupper och härolder namngav sig under 1200- och 1300-talet. Men det betyder inte att riddarsällskapen tror att man bar dessa namn på medeltiden, för som de själva skriver på sin hemsida: ”Det bör betonas att man inte hette ’Sex rosor’ under medeltiden. Riddare Bååt är också fullständigt omöjligt som autentiskt riddarnamn eftersom han själv skulle ha kallat sig Herr Lars. Men som artistnamn i nutida tornerspel går det alldeles utmärkt.” Så dagens riddarspel än kanske inte historiskt autentiska, men roliga och en bra introduktion till medeltidens färgrika spektakel.
Danmarks äldsta vapensköld!
Vad ska vi tro om bilden i Betlehem?
Hubert de Vries visade på ett för mig okänt danskt vapen från 1100-tal. Det finns på hans blogg hubert-herald.nl/INHOUD.htm.
Enligt honom dateras det till 1130-tal, och det kan nog stämma. Om det däremot ska anses vara ett heraldiskt vapen tycker jag känns mer tveksamt.
Bilden på helgonkungen Knut finns i Födelsekyrkan i staden, och enligt texten runt bilden så föreställer den just Canutus rex Danorvm (Knut, danernas konung).
Skölden kan tolkas som en åttauddig stjärna eller liljesjärnskors (likt det som finns i grevskapet Cleves vapen) av guld/rött på silver och med en svart/blå bård med någon form av dekoration av guld.
Just den här typen av motiv förekommer i många kyrkliga sammanhang under tidig medeltid och ska inte nödvändigtis ses som ett tecken för identifikation av person utan mer som identifikatin av den sanna tron.
Men visst kittlar det fantasin.
Hertigdömer Kleves vapensköld, med samma typ av liljekors.
Teckning av Tom Lemmens
File:Coat of Arms of the Duchy of Cleves.svg – Wikimedia Commons
Karl XI var kung på höjden av Sveriges stormaktstid. Han kröntes 1675 och tillställningen förevigades av konstnären David Klöcker, adlad Ehrenstrahl. Men var är flaggan?
Svaret är förstås att det då inte fanns någon svensk flagga i vår mening. Det fanns däremot flera fält- och örlogsflaggor och så fanns det ett riksbaner.
Riksbaneret (eller huvudbaner, som det kallades fram till 1500-talet) var kungens främsta symbol och visade ursprungligen dennes vapenflagga. Med åren kom det att bli allt mer utsmyckat och allt mer unikt (vi vet från Erikskrönikan att kungens baner fanns i många exemplar och kungen behövde inte finnas där baneren var).
Från sent 1500-tal har de definitivt blivit så utsmyckade att vi kan kalla dem konstverk. Några äldre är inte bevarade så deras konstnärliga värde lämnar jag därhän.
Jag visar upp Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka just för att visa att där, på den svenska stormaktstidens ceremoniella höjdpunkt, förekommer inga svenska flaggor. i alla fall ingen som man vill visa upp. Endast riksbaneret ses vig sidan om ungens tron. Det är en tydlig signal om hur man såg på flaggors och fältteckens symbolvärden vid denna tid. Väggarna är dekorerade i ljusblått (tänk serafimerordens färger, även om den kom till 75 år senare) med guldbroderier. Färgerna gult och blått dominerar alltså miljön.
Målningen visar interiören i domkyrkan med kungen i centrum, sittandes på den svenska silvertronen. Riksbaneret intill och kungens namnchiffer (notera – inte vapensköld) på tronen.
Kungen är klädd i en vit guldbroderad dräkt, vita benkläder, blå guldstickad hermelinsfodrad mantel, hermelinskrage och spetskrage. På bilden ses också riksdrotsen Per Brahe (till vänster) och ärkebiskop Laurentius Stigzelius (till höger). Tillsammans håller de kronan för att visa på att kungen är krönt av både stat och kyrka.
Drotsen och alla andra riksråd är klädda i den röda hermelinsfodrade riksrådsmantel som även ses i några högadliga vapen. Ärkebiskopen är iförd svart dräkt och guldbroderad mantel.
Det är riksrådet Axel Sparre som står invid ett bord med duk av guldbrokad och håller spiran.
De män till höger som är klädda i guldbroderade mantlar är biskoparna. De i svart där bakom är präster. Drottningen står i egen läktare till vänster i bild.
Ja, varför firar vi egentligen Sveriges nationaldag? Det finns inget bättre svar än att det började som en gimmick på skansen på 1890-talet. Sedan dess har vi försökt att legitimera denna glada happening.
Gimmick eller inte, det finns ju ingen anledning att avstå en fest. Däremot kan det vara värt att fundera på varför den kom till och än mer varför denna gimmick kom att bestå.
Det börjar med att Skansen under 1890-tal behöver utveckla sin vårsäsong. den har gått i stå och publiken vill se något nytt. Arthur Hazelius kommer upp med idén om att låta flaggor dekorera Skansen och att den 6 juni ska vara sista dagen innan sommaruppehållet.
Innan denna fråga hinner klinga av blir unionsfrågan det centrala i svensk politik, och i norsk. Flaggan fick här en ännu större roll än den haft tidigare, till stor del som ett svar på den vikt norrmännen gav vid sin flagga. När unionen brister 1905 är man snabbt framme med att skapa Sveriges första flagglag. Den fastslås 1906. Det fanns alltså ingen flagglag under unionstiden, vilket är värt att tänka på.
Och när unionsfrågan var löst kom frågan om rösträtten. Den stora parollen här var en man, en röst, ett gevär. Med det menas att man inte från statens håll kan kräva et värnpliktsarmé där alla ska bidra till statens försvar om staten inte i gengäld låter alla rösta. ”En man” ska inte förstås bokstavligt utan läs en människa. 1908 fick männen sin rösträtt och året därpå kunde de gå och rösta. Men flaggan tag man inte till sig än. Socialdemokraterna var benhårda med att de inte accepterade den blågula duken som svensk flagga innan även kvinnorna fick rösträtt. Det blev klart först 1921 och det året är första året som svenska flaggan bärs intill den röda flaggan vid 1:a majtåget.
Mitt i detta kom första världskriget och med den en stor portion nationalism. Så står att man 1916 slog fast att 6 juni skulle vara svenska flaggans dag.
När alla dessa politiska strider var över dalar även intresset för den svenska flaggan. Den blir mindre politiserad. Om samhället från 1920-talet fram till 1980 såg nationaldagsfirandet som en samling kring ett arv har den moderna eran lagt större vikt vid det festliga. Det pratas väldigt mycket om hur det hela framställs men mycket lite (jämfört med förr) om vad Sverige egentligen innebär. Det är något som kommit upp de senaste tio åren.
Även media har varit en starkt drivande kraft genom att sända nationaldagsfirandet under flera timmar varje 6:e juni och alla som har jobbat lite med media vet att det tar på krafterna att fylla fyra timmars sändning med innehåll vilket gjort att alla som kan bredda sändningen har fått plats. På det sättet framträder såväl etnologer och folkrörelser på ett sätt som de inte alls gjorde för någon generation sedan. deras ord och handlingar omtolkas genom rutan snabbt till traditioner, även om det kanske från början även där handlade om lokala aktiviteter.
Det var lite tankar om nationaldagen. Vilket argument du har för att fira är upp till dig. Jag nöjer mig med att flagga för den.
teter.
Det här var tidigare en sida men flyttades denna dag till inlägg.
Det var under 1100-talet som Florens växte fram som en betydande handelsstad. Då var staden fortfarande i den tysk-romerske kejsarens hand och de styrande (partiet ghibelliner) var hans vasaller. Men det kom snart att ändra sig, och under 1200-talet var staden huvudsakligen guelfisk (som de flesta stora städer i norra Italien var)
Oppositionen mot kejsaren enade sig ofta under partiet , Guelfer, önskade en förändring och frigörelse från kejsarens, vilket märktes allt tydligare och vid mitten av 1200-talet ledde det till en öppen konflikt där partiet Guelferna sökte stöd hos påven samt hos den bayerska ätten Welf, som då låg i konflikt med kejsarna av huset Hohenstaufen. Guelf är den italienska versionen av Welf.
Makten mellan guelferna och ghibelliner växlade från 1250-talet fram till slutet av 1300-talet.
Heraldiskt har den här konflikten haft stor betydelse. Vid den här tiden förde kejsaren som krigsbaner ett vitt kors i rött. Så gjorde också hans allierade Ghibelliner i Italien. Därför kom guelferna att göra det motsatta, föra ett vitt baner med rött kors. Samma tinkturkombinationer gällde för skölden med den florentinska liljan. Ghibelliner förde en röd lilja i vitt och guelferna en vit lilja i rött. Idag, när striderna sedan länge är glömda, visas båda versionerna upp på offentliga platser som en del av kulturarvet, men så sent som för drygt 100 år sedan kunde man se på rådhuset att endast ghibelliners baner och sköld avbildades. Då var det ett ställningstagande för den italienska republiken mot påvekyrkans inflytande.
Arvet från konflikten mellan ghibelliner och guelferna syns inte bara i Florens. I städer dominerade av ghibelliner, likt Pavia, Novara, Como och Treviso, syns fortfarande den röda skölden med vitt kors medan Guelf-dominerade städer som Milan, Florens, Vercelli, Alessandria, Padua, Reggio och Bologna har den vita skölden med rött kors.
Jo, det står ganska klart att den danska flaggan måste ses i sin europeiska kontext. Under 1200-talet, när flaggan etableras, är det en symbol för den tyskromerske kejsaren. samme kejsare som danske kungen önskade stå på god fot med, och definitivt inte utmanade.
Dannebrogen är med andra ord den tyske kejsarens baner och alls inte något unikt för Danmark. Genom att använda denna fana visade den danske kungen att han hade ett mäktigt stöd.
som rent dansk symbol förekommer inte baneret förrän mot slutet av 1300-talet då minnet av ursprunget gått förlorat.
Idag, 4 juni, fyller minsann Göteborg 400 år. Vem hade kunnat tro det.
Staden är ju full av offentlig heraldik så den tar vi senare (till exempel vid den planerade stadsvandringen nu i sommar, mer information senare). Men stadens vapen har ju även används av andra.
Här är Silversmeders mästarförening som använt grunderna i stadsvapnet och gjort en egen variant med silversmedernas pokal (av silver, såklart) och en sköld med initialerna GB (GöteBorg, möjligen Göte Borg).
Detta var en sida publicerad 2 mars 2015. Nu omgjord till ett inlägg. Tillägg i texten markerade med [].
En kongress är över. Den hölls den 13 till 17 augusti [2014] i Oslo och det var en på många sätt fantastisk kongress för oss alla som älskar heraldik.
Jag fick möjlighet att lyssna på många spännande föredrag, träffa gamla bekanta och lära känna nya. Men sedan var det några som var roliga för att föreläsaren själv var så entusiastisk över sitt ämne.
Allt var emellertid inte fantastiskt. Jag tycker nog att vi, dryga 100 medverkande gäster och 40 medverkande arrangörer, var något för få. Fler borde kunna komma på en så här kongress. Och jag kan ana varför vissa utomstående inte kom. Det kostar en slant. Kongressen pågår i fem dagar och det innebär fem övernattningar på hotell för alla dem som inte känner någon på plats. Till det kommer kongressavgiften.
Jag tror att de flesta kommer till kongresserna för att knyta kontakter och träffa gamla vänner och som bonus få lära sig lite mer om heraldik. Då kanske man ska fundera på om föreläsning efter föreläsning verkligen är det bästa sättet att organisera veckan.
När man dessutom lägger banketten sista kvällen finns det få chanser att utnyttja de nya bekantskaper man gjort då under resten av veckan. Lite synd.
Dags att fundera på vad man kan göra för att få kongresserna att bli intressantare för fler.
Vad säger du, som bara läser det här? Vad ska man göra för att få fler och yngre att komma till heraldiska kongresser?
I stora drag samma inlägg som 21 november 2015.
Vad är God heraldisk sed?
Det är uttryck som många slänger sig men när det kommer till konkretisering blir det ofta tyst.
God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?
Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det inte går att tillföra nya eller ändra betydelsen av äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.
Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.
Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.
Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.
Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?
Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet.
Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.
För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ur den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.
Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.
Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).
Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.
Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.
Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige. Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.
Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?
