Jourhavande heraldiker
En vanlig fråga är:
Jag har en gammal vapensköld, har jag rätt till den?
Svaret är inte givet och beror också på vem du frågar.
Släktforskarens fynd
Den som släktforskar kommer förr eller senare att stöta på någon anfader (eller ibland anmoder) som har en vapensköld. Då är det lätt att börja fundera på om man får använda den skölden.
Här vill jag mana till besinning. Ta inte första bästa vapen. Gör hellre ett nytt. Här är ett tips på hur du kan resonera när du skapar ett nytt släktvapen utifrån ett eller flera gamla.
Arv av adliga vapen
Adliga vapen är vapen som givits av en myndighet (monarken, staten) till en privatperson.
Ett adligt släktvapen från 1626 till nutid har endast ärvts av makens barn. Det betyder att döttrar fört faderns vapen men att de inte fört skölden vidare till sina barn. Barn födda utom äktenskapen har inte heller fört faderns vapen.
Idag kan man inte vara så bestämd, och det av flera skäl:
1) Adeln är inte längre ett stånd och ska därför inte särbehandlas.
2) Riddarhuset är inte längre en statlig angelägenhet utan en ideell förening som andra ideella föreningar. Dess regler är därför inte juridisk bindande på något sätt.
3) Viktigast. vi har ett jämställt samhälle där vi inte längre gör skillnad på pojkar och flickor respektive barn födda inom eller utom äktenskapet.
Så om du är barn eller barnbarn till en adelsman har jag svårt att se att du inte med gott samvete ska kunna ta upp det vapnet. Men om du stöter på en adelsanfader längre tillbaka i historien är det inte lämpligt att du använder det vapnet. lite respekt för historien måste man ha.
Men en regel gäller. Använd ALDRIG adliga rangtecken om du inte är adelsman. Dessa symboler har inget med vapnet att göra utan är tillägg som visar på rang som givits en person av monarken (dvs staten) enligt vissa bestämmelser, i regel att de är personliga (mycket ovanligt i Norden) eller att de går i arv på manslinjen.
Borgerliga vapen
Med borgerliga vapen avses alla vapen som förts av personer som inte varit adliga. Dessa vapen är självtagna och staten har aldrig varit inblandad i bruket av dem.
Det betyder att man förr inte var helt överens om hur vapnet skulle ärvas. Om adliga vapen från 1626 och framåt var statiska så var de borgerliga minst sagt dynamiska. Fäder och söner hade sällan samma vapen, även om centrala motiv ofta återkom. Svärsöner tenderade ofta ta över motiven om de också övertog arvet eller motsvarande. Vapenskölden ska då mer ses som en bild för hushållet än för familjen.
Men viktigast är att vapensköldarna var personliga. Man bör därför inte ta upp en anfaders vapen och påstå att det är ett släktvapen, för det är anakronistiskt.
Däremot kan man med fördel ta upp element i vapensigillet och skapa ett närstående nytt vapen.
Många vapensköldar är dessutom snarare statusbilder än verkliga vapen, vilket märks när man ser hur många präster som har en kalk i sin vapensköld under 1600-talet.
Mitt svar är inte självklart sant
Andra argumenterar på annat sätt och jag säger inte att de har fel, eller att de har rätt. Vi har helt enkelt valt att dra strecket på olika platser i historien.
