Kategoriarkiv: Vapensköld

Vapensköld

Heraldikernas formella kompetens

När jag 1993 kom med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse var fixeringen vid irrelevanta titlar bland det första som jag ville ändra. Ända sedan dess har jag facinerats av hur heraldiker använder sig av titlar. 

Titlar är bra. Det visar vilken kompetens en person har utan att personen behöver genomgå nya tester vid varje nytt möte. Kompetensen har redan bekräftats en gång.

Men man kan ha kunnande även utan titel/formell kompetens. Problemet är bara att denna kompetens inte kan valideras om personen inte genomgår någon form av test. I skolans värld finns redan denna valideringsmöjlighet upp till gymnasial nivå (den borde kunna införas högre upp med, men det kanske är för känsligt).
Inom heraldiken får vi helt enkelt vara lyhörda och se vad folk producerar. Om detta och dessa handlar inte denna text.

Falsk kompetensöverföring

Sedan har vi ju titlar som faktiskt inte säger någonting alls om det man gör. Att jag är journalist säger ju inget om min kompetens inom skogsbruk och skulle jag vara med. dr. betyder det inget när min kompetens inom heraldisk konst ska värderas. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ha kunnandet (se ovan om validering), men om jag presenteras/kräver att bli presenterad med den titel sker en kompetensöverföring som är olämplig. Detta fel sker påfallande ofta inom just heraldiken, mer ofta än inom nästan alla andra områden.

Ett exempel på detta är SHS senaste nyhetsbrev, där det står:

”SHS bestyrelsesmedlemmer Ph.D. Antti Matikkala er i august måned blevet udnævnt til fuldt medlem af AIH, Académie International d’Heraldique. Samtidig blev SHS’s næstformand og sekretær, jur.dr. Martin Sunnquist valgt til associeret medlem. Akademiet er en international organisation, der befordrer heraldikken som historisk hjælpevidenskab, blandt andet gennem de årlige internationale konferencer og kollokvier hvor forskere mødes og præsenterer deres forskning og belyser heraldikken gennem et fælles tema, som nu sidst i Glasgow. Antti Matikkala er medlem af det finske rigsarkivs heraldiske nævn og skriver for øjeblikket på en historik over de to nationale ordener, Finlands Hvide Roses og Finlands Løves Ordener. Han skrev doktordisputats ved Cambridge med titlen The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System, 1660-1760. Martin Sunnquist har forsket i beskyttelsen af personlige våbener og skrev doktordisputats i retshistorie ved Lunds universitet, Konstitutionellt kritiskt dömande: förändringen av nordiska domares attityder under två sekel.” [min fetstil]

Martin Sunnqvist är utan tvekan en person som verkligen ska med i  Académie International d’Heraldique, liksom Matikkala. Men där Matikkalas doktorsavhandling berör ämnet och ger honom formell kompetens inom heraldiken har Sunnqvists avhandling inget alls med saken att göra. Ändå väljer man att ta upp detta istället för att fokusera på hans tidigare uppsats i ämnet (se nedan) och i övrigt bara ha med hans akademiska titel – som dock inte ens den har med saken att göra. Det är verkligen synd att man fortsätter, för jag ser så tydligt i våra samtal heraldiker emellan, speciellt när det kommer till att välja in nya personer, att många många fler heraldiker än rådigt väljer att luras av kompetensöverföringsfällan. För ett riktigt bra exempel i frågan, se sammansättningen av Heraldiska nämnden där heraldisk kompetens aldrig är ett urvalskriterium även om det alltid så hävdas.  Men bra konsthantverkare eller allmänhistoriker kan ledamöterna däremot vara, och respekt för det. Synd bara att respekten inte går åt andra hållet.

Formell kompetens inom heraldik

När det kommer till personer som har formell kompetens på universitetsnivå inom ämnet heraldik är dessa få. Med formell kompetens räknar jag här de som har skrivit en uppsats på minst kandidatnivå (c-uppsats). Har du som lärare inom grundskolan  skrivit en c-uppsats kring fabeldjur inom heraldiken har du faktiskt mer formell kompetens än en person som är med. dr. med docenttitel som skriver om samma ämne. Jag säger det för jag ser och hör att många heraldiker tenderar att göra just detta felslut när de tror sig se till kompetensen men snarare fokuserar på social status.

Vilka har då heraldisk kompetens? Självklart vet jag inte alla, men en handfull personer i Sverige  tycker jag är värda att nämna. Det finns säkert fler, så tipsa mig gärna om dem.

Jan Raneke

Fil. dr inom heraldik vid konstvetenskapliga institutionen. Jan är den enda heraldiker i modern tid om doktorerat på heraldik.
Det går att ifrågasätta hans arbeten på olika områden men det går inte att komma ifrån att han är den enda som vågat och lyckats skriva en avhandling inom ämnet.

Davor Zovko

Skrev sin magisteruppsats om heraldisk pedagogik och tog där upp flera andra heraldiker som då hade skrivit om heraldik på universitetsnivå.

Eric Bylander

Hans ”Kommunvapenrätt” (1998)  var en kandidatuppsats som tog fasta på  de offentliga vapnens rättsliga ställnit. Och den var inte så god som kommunerna trodde och ännu tror.

Johanna Hellström (då Arnell)

Skrev sin kandidatuppsats för lärarelinjen om fabeldjur inom svensk medeltidsheraldik och klassificerade bruket tad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Torbjörn Bolling Landtblom

Skrev så sent som 2014 en kandidatuppsats om Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige vid Lunds universitet.

Jan-Erik Olsson

Skrev en kandidatuppsats om Heraldik i Eksjö stad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Elsa Fagerholm

Skrev 2004 om Kommunala vapen i varumärken (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå) vid Lunds universitet/Juridiska institutionen.

Claus Berntsen

Skrev 2007 en kandidatuppsats i Lund (Centrum för teologi och religionsvetenskap) om heraldik i Svenska kyrkan, närmare bestämt timbrering av det tredelade ämbetets vapen

Vladimir Iserell

Skrev 2011 en kandidatuppsats om släktvapenrätt : Det rättsliga skyddet för släktvapen i Sverige Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle i Luleå

Jesper Wasling

Skrev 1998 en magisteruppsats i Göteborg (Historiska institutionen) om häroldsämbetets utveckling i Skandinavien utifrån ett socialpolitiskt perspektiv.

 Martin Sunnqvist

Skrev 2001 uppsatsen ”Släktvapenrätt – en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten” (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå)vid Lunds universitet/Juridiska institutionen
Detta är en en klassiker som ligger till grund för alla efterkommande studier i ämnet

Vapensköld

Konferens om akademiernas symbolspråk

Vilka symboler använder våra universitet och högskolor för att visa på sin akademiska status och hur har detta förändrats genom seklerna? Detta är ämnet för den 9e heraldiska konferensen.

I maj 2017 kommer Societas Heraldica Lundensisk att arrangerar den nionde nordiska heraldiska konferensen. Temat blir Heraldik och ceremonier vid akademin, Universitetens och studenternas symbolvärld. Konferensen kommer bland annat att behandla universitetens sigill och vapen, studentnationernas vapenbruk, de akademiska symbolerna och deras historia och studenternas egna vapen. Föredragshållarna är både nordiska och internationella specialister på dessa områden.

Själv har jag skrivit  om ämnet i artikel ”Symboler för högskolor och universitet”. Det är en ingång till ämnet.

Vapensköld

Den målade hjälmen

Trivia

Visste du att:

Under 1100-talet var ofta de koniska hjälmarna målade med ett tecken. Först senare utvecklades hjälmprydnaderna. För att de skulle ske krävdes att kodhjälmen ersattes av tunnhjälmen, vilket skedde från omkring 1200.

Men sen gick det snabbt. Från 1230-talet kunde en hjälm användas som sigillbild i stället för skölden. Vanligast var detta bruk i England, men det förekom runt om i Europa.

I Skandinavien blir hjälmen inte en erkänd identifikationsbärare förrän omkring 1300.

Vapensköld

Krossa släktens vapensköld

Coat of Arms for the noble family Trafvenfelt no 519
Coat of Arms for the noble family Trafvenfelt no 519

Traditionen säger att släktens vapen ska krossas när siste manlige arvingen dör. Senast det skedde i Sverige var 1937 för en medlem av släkten Trafvenfelt.

Jag har faktiskt inte hittat en opålitlig källa till när bruket börjar, men det känns som en rätt sentida tradition som bygger på den äldre traditionen att bryta den dödes sigill.
Att den är mer sentida, typ renässans, bygger jag på att man innan dess sällan hade en (1) släktsköld utan att vapnen briserades lite hur som helst. Inte minst i norra Europa. Det var inte givet att två bröder hade samma vapen, även om de mest sannolikt hade snarlika vapensköldar.

Den Trafvensköld som fick sin sköld bruten 1937 var läraren, majoren och landskapsmålaren Hjalmar, som dog och begravdes i Askersund.
Läs mer om släkten Trafvenfelt på adelsvapen.com

 

Vapensköld

Den absolut siste riddaren

Trivia

Visste du att:

Den Tysk-Romerske kejsaren Maxmilian I kallades ”Den siste riddaren” när han under sent 1400-tal försökte återuppväcka torneringarna. De var då inte längre moderna i sin ursprungliga form.

Den form av tornerspel som sedan blev moderna, och som i Sverige kallas karuseller, är mer lek än tävling och deltagarnas skicklighet var nog inte i närheten av deras föregångare 200 år tidigare eftersom utrustningen inte längre var del av samtidens krigsteknik.

 

Vapensköld

Vad är ett vapen, undrar Berghman

Heraldisk Tidskrift och Nordiska Heraldiska Sällskapet har börjat lägga ut gamla artiklar. Fantastiskt jättebra. 

Nu har de lagt ut Arvid Berghmans artikel ”Vad menas med ett vapen”.  Det är en fantastisk artikel på det sätt att Berghman tar sig tid att problematisera denna fråga som annars känns så självklar.

Jag skulle kunna ha synpunkter på det han skriver, men avstår denna gång. Det finns andra som i andra artiklar lagt fram sina tankar.

I stort håller jag mer honom. Inte minst i denna passisu i kolumn 1, sida 1: ”Jag tror det är viktigt att först och främst fastsIå, att ett vapen är en idé, en bildidé. Det är tankeinnehållet som är det primära och det väsentliga, ej den utformning det fått. Av detta följer, att ett vapen aldrig kan fastställas till sin form utan blott till sitt innehåll. Härom torde väl alla heraldiker numera vara ense, men det är ofta svårt att få allmänheten att inse förhållandet.”

Jag håller också med honom att ett heraldiskt vapen uppstår först när man gör ett vapen som representerar någon eller något. Intill dess är det bara ett utkast till ett vapen, hur läckert det än må vara.

Läs och fundera över hur du själv definierar ett vapen.

Vapensköld

Medaljen som ersatte Serafimerorden

Konungens medalj av 12:e storleken
Konungens medalj av 12:e storleken. Foto: Kungl. Hovstaterna/Alexis Daflos

Serafimerorden är död. Den ges numera bara till kungahusets medlemmar och slumpvist utvalda utländska statschefer. Istället har vi Konungens medalj av 12:e storleken.

Denna medalj har lång historia, men det är först i och med Serafimerordens förändring 1975 som den fat sin nuvarande roll. Man kan säga att den i allt väsentligt, men kanske inte formellt, har samma status som Serafimerorden.

H.M. Konungens medalj instiftades omkring 1814 och kallades tidigare för  Hovmedaljen. Namnet säger något om dess ursprungliga status och syfte.

Idag delas medaljen ut till svenska och utländska medborgare för särskilda förtjänster samt befattningshavare vid Kungl. Hovstaterna för lång och trogen tjänst. Det här sista är lite underligt för det inenbär att hovet jämställer i rang sin egen personal med de mest framgångsrika i samhället i övrigt.
Jag personligen tycker att det förtar medaljens värde ner till en nivå där den blir meningslös som Sveriges främsta utmärkelse, men jag vet att många tycker annorlunda. Just det här kan ju också vara skälet till varför varken Fredrik Reinfeldt eller Pia Sundhage var så engagerade i denna medalj vilket fick medelentusiasterna att gå i taket. 

12:a eller 8:a med eller utan bling

Medaljen har två storlekar med mer eller mindre tillbehör. Ju dyrare den är att tillverka desto finare är medaljen. Det är en regel som gällt de senaste seklerna bland både ordnar och medaljer (som båda tenderar att genomgå inflation).

  • guld av 12. storleken med briljanter att bäras om halsen i kedja av guld (förgyllt finsilver) 
  • guld av 12. storleken att bäras om halsen i kedja av guld (förgyllt finsilver) 
  • guld (förgyllt finsilver) av 12. storleken att bäras om halsen i Serafimerordens band 
  • guld (förgyllt finsilver) av 12. storleken att bäras om halsen i högblått band 
  • guld (förgyllt finsilver) av 8. storleken att bäras på bröstet i Serafimerordens band 
  • guld (förgyllt finsilver) av 8. storleken att bäras på bröstet i högblått band
  • silver av 8. storleken att bäras på bröstet i högblått ba

Medaljen ger ingen rang

Ibland sägs det att innehavaren har samma rang, men den svenska rangordningen upphörde 1909  förutom för ett fåtal personer. Dessa (bland annat statsråden) ”förlorade” sin rang i och med författningsreformen 1974. Det som finns idag är en placeringslista som kan används som en vägledning vid officiella tillställningar, men den är inte tvingande så man får vid behov avvika från denna (ex för att hedra någon som inte formellt har en ställning inom staten eller som är extremt framgångsrik företagare)

På hovets hemsida förklarar överceremonimästare Lars Grundberg om bordsplaceringen.

Hur avgörs den, rang eller trevlig bordsgranne?
– Hade det bara varit efter rang hade det varit enkelt, då hade vi kunnat gå efter Hovkalendernlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Men vi tar hänsyn till allt från intressen, språk, om gästerna har varit på representationsmiddag tidigare och vem de hade till bordet då. Men rang spelar förstås in, liksom ålder. Ambassadörer placeras efter hur länge de har varit på sin post i Sverige. Runtom bordet sitter hovets medarbetare som ”lill- värdar”, vid den ena bordsändan sitter 1:e hovmarskalken och vid den andra ceremonimästaren. Kungen och Drottningen sitter alltid mittemot varandra vid bordets mitt. Bordets mitt är vår utgångspunkt när vi gör placeringen.

Vapensköld

Allt svårare att bli riddare

Trivia

Visste du att:

Under 1300-talet blev riddarståndet på kontinenten allt mer slutet.

För att avancera från väpnare till riddare krävdes det att man hade deltagit i en tornering och i ett fältslag. För att få deltaga i en tornering var man dessutom tvungen att ha fyra adliga anor (farfar, farmor, morfar och mormor).

Ännu i mitten av 1300-talet dubbades paris borgmästare av den franske kungen. Därefter upphörde det för borgmästaren var inte fin nog.