Kategoriarkiv: Vapensköld

En heraldisk ordbok snart här

 Jag skriver på en heraldisk ordbok och hoppas att den snart ska vara klar Saknar dock en illustratör, men det löser sig nog.

Funderar dock på vad den ska vara bra för. Ska den vara en bok eller ska den göras digital. Det finns klara för- och nackdelar med båda.

Det jag däremot med säkerhet vet är att den ger de mest genomtänkta och fördjupade definitioner på heraldikens 2000 vanligaste begrepp som någonsin skrivits ner på något nordiskt språk, även om det säkert finns invändningar att göra.

Klart det finns det. Trots allt så har jag ju skrivit boken därför att jag tycker att alla andra ordböcker och andra sammanställningar vägt lite för lätt.

 

Om döda vita engelska män

Boktips

Bokmässan. Strosar och möts av Johan Hakelius, krönikör på Aftonbladet, som är iklädd en rutig kostym av det mer uppseendeväckande slaget.

Går vidare och kommer fram till ett bokstånd som säljer samme Hakelius pocketversion av Döda vita män som jag inte tidigare bläddrat i. Min nyfikenhet väcks och jag slår på måfå upp ett kapitel mot slutet av boken. Det handlar om Iain Moncreiffe of that Ilk, den kände heraldikern, genealogen och fnittrande whiskeyavsmakaren.

Det sista fick jag höra av Malcolm Howe som vid kongressen i Uppsala 1992 drog en mängd historier om excentriska brittiska heraldiker.
Moncreiffe är för heraldiker mest känd för att han skrev “Simple heraldry” och “Blood royal”. Köper boken på stört för så ofta stöter
jag inte på en biografi över en heraldiker.

Hakelius bok är en sanlöst rolig biografi över ett dussin brittiska excentriker från förra seklet. Förutom Iain Moncreiffe får vi möta
förebilderna för figurerna i “En förlorad värld”, en engelsk fascist som lika gärna kunde ha blivit premiärminister för både Labour
och Torys samt mängder av andra spännande personer.

Så även om boken i sig inte har något med heraldik att göra så får jag ändå på något underligt sätt en djupare förståelse för varför den för
skandinaver så excentriska brittiska heraldiken ser ut som den gör.
Och vem vet. Boken kanske inspirerar någon till att skriva biografier över svenska excentriska heraldiker. Nog är det ett par stycken
som är värda att porträtteras på det här vänligt respektlösa sättet.

 

Johan Hakelius
Döda vita män
ISBN: 978-91-85517-12-1

The Stowe armorial – Vapenskölden Grenville Diptych

Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.
Grenville Diptych, skapad för 1a markisen av Buckingham.

 

Denna fantastiska skapelse är INTE en vapensköld. Det är en minnessköld (och skrytobjekt) skapad på initiativ av George Nugent-Temple-Grenville, 1a markisen av Buckingham. 

Skölden är välkänd bland heraldiker, men ändå förvånansvärt okänd. När den diskuteras så förfasas många över vad kvadreringen kan leda till. Som om det vore en riktig sköld.

George Nugent-Temple-Grenville föddes 1753 och gick bort 1813. hans far var premiärminister och själv var han utrikesminister. 1774 upphöjdes han till markis (hans son Richard Temple-Nugent-Brydges-Chandos-Grenville utsågs senare till hertig. Förutom högre titel hade han även ett än mer imponerande efternamn).

710 vapensköldar

Vapenmålningen består av 719 släktvapen. Några återkommer flera gånger, några sägs vara suspekta (möjligen påhittade) vapen för förnäma män från tiden före heraldikens gryning. Men många är relevanta för viscount-släkten Cobham.

Skölden finns i taket i biblioteket i slottet Stowe. Den kallas därför The Stowe Armorial. Arkitekten bakom var Sir John Soane och biblioteket byggdes mellan 1805 och 1807

Namnet Grenville Diptych som vapenskölden nu är känd som är egentligen ett felaktigt namn. Grenville är ett släktnamn medan ordet ”diptych” avser ett altarskåp eller motsvarande målning som är skapat som två blad som stängs/kan stängas som en bok (kan alltså vara två träskivor eller ett skåp med två dörrar).
Vapenskölden är alltså per definition INTE en diptych.

Modiga William Lejonet

Skottlands riksvapen med lejonet
Skottlands riksvapen Teckning: Sodacan. Licensierad genom CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Skottlands kung William var en modig man, kan tyckas. Hans smeknamn var ju lejonet.

Kung William (1164-1214) är känd under tillnamnet lejonet. Han är den medeltida skotska kung som suttit längst på tronen och hans arv är därför betydande. Men arvet är kanske mer heraldiskt än politiskt.

Så speciellt militärt framgångsrik var han inte. Tvärtom regerade han på nåder av den engelska kungamakten. Och det kan nog förklara hans heraldiska arv – det skotska lejonet.

Det var William som placerade ett lejon i det skotska huvudbaneret, ett baner som sedan blev det heraldiska riksvapnet. Det finns ingen bevarad bild på Williams lejon, men hans son har sin kungasköld upptecknad i Mathew paris bok Historia Anglorum, från omkring 1250. Liljeinfattningen är då en bård belagd med liljor. Lejonet finns även på Alexanders stora sigill, men då helt utan liljor och bård.

Att lejonet kommer från Englands riksvapnet får nog ses som självklart – som en form av vasalltecken – , även om jag knappast tror att skotska nationalister riktigt vill erkänna det.

 

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.

 

Kung William på Wikipedia

Riddardubbning under vasatid

Två av Erik XIVs härolder
Två av Erik XIVs härolder. Lägg märke till halskragen och skägget som tidsmarkörer.

De svenska vasakungarna var de sista som dubbade riktiga riddare i Sverige. Det blev en del riddare under de 100 åren som riddare dubbades under vasatid. Efter 1627 blev det omodernt. 

Här kan du läsa om Alla riddare mellan 1521 och 1654

Den högsta medeltida titeln utanför kungahuset var riddare. För att bli dubbad till riddare var personen näst intill tvungen att vara av gammal frälsefamilj med stor makt och stora egendomar. Antalet riddare blir dessutom färre ju längre fram i tiden vi kommer. Under Sten Sture dä regering fanns till slut bara en riddare kvar i landet; riksföreståndaren Sten Sture själv.

Ätten Breitholtz får en blogg

Nu får  ätten Breitholtz en egen blogg. Det är Carl Anders  Breitholtz som står bakom bloggen som bygger på hans bokprojekt om släkten. 

Bloggen handlar om släkten Breitholtz i allmänhet och deras heraldik i synnerhet. Inte så konstigt eftersom  CAB är heraldiker och tidigare målat sköldar för Svenska Heraldiska Föreningens matrikel/vapenrulla.
Det mesta av innehållet är är hämtat från hans släktbok Ätten Breitholtz del I och del II (1998 och 2010) och bloggen är därför upplagd som en bok så att man kan läsa den i rätt ordning istället för som i en vanlig blogg där det senaste kommer först och man därför läser ”baklänges”.

Studentikos heraldik

Lorenzburg, detta anonyma rike på nätet, visar på lite studentikos heraldik. 

Och det är kul. Det är alldeles för mycket allvar i heraldiken så humor lättar upp.

Med lite detektivkunskaper kan man nästan ana vem som är storhertig i grevskapet.

Besök Lorenzburg på Twitter

Andra mikroländer är Surland och Austenasia samt de som finns på https://twitter.com/MicronationNews, men eftersom alla dessa har sämre heraldik så ignorerar jag dem här.

Heraldikens arv av vapen

Ett fiktivt exempel på fri succession av släktvapen. Bild: Walter Leonhard.
Ett fiktivt exempel på fri succession av släktvapen. Collage: Jesper Wasling.

En ny tid kräver nya regler. Traditionen är viktig men inte viktigare än människorna. 

Traditionen får därför inte tillåtas styra vår tillvaro. Det gäller heraldiken precis som alla andra områden i samhället.

Jag är en reformist och vill att heraldikens läroböcker anpassar sig till 2000-talet. Speciellt gäller det vapenrättens område. Den traditionella synen där heraldiska vapen endast kan föras vidare via den agnatiska blodslinjen vill jag ersätta med en kognatisk succession vilket innebär att såväl man som kvinna kan föra vidare något eller båda sina föräldrars vapen till sina barn. Ett vapen ska däremot endast kunna föras vidare genom blodslinjen och adoption.

Läs mer om succession på lika villkor

Konow skriver om Lewenhaupt

Boktips

Förre statsheraldikern Jan von Konow har kommit med ännu en bok. Denna gång en exposé över släkten Lewenhaupt från Sture-morden fram till idag.

Som släktbok är den trevlig och jag gör gärna samma uppställning när jag skriver en bok om mina anor. Men eftersom von Konow är historiker blir jag lite besviken. Boken är en hyllning till bildade män, tappra män, framgångsrika män och, i ett fall, till en kvinna dom hade modet att gifta sig av kärlek.
Någon analys av det samhälle i vilket släkten framgångsrikt verkade finns inte.

Men eftersom fem sidor ägnas den gamle riksheraldikern Adam Lewenhaupt så har boken ändå ett värde för mig.

Författare: jan von Konow
Titel: Ätten Lewenhaupt. Från Sturemorden till D-dagen
ISBN: 978-91-7353-605-9
Förlag: Atantis