Kategoriarkiv: Vapensköld

Swedish heraldic epitaph

Arms for Johan Anders Stuart (1628-1669) in Vadsbro Chruch, Sweden
Arms for Johan Anders Stuart (1628-1669) in Vadsbro Chruch, Sweden

In Sweden during the 17th century, heraldic epitaph was important for every nobleman and the non-noble gentry. You find these coats of arms in almost every older church.  

If you’re interested in Swedish heraldry you must be a member of the Facebook-group Svenska epitafier (Swedish epitaph) or visit the website www.epitafier.se.

At www.epitafier.se there are close to 2000 pictures on 500 objects. It’s all in Swedish but it easy to search the database.

Link to the Facebook group ”Svenska epitafier”

Bestrött eller besått

Två begrepp. Så lika, som ihopblandade.
Ändå är det lätt att skilja dem åt.

Tänk dig att du står i din trädgård. Då kan du så dina frön i räta i rader i landet eller så beströr du dem lite fritt som gräsfrön.

Besått är alltså bitecken som är ordnade (ofta nio, men de kan vara fler) medan ett fält som är bestrött har sina bitecken lite hur som helst som konstnären tycker är vackrast.

Nu följer inte alla heraldiker den här åtskillnaden. Den är till exempel helt okänd inom statsheraldikerämbetet (eller så tycker de att bestrött och besått är samma sak).

Två exempel är Ulricehamns och Ystads kommunvapen. Här är Ystads vapen definitivt bestrött medan Ulricehamns vapen är besått.

Coat of arms of the city Ystad
Coat of arms of the city Ystad

Coat of arms of the city Ulricehamn
Coat of arms of the city Ulricehamn

Även Svenskt Vapenkollegium (där jag själv ingår) är inkonsekvent. Också här används ”bestrött” för både rätlinjiga avbildningar och utspridda diton. Exemplen här är Hedqvist och Alvsommar

Coat of arms for the family Hedqvist
Coat of arms for the family Hedqvist

Coat of arms for the family Alvsommar
Coat of arms for the family Alvsommar

Konsekvensen kan betyda att jag har fel, att orden betyder samma sak. Mot detta vill jag invända att vissa vapen alltid har bitecknen strikt ordnade (Danmarks statsvapen, med sina nio sjöblad) medan andra har en variation i antal och spridning (ex Ulricehamns kommunvapen genom historien).

Det heraldiska fackspråket, blasoneringen, behöver vara exakt. Ju mer tydlig man är där,  desto bättre blir vapnet som identifikationsbärare. Tydligheten behöver däremot inte vara begränsansde, vilket jag återkommer till.

Ögonblickets vapenbok

Boktips

Allegoriska framställningar av värdstaden för kongressen, Brugge, och provinsen Flandern

Liber amicorum Brugensis är något så ovanligt som en heraldisk ögonblicksbild från kongressen i Brügge den 6 till 11 september 2004. Författaren tar oss med till kongressen genom sin vapenbok där han samlat deltagarnas vapen och namnteckningar.

De medverkande personerna är ordnade efter deras hemland. Sköldarna är ritade för hand och är mer snabba skisser, färglagda med akvarellpennor, än sirligt dekorerade målningar och det gör vapnen levande. All text är på engelska så det finns möjlighet att häftet når en internationell publik.

Magnus Bäckmark
Liber amicorum Brugensis (2006)

Kvinnliga riddare fanns på riktigt

Män var riddare. Kvinnor broderade. Det var det normala men världen är sällan svart och vit. Det fanns medeltida stridande kvinnor.

Det här med kvinnor som riddare är lite udda. Det förtar liksom udden av våra fördomar kring vad som är manligt och kvinnligt.

Först måste det sägas att kvinnliga riddare var extremt ovanligt. Å andra sidan var det nästan osannolikt vanligt med kvinnliga riddare under 1200-1500 jämfört med manliga riddare vars föräldrar var livegna, lantarbetare eller vanliga arbetare. Klassamhället var hårdare reglerat än könens roller.

Riddare tränades från tidig ålder

Den vars uppgift i livet var att försvara tron och samhället, dvs vara en riddare, tränades från tidig ålder. Om vi ser bortom Skandinavien och ner mot kontinenten och de brittiska öarna hade dessa pojkar i regel en morbror som var deras välgörare. Detta eftersom deras fäder fick sin position som feodala vasaller genom giftermål med vasallherrens dotter eller syster.

Riddaren och hans följe

Den man som höll tillräckligt med land för att kunna sätta upp en riddare förväntades göra så. Det gällde såväl i Europa som i Norden. I praktiken var frälset ärftligt, men det gick att lämna ett stånd (ex borgarståndet) genom att köpa land och inom en generation eller två kunna övergå i riddarståndet.

Riddaren kom inte själv utan följdes åt av sina män, fotsoldater eller bågskyttar och en mindre tross.

Riddarens arv

Under vissa omständigheter kunde en herreman dö utan att ha en son eller en svärson som kunde ta över. Då övergick arvet och ansvaret till hustrun eller dottern. dessa kvinnor, som härskade med samma mandat som vilken greve eller baron som helst, gavs titeln Lady (eller motsvarande, beroende på språk).
De ansvarade även för det militära försvaret och styrde över riddarna som lydde under vasallherren.
Den här formen av arv kan vara ursprunget till den höviska kärleken, eftersom riddarna var tvungna att hålla sig trogna till både herre och fru.

Ansvaret för det militära betydde till exempel att kvinnor 1358 fick fullt erkännande om de ställde upp som riddare. De kallades dock inte riddare utan Dames.

 

Den kompletta guiden till heraldiken

Den maffiga titeln gav Arthur Charles Fox-Davies sitt verk. ”A Complete Guide to Heraldry”. Smaka på orden. Visst blir man sugen att läsa den.

Och nu kan du göra det online.  Läs boken här

Det är en på alla sätt och vis fantastisk bok från tidigt 1900-tal. Visst kräver det lite ansträngning att komma in i engelskan (och hålla sig kvar där) men efter ett tag flyter det på riktigt bra.

Illustrationerna av Graham Johnston är inte dåliga de heller. Han var också heraldisk konstnär vid Lyon court.

Läs boken, men läs den med viss kritisk blick. Framför allt rörande den äldre heraldiken har forskningen utvecklat kunskapen.  Som tidsbild och källa till kunskap rörande brittisk heraldik från 1600 fram till 1900 är den oslagbar.

Aachener Wappenrolle – Världens äldsta vapenrulla

Glöm britterna. Glöm fransmännen. Världens äldsta vapenbok är tyskarnas Aachener Wappenrolle från 1198.

Vapenboken skapades till minne av kröningen av kejsar Otto IV i Aachen 1198. Originalet finns inte kvar, men avskrifter. Dessa har Steen Clemensen sammanställt i ”Coronation of Otto IV in Aachen 1198”.

Boken omfattar cirka 40 namn och omkring 22 vapen. Handlingen är inte komplett så det går inte att fastställa exakt vilka vapen som ingår.

Det bästa med vapenrullan är att den visar att furstar (kungar, hertigar och deras likar) förde vapen vid denna tid, vare sig de var män eller kvinnor.
Rullan visar också att grevar i Tyskland nu började ta upp vapen, men att det ännu var ovanligt. De flesta som har vapen har sin hemvist i västra delen av Europa.

Riddare och baroner förde däremot inte egna vapen. Det stämmer väl överens med det intryck som krönikan över William Marshall från ungefär samma tid ger.

 
Otto IV (Welf) Dt. Kg. Vapensköld
Henri (I) D. Brabant Vapensköld
Mathilde de Flandre Ds. Brabant Vapensköld
Heinrich Hz. Braunsweig & Sachsen Vapensköld
Wilhelm Welf Hz. Lüneburg Vapensköld
Heinrich (III) Hz. Limburg Vapensköld
Balduin (IX) C. Flanders Vapensköld
Otto (I) Gf. Geldern Vapensköld
Arnoul (III) Gf. Kleve Vapensköld
Dietrich (VII) Gf. Holland Vapensköld
Wilhelm (II) Gf. Jülich Vapensköld
Heinrich (II) Hr. Cuyck Vapensköld
Gerhard Gf. Ahre Vapensköld
Heinrich (II) Gf. Sayn Vapensköld
Simon Gf.Tecklenburg Vapensköld
Adolf (V) Gf. Berg Vapensköld
Arnold von Berg Gf.Altena Vapensköld
Friedrich von Berg Gf. Mark Vapensköld
Albrecht (III) Gf. Eberstein Vapensköld
Heinrich (IV) Gf. Kessel Endast namn
Heinrich (I) Gf. Hückeswagen Vapensköld
Albert (II) Gf. Dagsbourg Endast namn
Friedrich (I) al. Emich Gf. Leiningen Vapensköld
Walram (IV) von Limburg S. Montjoie Endast namn
Goswin (IV) S. Valkenburg Endast namn
Gerhard (II) Gf. Wassenberg Endast namn
Dietrich (I) S. Heinsberg Endast namn
Hermann S. Waldeck Vapensköld
Heinrich von Schwalenberg Endast namn
Heinrich von Wolmarstein Endast namn
Gerhard von Wolmarstein Endast namn
Gf. Dahle Endast namn
Adolf (I) von Altena (Berg), Abp.Köln Endast namn
Dietrich (I) Gf. Holland, Bp.Utrecht Endast namn
Dietmar Bp. Minden Endast namn
Bernhard Bp. Paderborn Endast namn
Widekind Ab. Corbie Endast namn
Gerhard Ab. Inden Endast namn
Heribert Ab. Werden Endast namn

Källa

Steen Clemensen, Coronation of Otto IV in Aachen 1198

The chronicle of king Gustavus Vasa

Peder Svarts krönika över Gustav Vasa.
Peder Svarts krönika över Gustav Vasa.

In 1558, bishop Peder Svart (Black) was given the assignment to write the chronicle of king Gustav I Vasa. Now it is out in a new modern version.

The first part och the chronicle stretches from early 1500 to 1534. Gustavus was elected king in 1523 and in 1534, Eric, his oldest son, was born. The book therefor includes the end of the war against Denmark och the reformation and the coronation in 1527.

Of course, you can hardly belive a single word in the book, but it is fun to read.

Den historielösa makten

Rubriken är lite missvisande, men ändå inte.

På senare tid, från ungefär när Facebook slog igenom fram till idag, har jag noterat att rätt många högt uppsatta politiker (varav några är riksdagsledamöter, andra ordförande i nämnder i Stockholms stad) jag känner har börjat uttala sig på ett sätt som jag inte hörde förr – förutom i privata samtal. Ungefär som om de inte förstår att nätet är för evigt och offentligt.

Varje människa får tycka vad de vill. Tankemåste få vara fri. Därför kan jag förstå att politiker skickar ut påstående om historiska fakta som är helt fel. Alla har rätt att göra fel.

Det nya är att de vidhåller dessa fakta trots att de blir motbevisade gång på gång, och vad värre är – de är så tydligt att de bygger sin politiska ståndpunkt på felaktiga fakta. Och nu menar jag inte fakta av typen ”sänkta/höjda skatter är bra för Sverige” utan snarare av typen – ”Svensk invandring/ungdomsarbetslöshet omfattar XXXX personer”.

Det är inte konstigt att det är svårt att få till ett fungerande politiskt samtal när även framträdande politiker väljer ideologi framför fakta.