Kategoriarkiv: Vapensköld

Varför firar vi Sveriges nationaldag?

Gustav Vasa, svensk kung för länge sedan.

Ja, varför firar vi egentligen Sveriges nationaldag? Det finns inget bättre svar än att det började som en gimmick på skansen på 1890-talet. Sedan dess har vi  försökt att legitimera denna glada happening.

Gimmick eller inte, det finns ju ingen anledning att avstå en fest. Däremot kan det vara värt att fundera på varför den kom till och än mer varför denna gimmick kom att bestå.

Det börjar med att Skansen under 1890-tal behöver utveckla sin vårsäsong.  den har gått i stå och publiken vill se något nytt. Arthur Hazelius kommer upp med idén om att låta flaggor dekorera Skansen och att den 6 juni ska vara sista dagen innan sommaruppehållet.

Innan denna fråga hinner klinga av blir unionsfrågan det centrala i svensk politik, och i norsk. Flaggan fick här en ännu större roll än den haft tidigare, till stor del som ett svar på den vikt norrmännen gav vid sin flagga. När unionen brister 1905 är man snabbt framme med att skapa Sveriges första flagglag. Den fastslås 1906. Det fanns alltså ingen flagglag under unionstiden, vilket är värt att tänka på.

Och när unionsfrågan var löst kom frågan om rösträtten. Den stora parollen här var en man, en röst, ett gevär.  Med det menas att man inte från statens håll kan kräva et värnpliktsarmé där alla ska bidra till statens försvar om staten inte i gengäld låter alla rösta. ”En man” ska inte förstås bokstavligt utan läs en människa. 1908 fick männen sin rösträtt och året därpå kunde de gå och rösta. Men flaggan tag man inte till sig än. Socialdemokraterna var benhårda med att de inte accepterade den blågula duken som svensk flagga innan även kvinnorna fick rösträtt. Det blev klart först 1921 och det året är första året som svenska flaggan bärs intill den röda flaggan vid 1:a majtåget.

Mitt i detta kom första världskriget och med den en stor portion nationalism. Så står att man 1916 slog fast att 6 juni skulle vara svenska flaggans dag.

Efter 1921

När alla dessa politiska strider var över dalar även intresset för den svenska flaggan. Den blir mindre politiserad. Om samhället från 1920-talet fram till 1980 såg nationaldagsfirandet som en samling kring ett arv har den moderna eran lagt större vikt vid det festliga. Det pratas väldigt mycket om hur det hela framställs men mycket lite (jämfört med förr) om vad Sverige egentligen innebär. Det är något som kommit upp de senaste tio åren.

Även media har varit en starkt drivande kraft genom att sända nationaldagsfirandet under flera timmar varje 6:e juni och alla som har jobbat lite med media vet att det tar på krafterna att fylla fyra timmars sändning med innehåll vilket gjort att alla som kan bredda sändningen har fått plats. På det sättet framträder såväl etnologer och folkrörelser på ett sätt som de inte alls gjorde för någon generation sedan. deras ord och handlingar omtolkas genom rutan snabbt till traditioner, även om det kanske från början även där handlade om lokala aktiviteter.

Det var lite tankar om nationaldagen. Vilket argument du har för att fira är upp till dig. Jag nöjer mig med att flagga för den.

teter.

Dannebrogen och Florens

Det här var tidigare en sida men flyttades denna dag till inlägg.

Det var under 1100-talet som Florens växte fram som en betydande handelsstad. Då var staden fortfarande i den tysk-romerske kejsarens hand och de styrande (partiet ghibelliner) var hans vasaller. Men det kom snart att ändra sig, och under 1200-talet var staden huvudsakligen guelfisk (som de flesta stora städer i norra Italien var)

Oppositionen mot kejsaren enade sig ofta under partiet , Guelfer, önskade en förändring och frigörelse från kejsarens, vilket märktes allt tydligare och vid mitten av 1200-talet ledde det till en öppen konflikt där partiet Guelferna sökte stöd hos påven samt hos den bayerska ätten Welf, som då låg i konflikt med kejsarna av huset Hohenstaufen. Guelf är den italienska versionen av Welf.
Makten mellan guelferna och ghibelliner växlade från 1250-talet fram till slutet av 1300-talet.

Flagga för tyskromerska riket
Tyskromerska rikets krigsflagga under 12-1300-talen.

Heraldiskt har den här konflikten haft stor betydelse. Vid den här tiden förde kejsaren som krigsbaner ett vitt kors i rött. Så gjorde också hans allierade Ghibelliner i Italien. Därför kom guelferna att göra det motsatta, föra ett vitt baner med rött kors. Samma tinkturkombinationer gällde för skölden med den florentinska liljan. Ghibelliner förde en röd lilja i vitt och guelferna en vit lilja i rött.  Idag, när striderna sedan länge är glömda, visas båda versionerna upp på offentliga platser som en del av kulturarvet, men så sent som för drygt 100 år sedan kunde man se på rådhuset att endast ghibelliners baner och sköld avbildades. Då var det ett ställningstagande för den italienska republiken mot påvekyrkans inflytande.
Arvet från konflikten mellan ghibelliner och guelferna syns inte bara i Florens. I städer dominerade av ghibelliner, likt Pavia, Novara, Como och Treviso, syns fortfarande den röda skölden med vitt kors medan Guelf-dominerade städer som Milan, Florens, Vercelli, Alessandria, Padua, Reggio och Bologna har den vita skölden med rött kors.

 

Jesper framför domen i Florens.
Jesper framför domen i Florens anno 2014.

Vad har detta med Dannebrogen att göra?

Jo, det står ganska klart att den danska flaggan måste ses i sin europeiska kontext. Under 1200-talet, när flaggan etableras, är det en symbol för den tyskromerske kejsaren. samme kejsare som danske kungen önskade stå på god fot med, och definitivt inte utmanade.

Dannebrogen är med andra ord den tyske kejsarens baner och alls inte något unikt för Danmark. Genom att använda denna fana visade den danske kungen att han hade ett mäktigt stöd.
som rent dansk symbol förekommer inte baneret förrän mot slutet av 1300-talet då minnet av ursprunget gått förlorat.

Göteborg 400 år

Idag, 4 juni, fyller minsann Göteborg 400 år. Vem hade kunnat tro det.

Staden är ju full av offentlig heraldik så den tar vi senare (till exempel vid den planerade stadsvandringen nu i sommar, mer information senare). Men stadens vapen har ju även används av andra.

Här är Silversmeders mästarförening som använt grunderna i stadsvapnet och gjort en egen variant med silversmedernas pokal (av silver, såklart) och en sköld med initialerna GB (GöteBorg, möjligen Göte Borg).

En kongress för heraldiken (2014)

Detta var en sida publicerad 2 mars 2015. Nu omgjord till ett inlägg. Tillägg i texten markerade med [].

Bild från heraldiska kongressen i Oslo 2013
På plats i Oslo. Det är jag som vänder mig om.

En kongress är över. Den hölls den 13 till 17 augusti [2014] i Oslo och det var en på många sätt fantastisk kongress för oss alla som älskar heraldik.

Jag fick möjlighet att lyssna på många spännande föredrag, träffa gamla bekanta och lära känna nya. Men sedan var det några som var roliga för att föreläsaren själv var så entusiastisk över sitt ämne.

Allt var emellertid inte fantastiskt. Jag tycker nog att vi, dryga 100 medverkande gäster och 40 medverkande arrangörer, var något för få. Fler borde kunna komma på en så här kongress. Och jag kan ana varför vissa utomstående inte kom. Det kostar en slant. Kongressen pågår i fem dagar och det innebär fem övernattningar på hotell för alla dem som inte känner någon på plats. Till det kommer kongressavgiften.

Dags att ta farväl för denna gång. På bilden JCB, JAG, MS, MZ, WB, KSS och RA.

Jag tror att de flesta kommer till kongresserna för att knyta kontakter och träffa gamla vänner och som bonus få lära sig lite mer om heraldik. Då kanske man ska fundera på om föreläsning efter föreläsning verkligen är det bästa sättet att organisera veckan.

När man dessutom lägger banketten sista kvällen finns det få chanser att utnyttja de nya bekantskaper man gjort då under resten av veckan. Lite synd.

Dags att fundera på vad man kan göra för att få kongresserna att bli intressantare för fler.

Vad säger du, som bara läser det här? Vad ska man göra för att få fler och yngre att komma till heraldiska kongresser?

Om god heraldisk sed

I stora drag samma inlägg som 21 november 2015.

Vad är God heraldisk sed?
Det är uttryck som många slänger sig men när det kommer till konkretisering blir det ofta tyst. 

God heraldik kan betyda mycket. Det handlar om den del av vapenrätten som inte är reglerad i lag utan just en sedvänja. Hur mycket hänsyn ska vi här, i 2000-talet, ta till en sedvänja som på många sätt missgynnar flera stora grupper i samhället?
Vilka begrepp vi använder oss av betyder också mycket. En blasonering måste vara begriplig för alla då det inte går att tillföra nya eller ändra betydelsen av äldre ord hur som helst. Ibland måste vi, ibland leder det fel även om vi alla vet att man förr kan ha missuppfattat något. Det handlar nämligen inte bara om att vi idag ska förstå moderna vapen, framtiden måste också kunna förstå äldre tiders vapenbeskrivningar.
Sedan handlar det förstås också om hur ett vapen komponeras. Vilka bilder som får/inte får vara med och hur vi ser på frågan om briseringar, tillägg, förbättringar och annat som påverkar kompositionen bortom den ursprungliga kompositionen av ett vapen.

SLÄKTVAPEN OCH ANDRA VAPEN

Innan jag fortsätter vill jag kommentera det här med vilken typ av vapen man pratar om. God heraldisk sed för kommunala vapen med uppgift att vara enkla igenkänningsmärken för en myndighet är inte detsamma som god heraldisk sed för personliga vapen (borgerliga likväl som adliga) där vapnet inte har samma uppgift att fungera som en sköld.
Jag vet att några ivrigt förfäktar att det är samma sak, men dem uppmanar jag att helt enkelt titta på utformningen av heraldiska vapen de senaste 400 åren.Om man är minsta tveksam kring skillnaden bör förekomsten av en hjälm med tillhörande hjälmprydnad och täcke samt eventuella sköldhållare och annat kul ge en hint om varför släktvapen ska skiljas från stadsvapen.Till det kan man lägga att kommunala vapen åtnjuter ett formellt skydd medan inget liknande finns, eller har funnits, för personliga vapen.

DEN HERALDISKA SEDENS TRE KÄLLOR

Om man som jag väljer att skilja på offentliga och privata vapen genom att förstå deras olika funktion och uppgift och därefter kommer till frågan om God Heraldisk Sed måste man ganska snart göra ett val. Hur långt tillbaka ska man gå?
Varje modern svensk heraldisk debattör med självaktning brukar kalla 1700-talet och 1800-talet för heraldikens förfallsperiod. Så har man sagt sedan tidigt 1900-tal. De som verkade på 1800-talet höll inte med om sin egen tid utan konstaterade att 1700-talet var en hemsk period. Ser man till 1700-talets heraldiker så har de däremot en annan uppfattning och ser sig själva som en uppryckning från 1600-talet.

Vi är med andra ord präglade av vår egen tids skönhetsideal varför vi inte ska tro så mycket på vad vi själva säger.

För att ändå göra begreppet ”sed” användbart så väljer jag här att sätta ett streck vid mitten av 1800-talet. Då hade det kommit en insikt om att historia var ett forskningsämne och att man borde ha källor som stöd för sina åsikter. Det är också vid den här tiden man börjar städa upp i den offentliga heraldiken och rensa bort allt personligt ur den. Vapnen skulle vara rena och oföränderliga.

Från 1850 fram till år 2000 har det funnits tre (3) institutioner som tagit sig an nya personliga vapen: Riddarhuset, Riksheraldikern och Skandinavisk vapenrulla. Riddarhuset genom de nya vapen som skapats för adelsmän 1850-1974, Riksarkivet genom det arbete som framför allt Arvid Berghman lade ner på 1930-talet och Skandinavisk Vapenrulla genom sitt arbete sedan 1963 med att publicera nya och gamla vapen. Det är alltså här vi hittar den goda heraldiska seden så som den ser ut i Sverige.
Ridderskapet bidrar med några, men inte så många vapen. Det är de släkter som har nummer 2326 och högre som är adlade, alternativt introducerade, efter 1850. De är ungefär 25 varav 18 är nyadlade under perioden 1850-1902 (Wærn, Huss, von Hall, Thulstrup, af Kleen, Ros, de Maré, Oldevig, Bohnstedt, Reventlow, von Möller, von Malmborg, Lovén, Bennich, Dickson, Palander af Vega, Wijk, Pantzerhielm, Hedin).
Arvid Berghman skapade några nya vapen, uppmuntrade andra att göra detsamma som registrerades av riksheraldikern 1934-36 och letade i övrigt reda på ofrälse vapen i hans exlibrissamling och inte minst bland serafimerriddarna. Alla 100 vapen finns med i hans bok ”Borgerlig vapenrulla” från 1950.
Skandinavisk Vapenrulla har fram till 2015 publicerat 723 vapen varav merparten är svenska och nyskapade.
Detta är bärarna av den goda heraldiska seden i Sverige. Detta är de exempel som en heraldisk konstnär ska följa för att inte hamna vid sidan om det goda svenska heraldiska sedan.

Frågan är då – är vi alltid nöjda med denna heraldiska sed?

Tre kronor i tysk tolkning

Sveriges tre kronor i en tysk tolkning från 1500-talet. Vapnet är inte kvadrerat och saknar hjälmprydnad så vi förstår att det representerar riket, inte kungen.

Den tyska vapenboken Sammelband mehrerer Wappenbücher från 1535 är som namnet säger inte en utan flera vapenböcker. I en av delarna tar den upp Europeiska riksvapen och då finns Sverige med.

Precis som i den Portugisiska ”Livro do Armeiro” avbildas vapnet utan hjälmprydnad.

I en annan del av boken, under rubriken ”Wappen der Fürstentümer und Herrschaften im Alten Reich” visas också Sverige upp, men då är det först som en del av Kalmarunionen och genom tre kronor, sedan separat och då med Bjälbo-ättens vapen.
Noterade också att Mecklenburgs vapen inte hade någon referens till Sverige eller tre kronor.

 

Kalmarunionens alla vapen
Wappen der Fürstentümer und Herrschaften im Alten Reich, ca 1530.

Sammelband mehrerer Wappenbücher – BSB Cod.icon. 391 ( um 1530) – Libro digitalizado a partir del material sin derechos de autor en la Biblioteca Estatal de Baviera en Munich [Alemania] 2007-2021 Búsqueda de imágenes (digitale-sammlungen.de)

Wappen der Fürstentümer und Herrschaften im Alten Reich, ca 1530.

Sammelband mehrerer Wappenbücher – BSB Cod.icon. 391 ( um 1530) – Libro digitalizado a partir del material sin derechos de autor en la Biblioteca Estatal de Baviera en Munich [Alemania] 2007-2021 Búsqueda de imágenes (digitale-sammlungen.de)

 

Källa

  • Sammelband mehrerer Wappenbücher (1535)

Här kan du bläddra i vapenboken. Sverige finns på sidan 235.

Tre kronor i Livro do Armeiro

Vapenboken Livro do Armeiro från 1509 visar att Sveriges tre kronor då var etablerat som Sveriges riksvapen.

Hade Sverige ett kvadrerat riksvapen under 1400-talet eller var kvadreringen avsedd endast  för ”statschefen”?
Det vet vi väldigt lite om men samtida vapenböcker ger en ledtråd.

I den portugisiska vapenboken Livro do Armeiro finns alla europeiska kungariken med, plus en hel del portugisisk adel. På sida 75 (PT-TT-CR-D-A-1-19_m0075.TIF) i den digitala versionen finns Sverige med, som sista kungarike. Danmark och Norge står mycket tidigare så jag tänker att de sparade det finaste till sist.

Det ska sägas att inget land har en hjälmprydnad utan hjälmen har en krona. Vapnet ska alltså representera ett rike, inte en kung.

Portugals äldsta vapenbok

Vapenboken kom till 1509 under kung Manuel I av Portugal. Bokens författare är vapenkungen John de Cró och det är den äldsta bevarade portugisiska vapenboken. Idag finns den i nationalarkivet (cota Casa Real, Notary of the Nobility, liv. 19).

Med tanke på hur vackert den är utförd, hur genomtänkt uppställningen är och hur heltäckande boken är kan vi med säkerhet säga att de hade många förlagor. Europeiska kungahus och adelssläkter i Portugal är nämligen inte information som finns samlade i samma förlagor såvida de inte gjorts i just Portugal.

Vapenboken innehåller omkring 400 vapen målade på 161 foliopergament i storleken 403×315 mm.

Ta dig tid att bläddra igenom detta fantastiska bokverk.

Källa

Här hittar du Livro do Armeiro

Här kan du läsa om den, på Wikipedia

Stockholms vapensköld

 

Varje stad bör ha koll på sitt stadsvapen. Tyvärr har inte alla det, men Stockholms arbete från 1922 är ett föredöme.

1922 gjorde Stockholm stad en föredömlig genomgång av stadens vapen och sigill från medeltiden och framåt. det ligger fortfarande till grund för hur stadens vapen ser ut och används. Se vara på bilden från 1922 och hur det ser ut idag.

Så kom Sankt Erik in

Stockholm har ursprungligen ett vapen med borg eller krona. Det är först 1376 som staden får ett sigill med Sankt Eriks bröstbild, försett med omskriften »Secretum civitatis Stockholmen sis». Det är det fjärde kända sigillet för staden Stockholm och endast ett avtryck är bevarat. Det betyder att vi varken kan utesluta eller så fast att det funnits fler sigill för staden under 1300-talet, även om jag finner det osannolikt.

Varför har då Sankt Erik tagits upp i skölden?
Skriftens författare, Oscar Larsson och Yngve Larsson, föreslår att orsaken finns att hitta i att Stockholm omkring år 1300 kom att lyda under Uppsala domkapitel. Det orsakade i sin tur ,att Storkyrkan blev invigd åt ärkestiftets skyddshelgon Sankt Erik, som också var en av kyrkans tre patroner.
Det kan vara så att det är från Storkyrkan, vars administration ännu långt in på 1600-talet stod i ett nära beroende av borgmästare och råd och på sätt och vis betraktades som en kommunal institution, som helgonet kom in.
Helgonets patronage (beskydd) överfördes på hela staden, vilket (som författarna nämner) var en vanlig företeelse under medeltiden. Städers skyddspatroner förekom även på de fanor som städer hade i fält runt om i Europa och ofta går de tillbaka på domkapitlens emblem. Uppsala stift förde emellertid inte Erik den Helige utan en bild på domkyrkan.
Motsvarande helgonbilder finns i Växjö (Sankt Sigfrid), Strängnäs (Apostlarna Petrus och Paulus), Oslo (Halvard) och Trondheim (Olof).
Just detta bör också vara orsaken till varför vi får tro att Stockholms gubbe visar just St Erik och inte St Olof, vilket har föreslagits.

Här är länken till utredningen

 

Kommer snart – Waslings heraldiska ordbok

omslaget till boken Waslings heraldiska ordbok

”Waslings heraldiska ordbok” är den första svenskspråkiga boken om heraldik och vapensköldar på mer än ett halvt sekel. Den 30 april finns den som e-bok i en näthandel nära dig.

Presentationstexten lyder så här:

I snart 900 år har de funnits omkring oss, vapensköldar, flaggor och sigill, tätt följda av riddare och härolder. All denna kunskap omgärdas av ett ibland mystiskt och svårbegripligt språk med många gamla och udda ord och begrepp. I denna ordbok förklaras dessa på ett lättillgängligt sätt.

WASLINGS HERALDISKA ORDBOK är genom sitt fylliga innehåll en utmärkt introduktion till ämnet heraldik samtidigt som den är ett värdefullt hjälpmedel för den som studerat ämnet tidigare.

WASLINGS HERALDISKA ORDBOK beskriver kortfattat mer än 2000 heraldiska ord och uttryck. Boken utvecklar vad orden betyder och hur de används i modern heraldik vilket gör den till en oundgänglig referensbok.23

Kvinnor och vapen i England och Wales

Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.
Rombsköld. Rosetten visar att bäraren är en ogift kvinna. Här för släkten Åsklund.

I Sverige för en kvinna idag ett heraldiskt vapen på samma sätt som en man.  Men hur är det i allas vårt heraldiska föregångsland England? 

Det som här nedan sägs är en översättning av det som vapenkungarna Garter, Clarenceux, Norroy & Ulster fastslog den 7 april 1995.  Men först mina egna kommentarer.Det är, som synes, väldigt långt ifrån det nordiska sättet att se på heraldiskt bruk. det är också väldigt långt ifrån det medeltida, men det följer väldigt väl den tidigmoderna synen på kvinnans plats i samhället, speciellt inom den tidiga industrialismen.

Jag har här en hypotes om att det engelska kvinnliga vapenbruket är dels en följd av att England mycket tidigare än övriga Europa industrialiserades med följd att heraldiken där kom att följa med in i det nya samhället på ett sätt som inte skedde någon annanstans, dels att England genom att ha en heraldisk organisation/myndighet måste skapa ett juridiskt system för att motivera denna myndighets existens. Varför ha en övervakande myndighet om de inte får ingripa?

Det här mycket unika systemet, som alltså inte ens finns i Skottland, har ingen motsvarighet i den heraldik som fanns under medeltid och renässans eller ens 1600-tal. Samtidigt låtsas den (dvs dess anhängare) som att det är något ursprungligt och att det är ett system som är respektfullt mot den ena halvan av befolkningen.
Det anser jag inte att den är och hur strikt heraldisk synpunkt (att vapnet ska identifiera en person) är det helt meningslöst eftersom det är så fixerat vid att identifiera bärarens civilstånd snarare än bäraren självt. Detta sagt utifrån att en mans vapenbruk inte på något sätt visar på dennes civilstånd, vilket det såklart skulle göra OM det var ett jämlikt system. Det manliga vapenbruket i England visar däremot på vilken position i syskonskaran du har, dvs vad du ska ärva. Och det i sin tur är ett sätt att säga att kvinnor inte ska ärva något svida det inte finns några bröder.

Notera att jag skriver ”sin fars vapen”.  När kvinnors vapenbruk nämns för ”hon” alltid sin fars vapen medan ”han” för släktvapnet. Så redan här, när man säger vems vapen det är, slår framför allt brittisk heraldik fast at kvinnan inte är på samma nivå som mannen. Detta förekommer ibland även i svensk heraldik, men påfallande mycket mer sällan.

Kvinnligt vapenbruk

1. Ogift kvinna

En ogift kvinna kan (även om vuxen) fortsätta att bära hennes fars vapen i oförändrat skick men på en romb- eller en oval sköld. Hon kan även placera vapnet på en vapenflagga.
(Om hon är sambo eller inte, ens med gemensammabarn, har ingen betydelse, eller så fanns inte det begreppet i vapenkungarnas föreställningsvärld)  

F=Far

2. Gift kvinna, alternativ 1

En gift kvinna kan fortsätta föra hennes fars vapen OM hon kombinerar det med sin vapenförande makes vapen. Hans vapen till dexter och hennes till sinister eller hans vapen på huvudskölden och hennes på en mindre sköld i centrum av den stora skölden.
(Denna lilla sköld ska inte förväxlas med vår högadliga hjärtsköld).
Detta alternativ är det som presenteras som det normala i näst intill samtliga engelska böcker om heraldik. Men det finns faktiskt ett alternativ.

H=Husband, W=Wife

3. Gift kvinna, alternativ 2

Oavsett om en kvinnas make har ett vapen eller inte kan hon välja att föra sin fars vapen ensamt på en romb- eller oval sköld. När hon gör sp ska hon lägga till en liten mindre tom sköld i en avvikande  färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje.  Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.

4. Änka, alternativ 1

En änka kan fortsätta föra sin fars vapen  kombinerat med sin före detta makes, som är beskrivet i punkt 2.
(Vad jag förstår kan hon däremot inte ändra och välja punkt 5. Är dock osäker. )

5. Änka, alternativ 2

En änka kan fortsätta föra sin fars vapen  kombinerat med sin före detta makes, som är beskrivet i punkt 3.

6. Gift kvinna, alternativ 3

En gift kvinna kan välja att bortse från hennes fars vapen och endast föra sin makes. Gör hon så ska hon lägga till en rombformad sköld (lozenge) i en avvikande färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje.  Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.

7. Änka, alternativ 3

En änka kan välja att bortse från hennes fars vapen och endast föra sin makes vapen, som är beskrivet i punkt 6. Gör hon så ska hon lägga till en rombformad sköld (lozenge) i en avvikande färg.
Skölden kan läggas var som helst på den större skölden, men helst i kantonen eller längs dess centrumlinje.  Sköldens komposition trumfar alltså den strikta regeln om placering.

8. Änkans vapen

Makens vapen i punkterna 6 och 7 bärs av artighet men är fortfarande makens vapen. Om kvinnan skulle förlänas sköldhållare (och upphöjd till pär)  eller utses till ledamot av en ordens storkors måste hon föra sitt eget vapen.
(Detta är den första punkt där det nämns att hon har ett vapen ”on her own”, dvs i egen rätt och inte som något hon har från sin far eller make.)

9. Skilda kvinnors sköld

En frånskild kvinna ska återta sitt vapen som ogift och då endast använda en rombformad sköld. Hon kan också lägga till en genombruten romb i skölden om hon så önskar.
(Tänk reaktionen på om College of Arms föreskrev att frånskilda män skulle markera skilsmässan i sina vapen.)

10. Högadliga kvinnors vapen

En kvinna som är pär (countess, baroness etc) i sin egen rätt har rätt att bära sitt vapen på en rombsköld oavsett deras civilstånd. De får, om de vill, lägga till en liten sköld som i punkt 3.
(Tänk reaktionen på om College of Arms föreskrev att gifta män skulle markera civilstånd med ett litet märke i sina vapen.)

11. Högadliga kvinnors barn

Barnen till en högadlig kvinna som i punkt 10 har rätt att kvadrera sin fars vapen med sin mors. Det förutsätter emellertid att fadern har ett vapen, annars får de inte heller föra moderns vapen. De kan nte heller kvadrera vapnen förän deras mors far är död.
(Notera här, att barnen till ”järnladyn” Margaret Thatcher alltså inte anses ha full rätt till sin mammas arv förrän morfadern dör, medan en son till vilken fattiglapp som helst inom högadeln direkt från födseln anses vara en betydande arvinge. Mer ideologiskt färgat kan nog ett heraldiskt system inte bli)

M=Mother

12. Arv av kvinnliga vapen

En kvinna som förlänats ett vapen kan föra det vidare till sina barn i kvadrerad form, såvida inte vapenbrevet säger något annat (det kan säga både nej och att barnen slipper kvadrering)

13. Vapen till minne av avliden kvinna

En vapenförläning få uppta en bortgången kvinnas vapen, men normalt ger College of Arms inget sådant beviljande bortom mor- eller farföräldrarna. Den bortgångna kvinnan måste  ha varit framstående genom egna prestationer.

Källa

(The Heraldry Society) The Arms of Women, a Decree. | 
(som i sin tur har citerat de tre engelska vapenkungarna)