Heraldiken utvecklas ständigt. Det är något som Pierre Chassany har upptäckt.
På Pierre Chassanys sida på Pinterest samlar han exempel på bra spännande heraldisk design av modernt snitt.
Det avviker förstås från klassisk utformning av sköldar, men kompositionen är det centrala här. Alla vapen kan ju trots allt avbildas i vilken stil som helst, så det är bara frågan om vilken konstnärlig stil man väljer.
Lördagen den 12 september anordnar Göteborgs Heraldiska Sällskap ett besök på Göteborgs universitetsbibliotek.
Det kommer att göras nedslag i den heraldiska litteraturen med tyngdpunkt på svenska vapenböcker.
Besöket följs av en extra ordinarie generalförsamling för Göteborgs Heraldiska Sällskap.
Förutom mig själv är Jens Christian Berlin, Stefan Bede och Marko Arosilta de mest drivande i detta sällskap, men vi blir gärna fler.
Därefter finns det möjlighet till ett avrundande besök på något lämpligt kafé för de som så önskar.
Boktips
Ole Færch bok ”Himmerlands Bomærker” finns nu att köpa. Den omfattar 552 danska bomärken från 1450-1700, de flesta tidigare okända.
Det är ett spännande projekt som författaren Ole Færch gett sig in på. Tyvärr har jag själv ännu inte läst boken, men den ser lovande ut.
Boken innehåller avbildningar av 552 bomärken (inte bokmärken) från 1450 till 1700. Flertalet bomärken är tidigare okända. Bland motiven finns allegoriska, heraldiska och religiösa bilder samt monogram.
Bomärkena har funnit på sigill som använts av bönder, härads- stads- och birkefogdar, skrivare, präster, köpmän och hantverkare. Alla fyra stånden utom adeln finns med.
Ole Færch har även samlat in bomärken från kyrkoinventarier som gravstenar, epitafier och predikstolar samt bilder av de sigillstampar från Himmerland som idag finns på Nationalmuseet och på Aalborg Historiske Museum.
Det är Societas Heraldica Scandinavica (SHS) som i samarbete med förlaget Slægten netop står bakom boken.
Boken kan köpas från SHS för 120 DANSKA kronor., exkl. frakt.
Vad är en hertig och varför?
Jag vill först gå tillbaka till 1100-talet. Dåtida jarla-ämbetet var en form av ÖB och innehades då i regel (vad vi kan se) av en person nära kungafamiljen men inte en del av densamma. En jarl var alltså en person som inte hade kungligt blod och därför inte kunde göra anspråk på tronen, dvs den perfekte medhjälparen till en kung.
När jarlen mot sent 1200-tal upphörde ersattes den från c:a 1280 av ett tudelat ansvar: hertig (en kunglig person) och marsken (icke-kunglig).
Hertig-ämbetet visade sig snabbt vara en politisk katastrof. Rikets militära resurser överfördes från kungen och hans trofaste jarl till just den person som var kungens ende konkurrent om tronen – kungens äldste lillebror. Det ledde snabbt till flera inbördeskrig mellan 1270 och 1320.
1320 tycks man därför ha besinnat sig och ändrat värderingen av ordet hertig.
Hertigarna i Sverige (Knut Porse och Bengt Algotsson) är kungamaktens tromän men inte kungapretendenter. Detsamma gäller de danskar som nästan överallt får ett hertigdöme. Dock inte de som är hertigar i Schleswig-Holstein, och se vad som händer där. Krig och elände de kommande seklerna.
En person som låter kartan styra verkligheten.
En heraldosof i läran heraldosofi är intresserad av heraldik. Hen studerar fackböckerna och drar från dem vissa slutsatser kring hur heraldiken ska se ut och fungera. Om verkligheten bryter mot fackboken så är det verkligheten som har fel. Heraldiken är då dålig.
Vi är alla heraldosofer ibland.
Jag följer med förtjusning hans blogg i SVD, och det av flera skäl.
Ett är förstås att han skriver roligt och initierat om olika ämnen som intresserar mig.
Ett annat är att han faktiskt skriver alls. Hur många historiker är beredda att ägna tid för att sprida sitt kunnande? Ännu tyvärr försvinnande få.
Det tredje är att han ger mig inspiration till min egen blogg, även om jag kanske inte skriver om samma sak.
Här är ett utdrag ur hans blogg
Jag får ofta frågor om svenska fornlämningar – kyrkoruiner och gamla borgar. Följdfrågorna handlar i regel om vem som var ansvarig för bygget, något som ofta är hopplöst svårt att räkna ut.
Jag har en passion för heraldik, men ämnet är på tok för snällt behandlat. Därför vill jag locka till debatt för att visa att det inte är så snobbigt.
På senare tid har flera personer tagit upp den kastade handsken. Det gillar jag.
Ibland är vi oense, ibland ense. Ibland är vi ense om att vi är oense men att saken i sig möjliggör olika åsikter.
Så om du har åsikter eller frågor, tveka inte att kontakta mig här eller på Facebook (https://www.facebook.com/WaslingMedia/).
Eller mejla jourhavandeheraldiker [at] waslingmedia.se
Kung Knut står i triumfbågen i Dädesjö kyrka. Men vilken Knut avses? Knut den helige, Knut Eriksson eller möjligen Knut långe?
Alla tre är möjliga.
1200-talskyrkan Dädesjö har spännande målningar. Bland dessa finns en bild på en helgonkung, eller möjligen helt vanlig kung, vars namn är Knut (Canutus). Det skulle kunna vara Knut den helige, men attributen är inte helt rätt (borde vara en lans, inte ett omlindat svärd). Här finns en gåta värd att lösa.
I kommande nummer av Vapenbilden kommer jag att spekulera vidare i frågan och kyrkan.
2001 gav jag och Magnus Bäckmark ut ”Heraldiken i Sverige”. Det är en på alla vis bra bok som jag är stolt över, men vissa saker vill jag nu revidera.
Jag skriver här att härolderna var kunniga i heraldik eftersom ämnet fått namn efter dem. Det var de säkert också, men faktum är att under heraldikens första 100 år är det väldigt svårt att koppla ihop sköldar med härolder.
Under nordiskt 1400-tal, då vi bevisligen har ett organiserat häroldsväsende underordnat unionskungen, här härolderna inte haft något med sköldarnas komposition att göra. Alternativt har de det men då har härolderna saknat grundläggande fackkunskap.
Här tar jag upp att riddarna var dolda och att heraldiska tecken därför behövdes. Problemet med det här argumentet är att under den tid som riddarna var som mest dolda bakom järn (1380-1520) verkar heraldiska vapen inte förekomma alls, varken på sköldar (de användes inte längre) eller på vapenrockar utanpå rustningarna (de hade också blivit gammalmodiga).
Däremot användes heraldiska vapen på fanor som vägledde de stridande.
Korstågen. Jag har i mina forskningar inte stött på något som antyder att dessa krigståg varit bärare av den heraldiska kulturen. Visst förekom heraldik i korstågsrikena, men det var arv från hemländerna – såvitt jag kan se.
Tanken (ehj framförd i min bok) att riddarna genom korstågen skulle ha kommit i kontakt med lejon och andra exotiska djur bygger på en grov misstolkning av hur mycket/lite man runt medelhavet kände till om varandras kultur och natur.
Vapenkonstens nedgång. Jag tar avstånd från detta uttryck. Varje heraldisk period har sin tjusning, och ska man vara ärlig så har det romantiska skimret allt för mycket fördunklat vår syn på medeltida heraldik. Den är ofta lika felaktig som senare tiders men betydligt sämre utförd, sett till hantverksskickligheten.
Du är då välkommen att komma med rättelser. Boken blir ju inte bättre för att felen hålls hemliga, men blir de kända höjer vi kvalitet på den kunskap som finns mellan pärmarna.
Stefan Höglund, bloggaren på Kvinnliga Krigare, fortsätter att göra ett fantastiskt arbete. Denna gång uppmärksammar han drottning Filippa.
Drottning Filippa av England var en av 1300-talets mäktigaste kvinnor. Som sådan förde hon befäl i engelsmännens krig mot Skottland, ett krig som de förra vann trots numerärt underläge.
Bloggen Kvinnliga krigare berättar mer. Läs den.
Notera bilden här ovan. Den är från tidigt 1400-tal. Titta noga på de stridande parterna. Inte en fana syns, inte en sköld. Den enda i heraldisk dräkt är drottningen, som inte själv stred.
Redan kring år 1400 har heraldiken förlorat sin roll som identitetstecken på slagfältet. Men det är ett annat inlägg som kommer senare.