Den danske belägringsexperten Rudolf van Deventer tecknade 1585 en blå-vit-gul-randig version av den svenska flaggan.
Den här versionen, tolkningen, av den svenska flaggan finns endast i denna bild av tygmästaren van Deventer. Ändå är den svår att vifta bort eftersom han dels var en etablerad officer, dels faktiskt var på plats när flaggan användes. Det skiljer den faktiskt från många andra avbildningar under 1500- och tidigt 1600-tal.
belägringen av Narva 1581, enligt Rudolf van Deventer. Teckning från 1585.
I bilden visas svenskarnas belägring av Narva 1581. Det är några år innan bilden ritas vilket gör att det ändå inte kan sägas att han avbildar exakt vad han ser.
Men jag tar ändå denna bild för intäkt för att den svenska flaggan på land (men inte till sjöss) var tvärrandig med mellan fem och nio fält samt i färgerna blått och gult eller möjligen blått och vitt. Däremot sannolikt inte blått och gult och vitt på samma gång.
Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt.
Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).
Sverige efter 1809
Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.
För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.
Göticismen grundas 1811
Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).
Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.
Skandinavismen
1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.
Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.
Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.
Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.
Redan i den första bok som trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus – Skapelsens sedelärande samtal, finns Sveriges äldsta kända sköldhållare.
Boken trycktes 1483 och producerades av franciskanernas, gråbröderna, kloster på Riddarholmen. Boktryckaren var tyske Johann Snell som hade utbildat sig i Rostock och förde med sig sitt tryckeri från land till land runt Östersjön.
I boken finns 122 sedelärande samtal mellan olika fabeldjur som ska hjälpa läsaren att skilja på rätt och fel, ont och gott. Inget av dem berör heraldiken men vi fick i alla fall med oss sköldhållarna och en version av Sveriges dåtida riksvapen tre kronor.
I en ny och mer kosmopolitisk värld påverkas heraldiken. Det berikar mer än något annat, men ibland ställer det till problem.
I Polen finns det en etablerad adelsheraldik (låt gå att adeln är avskaffad, så jag avser här endast de ärvda adliga vapensköldarna med sina rangtecken). Den avviker kraftigt från den tradition som finns i Norden-Tyskland respektive brittiska öarna genom att man ärver vapen inom en klan, som är ett mycket vidare begrepp än vårt slät, och självklart än mer än britternas individuella vapenbruk.
Så när en polack flyttar över en landsgräns, ska han då lägga av sitt ärvda vapen eller kan vi och britterna acceptera att han har ett vapen som används annorlunda än vad vi är vana vid? Om inte, betyder det att vi om vi tar oss till Polen ska låta våra vapen bli lika klanärvda som deras. Och vad händer med engelsmannen med familj?
Amerikanerna har ännu större problem och här kompliceras det av att de pratar engelska. Ofta ser jag amerikaner likväl som britter som tror att det engelska (sällan det skotska, aldrig det irländska) systemet som ska gälla i USA. Argumentet är att en engelskättling kan få sitt vapen godkänt av College of Arms. Att samme person även kan vara svensk och polskättling tycks aldrig föresväva dessa personer.
De flesta amerikaner tycks däremot i debatterna hävda att USA faktiskt sedan 1776 inte lyder under England i något avseende, inte ens heraldiskt. Svårt att argumentera emot det.
Jag har inget bra svar på hur man ska tänka och tycka i Sverige, men jag lutar åt att vi ska acceptera olika bruk av vapen inom respektive land så länge vi följer ursprunget. Vem för vapnet? Varifrån kommer det?
Medeltidsdagen 2015 på Torpa stenhus. Två stridande grupper möts med fanor, sköldar och svärd.
Det är kul med dessa entusiaster som återskapar medeltiden. I just den här bataljen ser vi Sveriges och Danmarks flaggor så som de faktiskt och uttryckligen beskrivs i samtida källor rörande slaget på Brunkeberg 1470.
Sverige hade alltså ingen korsflagga vid den här tiden utan använde genomgående tre kronor-motivet, s:t Eriks baner.
Nu är visserligen stridsvimlet inte helt korrekt. Skölden hör till exempel hemma på 1300-talet medan riddaren i rustning hör till sent 1400-tal. Men vad gör väl det. Det är ju bara ett event och var för sig är de ändå rätt trovärdiga.
Tyvärr har ingen av de stridande den typ av kläder som vi av andra samtida källor vet att de svenska männen hade omkring 1500. Det var raka långbyxor.
Sveriges tre kronor är inte unika som motiv i vapen. Också i engelska vapen hittar vi de tre kronorna. Bakgrunden till dessa kronor är det ”fantasivapen” som engelska härolder gav till helgonkungen Edmund på 1200-talet. En speciell teori har lanserats av C W Scott Gilles.
I boken ”The romance of heraldry” av G W Scott Gilles (3:e upplagan 1951) tar författaren upp varför de engelska härolderna valde kronor till symbol för kung Edmund och East Anglia.
Skälet är lite oväntat inspiration från Sverige.
Visserligen finns det i texten inget direkt stöd för antagandet att det var häroldernas motivering men det är Scott Giles tolkning. Bakgrunden var att East Anglia saknade vapen och inte heller hade en given symbol till skillnad från de övriga sydengelska kungadömena.
Arvet från sachsarna
När härolderna på 1200-talet fick för sig att skapa fantasivapen åt härskare och kungariken från tiden före heraldikens upptäckt sökte de sig tillbaka i historien på typiskt medeltida vis.
Kent fick saxarnas vita häst (som hos Scott Gilles sägs vara Sleipner) som ännu kan ses på kullar i regionen.
Wessex, upptäckte man, förde en drake som var med kung Harold i slaget vid Hastings 1066. Samma drake ska ha funnits redan när västsaxarna (Wessex) landsteg i trakten av Southampton kring år 500. Draken bars tydligen också i slaget vid Burford 752 när Wessex besegrade hären från Mercia.
Sydsaxarna för svalor men deras vapen kan svårligen beläggas till den saxiska eran utan har mer att göra med den normandiska ätten de Arundel. Det franska ordet för svalor är hirondelles.
Middlesex för ett speciellt svärd som påminner om turkarnas sabel men som kanske kommer från Skyterna. Så säger Scott Giles och visar att 1200-talets härolder hade denna symbol som tecken på östsaxarna (i Essex och Middlesex)
I norr härskar danerna
Den vita hästen Sleipner är inte den enda av Odins följeslagare som fick ett heraldiskt efterspel. Korparna Hugin och Munin (de kallas Mind and Memory av författaren) förekommer också som heraldiska symboler. Korpen fördes på baner och sköldar som fanns längst fram i de danska flottor som attackerade de brittiska öarna. Idag finns korpen i Lerwicks vapen men i övrigt är den noga utrensad. Fulham har dock ett svart vikingaskepp i sitt vapen som minne av tiderna. Samma symbol finns i vapnet för Wandsworth.
Ytterligare en nordisk symbol som engelska härolder plockade upp var den norska yxan som minner om Olaf den helige. Denne norske kung stödde Anglerna i deras kamp mot danskarna och därför syns en yxa instucken en krona i Bermonseys vapen. Här fanns också en av de få engelska kyrkor som var helgade åt helgonkungen Olaf.
Kronan följer över havet
Folkgruppen Angler, mer kända som anglosaxare, kom enligt författaren och medeltidens härolder, från Sverige. Därför var det självklart att ge det gamla kungadömet East Anglia samma sköld som fördes av ursprungsriket Sverige. Det var ju trots allt samma härskargrupp och möjligen ursprungligen samma land. Edmund den helige var den siste kungen över East Anglia och han led martyrdöden i ett slag mot danerna. Martyrskapet gav hans sköld de pilar som korslagda ligger i varje krona.
Som sig bör för en kunnig heraldiker noterar Scott Gilles att svenskarna ännu idag för tre kronor som vapen för sitt rike. Ursprunget är medeltida och försvinner således långt bak i historiens töcken.
Colchesters röda sköld men ett vitt trädkors har också de sin bakgrund i East Anglias vapen, men korset är en påminnelse om en legend från den romersk-brittiska tiden. Universitetet i Oxfords vapen är också det ett arv från legenden om East Anglia.
Vidare mot Irland
Men historien stannar inte i East Anglia. De tre kronorna fanns tidigare i Irlands vapen och lever ännu idag i vapnet för Munster. Dessa kronor korsade den irländska sjön redan under den Anglo-saxiska perioden när erövrarna från England stred under Edmund den heliges baner. På så sätt visar, enligt författaren, heraldiken ett band mellan Sverige, East Anglia och sydvästra Irland.
Teorins svagheter
Teorin passerar tyvärr så fort att författaren inte tar upp att vapnet Tre kronor då (1951) inte var belagt före 1363. Idag är det känt från c:a 1335 men därifrån är det en bit kvar ner till preheraldisk tid.
Kanske har han gått på traditionen att vapnet bars av Erik den heliga som var kung omkring 1160 vilket då placerar tre kronor i Sverige tidsmässigt före de uppträder i England. Att kronorna förekommer på mynt samtida med de engelska härolderna gör ju att det för en nutida människa finns ett tydligt samband. Frågan är bara hur väl de svenska mynten var kända i England. Inte alls, skulle jag tro att man kan enas om.
De två sidorna som tar upp ämnet visar i stället på hur lätt det är att gå vilse i historien när man med facit i hand försöker finna samband som kanske inte alls fanns där för dåtidens aktörer.
Även författaren själv tycks vara förvillad av årtalen. Hur kronorna kunde föras över till Irland av en erövrararmé innan härolderna på 1200-talet skapar Tre kronor-vapnet förklaras nämligen inte.
Så även om jag inte alls tror på historien så är det en kul anekdot och en tänkevärd historia för svenska heraldiker som bara tror att vi inspireras av andra men inte ger något tillbaka.
På besök i Livrustkammaren med Pontus Rosenqvist, Sami Nahas och Johan Kravfé. Foto: Jesper Wasling.
Livrustkammaren bjöd på död, ära och mängder med heraldik i utställningen Dödens teater.
För ett tag sedan hade jag nöjet att se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren tillsammans med en grupp heraldiska vänner.
Här visades storslagna processioner, påkostade utsmyckningar och gripande ceremonier som har präglat kungliga begravningar genom århundraden. Det var en dramatisk utställning om hur kungliga begravningar har gestaltats från Gustav Vasa 1560 till Gustaf V 1950 och hur man använt nationalsymboler för att betona allvaret i händelsen.
”Konungen är död – leve konungen!” En person är död men kungsämbetet, och därmed riket, lever vidare. Maktöverföring är i alla tider centralt för varje samhällsbildning eftersom det ger den nya maktägaren den legitimitet som krävs. Det är ur det perspektivet som vi ska se kungliga begravningar, inte som någon privat högtid som bekostas av det allmänna.
Jag tycker att utställningen Dödens teater lyckades med sitt uppdrag att förmedla just detta. Det är en trevlig och heraldiskt intressant utställning som dessutom kompletteras med en fantastisk katalog, som jag recenserat för Vapenbilden. Här finns den teoretiska fördjupning som självklart aldrig får plats i en utställning.
Men visst finns det negativa delar. Det har dock mindre med utställningen att göra och mer med Livrustkammaren som lokal. Det är mörka och trånga lokaler som dessutom är gamla. Det gör att det kan kännas aningen avvisande om man är en ny besökare som är ovan vid formatet i dessa lokaler.
Vapenskölden ovanför ingången till Riksdagshuset. Foto: Jesper Wasling.
Lite elakt tycks samhället bestå av två grupper: de som inte vill se någon tjusning i det gamla – allt nytt är bra (modernister) och de som inte vill se någon tjusning i det nya – allt gammalt är bra (konservativa). Jag tycker mig se att polariseringen mellan dessa två har ökat så här kommer ett inlägg i mitten om varför båda har fel.
När jag här folk prata om äldre tider så verkar det som om alla äldre tider pågick samtidigt och att de skiljer sig från dagen på ett markant sätt. Se exempelvis nya nobelhuset på Blasieholmen som tydligen inte skulle passa in därför att det är ny arkitektur, trots att husen där idag kommer från tre olika sekler som skiljer sig lika mycket ifrån varandra som de skiljer sig från det kommande huset. Ogenomtänkta exempel på varför det nya skulle vara bättre än det gamla är så många att du säkert kan komma på något själv.
Problemet med konservatismen är att den alltid tycks glömma att det gamla en gång var nytt och att dåtidens konservativa då förfasade sig över det nya som dagens konservativa håller så högt. Dagens konservativa är därför per definition modernister, men omoderna sådana.
Riksdagshuset som exempel
Jag har ofta mött heraldiker som hyllar det svenska riksdagshuset för sin pompösa och vackra framtoning. Heraldiken är klar och tydlig. Detta enligt personer som jag nog skulle klassificera som konservativa. Så vad tyckte då samtiden?
Av en händelse finns det i Personhistorisk tidskrift 1900:2 en artikel om just detta riksdagshus. Det är G.W.G som skriver om det planerade huset i artikeln ”Riksvapnet öfver hufvudingången till Riksdagshuset”, främst då om den planerad framställningen av riksvapnet.
G.W.G är minst sagt upprörd över att man i skisserna bygger på den karolinska stilen i stället för att gå tillbaka till äldre tider. Oklart vilka, för 1200-talet skiljer sig radikalt från 1400-talet. Han ondgör sig även för att man inte tagit hänsyn till heraldisk sedvänja och att man gör kronorna för stora och annat för smått och plottrigt.
Till sist avslutar G.W.G med en förhoppning om att den envishet och historielöshet som präglar byggherrarna ska övervinnas av framtida kunskaper på det att. ”… det noga tillses att en nyare tids fodran på undvikande af heraldiska osmakligheter iakttagas af de konstnärer som erhållit Riksdagens uppdrag.”
Och han avslutar elegant på detta vis:
”Några få år kunna, på grund af ökad kunskap, i hög grad förändra de i dag rådande åsigterna i dylika frågor; varning kan t ex. hemtas från den staty, som Stockholm rest åt sin grundläggare på en tid då heraldikens studium var försummat; Birger Jarls sköld är försedd med en vapenbild, som är (kritikerlöst) kopierad från Dahlbergs ”Suecia”, men dock nu tack vare våra illustrerade nyare historieböcker, måste förefalla äfven äldre skolgossar löjlig. Dahlbergs ”Suecia” innehåller ej få varningar för efterföljare att ej förqväfva heraldikens blygsamma fodringar genom att helt inhölja dem i konstnärskapets rika mantelveck.”
Svenskarna belägrar Narva 1581. Illustration av Rudolf van Deventer.
Så firar vi svenska flaggans dag idag. Grattis till oss alla. Min present till alla är en artikel om svenska flaggans historia.
Här hittar du de flesta svenska flaggor genom historien. Den här ovan har jag hittat efter jag skrev artikel så den finns inte med. Svenska flaggan här – anno 1581 – är alltså blå-vit-gul-blå-vitgul.
1581 är för övrigt just strax efter den period som flagghistorikerna säger att svenskarna har övergått till en gul korsfana på blått. Jag är inte helt säker på att samtiden var lika övertygad om den saken.
Läs däremot INTE artikeln om svenska flaggan på Wikipedia, för den är full av faktafel, värderingar och meningslöst trms. Och en del saker som självklart är fullt korrekt.
Jag vill bara påpeka att Wikipedia här använder rena sagor som om de vore fakta, Alf Åbergs åsikter som referens och att det militära bruket i Kiruna på något sätt ska vara avgörande för flaggning i norra Sverige.
Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen. Lita inte på kungahuset i heraldiska frågor.
En titt på kungahusets hemsida om Kungliga symboler – Flaggor är en skräckfylld upplevelse för den som uppskattar faktakoll och kunskap. Det som står där om Karl Knutsson är dels helt nya påhitt, dels helt utan förankring i verkligheten. Jag undrar verkligen vem som gett den stackars skribenten uppgifterna, men jag har mina aningar. Hur som helst är det oroväckande att statsheraldikern, tillika hov Henrik Klackenberg inte rättar.
Jag kommenterar detta eftersom kungahuset är den myndighet som representerar Sverige som symbol och därför måste vara den som har koll på all fakta kring dessa symboler.
Det fanns ingen motståndsflagga
Så här skriver kungahuset:
Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger.
Motståndsflagga Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.
— Det här är rent påhitt. Vi har inget belägg alls för någon korsflagga från hela 1400-talet, förutom den danska, men vi har samtida bildbevis och textreferenser till att flaggan var blå med tre kronor. Det gäller före, under och efter Karl Knutssons tre perioder som kung.
Så här skriver kungahuset:
I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.
— Jo, han skriver så, Johan III. Han skriver om det gula korset. vad han däremot INTE skriver om är det gula korset på den blå fanan eftersom han själv var med och skapa den 1557 samt rimligen visste om den blåvita korsfanan som hans pappa Gustav lät införa 1544 och de randiga blågula/blåvita skeppsflaggorna med gult kors som fanns från 1520-talet.
Svenska flottans flagga 1525-80, möjligt utseende
Den röda flaggan
Så här skriver kungahuset:
Ursprunget till de nordiska ländernas korsflaggor finns i de korsbaner, som medeltidens kristna furstar förde under korstågen mot de ”otrogna” i det heliga landet.
Dannebrogen äldst Vanligaste färgen var en röd fana med vitt kors. Endast i Danmark och Schweiz finns detta ursprungliga röda baner kvar som nationens flagga. Äldst bland de nordiska flaggorna är Dannebrogen (=den röda duken), den danske kungens korsbaner, som bildat mönster för de övriga nordiska länderna.
— Här har de fel igen. Lite mer förståligt denna gång, men inte desto mindre okunnigt (om jag ändå beger vilka källor de har använt)
Den rödvita flaggan är inget korstågstecken. Det är den Tysk-romerske kejsarens krigsbaner från 1200-talet och framåt.
Motflaggan, dvs stöd till påvestaten, uttrycktes genom en vit flagga med rött kors. Dessa två flaggor återfinns numera lite varstans i kransområdet runt tysk-romerske kejsarens kärnländer, till exempel i Genua (sedermera kungariket Savojen) och Florens, för att ta två städer på var sin sida i konflikten.
Den engelska vitröda korsflaggan är ett eget påfund och kopplas till sankt Örjan/George. Blev engelskt krigsbaner under prins Edward, svarte prinsen, i mitten av 1300-talet.
Flaggan som nationalsymbol
Så här skriver kungahuset:
Från Gustav II Adolfs tid är tretungade örlogsflaggor kända. På 1620-talet förlorade flaggan sin gamla innebörd av kungligt värdighetstecken och blev en symbol för nationen, det svenska riket.
Den kungliga flaggan På Kungliga Slottet i Stockholm hissas den kungliga flaggan varje dag sedan 1873.
— Den som bemödar sig med att läsa kung Oscar II:s memoarer kan läsa rakt upp och ner att när denne kung 1873 började flagga på slottet så väckte det stor kritik från konservativt håll eftersom han använde en symbol (den tretungade flaggan) som var örlogsflottans.
Sent 1800-tal, ungefär samtidigt, infördes den svenska flagga som en nationell symbol på järnvägsstationer och skolor. Då – men först då – blir flaggan en allmän nationell symbol.
Att flaggan på 1620-talet skulle ha förlorat sin innebörd av kungligt värdighetstecken är fel av följande tre skäl:
Förvandlingen ägde rum under 1800-talet då ”nationen” ersatt ”riket” som begreppsvärld.
Flaggan var ett tecken för den svenska marinen. Armén hade inte en korsflagga förrän mycket senare, undantaget den blåvita under 1540-50-tal.
Flaggan var inget kungligt värdighetstecken. Oavsett utseende var det ett hästtecken. Det kungliga färdighetstecknet var vapenskölden med sina rangsymboler. Det kungliga baneret är prytt med vapensköldar för kungens territorier, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som riket (och definitivt inte nationen) och fanans färg var blå, blågul eller (än idag) vit.
Sveriges flaggas proportioner
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
