Heraldikens hjälmar har inte alltid sett lika ut. Genom seklerna har de förändrats många gånger. 

Den hjälm som är i bruk när vapenbruket uppkommer är den flatkulliga kittelhjälmen, ibland även kallad tunnhjälm, som helt enkelt är en uppochnedvänd järnkruka med ögonspringa. Omkring 1300 introduceras den rundkulliga kittelhjälmen i Sverige som under 1300-talet långsamt ersätter den flatkulliga.

Omkring 1300 börjar samtidigt ett hjälmtäcke att användas på hjälmen. Hjälmtäcket är förmodligen ett lån från muslimerna under korstågen i det Heliga landet, där en hjälm behöver skyddas mot solen för att det inte skall bli alltför hett inuti den. Hemma i Europa har tygstycket ut­över sin dekorativa funktion också en praktisk eftersom det skyddar den polerade tornerhjälmen från att bli nersölad av jord och lera som hästarna river upp på tornerbanan.

15Hjälmprydnader är inte vanliga från första början, men redan 1291 finns det ett svenskt sigill som enbart visar en hjälm med dess prydnad utan sköld. Hjälmprydnaden är från denna tid och framåt alltså en del av vapnet som är lika betydelsefull som sköldemärket.

På 1400-talet ersätts kittelhjälmen av stickhjälmen. Den har ett halsparti som fästs i bröstharnesket. Nospartiet är uthamrat till en näbbliknande form som gör att motståndarens lans kanar ner om den träffar hjälmen.

Bygelhjälmen (öppen hjälm) är en vidareutveckling av stickhjälmen (sluten hjälm) på det sättet att den anpassades till kamp med svärd eller klubba i stället för lansduster. Ansiktspartiet är öppet, men öppning­en skyddas av byglar.

Båda dessa hjälmtyper användes endast i torneringar. De hjälmar som användes i strid fick på 1400-talet en egen utveckling. Trots att verklighetens stridshjälmar har fortsatt att utvecklas har vapenkonsten fastnat vid senmedeltidens tornerhjäl-mar. Det är dessa två hjälmar – stickhjälm och bygelhjälm – som allt sedan dess upplevs som moderna eller tidlösa och som ständigt ritas i nya vapenbilder.