Kategoriarkiv: Vapensköld

Vilken nytta gör hovleverantören?

Entredörr till Algots i Borås med riksvapnet på
En gång var Algots i Borås kunglig hovleverantör.

Eric Erfors på Expressen skriver krönikan ”Kungen borde sluta sälja ost” klokt om hovleverantörer, kungens uppgift som neutral statschef och vad som är lämpligt i en demokratisk stat.

Att reklamen med hovleverantörer fungerar vet jag av personlig erfarenhet genom vänner som argumenterat för en produkt just med det argumentet. Om jag jag har såna vänner finns de säkert på fler håll i samhället och då bör man ta lite allvarligare på företeelsen än att vifta bort den med att det är en fin gammal tradition. För det handlar, och har alltid handlat, om reklam för enskilda näringsidkare.

Tydligen minskade kungen antalet hovleverantörer från 3000 till 130. Bland annat försvann en lots som med båt skjutsade gamle koungen mellan öarna i Stockholms skärgård. Det kan verka kuriöst, men jag har nog hellre denne lots som hovleverantör än patrontillverkaren Norma.

Hovet gynnar vissa heraldiker

De flesta hovleverantörer är förstås storföretag. Därför är det  intressant att hovet låter denna mycket speciella reklam även tillkomma såna företag som Sporrong AB, Atelier Borgila AB, Nordiska Flaggfabriken AB och Lars Kjellander Ordensateljé som gör heraldiska utsmyckningar, smycken och medaljer och verkar i en smal bransch där påfallande många kunder är rojalister.

Där om någonstans kan man verkligen fundera på det lämpliga i att låta leverantören gratis få använda sig av hovet som garant för att en vara/tjänst håller förmodad högre kvalitet än konkurrenternas.

En statschef ska vara neutral och jag köper inte argumentet att staten kan belöna någon, för i grunden är det en person som väljer en vara och gynnar någon som han (kungen) har affärer med. Det är inte staten som agerar.

Att man som heraldiker kan tycka om att se statsvapnet är inte heller ett argument, även om det är en lustig kommentar 🙂

Detta är hovleverantörerna

Här är en lista på alla nuvarande hovleverantörer.

Här undrar jag varför har kungen och prinsarna Stenströms skjortor (Oscar Jacobson) och inte Eton som kunglig hovleverantör? Två klassiska skjortmärken med bas i Borås där den ene tveklöst har högre stil- och kvalitetskänsla än den andre även om hovet får det att se ut som tvärtom.

Medalj för medalj

Ordensprydd kung
Omslagsbild till bloggen Phaleristica

Ska man få en medalj för att man har fått en medalj? Jag undrar efter att ha läst Phaleristicas inlägg ”Fler medaljer till olympier?

Bloggen Phaleristica skriver insiktsfullt om hur man i många länder både medaljerar och ger ordnar till idrottsmän eller hela idrottslag efter en framgång. Svenska VM-laget fick medaljen ”För berömliga gärningar” efter VM-silvret 1958 (men tydligen inte efter bronset 1950 eller OS-guldet 1948). Portugals EM-lag fick orden landets förtjänstorden nu i år.

För mig som liberalost känns det här väldigt underligt. Jag tycker inte att det är konstigt att man ger en framgångsrik idrottare medalj efter en lång framgångsok karriär, men däremot är det obegripligt att man ger den efter en enstaka händelse där man som stat ger någon medalj eller orden för att denne har fått en medalj. Det är ju som att staten ska ge någon ekonomisk ersättning för att denne så framgångsrikt har fått ekonomisk ersättning.

Allt styrs av ideologi

Jag tror att det här endast kan förstås ideologiskt (även om jag vet att många heraldiker och faleristiker avskyr att ses som styrda av ideologier; de är ju opolitiska gudbevars).
I en liberal värld, och hit räknar jag såväl libertiner som socialdemokrater, ska staten endast garantera individens suveränitet.
I en konservativ värld, och hit räknar jag såväl kommunister som monarkister, fyller individen sin roll först som medlem av ett kollektiv (må så vara en institution, en familj eller ett fackförbund) varför varje individuell prestation också är en prestation av kollektivet. I den världen är det helt naturligt att en stat kan ge en medalj eller orden till enskilda personer eftersom givaren då känner att mottagarens prestation faller tillbaka på just givaren. ”De” vann inte guld, ”vi” vann guld.

Klart idrottare ska belönas

Bloggen Phaleristicas blandar med sitt inlägg ”Fler medaljer till olympier? ihop statens belöning till framgångsrika medborgare med statens belöning för en enskild insats som personen redan blivit belönad för bara för att mottagarna kategoriseras som idrottare. men bör skilja på dessa två former av belöningar om systemet ska få legitimitet.

För mig är det helt naturligt att man belönar en framgångsrik idrottare på samma sätt som man belönar andra personer i samhället. Motivet till belöningen bör bara inte vara personens framgång i just medaljligan utan ha ett högre syfte, som personens förmåga att inspirera andra genom sina insatser eller liknande.

Statens verksamhet ska inte bygga på tur och känslor utan vara något mer genomtänkt.

Läs bloggen Phaleristica

Den är riktigt bra!
Även om jag inte håller med i alla åsikter så håller jag dess faktapresentation, attityd och förmåga till värderingar högt.

Svenska vapenböcker genom historien

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

För att hålla ordning på släktvapen och andra vapensköldar behövs vapenböcker. I svensk historia finns ett fåtal publicerade som mest rör adelsvapen.

En heraldiker behöver en fullständig vapenbok som visar samtliga vapen inom sitt kulturområde. Det är inte relevant om vapnet tillhör en grevlig släkt eller en förening – alla vapen ska vara unika.

Men som organisation kan man tänka annorlunda. Svenska Heraldiska Föreningen har en vapenbok, matrikeln, som sedan 2003 visar de vapen som förs av föreningens medlemmar.

Både Riddarhuset och Ointroducerad adels förening har sina egna vapenböcker kompletterade med genealogiska uppgifter (eller tvärtom, beroende på läsarens intresse). Riddarhusets Adelskalender har utkommit sedan sent 1800-tal, numera vart tredje år.

Vapensköld för Johan Adler Salvius
Vapensköld för Johan Adler Salvius. Ur Keysers vapenbok.

Svenska vapenböcker för adeln sedan 1650

Innan Riddarhuset började med sin adelskalender stödde de med jämna mellanrum utgivningar av vapenböcker, utan genealogiska uppgifter. Här har du listan på de som finns.

Du kan läsa mer om Keysers vapenbok på Jens Christian Berlins blogg vapenbok.se. Om övriga finns inte så mycket dokumenterat.

  • Keyser, H. Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1650. Fullständiga konturritade sköldar med littererade tinkturer avseende samtliga introducerade ätter.
  • Kiellberg, E. Sweriges Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1734-45. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Cedercrona, D.G. Sweriges Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1746. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Carlskiöld, P. Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1764-1872 Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Stiernstedt, A. W. o. Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1857-1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
  • Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
  • Dahlby, F. o. Raneke, J. Den svenska adelns vapenbok, Stockholm 1967. Levande ätters vapen som konturteckningar jämte dess blasoneringar.
  • Riddarhusdirektionen. Vapenbilder för levande grevliga och friherrliga ätter. Särtryck ur AK 1995. Stockholm 1994.

Den kunnige noterar att fram till Stiernstedt och Klingspors vapenbok från 1857 gjordes ingen vapenbok av en heraldiker utan av förläggare och tryckare.

Redaktionens dilemma – VB #107

Arbete är i sin slutfas. Vapenbilden nr 107 kommer strax att tryckas.

Vi i redaktionen har funderat en hel del på hur vi ska få ihop det. Det handlar som vanligt om att blanda så att fler smaker tillgodoses samtidigt och använda det material spm finns på bästa sätt och få in allt ihop på de 24 sidor som vi har denna gång.
SVK har 8 sidor i varje februari- och septembernummer.

Denna gång blir det en bra artikel om härolden Simon, som jag haft med på min blogg. Och det blir en fortsättning på Vapenskolan. Och en artikel om 1200-talets svenska heraldik. Och lite annat smått och gott.

Tyvärr blir det en hel del som inte kommer med. Fördelen med det är att vi faktiskt har material till nästa nummer, men behöver såklart mer. Hör gärna av dig till vapenbilden@heraldik.se om du har några idéer.

Nu är det full fart i Skottland

Kongressmärket för den 32 internationella heraldiska kongressen, i Glasgow
Kongressmärket för den 32 internationella heraldiska kongressen, i Glasgow

Den internationella heraldiska kongressen pågår för fullt i Skottland och visst hade det varit roligt att få vara där.

Nu är den igång, den 32 internationella genealogiska och heraldiska kongressen. Denna gång, igen, i Skottland. Att skottarna arrangerar den så ofta numera beror främst på att de har en myndighet som både har resurser i form av personal och pengar samt att de har intresse av att arrangera kongresserna.

Jag hoppas verkligen att vi svenskar snart får möjlighet att arrangera igen. Vi gjorde det 1992 och 1960 så det är på tiden. Men jag är tveksam till om intresset finns hos dem som bör driva frågan.
Läs om alla kongresser här.

Årets kongress

Innehållet är spännande och påfallande många skandinaver är i farten. Det märks att e n ny generation har kommit in på den heraldiska banan. Från Sverige föreläser Henric Åsklund, Göran Mörner, Claus Berntsen, Martin Sunnqvist och Henrik Klackenberg. Dessutom finns Ronny Andersen och Kaare Seeberg Sidtselrud bland föreläsarna.

Självklart är det en stor spridning på ämnesområden. Du kan se dem här.
Vad som ändå är lite förvånande är att man inte lyckas få in föreläsningar om den heraldiska konsten. Det har jag saknat. Och självklart saknar jag lite om den heraldiska organisationsstrukturen, härolderna. Den beskrivs sällan. Med det finns så mycket annat.

2018 är det dags igen. Kanske ska jag åka då.

Engelska, inte franska, ska gälla

Av någon anledning fortsätter arrangörsakademin att tro att franska är ett huvudspråk på kongresserna. Det är det inte. Faktum är att jag har hört mer ryska än franska mellan föreläsningarna och att tyskan är större än franskan. Dock är engelskan helt outstanding.

För kongressernas seriositet är det en klar nackdel att ledningen – som uppenbarligen (tro mig, jag har hört dem) inte behärskar engelska – fortsätter att hävda franskans överhöghet. Det är nog ett skäl till att verksamheten inte slår igenom.
Det är faktiskt så hopplöst att om man från Svenska Heraldiska Föreningens sida skickade brev på engelska fick man fram till för några år sedan inte ens ett svar.

Inget genealogiskt

Jag anser att ”genealogical” numera bara är ett ord utan innehåll när det kommer till denna kongress. Jovisst, 15 av de 35 föredragen handlade om genealogi men med tanke på att ämnet är så offentligt mycket större än heraldik är det i stort sett inget. Redan 1992, min första erfarenhet från essä kongresser, var det genealogiska undantryckt och föga uppmärksammat av kongressen som sådan och nu senast i Oslo såg jag knappt någon släktforskare (jo, de fanns, men de gjorde inte mycket väsen av sig).

Nu gör det inte så mycket eftersom det finns gott om genealogiska kongresser och evenemang men få heraldiska.

Kung Hans och hans riddare

Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med roddartitel (”herr” alternativt ”miles” i brev).

Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare så det var inte en vanlig titel och man höll verkligen på den. Speciellt under 1400-talet. Men det finns ett undantag.

Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Vi har inte full koll på den uppgiften, men den är fullt tänkbar. Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.

Vid kröning dubbades det

Den dubbning som kung Hans genomförde på sin kröning var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.

Själv undrar jag mer varför inte nåon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.

Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.

Tre barn som växer upp

Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Och det är stor ironi, för just dessa tre pojkar kom under 1510-talet att bli de ledande mot den danske unionskungen, söner som de var till de största jordägarna i Sverige.
Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det lillpojken Gustav Vasa som förde den kampen till ett slut.

För övrigt nämns inga härolder i några källor som rör denna, eller några andra kröningar, under nordisk medeltid.

Sköldens utveckling och heraldiken

En bild av sköldens utveckling.

En bild av sköldens utveckling.

Har alla sköldar heraldiska bilder?
Nej. Bara en viss typ av sköld.

Se bilden här ovan. Den visar hur skölden har utvecklats från tidig medeltid fram till modern tid. man kan såklart göra bilden än mer detaljerad, men den här förklarar mer än väl det man behöver veta.

När heraldiker pratar om sköldar kan man tro att det handlar om alla typer av sköldar. Så är det inte. Vi utgår från den typ som hr kallas ”Kite shared shield”, den normandiska skölden. Den om kring 1200 att utvecklas år tre håll: mot Ecu, mot tarte/pavese och mot Tartsche. Av dessa är det egentligen bara den första som har burit heraldiska bilder.

Heraldik finns på Pavese-skäldar (som stod som skydd för ex bågskyttar) med syftet var inte att ge identifikation utan mer utsmyckning och tillhörighet. Även tartsche-skölden har ofta undvikit enbart heraldiska motiv och istället varit en form av festsköld. Det finns minst en sådan på Livrustkammaren i Stockholm, för släkten Björnram. Tartscheskölden verkar mest ha använts vid tornerspel och viss typ av ryttarattacker.

Notera att Ecu-skölden upphör i början av 1400-talet. det beror på att rustningarna då blivit så heltäckande att skändar inte längre behövs. Då försvinner också heraldiken från slagfältet och all identifikation flyttas över till fanorna (där den till största delen redan fanns).

Birger Brosas vapensköld

Birger brosås sigill
Birger Brosas sigill

 

Hade Birger Brosa Sveriges första heraldiska vapen?

Det finns en bild av Jarlen Birger Brosa (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck.

Med tanke på att han avled 1202, att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, norrman eller dansk (förutom danske kungen) inom 25år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid den här tiden bör man vara mer skeptisk är svenska heraldiker normalt är.

Faktum är att det bland tyska furstar kring 1190 endast förekom heraldiska vapen bland dem som bodde väster om Rhen medan de som bodde öster därom inte hade heraldiska sigill. Att den danske kungen hade ett vapen beror såklart på att han, som ende nordbo, kan anses tillhöra den tysk-romerske kejsarens hovsfär.

Heraldiska vapen vid den här tiden var dessutom kopplade till militär suveränitet. En sån riddare som William Marshal hade själv inget heraldiskt vapen förrän han blev earl av Pembroke. Då hade han ändå redan dubbat två engelska kungar till riddare.

Men det kan ju vara så att det är en korrekt vapensköld. Det kan ju vara så att vår tolkning av bilden är rätt och inte bara ett önsketänkande.