Anders Breitholtz har en ny hemsida: creativeheraldry.com. Besök den för inspiration.
Breitholtz är en av de få flitiga heraldiska konstnärerna i vårt land. Han har gjort ett flertal nya och gamla släktvapen, varav Niedenmark här ovan är ett.
Hemsidan ger en kort beskrivning av honom som heraldisk konstnär, och som han skriver där: han var en av de konstnärer som Svenska vapenkollegiet har anlitat.
Jourhavande heraldiker
Är alla förlagor lämpliga?
Svaret är förstås nej (annars hade jag inte skrivit det här).
Men även ett nej kräver en motivering.
Vapnet på flaggan här ovan tillhör Försvarsmedicinskt centrum som är lokaliserat till Göteborg. Anknytnigen till Göteborg har jag inte så mycket att orda om. Egentligen är det inte så mycket fel i själva bvapenidén heller.
Problemet heraldiskt är utförandet. Att lejonet vändet sig åt sinister (heraldiskt vänster, dvs åt höger för oss åskådare) är fel. Det kan accepteras i vissa fall men bör då vara genomtänkt. Göteborgs stadsvapen är ett sånt exempel, som jag skrivit om här.
Men bara gör att man är från Göteborg kan man inte vända sin vapenbild. Lite traditioner tycker jag att man ska hålla sig till.
Sedan är det själva bilden. Här har man helt uppenbart tagit ett foto av takmotivet på Skansen Lejonet och följt konturerna. Det syns extra bra på tassarna som faktiskt inte syns. Precis som de inte syns på ett foto taget från marken.
Jag tycker att det är lite skämmigt att visa upp den här bilden när jag vet att det finns så mycket kompetens hos statsheraldikern. Kanske är det tidspress eller något annat. Inte vet jag, men det är tråkigt.
Slutligen bör det sägas att själva vapenbilden för Försvarsmedicinskt centrum endast är ett svärd korsat med en eskulapstav, som syns i flaggans övre hörn.
Tack till Jens Christian Berlin för fakta.
Med den rubriken lockar jag säkert någon vilsen själ. Hoppas även du läser vidare.
Kvinnor i heraldiken är en ovanlig syn, inte minst om vi ser på själva sköldarna. Men de förekommer ibland. Oftast är det då en antik gudinna eller motsvarande, som Athena eller fru Fortuna. Annars är det ett helgon men ytterst sällan en riktig kvinna i vardagen.
Män är inte heller jättevanliga men de förekommer betydligt oftare, även om de då oftast är iklädda en rustning.
När en kvinna ändå förekommer blir det lätt i form av något oheraldiskt, som den här artikeln som visar på Sveriges sexigaste vapen. Det här är alltså Hilleborg, symbolen för Hille kommun som numera är en del av Gävle. Skapat av Sundsvalls stadsarkitekt Hans Schlyter, som skapade ett flertal kommunvapen i mellansverige under 1950 och -60-talen.
Idén till det här inlägget kommer från Riksarkivets heraldiska sektion.
Exlibris är, tycker jag, den bästa platsen för ett heraldiskt vapen numera. Strax efter stenprotalen, förstås, men den passar inte i alla hyreshus.
Ett exlibris kan däremot alla ha. Det ger också skäl att köpa böcker. Dessutom kan man samla med och här är några från min samling. Alla svenska, där ett är adligt, två borgerliga och ett är för ett offentligt bibliotek. Två av ägarna – Berghman och Spens – var även kända heraldiker.
Framöver kommer det mer exlibris här men kan du inte vänta kan du alltid följa mig på instagram @waslings_heraldik Där publicerar jag regelbundet nya exlibris från min samling.
Det här inlägget lånar jag direkt från Myntkabinettet.
Inbjudan till konferens 2020
Call-for-papers (föredragsinbjudan)
Sigill i Norden
Forskning om och kring sigill
I Norden spreds bruket av sigill med en kristen och kontinental skriftkultur. Sigillen är manifesta uttryck för legitimitet, makt och identitet och utgör med sin kombination av ting, text, bild och praktik en unik utgångspunkt för att studera samhället ur en rad olika perspektiv. Den kommande konferensen syftar till att samla forskare med bakgrund i olika discipliner runt temat sigill. Med tanke på att det sigillografiska forskningsfältet är och har varit ganska litet, ser vi gärna en stor bredd bland bidragen, vad avser forskningsfrågor, perspektiv och forskarens akademiska bakgrund.
Föredragen kommer att publiceras i en konferensvolym som avser att ge en aktuell bild av nordisk sigillforskning och riktas mot såväl noviser som experter i ämnet, i Norden såväl som utanför.
Ämnen och perspektiv på sigill som kan vara av intresse är exempelvis:
• Produktionen av sigillstampar
• Sigillerandets praktik
• Sigill och dokument/text: vilka dokument sigillerades? Vem sigillerade? Vilka slags sigill användes?
• Sigill i ett teoretiskt perspektiv
• Nordisk sigillforskning ur ett historiografiskt och internationellt perspektiv
• Heraldik och sigill
• Sigill i förhållande till övrig visuell kultur
• Identitet och sigill
• Gender och sigill
• Sigill och social tillhörighet: ägare och användare
• Brukandet av sigill i tid och rum: geografiska och kronologiska skillnader i brukande av sigill
• Tillväxten av sigillmaterialet, t.ex. jordfunna sigillstampar
• Bevarande och dokumentation av sigill: museer och arkiv
Ni inbjuds härmed att inkomma med ett bidrag till denna nordiska konferens om sigill. Konferensen kommer att äga rum på Riksarkivet i Stockholm och är planerad till 3–4 december 2020.
Vänligen skicka intresseanmälan om att hålla föredrag (gärna med en preliminär titel) till mattias.karlsson@kulturen.com.
Sista anmälningsdag: 2 december 2019.
Föredragen hålls på skandinaviska eller engelska. Ambitionen är att nå en utomnordisk publik genom publicering av konferensvolymen på engelska.
Konferensen genomförs i samarbete mellan flera institutioner: Kulturen i Lund, Riksarkivet i Stockholm, Stockholms universitet och Statens Historiska Museum i Stockholm.
Väl mött,
Mattias Karlsson, Kulturen i Lund
Henrik Klackenberg, Riksarkivet
Nanouschka Myrberg Burström, Stockholms universitet
Pia Bengtsson Melin, SHM
Boktips
Plötsligt är den där. Boken Knut Eriksson och penningarna. Helt överraskad över denna bok som visar sig vara fantastiskt bra. Den handlar helt enkelt om kung Knuts mynt och den proto-heraldik som syns här.
Monika Golabiewski Lannby heter författaren som för första gången på jag vet inte hur länge tar sig an dessa mynt djupare än en katalogpresentation.
Boken handlar alltså främst om Knut Eriksson även om övriga regenter mellan 1130 och 1230 finns med.
Det speciella med Knut är att han är ovanligt produktiv när det kommer till myntning. Golabiewski Lannby visar att hans utgivning är den bredaste under hela medeltiden (46, inklusive varianter), och då kan vi nog vara säkra på att alla mynt inte har bevarats.
Det var han som utvecklade myntningen i Götaland, som dock hade påbörjats 1150, möjligen av hans far men sannolikare av Sverker den äldre. Det var också Knut som omkring 1180 började med myntning i Svealand.
Se bilden här ovan.
Det är en kung med krona och kanske iklädd rustning med svärd i höger hand och droppsköld i vänster. Skölden har några balkar. Är den heraldisk? Njaä, skulle jag säga. Den kan kanske vara proto-heraldiska eller så är det bara en dekoration som då saknade innebörd (som jag skrivit om tidigare) men den kan mycket väl vara förebilden till det vapen som Knuts bror Filips barnbarn kung Holmger Knutsson förde.
Två mynt visar kungen med en fana. Det är tidiga mynt och möjligen vill han anknyta till den symbolik som säger att fanan betyder erövring och seger. En bruten lansfana visar då på att man är besegrad. Fanan förekommer tillsammans med en krona och riksäpple, som båda är symboler för kungens överhöghet och makt.
Kronan finns för övrigt med på nästan alla mynt som kung Knut lät slå, men de finns inte på något av de samtida mynt som slogs på Gotland. Kronan har i regel också pendilier, som är de nedhängande kedjorna med en pärla i änden. De försvann under 1200-talet från alla kronor.
Golabiewski Lannby har verkligen gått in i sitt ämne och hon har gjort en fantastisk framställning som ger stor förståelse för myntningen vid den här tiden. Boken kompletterad med Lars O Lagerqvist och Henrik Klackenbergs arbeten ger en bra bild över myntningen under denna tid.
Men boken borde ha korrekturlästs lite bättre. Inte så att det finns stavfel eller liknande. Men det är lite för många darlings som borde ha tagits bort för de stör läsningen. Mitt råd är ändå att se bortom detta. Boken är absolut värd sin plats i din heraldiska bokhylla. Dessutom är den trevligt uppställd och därför lättläst. Lite beröm till (den förmodade) dottern Emmelie Golabiewski.
Jourhavande heraldiker
Vad är skillnaden ordensvapen och ett släktvapen? Är inte ett ordensvapen ett släktvapen?
Ungefär så lät frågan jag fick i veckan efter ett inlägg på Instagram, Och visst är det så att ett ordensvapen kan vara ett släktvapen och tvärtom. Men det finns ändå skäl att hålla isär de två och några andra varianter av heraldiska vapen.
Låt oss börja i Frimurarorden (kan bytas ut mot Par Bricole, Timmermansorden eller något annat ordenssällskap). Här ska man som medlem av grad 8 ta sig ett vapen. Så har det varit så länge någon minns och bra mycket längre än så, vilket betyder att vi är nere i 1800-talet. Det är en tid då heraldik inte längre används och många tror att den endast är för adeln. Vi ser därför sällan några vapensköldar i sigill, på husfasader eller i exlibris. Men den lever och frodas i ordenssällskapen där man bland annat ”leker” medeltidsgille.
Detta kommer att få en viss betydelse för den svenska heraldikens utveckling för det är så att många män ur borgarklassen nu tar sig en vapensköld som ska används inom Frimurarorden. De adliga medlemmarna använder såklart sina familjevapen men de ofrälse hittar på helt egna.
Motivet blir oftast hämtat från namnet eller från yrket kombinerat med en symbol som är direkt hämtad från frimurarnas ritualer. Det är självklart inget fel på det och det är i sig ingen dålig heraldik. Vapnet skapades för att användas inom Frimurerorden så att använda frimurarsymboler var ju helt naturligt. Utanför Frimurareorden var det ju dessutom förbjudet (böter 500 daler silvermynt) att använda vapensköldar, trodde många, så det fanns ingen tanke med att anpassa dem till övriga släkten.
Idag vet jag att heraldiker i våra sällskapsordnar arbetar hårt för att ta bort alla ordenssymboler innan de hinner in i sköldarna. De symboler som används i ritualerna ska stanna där, sköldarna ska liksom namnet representera människan i ordenssällskapet. Därför kan man säga att dagens ordensvapen är riktiga personliga vapen.
Ett ordensvapen är alltså ett personligt vapen avsett att användas inom en sällskapsorden. Det kan, men behöver inte, ha ordenssymboler i skölden.
Ett personligt vapen är ett vapen som används av en (1) person. Många äldre borgerliga vapen var just personliga och ärvdes inte av barnen. Om du gör ett vapen så kan du därför fundera på om det endast ska vara ditt personliga märke eller om du vill att ska representera hela släkten.
Begreppet familjevapen är identiskt mer släktvapen för ordet familjen ska likställas med släkt, för att ha ett vapen och endast ha det inom kärnfamiljen är emot hela heraldikens tradition.
Hör upp, kommunkatörer i våra kommuner och grafiska hantverkare på våra reklambyråer*. Ni behöver inte längre sväva i ovisshet. Det finns kunskap om hur man uppdaterar ett kommunvapen men ändå håller sig till traditionen.
Filmen här är gjord av Martin Sunnqvist och konstnären Ronny Andersen. Den ger en rak och enkel introduktion till heraldiken, speciellt då den kommunala heraldiken. Se den så blir ditt arbete med en ny logga för kommunen betydligt lättare.
”Traditionen, vad ska man med den till?”, tycks många tänka inom den offentliga sfären, livligt påhejade av reklambyråerna som de upphandlat. Jag tycker om att vända på den frågan. Säg att du jobbar på en reklambyrå och föreslår kunden IKEA att de ska byta logga för den är gammal och trist. Föreställ dig sedan hur det är att stå utan jobb för att din firma har fått kicken och hela reklamvärlden skrattar åt dig.
Vi vet att detta gäller för varje byrå som skulle komma på idén att byta logga på ett storföretag men så fort det kommer till kommuner tycks det ständigt varar den enda idén de har. Jag förstår inte varför. Det är ju så kommunikativt dumt, rent ut sagt.
Jesu namns orden är en av de minst kända, och minst använda svenska ordnarna. Instiftad av Karl X Gustav och förutom honom endast buren av hans son Karl XI.
Få källor berätta om Karl X Gustavs riksorden.
Orden instiftades 1656 av Karl X Gustaf och namnet togs från initialerna IHS (Iesus Hominum Salvator) som finns i ordenstecknets mitt. Samma bokstäver återkommer även i Serafimerorden och det är nog ingen slump. Namnet i sig tycker jag fullkomligt skriker ut svenskt 1600-tal, denna period av något som vi måste kalla religiös fanatism.
Karl Löfström skriver i sin bok ”Sveriges riddarordnar” (1948) att det besynnerliga med denna orden är att det finns ordentliga statuter men den verkar bara ha delats ut till två personer: kungarna Karl X Gustav och Karl XI.
Det ska då jämföras med andra kungliga ordnar och motsvarande under Vasatid som gavs ut relativt rikligt men där det inte fanns något regelverk.
Nu kan detta bero på att kungen inte hann med detta innan han dog 1660. Den förmyndarregering som då tillträdde hade kanske inget intresse eller mandat att ta saken vidare så när lille Karl blev stor tog han orden men gjorde inget mer av det.
Av det vi vet om det fysiska ordenstecknet så är bara två exemplar kända. Ett hamnade/glömdes i Polen och det andra bar alltså först Karl X Gustav sedan sonen Karl XI. Det tyder på att unge Karl XI inte var så engagerad i sin pappas orden.
Löfström citerar också drottning Kristina som ska ha sagt ”jag tillåter inte främmande herdar att märka mina får” och det ska då ha varit ett skäl till att skapa inhemska svenska ordnar samtidigt som det innebar ett förbud (om så bara socialt) för svenskar att bära en utländsk orden.
Drottning Kristina föreslog också en ”Solorden” eller en ”Jesu namns orden” som hennes kusin alltså kom att förverkliga. Som svar på det föreslog riksdrotsen Per Brahe en Christinaorden och rådet fastställde redan dagen efter ett ordenstecken och Johan Adler Salvius fick i uppdrag att utarbeta stadgarna. Sedan hände inget mer i den frågan.
Nästa steg för Kristina blev att inrätta Amaranterorden som skulle ha plats för 16 herrar och 16 damer. Denna hovorden (eller kanske snarare sällskapsorden) användes också i statliga sammanhang till den spanske, österrikiske engelske och franske ambassadören. Den existerade dock bara ett halvår innan hennes tronavsägelse. Mer om den i ett senare inlägg.
Mina ringa kunskaper i detta ämne kommer från Jonas Arnell och Karl Löfström
Talande vapen är släktvapen där vi av sköldens huvudmotiv kan ”läsa” vad bäraren heter. Ätten SIlverskiöld har en sköld av silver, Cedermarck har tre cedrar uppväxnade från mark och von Vogelsang har såklart tre (sjungande) fåglar.
Medeltida ätter brukar vi inte säga ha talande vapen eftersom deras namn i regel är hämtade från vapensköldens motiv. Ätten Vasa har sitt namn efter sin vase men det tog 200 år från vapnets tillkomst till kungaätten la sig till med ett tilltalsnamn. Bielke och Natt&Dag tog än längre tid på sig. Båda dessa vapen kan spåras ner till sekelskiftet 1300 men släktnamnet kom till först på 1600-talet.
Jo, deet fanna de som kallades bielkar, sparrar etc redan på 1300-talet men det verkar inte i något fall vara mer än smeknamn som troligen anspelar på skölden eller något som vi idag inte förstår.
Finns det då medeltida ätter som hade ett talande vapen? Ja, faktiskt finns det ett par och de är bland de äldsta vapen vi har.
Det första talande vapnet tillhörde stallaren Brynolf Mus som någon gång 1222-30 undertecknade ett dokument med sitt sigill. Denne mäktige krigare valde alltså en mus som står på ett bord som symbol. Sigillet är runt så det räknas ibland inte som ett heraldiskt vapen, men jag väljer att ta med det här ändå.
Bryniolfs vapen anspelar alltså på hans smeknamn eller vad det ska kallas.
Näste man med lite klurig humor är Israel Andersson And. Jag tror att hans tillnamn And bara är en fyndig förkortning av hans patrynomikon Andersson för läser vi på hans sigill står det följande i legenden (omskriften/texten i cirkeln runt bilden):
”And …. [And] REE AN[D]
Även andra i släkten har samma grundmotiv, en and, så jag tror det är en version av dåtida studentikos humor.
Tre bröder med det något krävande namnet Ängel har just en ängel i sina vapen.
Förmodligen är det ärkeängel Gabriel som finns i deras sköld för denne avbildas med vingar och en liljestav, precis som den ängeln i deras släktvapen.
Deras systerson Johan tog mammans namn och vapen och med honom dog släkten ut 1314.
En gravhäll med familjens vapen finns än idag i Skokloster kyrka.
Bondesläkten har en båt, vilket är lite komiskt. Mer naturligt är det att riddaren Karl Baat förde en båt i sitt vapen. Det gjorde även hans far Birger Turesson och hans bror/halvbror Magnus Birgersson. Här verkar förstås båten i vapnet komma före båten i namnet, men det är ju möjligt att släkten redan innan hade detta tillnamn.
Det sista exemplet här är Läma, också det en släkt med rötter i 1200-talet. Redan Svenskt biografiskt lexikon nämner att namnet, kommer av begreppet ”lämm” som avser brädor ställda på tvären på baksidan för att ge stadga. Och ser vi på skölden så är det just två snedbalkar de har i sin sköld. Nu är det väl troligt att de först gjorde sin sköld och sedan fick sitt namn, men namnet fanns likafullt
L Fr Läffler; Några svenska ”talande vapen” (Personhistorisk tidskrift 1903:72)