Ingen svensk har personifierat Sverige så mycket som Erik Jedvardsson, kung 1155-60 och helgon. 

En stor skillnad mellan Erik den helige och andra landsfäder är att hans upphöjelse inte sker under hands egen regeringstid och mer eller mindre på hans eget initiativ (här får jag även räkna inte socialdemokrater som Tage Erlander, som visserligen inte skapade bilden av sig själv som landsfader, men å andra sidan inte heller på skarpen sa ifrån till sin egen rörelse att lägga ner med fåneriet. Detsamma kan sägas om motsvarande personer på den borgerliga sidan).

Erik den helige träder fram

1275, 115 år efter sin död, avbildas Erik den Helige i Uppsala domkapitels sigill. Det är första steget mot att göra Erik Jedvardsson till ett officiellt nationalhelgon.

Visserligen tar helgonkulten fart redan under Eriks son Knuts regeringstid (ca 1170-96) men det är ändå först med hans skrinläggning och helgonkult i Uppsala som det tar fart på allvar. Och då är vi mer än 100 år efter Eriks död, och efter Erikska ättens utgång.

Och under Engelbrektsupproret, vars främsta syfte var att bli av med en orättfärdig regent men inte skapa ett jämlikt samhälle (det är en tankevärld som är okänd för samtidens människor) utan för att återskapa den gyllene tidsperiod då respekt och rättvisa fanns mellan samhällets grupper, personifierat i helgonkungen Erik Jedvardsson. Därför blir han och tre kronor symbolerna i riksklämman från 1436. Därefter är han fast i svenskt medvetande och varje svensk ”samhällsomstörtare” sedan dess har tagit hans parti emot varjehanda motståndare.

Om han är värd det? Knappast. Med fem år på tronen hann han inte med särskilt mycket och han har inte gjort några avtryck som regent. Som vi känner till. Hans arkiv, liksom sonens, är dock borta och detsamma gäller Sverkerska ätten, som fanns i Gudhens, Alvastra och Varnhems kloster. Kvar finns ju endast sporadiska arv från ex Riseberga kloster som stöddes av Bjälbo-ätten. Därav vår något förhöjda kunskap om dem.